Popgeni

Ace, Squeeze, Mike and The Mechanics, gästvokalist på ett 60-tal andra album, låtskrivare åt exempelvis The Eagles, Diana Ross, Tom Jones, Michael McDonald och Jools Holland och nu aktuell med sitt nionde soloalbum.

Efter en karriär som sträcker sig över 40 år så är det liksom inget snack om att Paul Carrack fortfarande har kvar magin i rösten.

Sen kan man ha en och annan åsikt om vägvalen under marathonkarriären.

På sprillans nya fullängdaren "Rain & Shine" gör han ännu en gång modern vit soulpop på ett sätt som till och med en del svarta artister har svårt att mäkta med.

Fem nya låtar blandas upp med lika många stilfulla covers som Ray Charles "Hard Times" och Luther Ingram's "If Loving You Is Wrong" (I Don't Wanna Be Right).

/Björn

 

 

 

 

Amerikanska indierockarna Shearwater har varit med i över ett decenium nu.

På album nummer nio i diskografin, "Fellow Travelers", som har tre dagar på nacken nu är det Jonathan Meiburgs kraftfulla baryton och känsliga falsett som styr den karismatiska och lätt mollstämda ljudbilden.

"F.T" visar också tydligt att Meiburg och vänner har kvar glöden och det här är ett album som omedelbart känns rätt.

Pröva trippeln "I Luv The Valley OH!", "I Wake For The Minotaur" och "Fucked Up Life" och du är garanterat fast.

För vänner av Rickard Buckner och Van Morrison skriver Border helt riktigt i sitt releaseblad.
För betydligt fler än så vill jag tillägga.

/Björn

 

Torontofödda Tess Parks är inne på ungefär samma linje som Wooden Shjips.
Själv säger hon att debutalbumet "Blood Hot" är fylld med "lo-fi alternative drones with a hypnotic vibe".
Tess träffade legenden Alan McGee när hon bodde i London och musikaliskt tycke uppstod.
Därför släpptes "Blood Hot"i måndags på McGee's nystartade skivbolag 359 Music 
/Björn

 

 

 

.

Sugen på retrorock i den psykedeliska fåran med coola tillbakablickar till både 60 och 70-talet?

Då är San Francisco bandet Wooden Shjips fjärde album "Back To Land" som releasades för ett par veckor sedan en utmärkt kompis.

Suicide och Velvet Underground sägs vara viktiga inspirationskällor för Ripley Johnson, gitarr och sång, Dusty Jermier, bas, Nash Whalen, orgel, och Omar Ahsanuddin, trummor.

På "Back To Land" har man till stor del lämnat den experimentella och minimalistiska rockprofilen som man startade med 2006.

Deras monotona, hypnotiska och flummiga psykrock som drivs av fuzziga gitarrer, tjutande orgel, stabil rytmsektion och Johnsons skönt sömninga sång mynnar ändå ut i bedårande hypnotiska ljudtapeter som för det mesta klockar in över fem minuter.

Som att åka tidsmaskin.

/Björn 

 

 Sue Young
"Gliding" (Motherlotus Records/Hemifrån)
PPPP
Under årets Texas Music Award for Female Vocalists nominerades Young till årets kvinnliga sångerska för albumet "Gliding" som släpptes förra året i USA.
Att det har dröjt så länge aom till den 25 november innan plattan släpps hos oss är kanske inte så konstigt med tanke på hur fett utbudet av folk och singer/songwriters är "over there".
Kan inte tänka mig annat änn att Sue som spelat gitarr och sjungit sedan 11 års ålder är en tämligen sällsynt doldis och i våra nordiksa musikbärare.
När nu "Gliding" är en realitet är det väl dags att upptäcka hennes "angelic voice" och färggranna musikaliska palett som även präglats av vistelserna i New Mexico och och lainamerika.
1985 flyttad hon till Austin, Texas för att försöka bli en del av den fina livescenen.
Sue började också jobba som musik och språklärare för spanska barn vilket även gav henne en ny karriär som låtskrivare och historieberättare.
Under Austin-åren har hon också vuxit som artist och låtskrivare och delat scener med tunga namn som Lyle Lovett, Townes Van Zandt, Jimmy Dale Gilmore, Jesse Winchester och Kenny Rankin för att nu lista några.
Med "Gliding" knyter hon cirkeln till sina country, folk, soul, gospel och americana influenser på ett ytterst stilfullt sätt.
Ofta klart nära Tish Hinojosa i sitt uttryck, och därmed ganska nödvändig för den som värdesätter det hudnära och vackra.
Jazzinspirerade "Future One And Only", latinfärgade "La Guitarra" och americana och countrystöpta saker som titelspåret, "Black Water", "String Of Pearls" och"Further Down The Road" sätter fingret på Youngs musikaliska bredd på ett album som snabbt blir till en njutning.
Björn Bostrand

