Popgeni

PP

Kimbra ”The golden echo”
(Warner)

När Kimbra Johnson kom med sitt debutalbum ”Vows” för tre år sedan, var det en debut som lovade så fantastiskt mycket. Det hon hade med sig i bagaget var en fantastiskt karismatisk sångröst och hela plattan var fylld med skitsnygga upptempolåtar, som mejslats ut på ett mycket personligt sätt.
Hemma i Nya Zeeland och i Australien tjongade hon genast till toppen på försäljningslistorna och jag väntade länge på att det stora skivbolaget skulle inse guldklimpsfaktorn och marknadsföra henne stort på utrikes marknader.
Men så kom den där låten som hon gjorde med Gotye. Och allt blev så mycket underligare. “Somebody That I Used To Know” var det perfekta esset i leken för att ge hennes debutplatta en skjuts. Många artister skulle ha offrat vilken kroppsdel som helst för att få den exponering som Kimbra fick med sin gode vän, belgaren Wouter "Wally" De Backer (som alltså kallar sig Gotye).

Men shit happens.
”Vows” kompletterades med några ommixade låtar och några singelsläpp därefter. Och Kimbra slussades in på den amerikanska marknaden, där Los Angeles blev den nya hemvisten. 

Det är också i Kalifornien som detta andra album kommit till. Uppenbarligen har det stora skivbolaget presenterat henne för väl valda branschmänniskor, för att anpassa henne lite grann till att passa in i ett koncept som bättre passar in i den amerikanska musikhandsken.
Å ena sidan ska man lyfta på hatten för att artister vill utveckla sitt sound, men i det här fallet gick det lite för fort. Det som var utsökt unikt har nu sockrats med lite Princepuls och Timbalandfluff och produktionen, ja den är så slipad att här inte finns det minsta ludd som irriterar.
Okej, här finns gyllene ekon från förr. I ”Miracle” tänder det till rejält i ett spår som har samma läckra beat som på ”Vows”. Jag köper också Prince-beatet i ”Madhouse” och produktionen i ”Nobody but you” påminner mer om en Todd Rundgren sent 70-tal än den mischmasch av medioker R&B som annars dyker upp med jämna mellanrum och irriterar.
Konklusionen blir att okej – jag förstår att Kimbra söker nya musikaliska utmaningar och att den amerikanska marknaden är oerhört viktig för hennes karriär. Men rent musikaliskt är det på det stora hela ett mindre misslyckande, nu när hon valt att tvätta bort så mycket av det som var unikt på debuten.

Bengt Ola Mattsson