I mitten av 1980-talet var vi några goda vänner som lirade spelet Popgeni för första gången. Vårt gäng har växt ut och inkluderar idag cirka ett dussin poplovers som har genomlevt flowerpower, progg, punk och grunge. Sedan 2011 är vi en Ideell förening, IF Popgeni.
Bloggen handlar om god musik som världen måste få veta mer om. Popgenis betygssystem:PPPPP-världsklass.PPPP-mycket bra.PPP-bra.PP-Nja.P-underkänd. På Facebook heter vi Ideella Föreningen Popgeni. Mail:[email protected]
Första hjälpen räddar Polarpriset...
Här är First Aid Kit från årets utdelning med Simon & Garfunkels så vackra "America" - och visst ser väl Paul Simon helt tagen ut när han reser sig upp och applåderar - och så från förra året med Patti Smiths "Dancing Barefoot" - i en version som fick Pattis ögon att tåras...<
Om ni tittar under recensioner så hittar ni Björn Bostrands hyllande recension av Chet O´Keefes albumdebut "Game Bird". Ett album som tillkom med stöd av Nanci Griffith och Nanci medverkar också på en del av spåren.
Den 14 oktober kommer Chet till Östersund tillsammans med Joe Nolan och Johan Örjansson. Vi hoppas att han då kommer att sjunga denna helsköna hyllning till ett Sverige i hans drömmar. Och Nanci Griffith själv medverkar faktiskt på "Some Swedish Men"....
Min kärlek till norsk pop och rock funnits i årtionden. Och med jämna mellanrum väcks den passionen till liv.
Det är svårt för ett Popgeni att inte gilla ett band som Oslo Ess som släpper sitt andra album, "Verden På Nakken, Venner I Ryggen", i Svedala fredagen den 7:e september.
"Kakerlakkene" är öppningsspåret på " Verden På Nakken..." och rasande bra punkpop över 115 sekunder.
"Alt Jeg trenger" och "Hold Deg Våken" finns på debutplattan "Uleste Bøker Og Utgåtte Sko" som kom ifjol.
Här släpps i dag den första låten av de tio som kommer att utgöra Bob Dylans kommande album "Tempest". Det låter, det låter kul och det är en Bob på ett skönt humör...
"The Deliverance Of Marlowe Billings (Cadiz/Border)
PPPP
Han flydde storstaden och uppmärksamheten och bosatte sig under några år i södra Mexico under namnet Marlowe Billings.
Varför vet jag inte och det har väl egentligen ingen betydelse. Det viktigaste är han vill återkomma och släppa ett nytt album under namnet som alltid har borgat för kvalité och personlighet.
Här finns elva spår med stor igenkänningseffekt på Stuarts backkatalog, något som bara är ett stort plus.
Det är en mindre evighet med branschmått mätt, 1995, sedan solodebuten “Can O' Worms”. Som ledare i No Depression föregångarna Green On Red gjorde han bokslut 1992 med studioalbumet “Too Much Fun”, förutom ett par eftersläntare från arkiven 1997 och en liveutgåva 2005.
Så närmast när det gäller musikaliska livstecken från mr. Stuart är det underbara samarbetet med Steve Wynn (ex. Dream Syndicate) i duon Danny & Dusty med de båda pärlorna “Cast Iron Soul” och “Here's To You Max Morlock” på Blue Rose etiketten 2007.
“T.D.O.M.B.” är ett kort och gott ett elegant tvärsnitt av Stuarts splittrade karriär som man önskar hade varit lite rikligare sammanhållen.
Produktionen är hudnära och små skråmor och lätta repor i framförande är bara en extra krydda. Det hör till och sätter extra färg på ett album från en artist som fortfarande är så mycket kött och blod som man bara kan önska sig.
Fotnot: "The Deliverance Of Marlowe Billings" släpps 3/9
Liknande artister: Danny & Dusty, Green On Red, Steve Wynn, Chuck Prophet, Alejandro Escovedo. Björn Bostrand
Rootsy-fyndet bor i det nordvästra hörnet av Washington State på en bergtopp som hans familj ägt generationer. Där har han en liten stuga utan el och vatten och de enda grannarna som tittar förbi är björnar, älgar och vargar som kollar om Chet har lämnat något gott att äta utanför sin stuga.
