Mysfluff med Kurt
Kurt Vile
Wakin on a pretty daze
(Matador)
PPPPP
Jag vet inte vad han vurmar om mest, Kurt Vile, som vid sidan om sitt War On Drugs fortsätter göra soloplattor som blir allt bättre. Två år gamla ”Smoke rings for my halo” fick mig att upptäcka honom och det är en platta som snurrat åtskilliga varv sedan dess. Och det är inget snack om att den nya utgåvan kommer att snurra minst lika mycket, eftersom de elva nya sångerna visar att utvecklingskurvan går spikrakt uppåt.
Låt dig inte skrämmas av låtlängder som vid ett par tillfällen klockar bort emot tio minuter. Det funkar alldeles utmärkt och ingen kan väl klaga på en speltid långt över timman.
Jag faller platt för den smådystra men varma melankolin, där melodierna är urstarka och de små berättelserna ur vardagen är mer tydligt raka och ljusa än på ”Smoke rings...”.
Helheten vilar på ett plockande lekfullt gitarrlir och jag älskar Kurts smånonchalanta, berättande sångröst. Ibland känns det som om man är mitt inne i en roadmovie... musiken bara flyter in dig i något meditativt. Ungefär som War On Drugs-kompisen Dave Hartley som under namnet Nightlands gav ut ”Oak Island”, som också är ett spännande ljudäventyr, om än mycket väsenskilt. Och det råder inget tvivel om att detta är två plattor som är givna på min lista när året ska summeras.
/TC
