Felstavade hjärtan
Ett av de mest potentiella och spännande popbanden just nu är Haerts.
Ett band med basen i New York, men vars medlemmar kommer från England, Tyskland och USA.
Efter att ha tagit del av videon kan man bara konstatera att de tar den kulturella arvet från Andy Warhols The Factory och de sköraste melodierna från Brill Building, ett steg till. Det är estetiskt vacker och musiken är stundtals bländande. Debutsingeln fick namnet "Wings", men det är nu med "All The Days" som bandet nått ut på bredare front. Debutplattan väntas senare i år.
Och vi väntar... Men medan vi väntar kommer vi att spela sönder dessa två spår... Klart bäst just nu. Vem sa att indie var död? Inte i resten av världen i alla fall.
/Stefan
Sexuella undertoner...
För att återknyta en aning till de som tidigare skrivits...
Det är mycket tack vare Björn som jag fått upp ögonen för olika band inom punk och new wave.
Till dessa band hör definitivt The Undertones.
Låten "Teenage Kicks" är numer en klassiker som är totalt spot on när det gäller sex. Förutsatt att den sjungs av en tonåring. Om inte, så blir det lite läskigt.
Men skitsamma, det är i grund och botten en fullfjädrad rocklåt. Född ur skitiga bakgator från staden Derry i Nordirland.
Och vem kan mottstå musik som handlar om tonårskärlek och sommar..?
Hur som helst så gjordes det en snygg dokumentär av BBC4 Som, för övrigt, ligger bakom de strålande "britannia"-dokumentärerna. Sök upp dem, omedelbart.
Den här om The Undertones, bjuder vi på.
/Stefan
Rockbjörnen
Björn har ju semester och radioskugga och i och med det så är det, just nu, väldigt lite av hans favorit "hubbahubbehoppabopalula"-rock...
Jag har inte samma koll som Björn på rootsrocken, New Wave-vågen och 80-talsrocken, min favvofåra är ju popmusik med harmonier och skitig jädra hiphop. Så jag slänger in några av mina gamla favoritlåtar som jag vet faller Björn på läppen. Som en liten homage för de dörrar han öppnade för mig angående popmusik.
Bara bra låtar, det här.
/Stefan
Rubin och drömpop
Rick Rubin blir just nu fullkomligt överröst med rosor för att han satt i producentstolen när Kanye West spelade in sin "Yeesus". Men han har även hjälpt den brittiske singer/songwritern Jake Bugg till att skapa något av en perfekt liten poplåt. Iklädd gammelamerikansk countryjacka är låten "Broken" nog en av de starkaste låtar jag har hört i år.
Jan Gradvall skrev nyligen, ang Kanye West, att ny experimentell musik hittade man förr inne i ett dammigt hörn av skivbutiken. Numer är den i skyltfönstren.
Vet inte riktigt om jag håller med.
Det beror på om artisten som levererarr den experimentella musoiken uppnåt stjärnstatus eller inte.
Kanye West bättrar på sin stjärnstatus rätt effektivt hela tiden. En milstolpe var Video Music Awards 2009. Under Taylor Swifts tacktal, vankade han helt apropå in på scenen under, tar micken och hävdar att Beyonce skulle ha haft priset i stället. Efter det har han i intervjuer spottat ur sig citat som visar på ett ego, lika stort som Europa. Han har effektivt duckat när flickvännen Kim Kardashian med entourage spelat in sin realitysåpa och har kommit på att den gemensamma dottern ska få namnet North West.
Men jag har inget emot det. Jag tycker hela såpafiguren Kayne West nog är det mest underhållande vi har i dag. När han besökta SNL för en månad sen, så lyckades han med bedriften att göra ett modernt klassiskt uppträdande.
Men när det gäller ny (NY!) experimentell musik, som Wu Lyf eller drömska Youth Lagoon, så hittar man dem längst in i internets dammigaste hörn.
Trevor Powers är uppvuxen i Boise, Idaho. Han har med sig sin bakgrund i sitt skapande som är americana i grunden, men allt för ofta svävar han ut i drömska små utflykter. Som i den här senaste singeln "Mute" som nyligen släpptes på Vevo.
/Stefan
Popmusik att ha i åtanke inför sommaren
Gillar man shoegazingfenomenet, som föddes med My Bloody Valentine så är No Joy något man bör kolla upp. Precis som sina föregångare gömmer de sina sköra små melodier bakom ton av distade gitarrer. Dessutom är videon till "Hare Tarot Lies" en sådan som kanske bör ha varningtext. Men det som först verkar vara en drogliberal video, urartar mot slutet och den fula baksidan skymtas mer än väl.
Ett välbalanserad inlägg idrogdebatten, skulle man kunna säga.
Australiensiska bandet Jagwar Ma ligger säkerligen på alla innelistor som finns. Bland annat så gjorde de en snygg spelning på Hultsfredfestivalen.
Men Sydneybandet kommer aldrig att få någon större publik i Sverige i dag. Folk är för lata. Jagwar Ma kräver lyssnaren uppmärksamhet. Albumet "Howlin" har fått överväldigande respons från musikkritiker.
