Popgeni

Americana har ingen åldersnoja.

Det är där för det är lika okej att digga både Nelson Wright och Greylag . 
Nelson som bor i Seattle är sannerligen en late bloomer när det gäller discografin.
Album nummer två "Orphans & Relics" (NelsonWright/Hemifrån) som släpptes för några

veckor sedan innehåller nio låtar som musikaliskt vandrar ut och in i country blues, rockabilly,

traditional jazz, folk och elektrisk blues där Nelson's livfulla texter och hans melodiska sinne

är styrkan. 
På Portlandbaserade Greylag's självbetitlade debutalbum "Greylag" (Dead Oceans/Border) är

americanan mer elektrisk och lite modernt retro.
Men ändå med melodier och detaljer som knyter ihop säcken på ett sätt gör att de blir tolkare

av samma tidlösa musiktradition, fast med med lite olika kryddor.

Dubbla doser americana i njutbar mångfald.

/Björn

www.relix.com/media/video/old_97s_longer_than_youve_been_alive

 

/TC

Tisdag den 30 oktober är det 30 år sedan "Born In The USA" knockade klotets rockälskare.
Det uppmärksammas naturligtvis på olika sätt och där är "Dead Man's Town - A Tribute To
Born In The U.S.A." (Lightning Rod Records/Border) utan tvekan en av de finaste vinklingarna.
Där  har de medverkande artisterna och banden skalat av, skruvat till och format om de
12 låtarna efter eget huvud så att man knappt känner igen dem, om det inte var för texterna. 
Och dussinet som fått äran att på detta personliga sätt omfamna Bruce mest sålda album, sju
singlar nådde topp 10 på Billboard Hot 100, gör det med lite passande Nebraska vinkel.
Jag gillar verkligen när andra sätter ett eget personligt avtryck på andras klassiker och har
redan kärat ner mig i en kvartett som värmer extra mycket i ett rakt igenom stilfullt coverprojekt.
"Dead Man's Town" finns i olika format att handla från och med idag.
/Björn

 

 

Den 17 maj spelade Jayhawks-legenden och hans norska livskamrat Ingunn Ringvold på

Gamla Teatern i Östersund när Popgeni bjöd på en kalaskonsert. 

På fredag släpper världens bästa Mark Olson sitt tredje soloalbum "Good-bye Lizelle"

(Glitterhouse/Border) och naturligtvis finns multiinstrumentalisten Ingunn vid hans sida även där.
Tillsammans har Mark och Ingunn rest från Armenien till Sydafrika, från USA till Norge och från

Finland till Tjeckien för att spela in elva poetiska låtar som bland annat gästas av artister som

Neal Casal, Aaron Sterling och Oystein Greni, den sistnämnda från norska rockbandet Big Bang.
"Good-bye Lizelle" är inspelad på flera olika platser, som lägenheter, stugor och utomhus i

nationalparker, och för att få en varm och hemgjord atmosfär användes Marks

portabla inspelningssystem.
Resultatet är en välarrangerad och njutbar återkomst från en av de senaste tre decenniernas

mest inflytelserika låtskrivare.
/Björn

Man behöver inte bära cowboyhatt, knalla omkring i coola boots eller åka till Nashville för att lira
in den perfekta countryplattan.
Det räcker med Yellow Arch i Sheffield, England, producenten Colin Elliot, Richard Hawley’s
granna kompband och exklusiva gäster som Kinky Friedman and The Brodsky Quartet.
Och givetvis äkta paret Lou Dalgleish och Michael Weston King och deras underbara känsla,
passion och förmåga att förkroppsliga retrocountry soundet.

Tillsammans kallar sig Lou och Michael My Darling Clementine och album nummer två, 
"The Reconciliation" (BMD/Hemifrån), som funnits ute på import några månader, släpptes i

Sverige för ett par dagar sedan.