 

 

Skip Spence, Jerry Miller, Bob Mosley, Peter Lewis och Don Stevenson debuterade med sitt självbetitlade album 1967, två veckor efter att Beatles släppt "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band".

Ett debutalbum som rankades som nummer 121 i musiktidningen Rolling Stone´s "500 Greatest Albums Of All Time" år 2003.

Skip Spence's "Omaha" från samma album ansågs av samma musikbibel vara nummer 95 på listan över de "100 Greatest Guitar Songs of All Time" fem år senare.

Moby Grape hade all power och bandkemi som krävdes för att bli megastora på den tiden.

Men som i så många andra fall så gick allt åt skogen när grundaren Skip Spence började missbruka LSD och hamnade både i fängelse och på psykiatriska kliniker för sitt våldsamma beteende.

Dessutom gick allt annat i deras karriär och marknadsföring som inte fick gå fel helt åt skogen.

Andra albumet "Wow/Grape Jam" som kom 1968 och genomsyrades av gruppens inre problem fick ett svalt mottagande.

Med facit i hand kan man konstatera att gruppen fortsättningsvis aldrig kom i närheten av debuten trots att de övriga medlemmarna utan Spence på ytterligare ett antal album försökte hitta tillbaka till kraften från debuten.

Men dubbel-CD´n  "The Very Best Of Moby Grape - Vintage" (Columbia/Legazy) 1993 med 48 låtar är ett högklassigt dokument som berättar ännu en spännande rock'n'roll historia som rann ut i sanden på det omtumlande 60-talet.

Alla låtar från den magnifika debuten finns här i remastrade stereoversioner som tydligt visar M.G. kapacitet både som sylvasst elektriskt rock'n'roll band och gudomligt stämsångssjungande akustiskt pop och countryband.

Resten är ett helt gäng remastrade och tidigare outgivna låtar som kompleterar helhetsbilden.

"Vintage" går fortfarande att få tag på vissa nätbutiker till klart acceptabelt pris.

/Björn

Brendan Benson är förmodligen mest känd som sidekick till Jack White i The Racounters.

Helt klart är att hans solokarriär som på tisdag öppnar upp kapitel nummer sex när "You Were Right" släpps är sanslöst underskattad.

"Y.W.R" innehåller 15 patenterade Benson låtar vilket innebär jingel jangel och indiepop som bärs upp elegant och varierat av hans smartness och fina melodiska pop och singer/songwriter känsla.

Han backas upp av bland andra Ken Stringfellow och Jon Auer från The Posies och likheterna mellan deras och  Brendans sätt att forma briljant popmusik är starkt besläktad och klass rakt igenom.

"Diamond" överst är från "You Were Right" medan"Tiny Spark" finns på powerpop pärlan "Lapalco" från 2002 och "Bad For Me" på fjolårets "What Kind Of World". 

/Björn

 

 

 

Många spår också en snar död för formatet som helt klart har hamnat i kläm mellan den digitala nedladdningen och vinylskivans Fågel Fenix uppståndelse.

Men i boxform kan CD'n vara en riktig pärla och att den långt ifrån är så usel som många vill göra gällande finns det många bevis på när en musikalisk karriär ska sammanfattas.

I Boxing Clever tänker vi ta strid för compact discen.

Först ut i försvarstalet för dess existensberättigande är 10CC "Tenology" (Mercury/Universal) 2012. 