Det är också där han får inspiration att skriva sina låtar och mår som bäst.
Men ibland gör han som Fantomen och lämnar ensamheten på bergstoppen och beger sig till någon av de närbelägna städerna för att spela på någon bar eller gå in på närmaste internetcafé för att kolla sin mail.
Ibland jobbar han också lite extra på en organisk farm i närheten.
Trot eller ej. Men så står det I alla fall I pressreleasen.
Och varför skulle goa Rootsy ljuga om något sådant?
Sant är också att Chet O'Keefe är en ömsint och klassisk singer/songwriter med uttrycket i country och americana och helt klart i fotspåren på samtliga fem nedanstående likasinnade artister.
Han är less is more persionifierad med sina låtar som handlar om och alltid tar parti för den lilla och vanliga människan.
“ I started out with very little, and now I have a little more. Maybe by the time I´m 40 I will have evened out the score” går öppningsfraserna I “Good Friends”.
Och det är ett statement som ramar in “Game Bird” och dess återhållsamma, enekla profil som gör den så stor som helhet.
Produktionen är nära, mjuk och oerhört tydlig De 12 låtarna är så utsökt balanserade att storheten med Chet som låtskrivande och leverantör snabbt blir uppenbart.
Rootsy firar släppet I Europa och Norden med en lång turné.
Det är bara att hoppas att Chet dyker upp på en scen nära oss så att man får höra och se honom livs levande framföra sina innerliga, humoristiska , melankoliska och jordnära berättelser.
OBS! “Game Bird” släpps den 29:e augusti.
Liknande artister: Townes Van Zandt, Guy Clark, John Prine, Steve Earle, Ryan Adams.
34 år efter debuten är Steve Forbert åter aktuell med ett nytt album. "Over With You" är ett album om relationer och med låtar som ibland kopplar bakåt till andra Steve Forbert-låtar. Vi som hade äran att ha Steve Forbert som gäst i Östersund den 21 april 2012 är fortfarande tagna av besöket.
Här får Steve berätta om sitt kommande album och under det speciellt om en låt på albumet. Vi avslutar med en fin stund från Sverige-besöket i våras...
En som jag har totalt missat är italienfödde Mario Remiddis debut "Strange Weekend". Den släpptes redan i januari. Men den sista veckan har jag inte kunnat få ut låten "Unless You Speak From Your Heart" ur skallen.
Precis som många indieartister numer döljer sig Mario bakom bandnamnet Porcelain Raft. Hans musik hamnar någonstans mittemellan Ariel Pink och M83. Det handlar om finkänslig popproduktion med mycket eko och färgningar. Det är oskuldsfull musik som hoppar och studsar som färgglada studsboller i kritvitt tomt rum. Och med en förvånansvärt stark kraft levererar han den ena popdänga efter den andra.
Dessutom är karln lite av ett unikum i den åldersfixerade artistbranchen.
Det är väldigt få popartister som fått chansen att släppa sin debut vid 40 års ålder.
Men kanske kan Mario Remiddi bana vägen för en mer ålderstolerant skivbolagsvärld, i fortsättningen?
En av de brittiska akter som spåddes bli sommarens next big thing, försvann i skymundan. Det känns lite orättvist, eftersom Evans The Deaths självbetitlade debutalbum är mycket bättre än den fått uppskattning för.
Men här i Sverige är house det stora just nu, tätt föjd av våra egna artister. Indiepop har, tyvärr, inte riktigt den status som den hade i slutet av 1990-talet. Vilket är synd.
För i grund och botten handlar det om starka melodier, Smithsgitarrer och smarta arrangemang. Men klara vinkningar mot pophistorien.
Evans The Death är inget undantag. Det är ett stabilt band, som får fortsätta att harva hemma i London något år till.
Men fortsätter de så här starkt, och fortsätter att få hjälp av The Vaccines producent Rory Atwell, så kan de nå riktigt långt framöver. Potential och talang finns så det räcker och blir över.