Där spinner man mycket smakfullt vidare på den stabila trovärdigheten från debuten

"How Do You Plead".
Och det är helt givet att dra paraleller mellan Dalgleish/Weston King och George Jones

& Tammy Wynette, Dolly Parton & Porter Waggoner, Johnny & June och 

Gram Parsons/Emmylou Harris när det handlar om att bolla sina sångröster med och mot

varandra på det där totalt omistliga sättet.
Finare traditionsbärare får man leta efter, samtidigt som M.D.C. är klart noga med att förankra

sitt uttryck i nutidens americana

Michael Weston King har ett förflutet i britiska altcountry gruppen The Good Sons, som

musikmagazinet MOJO utnämnde till England's eget Uncle Tupelo.
Med tio soloalbum och fyra tillsammans med The Good Sons räknas han till en av örikets

finaste singer/songwriters.

Elvis Costello fantasten Lou Dalgleish räknas numera som en av de absolut bästa

sångerskorna i UK.
Hon har hyllats av och arbetat med Elvis Costello, Bryan Ferry, The Brodsky Quartet för att

plocka några namn i den långa raden.
På fyra fullängdsalbum mellan 1993-2000 har Dalgleish förutom sin fantastiska sångröst visat

sig vara en strålande låtskrivare också.

Tillsammans med maken har hon pennat 11 av de 12 låtarna på "Reconciliation" och man

konstaterar tämligen omgående att alla pusselbitarna har trillat dit på ett helt oemotståndligt sätt.
Det är bara att gratulera alla som köpt en biljett till deras livespelning i matsalen på

Pustervik. Göteborg, måndagen den 29 september.
För oss andra är det bara att köpa albumen och hoppas att de återvänder till Sverige

snarast möjligt.
/Björn 

 

 

 

  

PPPP
Att följa upp sitt kanske bästa och mest framgångsrika album någonsin, 2012:an
"Temple Beautiful", självklart ingen piece of cake.
Men den 51-årige amerikanska singer/songwritern, gitarristen och producenten som

Martin Carr, med förflutet i The Boo Radleys som var ett av de främsta banden i den brittiska
shoegazing och britpopvågen på tidigt 90-tal, släpper sitt andra soloalbum på fredag.
Majoriteten av låtar på "The Breaks" (Tapete Records/Border) skrevs för tre, fyra år sedan men
det tog tid innan något bolag på riktigt tände på Carrs uppenbara sinne för omedelbara

popdängor i britpopens anda.

Singeln "The Santa Fe Skyway" är ett tydligt bevis på att han vet hur det järnet ska smidas.
/Björn

 

Bakom artistnamnet Soulmate gömmer sig Tromsø födde Ken Allan Pettersen.
Men Ken är ingen vit soulsnubbe i ordets rätta bemärkelse.
Samtidigt finns det mycket själ i de tio låtarna som bygger hans solodebut "Rebel Inside"
(Soulmate Music/Hemifrån).

Ken Allan blandar hårt rockiga gitarr låtar med melodiska popballader där melodierna alltid står

i centrum i mixen.

Hans stora musikaliska influens som person och musiker är John Lennon och på albumet finns

ett spår med titeln "I Wish Lennon Was Around".

– Att skriva en hymn till Lennon var svårt, inte minst på grund av den stora respekt jag har för

honom. Men jag kände att jag bara måste hylla John för allt han stod för, säger Ken Allan. 
Soulmate är förmodligen ännu ett trist bevis på det under flera årtionden sorgliga faktumet att
våra musikaliska grannar praktiskt taget aldrig får den uppskattning de är värda med jämna

mellanrum hos storsvensken.
Men för femtielfte gången hoppas jag på ett trendbrott.  
/Björn 

 

Amerikanska heavy metal legenderna Warrior Soul´s frontman Kory Clarke släppte för en vecka
sedan det klassiskt rockande albumet "Payback's A Bitch" (Livewire/Cargo/Border).
Betydligt rakare rockriff än med polarna i W.S. och titelspåret som öppnar det tio spår långa albumet
är omedelbar rätt-i-ansiktet rock utan krusiduller.
"Freak", "Rock n' Roll Genocide", "Death And Taxes" är andra fina inlägg i det alltid lika aktuella
kulturella uttrycket.
Men här finns också smak av W.S. som i "Devil's Highway" och prov på Clarke's klara trovärdighet
som leverantör av rockballader som håller i "What Good Is Goodbye" och "Meet Me In Las Vegas".
Inga konstigheter utan en party och feelgood rockplatta kort och gott,
/Björn

 

Den bedårande är superaktuell med en nytt fullspäckat album.

