Popgeni

Vad får man om man korsar Blake Babies med Nada Surf?

Jo totalt eleganta duon Minor Alps vars debutalbum "Get There" (Barsuk) som släpptes i slutet av oktober 2013 har passerat obemärkt förbi tills nu.

Och det trots att är ett stort fan och innehavare av det som både Juliana Hatfield och Matthew Caws skapat i respektive grupper.
Men tack vare Teknikchefen, som även han inte hade en aning, så har jag idag blivit varse om en platta som jag bara måste ha i min samling.
En skänk från ovan i väntan på mer guld från båda dessa exceptionellt begåvade och varma popsmeder.
/Björn

 

 

Papercuts är lika med San Francisco singer/songwriter/producenten Jason Quever som

nyligen släppte sitt femte album "Life Among the Savages" (Memphis Industries/PIAS Nordic/Border).

De nio låtarna över 37 minuter är sån där småskygg tassande indiepop med Quever´s

drömska mix av baroque pop, historieberättande texter och en utsmyckad produktion.
Perfekt relaxpop när du sitter under parasollet en fin försommardag och kanske funderar

på de tre grundläggande existentiella frågorna.
/Björn

 

 

Men önskan att stå framför em kamera har alltdi funnits där även om det har

varit förenat med skräckblandad förtjusning.

Men visst är det där hon ska vara.

Debutalbumet "Life Of The Party" kom 2008 och uppföljaren

"What It Is" (Heather Stewart/Hemifrån) som släpptes i USA ifjol ska vara

tillgänglig på våra breddgrader från och med igår.

På albumets 11 spår backas hon av ett gäng meriterade musiker som lirat med

ess som kd lang, Fiona Apple, Ryan Adams, Lucinda Williams och John Mayer.

Stewart sökte ett smårått och organiskt sound till albumet och tillsammans med

gitarristerna Blake Mills, Marty Rifkin och Joshua Grange, basisten Sean Hurley

och trummisen Aaron Sterling träffade Stewart helt rätt när man spelade in det

mesta live direkt i studion.
Låtskrivandet tillsammans med bland andra producenten Greg Critchley och

Heather's själfulla sång är extra plus i helheten och här finns faktiskt inte ett enda klent spår.

Gillar man det som exempelvis Bonnie Raitt, Brandi Carlile eller Sheryl Crow

gjort så är Heather en given kolla-upp.
Personligen känner jag banden till Carlile som starkast.

/Björn

 

Album nummer tre från Popgenifavoriten som med sitt band The Lost High Rollers gjorde en helt bedårande spelning på Marité den 1 mars 2012 släpptes i det tysta.

Lika totalt orättvist som när hon öppnade karriären med den självbetitlade debuten “Zoe Muth And the Lost High Rollers” 2009 och uppföljaren"Starlight Hotel" två år senare.
Båda hissades i den internationella musikpressen och klassiga branschtidningen No Depression placerade båda albumen på sin "Top 50 Albums".

Men samtidigt existerade den inte i den stora skaran av soffliggande media och radiokanaler som uppenbarligen tycker att det är skitjobbigt med nya guldkorn och istället satsar allt på att ge folk sånt som de "vill ha" och "känner igen".
Här är T.L.H.R. utbytta mot några av Austins, där Zoe numera bor, mest talangfulla musiker som Brad Rice (Keith Urban, Son Volt), Martie Maguire och Bruce Robinson (Dixie Chicks).

Och slutresultatet är magnifikt.
Zoe har "vänt upp och ner på det mesta" som hon sjunger i knockoutöppningen "Little Piece Of History"

Tillsammans med producenten George Reiff har hon tagit ännu ett steg och bredat sin musikaliska solfjäder när hon på de tio spåren korsbefruktar klassisk country, tidig folkcountryrock och färsk americana.

Hon är en bedårande sångerska och det blir bara totalt uppenbart i nedväxlade saker som "Mama Needs A Margarita", "Annabelle" och "Somebody I Know".

Och naturligtvis blir det lika klockrent när hon och bandet höjer tempot i "Little Piece Of History", "Make Me Change My Mind" och "Too Shiny"

De senaste tre åren har hon turnerat intensivt i USA och Europa, där spelningen i Östersund på Marité var ett av stoppen.

Uppenbarligen så har mötena med publik och fans stärkt och slipat denna diamant ytterligare. 

“Många av de nya sångerna har funnits i mitt huvud under lång tid. Jag behövde helt enkelt nya omgivningarna och ett lite annorlunda sound för att de skulle hitta ut, förklarar hon i pressreleasen.