Och jag gillar dem.
Så framtiden får utvisa i fall de ska ha en plats på min personliga topp 100 lista över mitt liv, eller om det bara blir en dammsamlare...
Slödag a la Lenny Kravitz
Ledig dag. Slödag a la Lenny Kravitz. Har haft hans samlade verk på randomfunktionen i köket hela morgonen. Det jag gillar med honom är att han lika mycket Beatles som Jimi Hendrix. Lika mycket Indiepop som arenarock. Lika mycket rock som soul. Och han får i hop det. I år släpps hans platta "Negrophilia" som han började jobba med redan 2010. Så nu går man liet och väntar. Undertiden duger hans samlade verk, väldigt långt.
/Stefan
Sov gott, Bobby
En mäktig R´n´B-röst har tystnat. Bobby "Blue" Bland blev 83 år innan han somnade in i sitt hem i Memphis.
Han hade en av de där starka sångrösterna. Raspig och erfaren, men med en mjuk och sval touch.
Han han med ett par riktigt starka blues och soul album. Som "Two Steps From The Blues" från 1961, "California Album" från 1973 och "Dreamer" från 1974.
Bobby "Blue" Bland lämnar efter sig en låtskatt som jag nog tycker man ska grotta ner sig i under regniga dagar. Något som har gett hans fans och även mycket mycket glädje genom åren.
Eller som han själv uttryckte det:
"Whatever moments you get of happiness, use it up, you know, if you can, because it don’t come that often"
Sov gott, Bobby.
Sov gott, Bobby.
/Stefan
Billboard juni 2013
Jo, jag erkänner. Jag är lite nördig. Har samlat på mig billboardlistor sedan 1950. Då handlade det om Frank Sinatra och "Five Minutes More".
År 2013 ser det lite annorlunda ut.
Som jag konstaterade förrut är det mycket skit. Eller skit och skit. Det är mycket musik som inte säger någonting. Som inte har något viktigt att säga. Utom att bara dricka sprit och mingla. På det planet har väldigt lite förändrats sedan början av 1950-talet.
Men det finns en del kul.
Brittisk soul slår för tillfället amerikansk med hästlängder. Emeli Sandés "Next To Me" är en hit i USA, med all rätt.
Indierockarna i Imagine Dragons har just nu medvind. Tre låtar inom topp 20 på billboards rocklista är inte kattskit. OCh att ett indieband slår så pass hårt är lite av en raritet i dag när indie kännsnästan utdöende här i Sverige.
Nog har jag hört bättre låtar än "Radioactive" som legat i topp sedan slutet av 2012, men jag måste ändå erkänna att låten har en charm. Och så är ju videon snygg.
En video som inte är snygg är Robin Thickes "Blurred Lines". Låten är, för mig, ett skämt. Pharell Williams, som gästar, måste ha fått bra betalt. Dessutom är videon det sämsta jag har sett. Så den lägger jag inte ut. Rocin Thicke toppar i alla fall Billboard just nu, och befäster att låtar som handlar om män med mansrollsproblem i sexistiska videos, går fortfarande hem...
Så jag lägger in en bra video i stället. Något sämre låt, visserligen, men Maclemore och RyanLewis "Can´t Hold Us" må låta som ett eurovisionbidrag från Estland med Snook som rappare. Den är åtminstone lite kul. Och så är videon snygg. Och så är det den stora hiten i USA just nu.
/Stefan
It´s hard to be a rebel...
Det här är Miley Cyrus senaste.
Jag vill gärna gilla henne och det hon gör...
Men det känns inte speciellt fräscht.
Låten "We Can´t Stop" har en melakoliskt liten melodi som för tankarna mot Gwen Stefani och Madonna. Inte alls dålig. Utan en rätt så tilltalande melodi, må jag säga. (Alla som förutspått musikens undergång med allt nytt som föds ur nytänk inom musikskapande har och kommer alltså alltid, att ha fel.)
Ganska mycket 80-tal. Men försäkerhetsskull lägger producenterna på det där nya trumljudet, så låter det mer 2013. Texten handlar mest om att Miley Cyrus och andra tonåringar i USA inte kan sluta festa a la Hollywoodstyle. Ja, om man har pengar alltså. De som inte har egen pool kör väl sitt white trash party som vanligt...
Det här oroar mig en aning.
Var är det nya som ska få oss 30plussare och över börja gnälla över ungdomens förfall?
Det har ju alltid varit så. Oavsett om det handlat om jazzens intåg i populärkulturen, swingmusiken på 40-talet. Alice Babs. Rockens födsel med Elvis höftvickande. Psykadelia. Hårdrock. Punk. Synten, som skulle äta upp vanliga instrument. Ravekulturen, som bara knarkare höll på med.
Men vad har vi idag?
Miley Cyrus och Eric Saade-kopian Anton Ewald?
Jo, jag kan nog tro att en del republikaner i amerikanska södern förfösar sig över Miley Cyrus rumpskakande.