På fredag är det release för Lucinda Williams "Down Where The Spirit Meets The Bone", som

är den första fullängdaren på fyra år från den 61-åriga rock-folk-country-blues ikonen.

Lucinda har skrivit 18 av de 20 låtar som kommer att ges ut som trippel-vinyl och dubbel-CD

med ett materialet växlar från avskalat akustiskt till något av de mest fullskaliga arrangemang

som hon gjort under sin karriär.

Listan med gästande musiker är både diger och imponerande.
Gitarrtrion Bill Frisell, Tony Joe White & Stuart Mathis, Ian McLagan på keyvboards, Elvis
Costellos rytm herrar Pete Thomas och Davey Faragaher och Jakob Dylan som backar upp
Lucinda med sång på granna "It's Gonna Rain".
Naturligtvis finns även trogna rytm sektionen, i form av Butch Norton och David Sutton, vid
hennes sida och bidrar i sedvanlig ordning med patenterad klass.

Enda nackdelen i sammanhanget är att vinylutgåvan betingar det minst saftiga priset av
369 riksdaler.
De 20 spåren hade rymts på en dubbel och till halva priset.  

/Björn

 

 

Torontobandet Sloan är aktuella igen med nya albumet "Commonwealth" (YepRoc/Border)
som släpptes för ganska precis en vecka sedan.
Ett stilfullt och klassiskt popband i 60 och 70-talets anda som hållit ihop i 23 år nu och aldrig
varit i behov av någon bäst-före-stämpel.

Det mycket tack vare att det finns fyra ytterst kompetenta och passionerade låtskrivare i lineupen.

"Commonwealth" innehåller 15 nya treminutare med tidlös stil och stämsång i klass med
The Fabulous Four.

För dig som har noll koll så bifogar jag ytterligare några videoklipp från det förflutna som extra innehållsdeklaration.
/Björn

 

Det känns som om en tio år lång hemlighet blivit avslöjad de senaste veckorna.

För det är så länge som den Memphis-baserade låtskrivaren, gitarristen och sångaren Drew Holcomb och hans band, hustrun Ellie Bannister Holcomb, sång & gitarr, Nathan Dugger, gitarr & keyboards och Rich Brinsfield. bas, spelat in och givit ut plattor som borde ha uppmärksammats på våra breddgrader långt tidigare.

Men den som väntar på något gott väntar som bekant aldrig för länge så när nu gruppens senaste fullängdare, som släpptes i USA förra året görs tillgänglig i Skandinavien är det en klar ynnest att få ta del av den högtflygande americanan och grannaste sorten av melodiskt popmusik med vita soulstänk som fyller albumet.

Öppningspåret "Another Man´s Shoes" är helt enkelt knäckande bra och vid första mötet jag fick känslan av att det här är alldeles för bra för albumets helhet.
Men "Good Light" med sitt livsbejakande driv, flödande orgel, singalong refräng och Drew´s sång skuggar "Another...".

Sen rullar det bara på i samma smakfulla och oemotståndliga upplägg. 

"The Wine We Drink", är en en duett mellan Drew och Ellie där man sänker tempot och blir så hudnära att man får känslan att de sitter livs levande strax bakom en.

"Tennessee" är mäktig högtflygande americana-soul med oslagbar melodi och en refräng som man bara vill skriksjunga med i.

"What Would I Do Without You" och "Rooftops" är båda på alla sätt och vis nära släktingar till "Tennessee" och när sen de övriga halvdussinet låtarna är perfekta bitar till platta som är 100 % feelgood.

Extra bonus i sammanhanget är att man på köpet av "Good Light" också får coverplattan "Through The Night: Live In The Studio" där Drew Holcomb & The Neighbors med fingertoppskänsla gör sina versioner av favoritlåtar från Bob Dylan, Tom Petty, Tom Waits, U2, Hank Williams med flera.
Investera och våga inte missa deras sju livegig i Sverige, Östersund den 7/10.