En Springsteenfanatisk Philadelphiatjej som har tre album bakom sig. De två första var lo fi experiment, ganska långt ute i perifirin. Det tredje, "U.S Girls on KRAAK", blev klart med poporinterad. Framför allt med singen "Island Song".
Nu är hon aktuell igen.
Hennes singel som är en cover på garagepunk bandet Danavas låt "Jack".
Och här har Maghan tagit ut svängarna ordentligt. Hon har tagit den strålande lilla melodin och skalat bort garagepunken. Istället har hon smashat ihop glamrock, med lo fi, punk, Blondie pop och The Jesus and Mary Chains gamla ekokammare och lyckats få till en av 2012 snyggaste singlar.
I September släppts U.S Girls fjärde album "GEM". Då är det upp till bevis om Maghan Remy kan slå sig igenom den tröga skivbolagsvallen som skiljer de flesta indiepopartisterna från den stora mainstreampubliken.Och som det popsnille hon har utvecklats tillm, så har hon alla förutsättningar som krävs.
Svenska Pretties For You bor i Göteborg men har sitt skivbolag i Skellefteå. A West Side Fabrication fortsätter fånga upp talanger. Men detta är storslagen popmusik som borde tilltala många med en sångerska som är på väg mot Marina/Kate-höjder. Hon är inte där än. Men lyssna och njut - detta är riktigt bra, men man hör inte att bandet faktiskt tagit sitt namn från Alice Cooper....
Vet inte riktigt om det stämmer. Men känslan är att förr i tiden kunde producenterna sätta ett tydligare avtryck på albumen.
Den skenande tekniken har inneburit att det numera är enklare att “do it yourself” vilket är både på gott och ont.
Helt klart är i alla fall att det 2012 är sällsynt med producenter som engelsmannen Vic Maile.
Vic hade en omistligt känsla för hur rock'n'roll skulle förpackas och brittiska garage, pub och rhytm'n'blues rockarna The Inmates, som bildades ur ruinerna av The Flying Tigers 1977, var en av grupperna och artisterna som fick äran att jobba med honom.
“Shot In The Dark” är Bill Hurley, sång, Peter Gunn, gitarr, Tony Oliver, kompgitarr, Ben Donnelly, bas och Jim Russell, trummor andra album och en helt klockren Vic Maile produktion på ämnet.
Han startade sin karriär på 60-talet där han jobbade som ljudtekniker med gräddan av band och artister som The Animals, Jimi Hendrix, Led Zeppelin, Eric Clapton, The Kinks, Small Faces och The Who.
Fortsättningsvis skulle han addera namn som Mötorhead, The Pirates, The Godfathers, Dr. Feelgood, franska Dogs, Screamin Blue Messiah och Girlschool till sin CV, för att nu plocka några I den långa raden som fick ta del av Mailes utsökta känsla. – Hans styrka var att han förstod rock'n'roll och inte bara kollade på VU-mätarna på mixerbordet. Vic hade en medfödd instinkt som få andra och dessutom samma humor som jag, sa Lemmy i Mötorhead.
Tyvärr blev Vic karriär alldeles för kort då han avled i cancer den 11 juli 1989 endast 45 år gammal. – Strax innan ringde Vic mig och berättade att han hade lyssnat igenom sina produktioner och kommit fram till att “Shot In The Dark” var den som han var mest nöjd med. – Han höll sin sjukdom hemlig och det kändes fruktansvärt att plötsligt förlora en så underbar vän och fantastisk producent, kommenterade Peter Gunn i samband med Mailes bortgång.
“Shot In The Dark” innehåller 13 låtar. Covers av The Music Macines “Talk Talk”, Ian Hunters “Why When The Love Has Gone”, Jagger/Richards “So Much In Love” och Junior Parkers “Feelin Good” blandas med sex egna Inmates ess, under ständiga pseudonymen P. Staines, och är som helhet en nästan helt bortglömd rockklassiker.
Som en liten sådan kanske man också kan stämpla omgångens H.T. med releasedatum januari 1990 på Def American Recordings.
