Popgeni

I mitten av 1980-talet var vi några goda vänner som lirade spelet Popgeni för första gången. Vårt gäng har växt ut och inkluderar idag cirka ett dussin poplovers som har genomlevt flowerpower, progg, punk och grunge. Sedan 2011 är vi en Ideell förening, IF Popgeni. Bloggen handlar om god musik som världen måste få veta mer om. Popgenis betygssystem:PPPPP-världsklass.PPPP-mycket bra.PPP-bra.PP-Nja.P-underkänd. På Facebook heter vi Ideella Föreningen Popgeni. Mail:[email protected]

Lloyd är på riktigt

 

Lloyd Cole

"Standards" (Tapete Records/Border)

PPPPP

Det är svårt, för att inte säga omöjligt att inte gilla Lloyd Cole.

Han har på något sätt alltid bejakat den kvinnliga sidan med sina varma, ärliga och granna popmusik.

Till och med yngre kvinnliga slaktare inom det allt mer uttunnade recensentskrået i dagspressen som normalt kapar alla comebackande "gubbs" över 40 jäms med fotknölarna faller hårt och gör ett undantag för denna tvättäkta 52-åriga romantiker.

Och även om det emellanåt gått upp och ner i den 23 år långa diskografin som han öppnade tillsammans med bandet The Commotions och totalgrymma "Rattlesnakes" 1984 så har lägsta nivån alltid varit hög.

Efter tio år med den akustiska gitarren i huvudrollen så har han plockat fram elguran igen.

Dessutom har han kontaktat gamla klockrena polare som Matthew Sweet som hanterar basen och tillsammans med trummisen Fred Maher murar en ytterst stabil grund till hans i vanlig ordning utsökta låtsnickrande, precis som de gjorde på hans självbetitlade solodebuten 1990 och uppföljaren "Don't Get Weird On Me Babe" året senare.

Ett gäng andra musiker har också varit delaktiga och levererat snyggt på plattan, däribland hans son Will på gitarr och Joan "As Police Woman" Wasser på piano och sång.

Själv säger Lloyd att han ville göra "ett album som ger känslor mellan en Van Gogh och Dylans "Highway 61. Att formatet förmodligen är dött, men att han fortfarande brinner för känslan att göra musik i albumformatet".

Videon till singeln "Period Piece" finns sedan tidigare på bloggen och gillar man den omedelbara musikaliska lockelsen i den pärlan så tar man garanterat bums övriga tio låtar till sitt hjärta.

På något sätt känns det som att det nästan sanslöst oansenliga och trista omslaget är ett medvetet drag i en verklighet där yta och floskler betyder åt helvete för mycket i dagsläget.

"Standards" är på riktigt och nivån på samma som skallerormarna.

Liknande artister: Matthew Sweet, Stephen Duffy, Del Amitri, Aztec Camera, Toad The Wet Sprocket. 

Björn Bostrand