Men för oss andra så har vi sett det här förrut. Skillnaden är väl att Miley Cyrus gör fler grimascher och räcker ut tungan fler gånger än Madonna,
Jag har försökt att förfasa mig över att DJs numer är stora stjärnor. Jag menar, hur lata är vi inte när vi ska beundra den som spelar skivor än de som i första läget skapade musiken? Det är som att beundra reklamfilmer för att de använder gammal musik eller bygger på tvserieridéer eller filmidéer från förr.
Fast, jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt kul ändå med DJs. Speciellt skapande DJs. Som Avicii eller Rebecka Och Fiona. Jag kan försöka förfasa mig över kotlettfrisyrerna som tycker att det är fräscht att gå på Friends arena och kolla in Swedish House Mafia.
Något vi andra gjorde för 20 år sedan!!!
På den tiden rave var något fasansfullt som högerpolitiker ville stoppa och som polisen hade ögonen på.
Då var det rebelliskt. Och housemusiken stämplades som ecstacymusik i Sverige.
Men SHM på Friends Arena var ju trots allt en rätt kul happening. Och SHM har ju fått fram ett par snygga singlar... Så jag kan inte förfasa mig hela vägen ut. Och förfasandet handlar ju egentligen om att folk har sådan dåliga fantasi att man tar ett 20 år gammalt koncept och låtsas som om det skulle vara nytt.
Det stör mig.
För det betyder att ingenting revolutionerande är på gång.
Bara att det handlar om samma skåpmat.
Skillnadnen är att nu ska det studsas i på en arena istället för en sunkig lagerlokal.
Så vad är rebelliskt i dag?
Det är nog faktiskt ingen som vågar vara rebllisk i dag.
I en tid då vi faktiskt inte ser något fel i att stora vinster plockas ut från företag vars uppgifter är att utbilda barn och vårda våra äldre nära och kära. Det här synsättet har gjort att det idag 2013 är mer fel att det finns regler för en människa att inte kunna plocka ut vinst, än att det ska finnas empati och solidaritet för en annan mindre lyckligt lottad människa.
Då är det liksom lite svårt att vara rebell... Själva moralen och åsikten om människors lika värde är ju lite på kant.
Men det betyder inte att man inte kan vara rebellisk.
Man kan fortfarande vara rebellisk mot överhet, pengar och marknad som styr människan istället för tvärtom, politik osv... Som Springsteen var 2001 med låten "41 shots". Fast å andra sidan får han ju majoriteten av USA och Europas befolkning med sig. Bara för att han är Springsteen.
Så, så himla rebelliskt blir det ju inte i efterhand. Men just då, var "41 shots" skakande eftersom den beskrev den verklighet som fanns då i USA.
Revolt emot mina värderingar? Tja... Då handlar det mer om att dottern kommer hem en dag och säger att hon blivit religiös eller ska turnéra med Carola...
Bengt Ohlsson har i DN varit rebellisk genom att försöka slå ett slag för högerkulturen. Han har försökt ifrågasätta varför rödvinsvänstern har monopol på all kultur. I Ohlssons värld är han själv säkert jätterebellisk.
Wille Crafoord har också försökt att dra paraleller mellan högersymaptiserande och exempelvis John Lennon.
Det blir sällan ett bra resonemang. Anledningen till att huvuddelen av svenska artister dragit sig till vänster har alltid varit sammankopplade med att man slår underifrån. Inte att man vill göra om Sverige till ett nytt DDR med två tv-kanaler enbart och 100% indoktrinering, eller andra dumma idéer som Crafoord slänger ur sig om försvar till varför just han valt högersidan.
Vore ju bättre om han var ärlig. Han kommer från en adelsfamilj. Han har tjänat pengar. Han vill kunna leva på sitt yrke. Svårare än så är det ju inte, nu när Crafoords popularitet faktiskt har dalat. Hans underfundiga texter hör man allt mindre om. Mycket, faktiskt, på grund av att Crafoord verklighetbild inte riktigt är 2013. Men, också, att han faktiskt blivit lite utstött pga stöd till moderaterna.
Som artist är det nog ändå bäst att inte välja sida. Att ständigt ställa sig i opposition. Att ständigt kritisera makten oavsett vem som har den.
Bra konst kommer från vänster säger en del. Jag vet inte om jag kan hålla med om hela begreppet, men konst som vill slå uppåt och som uttrycker en viss form av utanförskap eller underlägsenhet, kommer onekligen från ett politiskt vänsterhåll, ja. Men om det skulle vara "Bättre" handlar ju mer om tycke och smak.
Men frågan är om alla sorters kultur och konst ska politiseras?
Vettifan om jag tycker det.
Jag undrar väl egentligen var all politisk musik tagit vägen. Är det bara Ry Cooder som protesterar nuförtiden?
Även om artister som John Lennon och Neil Young ligger mig personligt närmast om hjärtat, så finns det ju artister som sagt sig stödja republikaner i vissa lägen som jag också beundrar. Alice Cooper eller Lynyrd Skynyrd t ex.
Victor Barth-Kron skrev i DN i veckan om att vänsterfestivaler var på väg ut och högerfestivaler som Sunburst var det "nya".