 

Egentligen behövs det inte mer än de här korta teaserklippen på den här 90 minuter långa trailer
för att förstå att Chuck Prophet har gjort det igen.

Uppföljaren till magnifika "Temple Beautiful" är laddad med ett läckert gäng nya låtar och 
albumet "Night Surfer" (YepRoc/Border) är minst lika maffigt och stilfullt ( jag har hört hela ).
Sätt en Chuck-markering i agendan den 24 september, för då släpps "Night Surfer".
/Björn 

PPPP

Red Mecca

”Covered with rain”

(Massproduktion) 

Till att börja med ska jag erkänna att jag helt och hållet missade duon Jan Strandqvists/Frida Madeleines debut ”You were never here”. Jag inser nu att det var ett stort misstag, eller om man vänder på steken så har jag nu lyckan att upptäcka ytterligare material som är designat av dessa stora tonkonstnärer.

Ganska så omedelbart förstår jag varför det mörka och snårigt elektroniska får mig att reagera så som jag gör. Jag har svårt att komma på någon annan som kommit närmare Cocteau Twins musikaliska excentritet, och man kan fråga sig varför så få har lyckats.

Naturligtvis handlar det om känsla, talang och att på alla sätt våga. Red Meccas musik är mörk som en novembernatt, men också utsökt spännande i sin helhet. Över alla syntmattor svävar Madeleines magnetiska röst, precis som Elizabeth Fraser förgyllde C.T´s koncept.

Det finns en utsökt värme i det karga musiklandskapet, inte minst i de spår där tunga trumbeats pulserar utsökt under skogar av syntar. Våga dra på volymen i ”Her name was emergency” och jag lovar, det är omöjligt att inte ryckas med i en partyfeeling som ligger nära vad Primal Scream gjorde när de experimenterade som mest med puls och dansbeats.

Det hela fortsätter i ”Call me up”, en elakt giftig musikupplevelse där syntarna skapar en hotande attackerande ljudvägg.

Motvikten i de låtar som andas Cocteau Twins, gör att det finns en fin balans mellan ytterligheterna och det är detta som gör att det finns fog för att det här kommer att slå ett stort eko vid en lansering utanför riket.

Bra jobbat!

/Bengt Ola

(PS. Plattan släpps den 17 september… och skivomslaget är skitsnyggt men med mitt seeega nätverk kunde jag inte ladda upp den på sidan. Sorry.)

Kanske man kan se det som popsymbolik att Sundvalls, och ett av rikets tveklöst finest popindieband någonsin, släpper sitt nionde album just denna månad.

Hur som helst är det inget annat än imponerande att kompisgänget som bildades 1991 i statsdelen Skönsberg, och var en av bitarna i det stora indiepoppusslet på 90-talet där man tillsammans med andra svenska band som The Cardigans och Wannadies nådde framgångar långt utanför våra gränser, fortfarande håller ihop. 

Att man efter 24 år har kvar lusten, skärpan, glöden och snillet i sitt skapande är förbluffande.
Men den självbetitlade nummer nio i fullängdsformatet når man som flera gånger tidigare i karriären en bedårande musikalisk peak.

Frontfiguren och låtskrivaren Mikael Andersson-Knut står för samtliga tio låtar, två av dem har han skrivit tillsammans med gitarristen Fredrik Hast, "Stuck In The Middle", och producenten Johan Sigerud (The Soft Eyes & my Orchar) , "This Is War".
Och rakt igenom albumet visar Mikael att den stora gåvan när det gäller att perfekt kunna skruva till en poplåt är fortsatt intakt.

Här finns det omedelbara popknockarna som alltid varit gruppens styrka. "Oh God I Think I'm In Love", It´s So Quiet, It´s So Cold", "Stuck In The Middle", "Pavement" och "Yes & No", i den sistnämnda gör Mikael en ursnygg duett med Isabel Neib.

Den flocken är helt enkelt The Confusions adelsmärke.

Samarbetet med Sigerud har också inneburit nya influenser med en mäktigt ljudbild och stilfulla arrangemang som i "This Is War", "Mother" och den nära 12 minuter långa "Music" där Mikael Andersson-Knut bollar sin röst mot Frida Madelaine (Don´t Blame The Dog & Supersci).