Inte för inte så har Zoe tidigare kallats Seattle´s Emmylou.
Med "World Of Strangers" gör hon även skäl för epitetet Seattle's Lucinda.

Liknande Artister: Emmylou Harris, Lucinda Williams, Gillian Welch, Rita Hosking, My Darling Clementine. 

Björn Bostrand 

 

PPPP
En musikalisk resa att ta med sig in i sommaren.

På omslaget lutar Sharon sig ut genom bilfönstret och möter fartvinden.
Och på sätt och vis är det bilåkarmusik.

Men då helst en småmulen dag med stängda fönster och fokus på den stundtals betagande melankoli som dominerar den 33-åriga amerikanska sångerskan och låtskriverskans fjärde fullängdaren.

Uppföljaren till genombrottet i de lite bredare leden med 2012 års"Tramp" är producerad av henne själv och med hjälp och stöd av veteranproducenten Stewart Lerman har hon fått forma "A.W.T" som hon själv önskat. Och Sharon tvekar aldrig när det gäller att smycka låtarna textmässigt i det mest personliga och smärtfulla upplevelserna.

Men även om de elva spåren oftast går i dysterhetens tecken så är det ofta både storslaget, brilliant och alltid vackert. 
Därmed också upplyftande på det där underliga sättet som man aldrig riktigt får grepp om.

Hennes sång är magnifik och med bandmedlemmarna HeatherWoods Broderick, Dough Keith och Zeke Hutchins i ryggen kompleterade med musikaliska vänner som Adam Granduciel och Dave Hartley (War On Drugs), Jonathan Meiberg (Shearwater), Jana Hunter (Lower Dens) samt Peter Broderick och Mackenzie Scott (Torres) så väver Van Etten ihop en ljudbild som man inte vill värja sig mot.

Liknande artister: Angel Olsen, Damien Jurado, Courtney Barnett, Bill Callahan, Cat Power. 
Björn Bostrand 

 

 

Befinner du dig i Stockholm eller Göteborg till helgen så tycker jag absolut du ska försöka greppa

en biljett till någon av de båda konserterna med amerikanska Lake Street Dive.

Bostonbandet med den karismatiska och känslofulla sångerskan Rachael Price i spetsen

beskrivs av skivbolaget som en "organisk, halvakustisk och färgrik popgrupp som spelar soulpops-ångvältsmusik med 60-talsinfluenser, tjejbandspop, brittrock, Motown-soul, Stax-blås,

R&B, Mumford-folk och en pytteliten skvätt The Band".
Fredag den 23:e spelar kvartetten i Stockholm på Debaser Medis Ballroom och den 24:e

på Folkteaterns foajé, i Göteborg.
För er som som inte är där så rekommenderar jag lyssning på nya

albumet "Bad Self Portraits" (Signature So/BMD)  som tokhyllats i USA.
/Björn

 
 

Det är faktiskt 30 år sedan de senast gjorde ett album tillsammans.

Men den 3 juni är det dags igen för ett bröderna Phil och Dave Alvin att släppa nytt material på en fullängdare som är den första sedan de totalt stilbildande åren i punkrootsrockarna The Blasters på 70 och 80-talet.

De är två saker som gjort att bröderna, som genom åren varit oense om det mesta, återförenats.
Den ena var Phil's nära döden upplevelse 2012 fick dem att inse att livet inte varar för evigt.
Den andra bådas livslånga kärlek till bluesmannen Big Bill Broonzy's låtskatt som inspirerade till "Common Ground: Dave Alvin & Phil Alvin Play and Sing the Songs of Big Bill Broonzy" (Yep Roc(Border).
“We argue sometimes, but we never argue about Big Bill Broonzy, har Dave sagt i en kommentar till varför man plockat ut 12 av Broonzy´s finest och klätt dem i underbart klassisk Alvin's rolling 'n' rockin stomping country blues kostym.
Att 30 år runnit iväg sen sist märks inte alls och Phil och Dave har fortfarande 100 procent skärpa och känsla när de backas av ytterst kompetenta musikaliska vänner. 
Tveklöst en av årets absolut läckraste roots upplevelser!
/Björn

New York baserade indiepoparna The Pains Of Being Pure At Heart tredje album "Days Of Abandon" (Fierce Panda/Border) släpps om exakt två veckor.
Bandet med det vackra tungvrickarnamnet, som kretsar runt gitarristen och sångaren Kip Berman, är en smått oemotståndlig brygd av indieföregångare som Ride, Sundays, Ash, Teenage Fanclub, Three O'Clock, My Bloody Valentine, The Wedding Presents, Black Tambourine och The Pastels för att nu plocka några av de finaste fröna ur ljudbilden.
Och även om del verkar tycka att nummer tre i diskografin är ett litet nedköp, mer The Sundays än Ride, så är man fortfarande ett extra ordinärt popband som vet hur man exakt förvaltar arvet.
"D.O.A" är samtidigt en given inspark till deras båda tidigare fullängdare, "The Pains Of Being Pure At Heart" 2009 och "Belong" 2011.