Nu vet ju inte jag om Storsjöyran känner sig specifikt vänster direkt... Formuleringen om vänster mot högerfestivaler känns ganska skitnödig faktiskt. Man ska inte lägga in politik i kulturen i absurdum.
För att vara lite elak handlar det om att intresset för levande musik är lite mindre nu. Party a la Hollywood, lite mer inne.
Man måste tydligen välja mellan gitarronani och posers med skivspelare.
Känner att jag inte har någon lust med det.
Jag fortsätter ändå med att undra var alla rebeller tagit vägen..?
Rebellkopiorna som är nu, är ju så vansinngt orebelliska och tråkiga.
Jaha. Nu blev det så här jädra långt igen... Fasen...
/Stefan
Lloyd är på riktigt
Lloyd Cole
"Standards" (Tapete Records/Border)
PPPPP
Det är svårt, för att inte säga omöjligt att inte gilla Lloyd Cole.
Han har på något sätt alltid bejakat den kvinnliga sidan med sina varma, ärliga och granna popmusik.
Till och med yngre kvinnliga slaktare inom det allt mer uttunnade recensentskrået i dagspressen som normalt kapar alla comebackande "gubbs" över 40 jäms med fotknölarna faller hårt och gör ett undantag för denna tvättäkta 52-åriga romantiker.
Och även om det emellanåt gått upp och ner i den 23 år långa diskografin som han öppnade tillsammans med bandet The Commotions och totalgrymma "Rattlesnakes" 1984 så har lägsta nivån alltid varit hög.
Efter tio år med den akustiska gitarren i huvudrollen så har han plockat fram elguran igen.
Dessutom har han kontaktat gamla klockrena polare som Matthew Sweet som hanterar basen och tillsammans med trummisen Fred Maher murar en ytterst stabil grund till hans i vanlig ordning utsökta låtsnickrande, precis som de gjorde på hans självbetitlade solodebuten 1990 och uppföljaren "Don't Get Weird On Me Babe" året senare.
Ett gäng andra musiker har också varit delaktiga och levererat snyggt på plattan, däribland hans son Will på gitarr och Joan "As Police Woman" Wasser på piano och sång.
Själv säger Lloyd att han ville göra "ett album som ger känslor mellan en Van Gogh och Dylans "Highway 61. Att formatet förmodligen är dött, men att han fortfarande brinner för känslan att göra musik i albumformatet".
Videon till singeln "Period Piece" finns sedan tidigare på bloggen och gillar man den omedelbara musikaliska lockelsen i den pärlan så tar man garanterat bums övriga tio låtar till sitt hjärta.
På något sätt känns det som att det nästan sanslöst oansenliga och trista omslaget är ett medvetet drag i en verklighet där yta och floskler betyder åt helvete för mycket i dagsläget.
"Standards" är på riktigt och nivån på samma som skallerormarna.
Liknande artister: Matthew Sweet, Stephen Duffy, Del Amitri, Aztec Camera, Toad The Wet Sprocket.
Björn Bostrand
Äntligen!!!
En av de finaste doldisarna
Peter Bruntnell
"Retrospective" (Loose Music/Border)
PPPPP
Retropspective. Så kan man benämna det också.
Sanningen är en artist som sitter på en helt utsökt låtskatt utan att så många som borde känner till att den existerar. Och utan att han ens varit i närheten av den minsta lilla hit som han är så värd.
Engelsmannen Bruntnell har samlat på sig nio album i diskografin sedan debuten på etiketten Almo Sounds 1995.
På "Retrospective" finns 17 spår plockade från samtliga nio albumen och det skulle lätt kunnat vara dubbelt så många utan att sänka kvalitén det minsta.
I den musikaliska vänkretsen finns namn som Peter Buck (R.E.M.), Scott McCaughey (The Young Fresh Fellows, The Minus 5), Kurt Wagner (Lambchop), Jay Farrar (Son Volt) för att nu nämna några som sysslar med liknande hudnära singersongwriter mission.
De här är ett utsökt tillfälle att upptäcka en av de finaste doldisarna på den brittiska musikscenen. Något som med största sannolikhet kommer att innebära att du utökar din samling med ytterligare några av Bruntnell verk.
För även om han ännu inte fått känna på "the sweet smell of succes" som det innebär att ligga högt på försäljningslistorna så är "Retrospective" både en hit och best of utgåva värd namnet.
Här nedan kan du också lyssna på och kolla in videon av den nyinspelade versionen av "Played Out" där Bruntnell vokalt backas upp av platinumsäljande Rumer.
Ännu en upplyst homo sapiens som fallit för Peter Bruntnells alldeles speciella utstrålning.
Liknande artister: Wilco, Son Volt, Ryan Adams, R.E.M., Pete Droge.
Björn Bostrand
Ett äkta popgeniet fyller 71
Idag fyller Sir Paul McCartney 71 år.
Det skulle vara tjänstefel av Popgeni att inte komma ihåg den dagen.
Och det gör vi med ett liveklipp från den 19 maj i år när Macca lirade live i Orlando och ännu en gång visade att popformen är fortsatt utmärkt.