En het excellent box som släpptes för att påminna om att det var 40 år sedan kvartetten Lol Creme, Kevin Godley, Graham Gouldman och Eric Stewart bildade bandet i Manchester, England, 1972.

Första klassens godbit för alla oss som med hull och hår sög i oss deras sex fullängdare från den självbetitlade debuten 1973 till 1978 års "Bloody Tourists"

"Tenology" innehåller fyra CD och en DVD.

Två av dem med den digra singeldiscografin, en med utvalda albumspår och den fjärde med b-sidor från vinylsinglarna som var ett hett format på den tiden.

På DVD'n kan man se alla "groundbreaking" promos, TV-framförande i legendariska program som Top Of The Pops, BBC In Concert, See You Sunday, Six Fifty Five Special och Pebble Mill. 

Jag hade flax att hitta boxen med ett av 70-talets mest betydelsefulla ( men samtidigt mest ignorerade brittiska band när pop och rockhistoriken från det deceniet ska skrivas) till första klassens rödlappspris.

Den numera utgångna "Tenology" finns tillgänglig i ett fåtal exemplar på nätsiter som Amazon.com, men då får man vara beredd att lägga upp en tusenlapp för att få ett oanvänt exemplar.

En del begagnade boxar existerar också på nätet och då med billigare prislappar.

/Björn

 

Gotländskan Annika Fehling är aktuell med nytt material.

På sjuspåraren "Rust & Gold" (Rootsy.nu/Hemifrån) visar hon att hon fortfarande efter en lång karriär är en artist som inte står stilla utan snarare både lutar stabilt på sitt förflutna och blickar hungrigt framåt.

Trippeln "With Me", "Lonely Love" och "I Know Better" finns på albumet "Fireflies" från 2010.

Där samarbetar och sjunger hon duett med Will Kimbrough, David Olney, Markus Rill och Peter LeMarc och allt landar klart trovärdigt i americana, folk och countrymyllan.

Kompleterad med folkvise klassikern"Kristallen Den Fina" och egna trippeln "Better Learn How To Fly", "Making It Back" och "Blue" kan man se"Rust & Gold" som en klart kvalitativ och välbalanserad introduktion i Fehlings musikaliska utrryck.

För de som inte redan visste.

/Björn

 

 

Sent november och de flesta musikrecensenterna har förmodligen redan spikat sin årsbästalista.

Att släppa album i slutet av november eller i början av december brukar innebära att man klart försämrar sina chanser att få lite extra medial skjuts.

Malmöbandet Skilla som släpper sitt tredje album "A Storm" på onsdag riskerar därmed att ignoreras när de svenska höjdarna från 2013 ska listas.

För utan tvekan så har Amanda Savbrant, trummor, Vanja Gottlow, bas, Nina Christensen, leadsång, violin, Elin Högberg, keyboards, omnichord, sång, och Lisa Godin, gitarr, tillsammans monterat ihop en platta som platsar på den svenska avdelningen över årets mest njutbara.

Ska man fästa någon etikett på deras musik så blir det i mina öron indiepop med ett klart fokus på melodisk värme som brittiska skivbolag som Factory, Creation och Rough Trade vurmade för under 80-talet.

Samtidigt är det ren och skär popmusik med en stilfull känsla för singer/songwriter traditionen.

Bakar man sen ihop dessa ingridienser på det sätt som Skilla gör så blir resultatet både mycket inbjudande och personligt.

NIna Christensen som själv skrivit tio av albumets 11 låtar är också en lysande uttrycksfull sångerska som får mig att tänka på Kate Bush, Nina Persson och KT Tunstall och flock andra kvinnliga vokalister som kan konsten att skicka rysningar längs ryggraden.
Öppningsspåret "Hit By Lightning", "Wounded Hearts", "Colours" och avslutande "Golden" är ett utstarkt fyrtal som på alla sätt och vis sätter fingret på kvintettens ypperliga bandkemi och fingertoppskänsla när det gäller arrangemangen av låtarna.  

Men för att återkoppla till det sena releasedatumet så bör det inte ha så stor betydelse den här gången.

