Popgeni

Bakom artistnamnet Saint Saviour döljer sig brittiskan Becky Jones som släpper sitt
andra album "In The Seams" (Surface Area/Bertus) på måndag.
Med lite distans till sitt debutalbum så kom sakta med säkert insikten om alldeles för många

lager på lager produktionsmässigt.

– Jag gömde mina sånger under elektroniskt oljud, säger Becky Jones självkritiskt.

Därför bestämde hon sig för att skala av och öppna upp ljudbilden ordentligt den här gången.
Tillsammans med Liverpool musikern Bill Ryder Jones i producentstolen så har Jones skapat
ett album som andas närhet med sina varsamt mjuka anslag.

– Jag ville bara att låtarna skulle klinga tidlöst klassiskt och det känns som att jag är en annan

person, mer mogen och bättre som låtskrivare nu. Det här känns som en början på resten av

mitt liv, summerar Jones.

Ett bra riktmärke i sammanhanget är hyllade Vashti Bunyan.

/Björn 

 

Måste bara på nytt få påminna er om australiensiska slacker-garagerock-pop snillet
Courtney Barnette.

Det ska vara ett nytt album på gång nästan när som helst så tills dess får vi hålla tillgodo med

utsökta "The Double EP A Sea Of Split Peas" (Milk Records) och Barnette och hennes två

bandmedlemmars högklassiga tolkning av Breeders "Cannonball".

Och visst är hon utseendemässigt klart lik Ellen Sundberg från Bjärme?
/Björn

C.W. Stoneking & His Primitive Horn Orchestra gjorde det redan 2010 hos Later With Jools Holland.

Igår släppte han sin första fullängdare på sex år med albumet "Gon' Boogalo" (King Hokum/Border)

lagad på två dagar, två mickar och en tvåspårs Ampex 351. Rock'n'gospel med ett sound som från

början av 1900-talet fast ändå ytterst välinjicerat i nutid.

För vem behöver inte smörjas av stenkungens totalt avslappnande rootselixir i tider när ekorrhjulen

snurrar allt raskare?

/Björn

Say no more. Den 10 mars 2015 står han på Cirkus och det gör Popgenis utsände också. 

/TC

 

Just a reminder!
På måndag släpper de amerikanska systrarna Lily & Madeliene från Indianapolis, Indiana sitt
andra efterlängtade album "Fumes"(Asthmatic Kitty Records/Border).
En platta som redan innan den är officiell blivit hyllade i amerikansk press, typ "Vem bryr sig om 
det svåra andra albumet syndromet? Inte Lily & Madeleine i alla fall, för när de ett år och en dag

Jag har sagt det förut och säger det igen.

Är man First Aid Kit fantast så är Lily & Madeleine helt givna.
/Björn

 

Ipod classic. En av de finaste uppfinningar man kan tänka sig, läggs ner. Tråkiga apple... Men i alla fall, oumbärlig när det vankas mat. I dag wokade jag grönsaker, stekte het och söt kyckling och nudlar. Och samtidigt med ipoden på random dök denna triss av ess upp.

 

Ronettes - Kommentar överflödig. Alla bör ha The Ronettes featuring Veronica i sin skivsamling. Det är snudd på lag,

John Murray. Kom med en suverän platta 2012. Singer/Songwriter med drogproblem som inte backar för att säga som det är. "Penny Nails" har en melodi fylld av honung insnurrad i tio meter rostig taggtråd.

The Hollies. Borde inte ha kallat sig för The Hollies 1972. The Hollies hade stämsången som kännetecken och förutom jetversionen av "Stay", briljerade de i "Just One Look", "Bus Stop", "Stop Stop Stop", "Carrie-Ann", "Stewball" osv osv. 1972 hade Allan Clark hoppat av och ersatts av Mikael Rickfors. Med Mikael Rickfors blev The Hollies mörkare och mer amerikana. Platta "Romany" låter inte som Hollies, men är för den sakens skull inte dålig. Tvärtom är den riktigt bra. Men fansen 1972 var skeptisk. Med "If It Wasn´t For The Reason That I Love You" av hitmakarna "Cook/Greenaway, försökte man få en hit. Men skivpubliken svek.

1974 var ordningen återställd. Micke Rickfors bar ute och piprösten Allan Clark tillbaka. Och man fick en hit med Albert Hammonds "The Air That I Breathe".

Så "Romany" blir en parentes. Men en riktigt snygg parentes.

/Stefan

 

 

Fade to grey!