Det borde räcka för plocka fram titeln på plattan och grupp på ryggmärgskänsla eller googling på nätet.
Klart roligast på svensk teve just nu är "Lilyhammer" Den norska serien där Little Steven, Miami Steve, Steven van Zandt, upprepar sin roll från "Sopranos", åtminstone nästan, när han spelar mafioson som fick nog när hans hund skjöts och tjallade på den stora bossen mot fri lejd och ny identitet. Han vill av alla ställen till Lillehammer som han minns från OS 1994.
Det är en lysande teveserie full av humor - särskilt om man kan sina maffiafilmer och sin skandinaviska byråkrati. Det blir en mycket rolig skildring av kulturkrockar. Avsnitt 2 på SVT i kväll måndag.
Vi visar en trailer för serien, en intervju, minns Litle Steven i "Sopranos", låter honom lista sina fem bästa garageband och visar ett magiskt framträdande från Rockpalast 1984 - lyssna på det inledande talet till "I´m A Patriot". Däremot visar vi så lite av The Boss som möjligt just i dag. Detta är Little Stevens dag....
Men det är inte många som sitter på samma breda kunnande och vassa spets som Pontus Snibb.
Utanför det skarpaste strålkastarskenet har han levererat högklassiskt i rootsfåran under många år nu. Och ska man döma efter mottagandet i England under den senaste turnén, som avslutade bara för en dryg vecka sedan, så är det dags för det så ytterst välförtjänta genombrottet för den drivne multintsrumentralisten som här lirar gitarr och är fullkomligt lysande som rock'n'roll shouter.
“Det är riffen som ska rädda rockmusiken”, sa han i en intervju i slutet av februari i samband med releasen av soloplattan “Loud Feathers” med trion Pontus Snibb 3. Sex månader senare kommer album nummer tre med trio nummer två Bonafide som är knivskarp rock'n'roll en snygg flört med hårdrock, sleazerock och en nypa rebelisk blues.
Det är högsta boogievarning redan från öppningspåret Make My Own Rules” och sen stapplas de rätta riffen läckert på hög hela vägen genom Snibbs tio egenhändigt läckert smidade låtar. Och även om Pontus självklart inte är den första som förpackat sina babies i det här blytunga racerkostymen så glöder hans penna mer än genomsnittet.
39 minuter och 48 sekunder rock'n'roll med Snibb och svintajta bandmedlemmarna Mikael Fässberg, gitarr, Martin Ekelund, bas, och Niklas Matsson, trummor, har egentligen inte så mycket mer att önska
Liknande artister: AC/DC, Bad Company, Backyard Babies, Gluecifer, Imperial State Electric.
Aimee Mann "Charmer" och Tift Merrit "Traveling Alone" är två album att värma sig med när hösten närmar sig med stora steg.
Ordentligt efterlängtade i popgenileden släpper Aimee sitt i mitten av september medan Tift frälser fansen med "T.A." tidigt i oktober.
/Björn
Genombrottet är nära i Europa för det musikaliska snillet Pontus Snibb och hans Bonafide. Med flitigt turnerande har de lirat sig in i EU-rockarnas sinnen och hjärtan med skalpellliknande precision. Album nummer tre "Ultimate Rebel" från Pontus och hans polare släpps i morgon och under hösten väntar ett späckat turnérande runt om i Europa. Och som om Bonafide inte var nog så har han också musikaliskt tätt närbesläktade trion Pontus Snibb 3 som ytterligare ett ess i rockärmen. "Too Fired Up" är spår nummer tre på "U.R." och en recension av den följer inom ett par dagar. /Björn
Det finns krav. Efter åtta i vårt tycke fantastiska konserter i Östersund där vi arrangerat eller hjälpt till att arrangera så förstår vi det. Men samtidigt gör vi det här bara för att det är kul. Och ekonomiskt är det väl egentligen bara två konserter som gått med plus. Resten har vi gått back på eller så har de gått ganska precis jämt ut. Och visst kan man vara förtvivlad över att det bara kommer drygt 100 pers på en konsert med Steve Forbert. Men samtidigt blir man lycklig över att det kommer 100 pers som faktiskt vill höra Steve Forbert. Och till Eilen Jewell-konserten kom det folk som rest från Sundsvall och som längtat länge efter att höra Eilen.