För "A Storm" innehåller 11 låtar som växer sig starkare och starkare och efter några upprepningar sitter som nitade med sin tidlöst eleganta och rikt smyckade ljudbild.

Årets platta julklapp till den som gillar det som är både vackert och dynamiskt på samma gång.

 

Har legat lågt ett tag.

Trodde att jag hade tappat förmågan att skriva texter. Att sätta ihop meningar. Allt såg likadant ut. Fick den där känslan, som Stephen King så snyggt förmedlade i The Shining när den galne vaktmästaren/författarens fru upptäcker att han suttit och bankat samma ord på sin skrivmaskin. Sida upp och sida ner.

Så jag tyckte det skulle vara bra med en time out från tangentbordet ett tag.

Och inte bara det.

Blev trött av att lyssna på pophit och dit. Snöade in på klassiskt med Bach och Haydn ett tag. Och grottade ner mig i böcker och ljudböcker.

Mer om det längre fram.

Men jag har inte helt och hållet kunnat hålla mig ifrån popmusiken helt.

Därför lägger jag upp tre favoriter just nu.

Som en mjukstart, för att ha något att värma sig med i novembermörkret.

Elektropop med Ejecta, brittisk hypad hippop och amerikansk gitarrpop.

Kort och gott.

/Stefan

 

Onsdagen den 13 november är dagen när den 31-åriga amerikanska singer/songwritern Emily Jane White släpper sitt fjärde album "Blood/Lines", i alla fall på våra breddgrader.

Debuten "Dark Undercoat" kom 2007 och sedan dess har hon vårdat sina influenser från PJ Harvey och Kate Bush och adderat sin egna talang på ett sätt som attraherar.

Absolut värd att upptäcka för er som vill hitta ett antidot till det mainstream fyrkantiga radioskvalet.

"The Cliff" finns på 2011 års "Ode To Science" och "A Shot Rang Out" är ett av spåren på "Victorian America" från 2009.

Båda är klart representativa för hur det låter på "Blood/Lines".

/Björn

 

Willy Braun är tillbaka med 12 nya låtar som med sedvanlig stil vandrar ut och in och fram och tillbaka i countryrock, altcountry och americana.

Tillsammans med brodern Cody och gitarristen David Abeytas har han producerat plattan och när Ray Kennedy, Steve Earle's kompis i The Twang Trust, mixat helheten så blir kopplingarna till en yngre Earle på något sätt plötsligt väldigt uppenbara.

Men det är ju inget som dykt upp precis nu, för har man följt bandet genom åren så vet man att det alltid funnits solklara likheter mellan Willys och Earles läckert småraspiga baritonestämmor.

Och utan att på något sätt förringa de övriga bandmedlemmarna är det ju så att R.K. alltid varit Willys spelplan och här fortsätter han att skriva jordnära texter som reflekterar på livet som musiker på resande fot ganska långt ifrån en flashig tillvaro.

Hans röst ligger helt rätt långt fram i ljudbilden som en given ledsagare. Men brorsan Codys fiol och mandolin får också gott om plats liksom Abeytas sologitarr och Jay Nazz, trummor, och Joe Millers bas i rytmsektionen.

Jämfört med det två föregångarna "Somewhere In Time" (2010) och "Good Luck & True Love" (2011) så är det ett lite mjukare R.K. man möter den här gången.

Det varma titelspåret öppnar albumet för att följas av klassiga countryrock ballader och "The Last Goodbye", "Didn't Mean To Break Your Heart" och "The Girl i Knew" är precis vad titlarna skvallrar om.

Men självklart finns det också den tyngre viktklassen av Texas Red Dirt representerad.

I "Real Cool Hand", "Every Step Of The Way" och "I Can´t´ Stand It" borrar man ner klackarna i countryrockmyllan och skapar den där känslan som Steve Earle & The Dukes nästan har patent på.

Liknande artister: Steve Earle & The Dukes, Turnpike Troubadours, Chris Knight, Robert Earl Keen, Micky & The Motorcars.

Björn Bostrand 

 

Man behöver inte nödvändigtvis komma från Austin, Texas, för att kunna kunna lira trovärdig No depression altcountry rock.