Väderläget just nu kräver den här dubbeln på V.
Vashti Bunyan's comeback med fullängdaren "Heartleap" (Fat Cat/Border) är byggd på ett

klassiskt sound där hon har haft total kontroll genom på skrivandet, bearbetning

och inspelning. 
Varsamt och elegant producerad av Joe Boyd och Vashti har i intervjuer sagt att hon är stolt

sina tidigare album, men att "Heartleap" är personligare och mer naken.

Hudnära är ordet.
Glasgow-combon Vaselines "V For Vaselines" (Ropsary Music/Border) skramlar, stökar och är

100 % mer uptempo, men effekten är densamma. 

Lysande popmusik med breda ränder av surf, punk och powerpop inspelad i Mogwai's studio

och med gästande musikerpolare från grupper som 1990s, Teenage Fanclub och Belle & Sebastian

kan ju bara bli både nödvändigt och oemotståndligt under alla förhållanden.

/Björn

 

Eftersom Björn är I Stockholm och har säkerligen i skrivande stund gått vilse emellan något café och någon skivbutik, så huserar jag lite som jag vill. Blandar lite som jag vill. :)

Men just på helger så finns det ett par rutiner. Att starta dagen med att plugga in ipoden på random eller lyssna på Kaj Kindvalls "Kajs Spellista" från lördagskvällen. Vilket ger en märklig, men härlig blandning av olika stilar.

Men om man ska hålla sig på popsidan så är det ju klart att vissa delar sticker ut lite pga av grå lätt trista atmosfären en oktobersöndag kan erbjuda.

Velvet Underground, är ju alltid Velvet Underground. En perfekt symbios av Lou Reed och John Cale. Kaliforniska Craft Spells som i somras släppte "Nausea", en ännu mer drömsk och melodistark platta än 2011s "Idle Labor".

Och så The Millennium. Ett mytomspunnet kaliforniskt band som 1968 släppte den utmärkta plattan "Begin", men som aldrig fick någon fortsättning. Det sades att medlemmar från The Associations, The Left Banke och 5th Dimension var involverad. Men klart är att det är en produkt från producenten Curt Boettcher, som utan någon oförklaring anledning gick vilse i discoeran på 70-talet.

Bra start på morgonen, helt enkelt.

 

Efter att det har framkommit att Glen Campbell lider av alzheimers sjukdom, så har det naturligtvis gjorts dokumentärer. En snudd på helgjuten platta med "Ghost On The Canvas" fixade han också. Och så nu en ny video. Det mesta av den musik som kommit från Campbell från och med "Meet Glen Campbell från 2008 har har visat sig vara precis lika stark och vital som hans plattor från 70-talet. Men nu börjar hans kropp att ge vika för sjukdomen. Och han ska redan nu ha slutat att spela, sålt sitt hus i Malibu och dragit sig tillbaka i ett boende för alzhemierspatienter i Nashville. Dottern Debbie däremot jobbar nu för att han ska flytta in till hennes hus i Arizona, eftersom hon vill att han ska få ett sånt värdigt avslut som möjligt. En liten tragisk situation för den gamle countryikonen.

Men hur som helst, så instämmer vi i hyllningskören. Vi bockar och bugar och tackar Glen Campbell för all underbar musik!

/Stefan

 

Det som är speciellt i dagens musikvärld är just internet. Vi har hela den här vågen av skivbolagsmusik där låtskrivare och producenter fixar skräddarsydda hitlåtar åt sångare och sångerskor. Intet nytt under solen sedan 50-talet där. Musik är en industri där omusikaliska människor och kapitalister i kostym ska göra stora pengar på en konstform.

Så även kanaler som youtube. Men där kommer även osignade talanger fram. Eftersom vem som helst kan lägga upp vad som helst. En av dessa musiker är 25-årige Leon Bridges från Crowley i Louisiana. Genom soundclod har han lagt ut låtar som för tankarna direkt mot Sam Cook och via Youtube har han lagt ut ett par trollbindande framträdanden där han bara akompanjeraras av sin egna gitarr. Den relativt lilla delen av hans musik som jag har hört knyter an gammal Staxsoul med mer moderna, men melankoliska, tongångar. 

Det är, helt enkelt,  svårt att låta bli att gilla Leon Bridges. 

/stefan

 

Brukar alltför ofta hata det mesta som ligger på amerikanska Bilboardlistan. Men inte just nu. Visst är Meghan Trainors "All About That Bass" förpackad i glitter, gladpack och pastellfärger. Men låten är lite kul. Och den gungar på i ett behagligt tempo som känns både fräscht och lite retro. Så det är inte så konstigt att den ligger etta i USA nu i trista oktober. Lite solsken i musikform är aldrig fel.