Dessutom är vi glada över att vi fått hjälpa Ove Wulff & Co, Björn Gidlund, Peter Lucas Erixon, Christina Kjellsson, Johan Eliasson och Landstrom att möta en lite annorlunda publik än vad de är vana vid.
Ja, vi vet inte än hur hösten 2012 ser ut. Vad vi orkar med, Vad publiken orkar med bland bluesfestivaler, guldgalor och allt annat som händer. Men detta är i alla fall lite av det vi funderar på, pusslar med och räknar på. Varsågoda och njut...Vi hoppas att något ska nå Östersund...
Det var Ian Person (Soundtrack Of Our Lives) som via en facebookuppdatering fick mig att upptäcka detta guldkorn, som bjuder på psykedelisk gitarrock av yppersta kvalitet. Lyssna på andra spåret "Your Love Is Calling My Name" på denna studioliveupptagning och njut av sagolikt vacker, meditativ psykedelia...
Fjolårsplattan "Slave ambient" är beställd och bandmedlemmen Kurt Viles soloutflykt "Smoke ring for my halo" likaså.
På vinyl, förstås....
Och mina ex med brittiska South har återigen dammats av.... men War On Drugs är faktiskt snäppet bättre.
26 låtar. Speltid på lite drygt en timme. Och jah ar blandat hejvilt i den här karamellpåsen.
Det finns rå rock, powerpop, lite pubrock, hiphop och pop.
Naturligtvis startar jag med Redd Kross, en platta som hyllats av både BOM och Björn här på bloggen.
Till min glädje hittade jag också Dwight Twilleys "Soundtrack" på Spotify. Den som inte vet vem Twilley är borde skämmas. Men det är aldrig försent att upptäcka denna popgenialiske låtskrivare. Jag menar, gör man en fantastisk poplåt som man döper till "10 000 Amerikan Scuba Divers Dancin´", så säger det allt. Låten jag har med här heter "The Lonely One" och har allt som jag älskar med Twilley. Melodin, gitarrerna och han spruckna lite skrovliga röst. Popmusik som man undrar hur man kunnat leva utan, innan man hört klart den. Plattan "Soundtrack" är också ett fantastiskt hantverk. Efter att han en period enbart gett ut covers, så kändes det här mycket efterlängtat.
I samma division som Twilley spelar även gruppen Shoes. Ett band från Illinois som funnits sedan 1975. De låg först på Elektra Records, men efter plattan "Boomerang" från 1982 droppade skivbolaget dem. Sedan dess har de gett ut plattor lite då och då, men nu i år kom den klart stabila "Ignition". Och från den plockade jag "The Joke´s On You" som är smått magisk popmusik.
Jag har också slängt med ett par gamla spår också. Musik som jag har varit inne på den senaste månaden. The Buzzcocks, The Clash, Eddie And The Hot Rods och Gram Parsons. Musik som sätter hjärtat i fokus, men som lika gärna vill få folk att dansa med sina ettriga gitarrer.
Även en del hiphop har smygit sig in. The Streets, är väl självklara i OS tider. Frank Ocean, naturligtvis eftersom han snurrat på skivtallriken ett bra tag nu. Men också lite mer udda som J Coles "School Daze" som påminner om att hiphop långt ifrån är död. Nelly Furtados senaste singel "Spirit Indestructable" finns med, och hon finns även med som sidekick till The Game i "Mama Knows" från förra året.
Men även lite nya spännande namn som Jessie Ware. En singer/ songwriter som kan konsten att få till melodier som hemsöker mig. En brittisk Lana Del Rey, som faktiskt tar upp kampen med amerikanskan. Bara trumintrot till "Wildest Moments" är så snyggt.
Wild Nothing är ett enmansband av och med Jack Tatum. Perfekt popmusik för alla som gillar Acid House Kings och CEO.