Det är femmannabandet The Wynntown Marshals med rötterna i Edinburgh, Skottland, ett stilfullt bevis på med sin andra fullängdare "The Long Haul" som släpptes för en vecka sedan av alltid lika fingertoppskänsliga tyska bolaget Blue Rose Records.

Någon har sagt att man måste få se medlemmarnas pass för att bli övertygad om att de är skottar.

Med sex år i ryggen så har leadsångaren och gitarristen Keith Benzie och kamrater jobbat hårt och till slut hittat rätt uttryck.

"T.L.H." består av tio spår som växlar mellan up och downtempo på ett sätt som inte lämnar mycket i övrigt att önska.

Ni kan säkert hitta egna kopplingar till betydligt kändare namn inom stilartern.

Själv tycker jag att T.W.M. är så njutbara att man absolut kan namedroppa dem som ett excellent alternativ till The Byrds, Wilco, The Long Ryders, Ryan Adams, Tom Petty, The Flying Burrito Brothers och Son Volt.

/Björn

Lustigt.

För några dagar sedan plockade jag fram dubbel-CD'n "Proggklassiker - 33 svenska låtar från 1969-1982" med grupper som Hoola Bandoola Band, Träd Gräs & Stenar, Nationalteatern, Peps Blodsband och Blå Tåget.

Ett par dagar senare droppade Eastwicks kommande andra album ner i brevlådan.

Jag vill inte direkt påstå att Östersundsfyran är lika politiskt knytnävsraka i sina texter som Mikael Wiehe "Vem Kan Man Lita På", Peps Persson, "Falsk Matematik" eller Totta Näslunds Nynningen i "För Full Hals".

Men bandets huvudsakliga låtskrivare och uttrycksfulla leadsångare Jens Ganman har aldrig stuckit under stol med vad han tycker och tänker, och det oavsett ämne i vår allt mer speedade verklighet.

I Eastwick har Jens hittat en utsökt balans mellan texter som berör livsplågor som armod, trångsynhet, religös och ekonomisk fascism och sjuka politiska sanningar som sen ramas in av melodier som är både oemotståndliga och omedelbara i så väl down som uptempo.

Resultatet blir en sorts yin och yang effekt.

Men här finns också hudnära existensiella funderingar från den lilla människan i "Up For The Ride", "I'm Here", "I Will Stand" och "Closer" som plötsligt upptäckt att åren rusat iväg och att sandkornen i timglaset rinner iväg hastigare än man någonsin kunnat tänka sig.

På omslaget är all skärpa på Katarina Åhlén som med sin cello sätter en minst sagt elegant och egen kontur på gruppens sound.

Men det är kvartetten som helhet med gitarrsnillet Bosse Lindberg och Peter Roos, vilken ersatt Kjell-Erik Eriksson, på fiol och mandolin, som tillsammans formar Eastwicks personliga och smakfulla profil med rötterna i pop-americana-folk fåran.

Debuten " A Moment From Now" är värd allt positivt som skrivits om den.

Med "B.R" tar Ganman, Åhlén, Lindberg och Roos ett klasskliv till och visar att man som musikaliskt kollektiv kan forma låtar, och jag vill förtydliga att det inte bara är Jens som sköter låtsnickrandet, som rakt igenom genomsyras av både en stark och ljuv egen identitet.

 

Det är över 20 år sen man senast hörde nya låtar med Dave Edmunds.

Men den 18:e november är det dags igen med lite nytt material från den den idag 70-årige Walesbördige pop, rock'n'roll och pubrocklegenden.

Det är knappast som Edmunds själv påstår, med en rejäl glimt i ögonvrån i den ytterst enkla promotionsnutten ovan, det bästa rockalbum som någonsin har spelats in.

"Again" innehåller totalt 15 spår med fyra nya låtar där "People Wanna Get High" och titelspåret "Again" är skrivna av honom själv. Dessutom gör han två covers av klassiker som "Georgia On My Mind" och "Your Song".