/Stefan

New York är hemstaden för James Jackson Toth. Eller Wand som han har kallat sig. När han hoppar in i americanasvängen så kallade han sig Wooden Wand. Plattan "Farmer´s Corner" missade jag totalt när den kom. Men upptäckte den via näta bara för någon dag sedan. Och frågan är om inte "Farmer´s Corner" seglar upp som en årets av favorit. I alla fall är låten "Dambuilding" svår att motstå.

 

/stefan

 

Jo, jag blir nog mest nostalgisk av Sabina Sciubba. Musiken rör sig försiktigt i samma vatten som Velvet Underground och Nico, Francoise Hardy och Charlotte Gainsbourg. Det drar åt lite olika håll, men inte för mycket. Och sen på det ligger Sabinas röst som är en reinkarnation av Nico fast 2014.

Hennes album "Toujours" släpptes i år och känns som en frisk fläkt bland alla twerkande ointressanta tonåringar som försöker göra pop som vars viktigaste uppgift ät att det ska låta som Max Martins trummaskin...

Mainstream har aldrig varit riktigt kul. Inte under något årtionde (kanske med vissa undantag från 1960-talet). Det intressanta sker vidsidan av den stora motorvägen. Och där sitter Sabina. I diket. Och röker en egenodlad cigg och berättar om det verkliga livet.

/Stefan

 
Deadman
"The Sound & The Fury" (Rootsy/ADA Warner)
PPPP
Scenförändring.
Och en ganska rejäl sådan från låtskrivare och Deadmannen, Steven Collins.
I alla fall om man väntar sig att "T.S.&.T.F." ska ta vid och gå vidare i samma ljudspår som
föregångaren och i vårt land kärt omfamnade "Take Up Your Mat And Walk".
För här gnisslar det, sprakar skevt och väsnas på ett ett helt annat sätt än man är van från
tidigare Deadman produktioner.
Det blir uppenbart redan på titelspåret som öppnar det tio låtar och 41 minuter långa albumet. och 
Fortsättning följer omgående på "No Sugar" där Collins helt enklet måste ha lånat textslingan
"I don't want no sugar in my coffee it makes me mean, it makes me mean" från 60-tals
dängan "Bald Headed Woman".
Psychedelic space americana kanske?
Det spretar och kränger läckert även om "The Rich Man And The Poor Man" som på bara några genomlyssningar växer till en av albumets starkaste låtar.
Tungt suggestiva och rytmiska flummaren "Ozymandias" är tidlöst stök som efter en lite
avvaktande inledning chockar med två minuter och 50 sekunder läckert Neil Young relaterat
gitarrgnissel.
Den avlöses av stolta och majestätiska "I Will Tremble", där Collins visar att han fortfarande har
sitt hjärta kvar i americana myllan, även om det tar lite annorlunda uttryck jämfört med den 
tidigare discografin.
Men plattan växer sig tveklöst stark i takt med upprepningarna.
Steve Collins är fortsättningsvis en stilfull låtskrivare och leverantör, och det oavsett om han
väljer de högljudda ropen, som i ovanstående nämnda låtar, eller de hudnära viskningarna
i grannt storslagna trippeln "Raise Up!", "Catch Me If I Should Fall" och "Heaven's Burning".
Han har bara tagit ut en lite annorlunda musikalisk kompassriktning. 
Spelning på Östersund Bluesfestival om knappa två veckor blir inte mindre intressant och
efterlängtad i och med det närstående släppet av "The Sound & The Fury" (release den 15/10).
Men risken är nog överhängande att bluespuritanerna kommer att skruva lite på sig i den blå natten.
Björn Bostrand

 

 

 

"S.O." öppnar med 125 sekunder långa instrumentalaren "Static Orphans" där klassiskt skolade

Sarah Pagé och hennes harpa på något sätt spikar känslan på Montreal kvartettens andra album.

Eftertänksam filmisk folkindiecountrypopblues kryddat med afrikanskt mångfald och skira soulslingor.  
Förutom Pagé består bandet av bröderna Brad Barr, gitarr & sång, Andrew Barr, på trummor

samt pianisten & basisten Andrès Vial.
Brad som bildade gruppen bodde granne med Sarah och blev så imponerad över hennes dygnet runt
övande på harpan att han erbjöd henne att blie en i bandet.
Page med förflutet i stora orkestrar och helt andra musikaliska landskap upptäckte rätt snart att mötet

med independent musiken innebar ännu mer inspiration, energi och kreativitet.

Inspiration, energi och kreativitet är också huvudingridienserna även om Sarah och gossarna aldrig blir

onödigt högljudda och explosiva.