En av mina absoluta favoriter just nu är Frankie Roses "Know Me". Frankie Rose är tillvardags trummis i Dum Dum Girls. Men ensam så är hon ett popsnille av mycket hög klass. Lyssna bara på plattan "Interstellar". Hör hör vi ekon av Fleetwood Macs "Tango In The Night", My Bloody Valentines "Loveless" och Black Tambourine i en skön produktion som skapar mer eko än Jesus And Mary Chains samtliga plattor tillsammans. Det är indiepop som sprakar och brinner.
Naturligtvis finns här lite mer och lite extra.
Så vill du ha lite skön bakgrundmusik på jobbet, eller lyssna på under bakfylledagarna? Här finns musik att upptäcka, njuta av och älska.
Här är också ett smakprov på Frankie Roses vårlsnygga videos till "Know Me"
Ibland förstår man helt enkelt inte hur mycket man har saknat ett visst äkta rockband.
Det beror nog mest på att det finns så många att älska och att man till och med som galen popnörd under 15 år sen senast ibland glömmer bort hur bra vissa band var.
Så är det med Los Angeles stolthet Redd Kross som nu comebackar med ett album som får nackhåren att resa sig.
Bröderna Jeff och Steve McDonald bildade gruppen för 34 år sedan i svallet av den amerikanska punkvågen. Men ganska snabbt blandade man upp den likören med andra oerhört viktiga essenser i sammanhanget och skapade på fem album mellan 1982-1997 en diskografi som river och sliter och glittrar och glänser för alltid.
När man nu återvänder efter 15 års glapp på albumfronten, men med ett hyfsat flitigt livespelande sedan 2006 I ryggen, så är det bara totalt glamorous och på generalknock.
Bröderna McDonald har med sig gitarristen Robert Hecker och trummisen Roy McDonald och därmed är lineupen från “Neurotica” 1987 komplett.
Men de tio låtarna visar att absolut inget har förändrats när det gäller Jeff och Steve's fingertoppskänsla för att kombinera den magiska trean rock, punk och powerpop.
Och blueshatarna behöver inte vara det minsta rädda för albumtiteln innebär absolut inte att man står och yxar bluestolvor.
Med det är klart att någonstans i den sagolika ljudtapeten finns sanningen att “the blues had a baby and they called it rock'n'roll” som ett maffigt statement.
Liknande artister: Ramones, Cheap Trick, The Replacements, The Posies, Gumball.
Det var 15 år sedan sist. Nu återvänder Red Kross med 10 nya spår på nya plattan "Researching The Blues"... här är titelspåret..... och "Stay away from downtown" som bägge låter magiskt bra.
Vi återkommer med recension så snart vinylen ramlat in i brevlådan. Vi lovar!
Brittiska poptrion Arnold. En klart förbisedd gåva till den innerliga popmusiken.
Debuten "Hillside Album" från 1998 är en experimentell, småskruvad, öppenhjärtlig, varm och melodiskt gnistrande resa i genrens finaste "wall of sound" som släpptes på Alan McGee´s inflytelserika bolag Creation Records.
Med Beatles, tidiga Pink Floyd, Big Star och Teenage Fanclub i baksätet fixade Mark Saxby, gitarr, Phil Morris, trummor,lead vocal och Phil Payne, bas ett fång av låtar spetsade med vintagepopens bästa smakessenser.
"H.A." kom långt, långt innan Spotify ens var påtänkt, så därför kan jag inte bjussa på någon spellista.
Spotify i all ära, men när det gäller uppdateringen bakåt i tiden så finns det en hel del luckor om man börjar leta.
Men de här tre ljudklippen sätter pricksäkert fokus på Arnolds odiskutabelt goda mission.
Det är bara att hugga på direkten om du skulle snubbla över den på någon skivmässa eller loppis.
Som en fortsättning på den senaste omgången av Vinylkällaren så spinner vidare på aussiespåret med King Cannons från Melbourne.
Konceptet känns igen och visst påminns man om Clash, Springsteen, Social Distorsion och andra plus influenser från något svårdefinierbart irländska rockband.
Men huvudsaken är att det rätta svänget och känslan sitter.
Och det gör det om låtarna på färska albumet "The Brightest Light".