Nyinspelningar av "Chutes And Ladders", "The Claw", "Standing At The Crossroads" och "I Got The Will" tillför inte direkt något nytt jämfört med originalen samtidigt som albumet känns som en naturligt fortsättning på soundet från 1990 års "Closer To The Flame".

Men återseendet är klart välkommet och om det nu finns någon som tvivlar på Edmunds stora betydelse för den brittiska rockscenen under 70 och 80-talet så vill jag bara hänvisa till de fyra nedanstående avsnitten i helläckra Rockpile dokumentären "Born Fighters".

/Björn

 

 

 

Som obotlig Beatles fantast är frågan hur relevant som helst.

Måste man äga The Beatles "Live At BBC Vol. 2" som släpps den 11:e november?

Eller kan man klara sig utan den?

Jag köpte "Live At BBC Vol. 1"som kom för 19 år sedan, och som också dyker upp på nytt den 11:e men nu i en så kallade remastrade version.

Samtidigt har jag samlat på mig så gott som allt annat av riktigt värde med The Fab Four som släppts efter splittringen.

Men releasen av "Live At BBC Vol. 2" är inte helt enkel för en Beatles-addict.

Det kommer nämligen på både CD och vinyl.

Dubbel CD´n innehåller 37 låtar, varav 34 är tidigare outgivna, plus 24 kortintervjuer som måste betraktas som läcker kuriosa.

Vinylutgåvan är på samma låtupplägg som CD-versionen och innehåller tre vinylplatttor till en marginell merkostnad på cirka 150 pistoler jämfört med CD-boxen.

Att jag ska handla är självklart!

Men ska jag investera i ett format eller klippa till med båda?

Det är sånt som kan få en att vakna mitt i natten och ligga vaken och grubbla.

/Björn 

Det känns som ett amerikanskt beställningsjobb för att möta systrarna Söderberg i First Aid Kit.

För likheterna är slående mellan Johanna och Klaras bedårande sätt att skapa skimrande melodisk folkpop och amerikanska syskonen Lily och Madeleine Jurkiewicz dito.

Popgeni skrev om dem tidigare i år när de släppte debut-EP'n "The Weight Of The Globe".

Men man måste bara återkomma när det nu är dags för den självbetitlade fullängdaren som rullar vidare på det lika enkla som genialiskt vackra upplägget.

18-åriga Madeleine och två år yngre Lily knäcker med sparsam elegans som samtidigt är kraftfull och bara kan hänga ihop med stor talang, begåvning och naturlig kärlek till sitt musikaliska uttryck.

Albumet släpptes i USA den 29:e oktober och releasedatumet i Sverige är satt till den 8:e november.

/Björn

 

Vill man bekanta sig med amerikanen Josh Haden och hans grupp Spain och deras melodiskt och magiskt hudnära slowcore så är "I'm Still Free" och "Born To Love Her"optimala.

Och gillar man det man hör så kan en garanterat fin fortsättning vara att investera i nya albumet "Morning Becomes Eclectic Session" som släpps om en vecka.

Det handlar om en live-i-studion-historia där Josh och kompani gör Spain låtar från 90-talet.

Annars går det lika faktiskt lika bra att fördjupa sig i de fyra tidigare studioalbumen, "The Blue Moods Of Spain" (1995), "She Haunts My Dreams" (1999), "I Believe" (2001) och "The Soul Of Spain" (2012), som alla finns på Spotify.

Musik för själ och hjärta!

/Björn

 

En bra start på en av många hatad månad då amerikanska Midlake idag släpper sin fjärde fullängdare "Antiphon". 

Texasbandet är lite av en musikalisk kamelont och har på sina tre tidigare plattor blandat elektronisk, psychedelisk och 70-tals soft rock med ursnygg stämsång utan att skämmas det minsta.

På "Antiphon", som är första albumet utan plötsligt avhoppande sångaren och förgrundsfiguren Tim Smith, så har gitarristen Eric Pulido tagit över som singer/songwriter samtidigt som övriga medlemmar har fått utökad space i ljudbilden.

Smiths plötsliga reträtt har givetvis satt sina spår men utan tvekan så finns det en framtid för "nya" Midlake.

/Björn