Det är den helheten som känns The Confusions Sgt. Pepper.
Björn Bostrand

 

 

PP

Kimbra ”The golden echo”
(Warner)

När Kimbra Johnson kom med sitt debutalbum ”Vows” för tre år sedan, var det en debut som lovade så fantastiskt mycket. Det hon hade med sig i bagaget var en fantastiskt karismatisk sångröst och hela plattan var fylld med skitsnygga upptempolåtar, som mejslats ut på ett mycket personligt sätt.
Hemma i Nya Zeeland och i Australien tjongade hon genast till toppen på försäljningslistorna och jag väntade länge på att det stora skivbolaget skulle inse guldklimpsfaktorn och marknadsföra henne stort på utrikes marknader.
Men så kom den där låten som hon gjorde med Gotye. Och allt blev så mycket underligare. “Somebody That I Used To Know” var det perfekta esset i leken för att ge hennes debutplatta en skjuts. Många artister skulle ha offrat vilken kroppsdel som helst för att få den exponering som Kimbra fick med sin gode vän, belgaren Wouter "Wally" De Backer (som alltså kallar sig Gotye).

Men shit happens.
”Vows” kompletterades med några ommixade låtar och några singelsläpp därefter. Och Kimbra slussades in på den amerikanska marknaden, där Los Angeles blev den nya hemvisten. 

Det är också i Kalifornien som detta andra album kommit till. Uppenbarligen har det stora skivbolaget presenterat henne för väl valda branschmänniskor, för att anpassa henne lite grann till att passa in i ett koncept som bättre passar in i den amerikanska musikhandsken.
Å ena sidan ska man lyfta på hatten för att artister vill utveckla sitt sound, men i det här fallet gick det lite för fort. Det som var utsökt unikt har nu sockrats med lite Princepuls och Timbalandfluff och produktionen, ja den är så slipad att här inte finns det minsta ludd som irriterar.
Okej, här finns gyllene ekon från förr. I ”Miracle” tänder det till rejält i ett spår som har samma läckra beat som på ”Vows”. Jag köper också Prince-beatet i ”Madhouse” och produktionen i ”Nobody but you” påminner mer om en Todd Rundgren sent 70-tal än den mischmasch av medioker R&B som annars dyker upp med jämna mellanrum och irriterar.
Konklusionen blir att okej – jag förstår att Kimbra söker nya musikaliska utmaningar och att den amerikanska marknaden är oerhört viktig för hennes karriär. Men rent musikaliskt är det på det stora hela ett mindre misslyckande, nu när hon valt att tvätta bort så mycket av det som var unikt på debuten.

Bengt Ola Mattsson

PPPP

U2 ”Songs of innocence” (Universal)

Det var fem år sedan sist Bono & Co släppte sin förra platta (No line on the horizon) och det har viskats om att irländarnas kreativitet hamnat på allvarlig tomgång. Men som få andra band som är uppe i ett dussin studioalbum (detta är det trettonde) har U2 verkligen utmanat sig själva och sina fans genom att söka nya uttryck i en nyfiken experimentlusta, som med handen på hjärtat inte alltid resulterat i homogena albumsläpp. Kanske kommer vändningen med ”Songs of innocence”, som bjuder på elva nya låtar där inte ett spår faller ur ramen.

Som överraskande avslutning på tisdagskvällens Apple-event, som bjöd på massor av godis för oss som gillar äppleprodukterna, släpptes den nya plattan på iTunes, fri för nedladdning. U2´s samarbete med Apple är ingen som helst nyhet, för åtta år sedan släpptes en läckert röd iPod laddad med hela backkatalogen. Och idén att som på detta sätt bjuda sina fans världen är en fjäder i hatten för alla inblandade parter (man har ju råd…. liksom).