/Björn

 

PPPPP
Onödig uppmaning i albumtiteln.
För det tillståndet har alltid varit obligatoriskt efter en genomlyssning på varje utgåva i JLT:s discografi.  

"Dig It" är album nummer sju från de tre dalmasarna som tveklöst utgör rikets bästa akt i rockabillyfacket.
Samtidigt så har John Lindberg, gitarr, sång, Martin Engström, bas, bakgrundssång och Joakim Dunker, trummor på varje platta byggt, fyllt på och förfinat det klassiska rock'n'roll uttrycket.
Det har inneburit att man är så oerhört mycket mer än bara ett eko och en fluga från det förflutna och miltals före den karbonkopierade dansbandsrockabillyn.

Likheterna med Brian Setzer och hans båda lysande crossover album "The Knife Feels Like Justice" 1986 och "Live Nude Guitars" 1988 är för mig slående och John och Martin's låtskrivarsnille har vuxit ytterligare ett snäpp här.
I pressrealesen är promotionbolaget  förvånade över att, som det står skrivet, " en på pappret nästintill schizofrent oformlig hybrid av Beatles, Steve Earle, Stray Cats, Elvis, The Sonics, Fabulous Thunderbirds inte låter ett dugg tokigt".

Jag vill påstå att sådana essenser är en av de huvudsakliga förutsättningarna för att John Lindberg Trio alltid låtit eget exklusivt. 

Eller som John Lindberg själv uttrycker det:

"För att hålla retrorocken aktuell är det bra med moderna influenser. Vi vågar och inspireras ofta av rock'n'roll som inte alls har med rockabilly att göra".

Ett statement som går som en röd tråd genom de nio egna låtarna och de tre ursnygga omskruvningar av Per Gessles "Still In My Car", Neil Youngs "Wonderin'" och Del Shannons "Hats Off To Larry".

Det behövs bara ett par, tre  upprepningar för att "Dig It" ska kännas som deras musikaliskt bredaste och mest övertygande fullängdare hittills.

Och då har lägstanivån alltid varit svinhög.

Weltklasse!
Björn Bostrand

 

 

Här tolkas hans låtar av bland andra Iggy Pop, Debbie Harry & The Amber Lights, Nick Cave & Debbie Harry, Primal Scream, Mark Lanegan, Crippled Black Phoenix och ytterligare ett dussin band och artister och band som exakt förstått hur den slipstenen ska dras.
Jeffrey Lee Pierce Project "Axels & Sockets" (Glitterhouse/Border) är också ett album som ytterligare en gång sätter fokus på hans excellenta låtarkiv.

Jeffrey Lee Pierce avled 31 mars 1996 efter en hjärnblödning endast 37 år gammal.

/Björn

På album nummer tre "Herd Runners" (PIAS/Border) fortsätter Manchester kvintetten Cherry Ghost att utveckla sin storslagna north western country soulpop.
En tio låtar övertygande samling svepande och symfoniska poplåtar som på sätt och vis tvinnar ihop de  fina rötterna från både det brittiska och amerikanska ursprunget.
Bandet frontas av begåvade låtskrivaren, kompositören och graciösa sångaren Simon Aldred som utan att röstmässigt vara ett eko av Paddy McAloon (Prefab Sprout) konstruerar och framför sina låtar på samma odiskutabelt vama sätt.
Plattan släpps på fredag.
/Björn

Deena Shoshkes startade sin musikaliska karriär på 80-talet i bandet The Cucumbers som var en av de ledande grupperna på den kreativa indiescenen i Hoboken, NJ.

Med Cucumbers turnerade hon runt om i USA med likasinnade grupper typ The Replacements, The Pixies, Tom Tom Club och They Might Be Giants.