"Half Crazy" och "Little Lover" är de som väsnas mest, med en smakfullt balanserad bluesgroove

som borrar sig fast i ryggmärgen och stannar där som musikalisk naturmedicin.

Jag kan sakna ytterligare några sådana magnifika tempouppväxlingar, och det är kanske det som gör

att jag inte i det här tidiga skedet trycker på tangenten för det femte betygs P:et.

Men samtidigt är jag övertygad att "S.O." kommer att växa i beroende med repeats av ypperliga möten

som "Love Ain't Enough", "Wolves", "Even The Darkness Has Arms", "Come Inte Water", "Valhallas".

"Bring Me Your Love", "England"och "The Bear At The Window".
Björn Bostrand

 

 

Den amerikanska garagerock-grunge-noise trion med mainmanenn John Barrett är inte direkt

pryda av sig när man plockar ihop sina videos.

Den till "Left For Dead", som är en av de tio låtarna på deras tredje fullängdare "Rip This"
(Innovative Leisure/Border) och som släpps idag, lär få sedlighetsivrarna att sätta det mesta
av sin föda i vrångstrupen.

Men för oss förtappade som aldrig slutar att uppskatta det omedelbara slamret och de få ackorden

så är den en ren och sann njutning och deras läckraste album.

Tio kanonlåtar, totalt 31 minuter och gott om vrålamed refränger.

Rena rama Ramones snille 

/Björn

Letar du efter melodiös folk-pop-country med fint driv och  rätt attityd så kan den Nebraska

födda och numera Kalifornien based låtskrivaren Brad Colerick vara ett gott val. 

"Tucson" (Back 9 Records/Hemifrån) är en smakfull 11 spårare från Colerick som själv känner

sig mer hemma i folkfacket än countryfåran.

Men det är väl upp till lyssnaren att bedöma, för visst passar hans varma tenor ypperligt

lite var som helst?

/Björn 

 

Det ser ut som om australiensiskan Courtney Barnette kommer att släppa sitt debutalbum
innan kalendern visar 2015.

Barnett som i början av året turnerade tillsammans med med Billy Bragg har samlat på sig ett

gäng med nyskrivna låtar och inspelningen av det ännu ej namngivna albumet ska ha skett i en

studio i hemstaden Melbourne.

Ifjol kom fascinerande dubbel-LP'n "The Double EP: A Sea Of Split Peas" (Milk Records) som

består av de 12 låtarna som finns på hennes båda EP's, "I've Got A Friend Calles Emily Ferris"
(2012) och "How To Carve A Carrot Into A Rose" (2013).

Courtney har precis inlett en späckade turné där hon efter sex inledande gig i hemlandet gör
17 spelningar i USA och Kanada.

13:e november startar Europaturnén i holländska Nijmegen och 16 gig senare avslutas det
hela i London:

Tyvärr finns ingen spelning inbokad i Sverige i den fulltecknade och kompakta spellistan,
så vi Courtney-fans får trösta oss med det riktiga debutalbumet.  
Att hon besitter en odiskutabel personlig talang och musikaliska charm framstår med all

tydlighet i de fyra bifogade videoklippen.
/Björn

 

"Everlasting Arms" (Bloodshot Records/Border) är namnet på New Orleans trubaduren och

slide-gitarristen Luke Winslow-King rykande färska uppföljare till debuten "Coming Tide"

från 2013.

Envetet turnerande både i USA och Europa med vokala partner, och numera frun, Esther Rose,

basisten Cassidy Holden och trummisen Benji Bohannon har gett eko i rootskretsar.
Soundmässigt nära debutalbumet rullar "E.A." vidare i ljudspåren som smakar 50-tals

rhythm & blues spetsat med modernt tvistad vintage singer/songwriter pop.

/Björn 

Los Angeles baserade Ernest Troost är bland mycket annat den Emmy Award prisade
film och TV kompositören som bland annat skrev och producerade två belönade album för
Judy Collins, där han använde sig ord av poeter som Emily Dickinson, Robert Browning, Gertrude Stein
och andra i texterna.

Det är också något som känns som att det går igen på hans tredje studioalbum "O Love" (Travelin Shoes/Hemifrån).

“Om The Carter Family, Robbie Robertson och Alfred Hitchcock hade skrivit sånger tillsammans
så hade det kanske låtit så här", har han själv sagt i ett försök att beskriva sin
musikaliska värme.
Hans kärlekssånger har också fått ytterligare en dimension när han adderat elektrisk gitarr
och trummor på de 13 spåren.

Från inledande "Old Screen Door" till avslutande "The Last Lullaby" är det country-folk-blues-americana

med hög feelgood faktor.
/Björn