/Björn
Pop på svenska.
På sista tiden har jag tack vare Sonics 100 bästa svenska album-lista snöat in på svensk musik.
Man blir lite full i skratt av kommentarer på bla aftonbladet om Kent, Joakob Hellman och diverse black metal... Jag tycker det totalt har missat poängen med just den här typen av 100-bästa-listor. Sina favoritplattor har man ju ändå kvar. Varför ska dom vara med. Dom har man ju hört.
Näe, då är det intressant att upptäcka nytt. Som den där plattan med Ulf Lundell som inte är "Kär och galen". Eller gruppen Studio, som jag totalt missat. Hans Appelqvist, Barbro Hörberg eller Bo Hanssons platta "Sagan Om Ringen"...
Det är där upptäckerglädjen finns.
Vem orkar bryr sig om att Kent kommer först på 22:a plats eller att Refused ligger före Broder Daniel...? Vad är poängen med att hetsa upp sig för det? Bryr man sig ens om musik då? Eller blandar man i hop tävlingsinstinkt med kärleken till bra musik?
Hur som helst så kommer man osökt in på kontakten med musik som man själv upplevde som viktigt. Som inte finns med på listan, men som man påminds om. (Jodå, den här typen av listor kan ha den effekten också!)
Som Stars On Mars. Någon som kommer i håg dom?
Deras platta "Poster" var en av mina absoluta svenska favoriter. Plattan är tuggummipop i rakt nedstigande led från Marc Bolans T.Rex-glam och Abbas poppigaste poplåtar. Refrängen som naglade fast sig och stämsång som vi inte sett sedan, just, Abbas storhetstid.
Och vad hopplöst kär man samtidigt var i Sophie Eklöfs indielook.
I dag är i alla fall Sophie Eklöf sångpedagog och leder den makalösa kören The Sweptaways.
Sator är ett annat band som nog kommer att följa efter mig som en hopplös hund.
Plattan "Headquake" är deras bästa. Med tre hitsinglar och ett jävla röj, helt enkelt. Det var ju ingen skräll direkt att de fick hits med covers på Abbas "Ring Ring" och Lili och Susies "Oh Mama". Popådran var väl synlig. Precis som punkådran från framför allt Ramones, men även från från konkurrenter som Rocket From The Crypt.
Rak och ren rock ´n roll helt enkelt.
Shut up. Take a walk. I´d rather drink, than talk...
This Perfect day, var också märkligt nog borta från listan. Deras självbetitlade andra album är popmusik ut i fingerspetsarna och låt i samma linje som Popsicle eller Eggstone.
Deras plattan "Don´t Smile" blev en flopp. Trots ett ökat intresse från USA.
Men Skellefteåbandet repade sig aldrig direkt efter den floppen. Trots att man fick sin största svenska hit strax efter med "Fishtank" från plattan "C-60".
Hur som helt. "Don´t Smile" är mycket bättre än ryktet. Men den är svår. Ja, jag skulle nog säga bäcksvart, ångestfylld och helt utan framtidstro.
Popmusik har sällan varit mer dyster samtidigt som den klätts upp så pass poppigt. En svår balansgång. Kent lyckades med ångest, pop och disco. This Perfect Day snubblade på mållinjen med ångest, pop och distade gitarrer. Men melodierna går inte att argumentera emot. Mitt i all svårmodig dist, skiner melodierna igenom som en klara ljusstrimmor i regnbågens alla färger.
Just det, gör "Don´t Smile" så snygg.
Brainpool, förstås... Dagispop för mogen tonåring. Sure... Men Brainpool hade ändå ett djup, mer på det musikaliska planet. De var inte lika uppkäftiga som Sator, men det kritiserade lite från höften. Som marknadsghetsen i låten "We aim to please". Men ingen lyssnade på budskapet. Därför är vi här i dag.
Jag var 18 när "Painkiller" släpptes. Jag gillade alla låtar fram till avslutande "Girl Found" som var ett enda stor gäspning. De hade en vardagskänsla över sig som inte riktigt går att sätta fingret på. Från jagklararmigbättreutandigsåfuckoff-låten "Ready Steady Go" via "Some Days Are Made For Smoking" med orkesterarr av Curt-Eric Holmqvist (Gomorron Sverige Hyland-Style), smådesperata "Invisible To Her" med lån från "Stand By Me", drömska "A Postcard From Juan" till tonårssnoriga hiten "Bandstarter" till Brian Wilson-pastishen "Smile" (som fick svar av This Perfect Day i "Don´t Smile"?!?!).
Det var ganska tonårsfånigt, clearasildoftande och pojkrumssvettigt. Men det var vad en grubblande 18-åring behövde just då. En färgsprakande glittrig spegling av tonårskänslor från halvpunkiga popslynglar med Beach Boys-körer.