Det hela öppnar med ”The miracle (of Joey Ramone)”, och känns i sig som en innehållsförklaring till vad som därefter följer. Det är tydligt att Bono och The Edge har valt att kliva tillbaka till det grundkoncept där allt startade. Det som fortfarande sticker ut här och där är innovativa arrangemangsdetaljer och den som vill ha några nya arenarockslåtar, får sitt lystmäte tillfredsställt.
Det som slår mig mest är att The Edge äntligen börjat att lira gitarr på ett mer okomplicerat sätt. Den tunga gitarrslingan i ”Cedarwood Road” låter mer som om det är Jimmy Page som är upphovsmannen. Och på det hela taget är soundet klassiskt ”á la U2”.

Om detta är starten på en ny era där gruppen ser sig ha fått en nytändning har jag ingen aning om. De som tagit gruppen till sitt hjärta, med start från de mer musikaliskt experimentella albumen, och framförallt då ”Pop”, blir måhända besvikna. Men om du som jag vill ha ditt U2 som till och med ”The Joshua Tree”, är det här en utgåva som ger dig en högtidsstund.

/Bengt Ola

PS. Lykke Li finns förresten med på ett hörn... kul och spännande att den underbara sångrösten får komma ut i ett megasammanhang som detta...

tillsammans med tunga och ärrade namn som Ronnie Wood, Andy Fraser, Simon Kirke,
Ian Hunter och Bonnie Tyler aktuella med albumet "Spike – 100% Frankie Miller"
(Livewire/Cargo/Border).

Under flera års arbete har ett gäng av Miller´s bästa vänner format ultimata tributen till den
skotska rocklegenden som efter att ha drabbats av en hjärblödning 1994 har kämpat med
rehabiliteringen.
Upplägget är lite annorlunda då Spike och kompani valt att tolka dussinet tidigare ohörda
Miller-låtar.

"Be Good To Yourself" är inte en av de tolv spåren på albumet, men ändå en klar fingervisning 
hur det låter.

/Björn

2011 släppte Montreal kvartetten The Barr Brothers sitt självbetitlade debutalbum.

Och den sjätte oktober är det dags för uppföljaren och det breda erkännandet när
"Sleeping Operator" (Secret City/Border) blir tillgänglig för alla som uppskattar kvalitet och

integritet.

Förutom bröderna Brad (sång,gitarr) och Andrew (trummor) består The Barr Brothers av Sarah Pagé (harpa,dulcimer) och Andrès Vial (piano,bas).

Först ut i videoform från albumet var "Even The Darkness Has Arms", som som någonstans

beskrevs som ”a warm, lulling piece of roots music that begs to swilled with that last firey drop

of the strong stuff”.

Och för några veckor sedan var det dags för ytterligare en videopremiär från albumet när

"Half Crazy" dök upp på Tuben.  

Den har sedan dess blivit en klar snackis och spelas ofta i England, USA, Frankrike och Tyskland.
Vår tur att omfamna nu när mörkret börjar krypa runt husknutarna.
/Björn

Inspelad i Austin's 12th Street Sound studios i Austin, är "Hearts From Above"

(Blue Rose/Rootsy.nu) sjunde albumet från den här kvintetten som vet precis hur den

läckraste altcountryrocken från Texas ska smidas.
Frontade av bröderna Michael "Micky" Braun, sång, akustisk gitarr och Gary Braun, el och

akustisk gitarr, sång har man pumpat in nytt blod i bandet med färska medlemmarna Dustin

Schaefer, guitar, Joe Fladger, bas, och Bobby Paugh, drums.

Med ytterligare två bröder Braun, Willy och Cody, från Reckless Kelly som några av ett flertal minst

sagt stabila gästmusiker så finns det inte så mycket mer att önska om man är såld på genren.

Willy har hjälpt "Micky" med den oantastligt snygga produktionen och Michael och Gary sjunger

klockrent på ämnet genom de 12 granna spåren som växlar stilfullt mellan galopperande rockers

och svängigt skrittande ballader.

"H.F.A." är kort och gott en fullängdare som likasinnade artister och band som Steve Earle, 

The Band, Willie Nelson, Merle Haggard, Doug Sahm, Chuck Prophet, Alejandro Escovedo, 

Chris Knight och Uncle Tupelo skulle var skitstolta över.

17 september är releasedatumet för det fysiska albumet. Men redan nu finns på den på Spotify. 

/Björn