Den musikaliska koppling genomsyrar också hennes dussinet låtar som utgör "Rock River" (Life Force Records/Hemifrån), även om det långt ifrån handlar om den klart löddriga rock'n'roll som Replacements och Pixies brukad pumpa ur sig.
Men Deena delar snillet med båda när det gäller rätta sortens american music med den rätta pophakarna och harmonierna.
När hon sen även visar sig vara en fena även på altcountry med en röst som fängslar på samma sätt som många av de finaste i genren så blir hennes andra soloalbum tämligen självklart.
Doug Ingoldsbury rör sig inom folkrockscenen och på "I've Got A Picture" (Doug Ingoldsby Music/Hemifrån), visar han sig vara både en utsökt låtskrivare och strålande sångare.

"Doug har ett hjärta och han äger begåvningen. En låtskrivares jobb är att få dig att verkligen känna något och Dougie lever verkligen upp till det måstet, har David Crosby sagt. 

Ett omdöme som räcker långt.

Här kan ni själva lyssna in er på Deena "Rock River" och Doug Ingoldsby "I've Got A Picture"
/Björn

Rootslugn.
Vad passar bättre en sån här snöblandat rengnig bakslagsdag?
Och när det är amerikanen Willie Watson (Old Crow Medicine Show) som står för fiolerna så blir känslan extra varm från en artist som har haft sina tragedier i livet.
Tio traditionella sånger, mer eller mindre kända finns på Willie's hudnära solodebut "Folk Singer Vol.1" (Napalm/Border).
Det blir en avskalad musikalisk resa när Willie backar upp sig själv med endast en akustisk gitarr och emellanåt banjo samtidigt som hans mäktigt närvarande sångröst lyfter helheten rejält. 
Precis som vår egen Tallest Man On Earth har Willie grävt i det förflutna när redskapen endast var gitarr och sång. Samtidigt känns det som om det här behövs mer än någonsin 2014.
Gillian Welch gillar Willie skarpt och har hjälpt till med inspelningen.
/Björn

 

 

Ollie Vee är istället ett kandensisk americana, rockabilly och honky tonk kvartett som valt att spela

in sitt nya album helt enligt den analoga skolan med minimalt med pålägg och tricksande med overdubs.
De 13 spåren på "L.S." har således en total basickänsla och anslaget är riktigt, riktigt bra.

Sångaren och huvudsaklige låtskrivaren Jesse Adamson har kallats en oäkting mitt emellan

Elvis Presley och Bryan Ferry.
Själv tycker jag att Adamson också låter som en lillebror till fantastiske Fatboy-sångaren Thomas Pareigis

och att helheten med Johnny Vassos, sologitarr, Howard Linscott, ståbas och Adam Perzia på trummor befinner sig på samma eleganta nivå som Pareigis odiskutabelt stilistiska band.

Vintagekänslan på "L.G." är klockren.

Upptäck!
/Björn

 

Det som händer i Ukraina, just nu är tragiskt. Bara på några få veckor har det dragit in isande kalla vindar från öst, som gjort att man har fått tillbaka lite av en känsla från de kalla krigets dagar.

Så, i den politiska vemod som oroligheterna i Ukraina har skapat, så har jag dragits till två plattor från förr.

Den ena är Bee Gees "Odessa" från 1969.

Egentligen är den fylld med metaforer och texterna berättar mer om det brittiska emperiets fall, men att tolka in nutuda händelser är inte speciellt svårt. I överlag har BeeGees texter för det mesta kommit i skymundan och i och med discons intåg la de inte heller ner speciellt mycket tid bakom textförfattandet. Det blev det vanliga hjärta och smärta-köret uppvispat med lite discodans.

Men "Odessa" kom före discoepoken. En del kanske tycker BeeGees var lite väl mesiga här, men jag vill nog påstå att de hade en känsla för melodier som var något extra. Influenserna från framförallt Beatles ballader finns där.

Och "Odessa" är faktiskt än i dag en platta som står sig stark. Men där fanns konflikter.

I valet om vilken som skulle bli "Odessas" singel, stod det mellan Barry Gibbs "First Of May" och Robin Gibbs "Lamplight". Valet föll på "First Of May" och Robin Gibb blev då så förbannad att han lämnade Bee Gees. Så förljande platta "Cucumber Castle" 1970, var enbart med Maurice och Barry Gibb. Men det var inte lika kul. Och så gick Barry och Maurice ut och sa att Bee Gees hade splittrats. Men Robin Gibbs ilska försvann och i och med det gick bröderna ner i Studion och i stället för en splittring kom nästa platta. I November släpptes "2 Years On", och så började vägen mot en helt ny karriär.

 

/Stefan

Vilken Jonathan Segel undrar du säkert om du nu inte har koll på det skönt skruvade amerikanska rockbandet Camper Van Beethoven.
I det bandet har Segel lirat rock och pop på sin violin i 30 år och på ett tiotal album.