En av anledningarna till att jag inte tålde "Girl Found" var att det var ett svar på den smått suveräna "Girl Lost" från första plattan "Soda". Och en intressant video där Kent Norberg från Sator poserar vilt i cowboymundering och cigarett. Förstår dock inte vad indiantjejerna har för funktion. Eller ja, jag förstår inte vad de snubbarna i solbrillor och målade tånaglar ska fylla för funktion i "Bandstarter"videon heller.
Jag fattar faktiskt inget av Brainpools videos.
Det var tugummipopen det.
Avslutar med bandet Loudean.
Antar att inte en käft idag vet vilka det var. Eller vad de gjorde.
Men för mig personligen spelade de en rätt viktig roll. De hittade absolut rätt ton för min del med sin musik. Mullrande gitrarrer och integritetsstark pop. Karolina Lundgren var en låtskrivare som jag föll för pladask. Direkt. Loudean hade "Det". Men så försvann de, lika fort som de dykt upp.
De gjorde en ep eller singel som kom före plattan "No More No Less" och jag har letat med ljus och lykta efter den och de låtar som inte var med på själva plattan. Utan reslutat. Det enda jag kommer ihåg var den mollfärgade tonen i låtarna och att de träffade precis där hjärtat är som skörast.
Så jag får hålla mig till "No More, No Less" fortfarande.
För det är en platta som verkligen förtjänar att uppmärksammas igen.
Så bra är den, fortfarande.
Nu blev det här också en slags hyllning till ZTV. En kanal som var livsviktig för en popfrälst ungdom runt 20 år på 1990-talet. Tillsammans med tidningen Pop och MTV med Ray Cokes, utgjorde den grunden för hela min uppväxt. Något som som jag ser tillbaka på med glädje nu när ZTV är borta och MTV kör meningslösa och könsnormscementerande skitprogram, istället för musik.
Tack Sonic för nostalgikicken!
Och kom ihåg, musik är fortfarande en konstart hur många år den än har på nacken.
/Stefan
Adelsrock'n'roll
The Del Lords
"Elvis Club" (Blue Rose/Rootsy.nu)
PPPP
23 år sedan sist och man fattar nästan ingenting.
För när jag hör uppföljaren till "Lovers Who Wander" från 1990 så kan jag inte förstå varför det dröjt så oerhört lång tid för Scott Kempner och Eric "Roscoe" Ambel att komma till skott igen.
Tillsammans med trummisen Frank Funaro, som också varit med sedan debuten med "Frontier Days" för snart 30 år sedan, och färske basisten Michael DuClos återvänder man på ett smått triumferande sätt.
23 års glapp i produktionen kan göra vem som som helst lite trött, laidback och bekväm gentemot sin grundidé.
Men "Elvis Club" låter nära nog som om den skulle kunna vara stöpt i samma veva som höjdarna "Johnny Comes Marching Home" 1986 och "Based On A True Story"1988.
Kempner som på egen hand står för nio av de tolv spåren och tillsammans med Dion DiMucci skrivit "Everday" och med Ambel pennat "You Can Make A Mistake One Time" släppte 2008 soloalbumet "Saving Grace"
En helt okej utflykt.
Men visst framstår det klart och tydligt att det är i den här omgivningen han passar absolut bäst in i när han får lead sjunga låtar som öppningsspåret "When The Drugs Kick In", "Princess","Chicks, Man!" och Neil Young covern "Southern Pacific" inramad av Ambels läckert patenterade och ruffiga produktion.
Men skulle jag få önska något extra så är det att Ambel skulle ha fått dela mer på låtproduktionen och den vokala biten eftersom han är den optimala sidekicken till Kempner och Del Lords anda.
Men det är väl mest en parentes och något som går att åtgärda på nästa fullängdare som jag liksom alla andra Lords-fans kräver kommer nästa år.
För 2013 behövs The Del Lords rootsrock med känsla och utrryck formad på New Yorks sena 80-talsscen mer än någonsin.
Liknande artister: Neil Young, The Del Fuegos, The Blasters, The Skeletons, Rank & File.
Björn Bostrand
Håll koll på Cheyenne
Hon inledde sin musikaliska karriär tillsammans med Bonnie Prince Billy, och sämre läromästare kan man definitivt ha.
När Cheyenne Marie Mize släpper sitt andra soloalbum "Among The Grey" i slutet av juni kan man tydligt slå fast att hon har format en egen musikalisk profil som lockar.
Att hon av vissa nämns i samma andetag som Aimee Mann och Gillian Welch och sägs vara en amerikansk variant av PJ Harvey är bara ytterligare en kvalitet och kapacitetssäkring.
/Björn
En trippel som heter duga
Onsdagen den 19 juni är en klar ryggradsrysare.
I alla fall om man gillar högklassig. personlig och tidlös musik.
Tidigare har jag berättat om The Del Lords minst sagt efterlängtade och högklassiga comeback "Elvis Club" och nu är det bara att addera ytterligare två läckra släpp till den dagen.
Gentlemannen Lloyd Cole understryker med tydlighet att han fortfarande är en stor artist, låtskrivare och textförfattare på albumet "Standards" vars 11 spår är av högsta Cole-klass.
Slaid Cleaves är den Austin baserade amerikanen som lite orättvist alltid har hamnat i skuggan av sina gelikar i americana och folklägret.
Man håller tummarna att studioalbum nummer nio, "Still Fighting The War", sedan debuten 1990 ska innebära ett break och att Cleaves inte behöver slåss för sin artistiska överlevnad framöver.
/Björn
Inte speciellt originellt
The Statesboro Revue
"Ramble On Privilige Creek" (Blue Rose/Rootsy.nu)
PPPP
Man kan utan tvekan använda sig av den där sloganen som ett visst ölmärke brukar om man vill sätta fingret på den musikaliska profilen på kvintetten från Austin, Texas.
Inget tjafs, inga konstigheter. Inga försök att göra sig till eller att vara märkvärdig. Det är helt enkelt sig själva. Dessutom så är Statesboro Revue ett jäkligt bra och personligt rockband som vill återuppväcka intresset för rock'n'roll där rötter som blues och country spelar ytterst viktiga biroller på deras andra album.
Bandnamnet har de hämtat från en låt av Blind Willie McTell som The Allman Brothers gjorde en cover på en gång i tiden och där har ni ytterligare en viktigt pusselbit i samanhanget.
Och det är också som det står i pressreleasen att The Statesboro Revue inte är särskilt speciella eller originella heller.
Men likt förbaskat så är de ett underbart Texas-band med en musikalisk karisma som omedelbart omfamnar. Samtidigt går det knappast att bomma målet med en så fantastisk sångare som Stewart Mann och ett dussin låtar som är snickrade enligt konstens alla regler.
Liknande artister: Black Crowes, Allman Brothers Band, The Band, Ryan Adams, Van Morrison.
Björn Bostrand
Temperance Movement - rockkalas i går.
Rockkalas på Storsjöteatern och Punkkalas på Gamla teatern.
Vem sa att stan var tråkig? Musikaliskt händer det grejer hela tiden. Bara man öppna örgonen. Eller öronen.
Skit samma
Jag och resterande i popgenigänget har lite svårt att komma ner från en högoktaniga rocktripp som Moron Express och Temperance Movement bjöd på i går.
Så vi återupplivar lite minnen, redan nu. Kolla in Pop-Björnens youtubesida där det finns mycket godis från våra spelningar.
/Stefan
KT - Ett namn att lägga på minnet
Jodå.
Det är ännu en singer/songwriter (från Skottland, den här gången) som rör sig i countryträsken strax utanför New Orleans.
Men den här tjejen har något extra. Hennes fjärde platta "Invisible Empire/ Crescent Moon", är en svartmålad historia. Påtagligt påverkad av hennes skiljsmässa och dessutom hennes fars bortgång drivs hon med (och även mot) hennes vilja till en av de starkaste albumen hittills i år. Hon är ärlig och trovärdig hela vägen.
Jag får definitivt lite av samma känsla somnär jag hörde Norah Jones för första gången.
Men det här är mer lite mer djup.
Dessurtom fick hon redan 2008 vara gäst hemma hos Darryl Hall (jo, av någon anledning kommer jag alltid tillbaks till Hall & Oates nuförtiden. Kan inte rå för det!).
Och tillsammans gör de en gåshudsversion av hiten "Out Of Touch".
Så jävvla bra.
/Stefan
Eleanor är svår att ignorera
Likt mr. Herdell så laddar även jag kraftfullt inför kvällens rock'n'roll explosion på Studioscenen med Temperance Movement och Moron Express.
Själv blandar jag rock'n'rollen med Eleanor Friedbergers utsökta indiepop.
Under det senaste årtiondet har Eleanor tillsammans med sin bror Matthew varit lika med duon The Fiery Furnaces som hann med sju hyllade fullängdare mellan 2003 och 2009.
2011 kom hennes solodebut "Last Summer" och på måndag är tvåan "Personal Record" tillgänglig.
Två plattor som är fylld av tidlös bra musik som det är svårt att ignorera.
Så ni får en video från vardera albumen, "Stare At The Sun" från "P.R." och "Heaven" från "L.S.". för att liksom upptäcka vidare på egen hand... .
/Björn
1975 2013 09 09
Felfri radiopop, med melodier som smittar.
Manchesterbandet The 1975 ligger i startgroparna för någonting stort.
Soundet är kanske lite väl mycket anpassat för reklamradiokanalerna. Men låtarna finns där. Och det finns en attityd. Det finns snygga videos.
Så med risk från att Måns Ivarssonliknande recensenter ska skrika "Uwää" och "Buuhuu" och "Blääää" eller något annat moget om den konstform som vi brukar kalla musik, så drar jag på en chansning. Det kommer att skrivas om The 1975. Det kommer att satsas. Men det blir inte så mycket mer. Det blir aldrig riktigt bra när artister söker ut mot en så bred publik som möjligt. Det blir för intetsägande tråkigt.
Men det finns klara ljusglimtar med The 1975. Som dessa exempel.
Så den 9:e September släpps debutplattan.
Då får man se om det år 2013 kommer en ny brittisk invasionsvåg eller inte...
/Stefan
Hjärtsträngar på G.