Under C.V.B. alla ups and downs så har han vid sidan om även vattnat en egen solokarriär och släppt

plattor som varierat från gitarrbaserad rock till elektronisk avant garde.

2012 flyttade Segel till Sverige och efter en längre internationell turné med C.V.B under fjolåret började han jobba med "Shine On" (Bumps Of Goose/Hemifrån) när han återvände hem igen.
"This music is homemade. That is to say: made at home almost all of it was recorded in a little cabin out by a lake in the middle of sweden and mixed in a apartment in Stockholm" berättar Segel på omslaget".

Han har skrivit samtliga 12 spår, agerar enmannaband och sköter nästan alla sång förutom fin backup från Sanna Olsson.
Och har man hängt med i Camper Van Beethovens brokigt läckra diskografi så känner man igen sig i Jonathan Segel's avslappnade, släpiga och coola hippiepop med passande titlar som "Turtles All The Way Down", "Let's Catch Frogs", "The Bolinas Witch" och "Nice Tree Ice".

/Björn

 

 

Manic Street Preachers har snart hållit på att leverera popmusik i snart 25 år. Men jag kan inte påstå att de slagit av på takten. Tvärtom. Precis som ett bra< vin blir de mognare och fylligare med åren.

Nu stundar deras åttonde alster "Futurology". Och det firar de med singeln "Walk Me To The Bridge", som lär vara inspirerad av en tripp över öresundsbron. Och jag kan inte hjälpa det. Men jag tycker att "Walk Me To The Bridge" är en slamrig new wavepärla som andas brittiskt 80-tal lika mycket som vital 2014-pop.

/Stefan

Sky Ferreira.

Indiepopdrottningen som blivit så bra kompis med Miley Cyrus att hon nu åker runt som förband till superstjärnan.

Men Sky Ferreira spåddes en lika stor framgång hon. Sen chockade hon pryda amerikanska skivbolagsrepublikaner genom att välja en bild där hon står i duschen med bar överkropp som omslags bild till skivan. Och genast blev hon mer underground indie, efter som skivbolagen inte vill stöta sig med andra som har pemngar. Men så började hon umgår med snuskpellefotografen Terry Richardson. Där träffade hon Miley Cyrus. Och vips, är hon lika mycket upcoming star som tidigare.

Och hennes låtar är fortfarande riktigt jävla bra.

 

Lykke Li. Släpper ny platta "I Never Learn" i dagarna. Det är hon och Robyn som just nu håller den svenska fanan högt i USA. Med sin spretiga och båpngstyriga indiepop lämnar hon sällan någon helt oberörd.

Och hennes version av Lill Lindfors "Du är den ende" från filmen Tommy, är helt magisk.

 

Hannah Diamond är vid första anblick ungefär som Englands svar på våran Amy Diamond. Sen rullar musiken i gång. Ett slags speldosedubstep med bubbliga refränger. Hannah Diamond är en artist som ligger på internetbolaget PC Music, som blir allt mer uppmärksammat i brittisk press. Och det är inte så konstigt. Att lyssna igenom PC Musics spellista på Soundcloud är som att få en ordentlig sockerchock. Bubbligt och hård kvalité, rätt igenom.

/Stefan

Joakim "Jocke" Åhlund (Teddybears, Caesars), Frans Johansson (Fireside), Nino Keller (The Slaves, Ceasars) och Martin Konie Ehrencrona har uppenbarligen något stort på gång.

Tillsammans kallar de sig Les Big Byrd och släpper debutalbumet The Worshipped Cats (‘a’ Records/Border) den 12 maj.

Men man drog igång bandet redan 2011 och har sedan dess hållit en medvetet låg profil för att vårda sina egna musikaliska idéer och hitta rätt.
Men nu verkar det som man känner sig flygfärdiga och L.B.B. är redan bokade på ett antal aktade festivaler under resten av 2014.
"The Worshipped Cats" är ett album som fått deras engelska bolag att slå på stora trumman och hylla ett klart genrebrytande sound som filtrerats genom rymd vocoders, granna melankoliska melodier, kosmiska stråkmaskiner, krautrock trummor, 12-strängade gitarrer, krämiga moogar, rullbandsekon.
"Back To Bagarmossen" och "Tinitus Ætérnum" är två av nio spår på fullängdaren som med en omtumlande ljudbild garanterat kommer att göra Les Big Byrd till en av sommarens största snackisar.

/Björn