Fredag.
I kväll är det rock ´n roll.
Men klockan 6 på morgonen är det pop, som gäller.
Som Frankie & The Heartstrings. Sm vi uppmärksammat förrut. Som gjorde den underskattade popplattan "Hunger" 2011. Som också släpper nya plattan "The Days Run Away", i dagarna.
Fantastiska gitarrar. Älskvärt sound. Bra låtar.
Fantastiska gitarrar. Älskvärt sound. Bra låtar.
Mer behövs inte.
/Stefan
Lily & Madeleine vs. Johanna & Klara
Vi har de bedårande systrarna Söderberg i First Aid Kit.
Och nu kontrar USA med tonårsystrarna Lily och Madeleine Jurkiewicz från Indianapolis som musikaliskt är lika totalt tidlöst övertygande med sin uppenbara gåva.
Åttaspåriga debut-EP´n "Weight Of The Globe" kom i hemlandet i början av januari och på måndag finns den tillgänglig både på CD och vinyl i Svedala.
En fullängdare måste bara vara runt hörnet... .
/Björn
Rashundar från Albany
Kvartetten Houndmouth från New Albany, Indiana, har något stort på gång.
Det blir klart och tydligt när man tar sig igenom de 12 spåren som fyller debutalbumet "From The Hills Below The City".
De gjorde stor succé på årets SXSW festival på senvintern och sedan dess har de fått mycket TV-tid och gott om utrymme i den amerikanska musikpressen.
Mattt Myers, gitarr & sång, Katie Toupin, keyboards & sång, Zak Appelby, bas & sång och Shane Cody, trummor & sång är bästa polare med Alabama Shakes och har bland annat turnerat med Drive By Truckers.
Och utan att riskera att missa målet så kan man hävda att de musikaliskt låter som en korsning av dessa båda strålande grupper med en ursnygg egen profil i huvudrollen.
Förutom en hel flock lysande låtar så är deras styrka faktumet att alla fyra sjuger minst sagt lysande, inte minst när det gäller stämmorna, och därmed har ytterligare ett trumf på hand.
"From The Hills Below The City" släpps idag i England när gruppen avslutar en sju spelningar lång turné på öriket med ett gig på 100 Club i London i kväll.
Enligt Border Music så ska releasen i Sverige ha varit den 31 maj, men plattan finns varken på CDON eller Bengans vid en sökning.
Men det är väl bara en tidsfråga?
/Björn
En uppiggande lerhonung
Måndag i kalendern.
Och utanför köksfönstret har en veckas högsommar i ett trollslag förvandlats till flytande vatten från himlen med en diameter på regndropparna som varierar mellan 0,5 och 3.0 mm och därmed läge för lervarning
Då kanske det behövs något som ruskar om och får en att blicka framåt mot bättre dagar (läs, bättre väder) och att lära sig att uppskatta även vardagens gråmulna lunk.
Med 25 år på nacken håller grunge och garageveteranerna Mudhoney från Seattle fortfarande fanan högt och i början på april släpptes deras nionde studioalbum "Vanishing Point".
Och visst är det som de skaldar.
Lär dig att gilla läget.
/Björn
Gino antidot
Huuva!!!
Gino Vanelli hade jag totalförträngt innan Stefan i inlägget nedan påminde mig om att han faktiskt existerade.
Måste omedelbart hitta det perfekta motgiftet för att liksom rensa rören.
John Barrett och hans garage och punkband Bass Drum Of Death från Mississippi är som Radar mot musikalisk ohyra som Vanelli.
Det självbetitlade andra albumet såg dagens ljus i måndags och ruskar om på ett sätt som Vanelli säkert tycker är rena rama jälva oljudet.
Men sån är smaken...
/Björn
Lördagsmix, (på egen risk) mitt i åskan...
Och som vanligt verkar ett stopp i elektroland med 80-tals influenser vara en behaglig idé... Men som kom nu i år 2013.
Inte så konstigt att just ett band som Depeche Mode vill ha bandet CHVRCHES (uttalas Churches) som supportact till sina konserter. Glasgowbandet har ett par genuina singlar i bagaget, men den senaste "Gun" är någonting extra. Färgsprakande popmusik.
Medan andra musikjournalister grottar ner sig i Boards Of Canada, hoppar jag helt sonika över det för tillfället och koncentrerar mig på en sångerska från Hertfordshire i England, istället. Charli XCX har det mesta som man ska ha just nu. En kaxig attityd. Lite Madonna beats från hennes Holiday-period. Och helvetes bra elektrolåtar i övrigt.
Och så en i från arkivet...
Jag tror att jag bara var 8-9 år och den här låten kördes rätt friskt på radion. Tror jag blev smått hypnotiserad av syntbasen och det där klockspelsljudet. Nu i efterhand kan man ju tycka att det antingen är lite lökigt att sno hela idén med texten från Stand By Me och Blue Suede Shoes. Eller så är det lite musiknördigt charmigt,. Jag väljer det senare. Har inte hört någon annan musik med Gino Vannelli som jag fastnat för. Men den här är guld.
/Stefan
