Popgeni

Johnny Marr
The messenger

(Warner)

PPPP

Inget kan dela en musikkritikerocean som något som har haft med The Smiths att göra. Jodå, det är sant - fundamentalisterna var helt övertygade om att Morrissey kunde gå på vattnet. Åtminstone var det så jag kände många gånger efter att ha läst spaltmil av hyllningar och analyser av The Smiths kapitel i musikhistorien. Till slut blev allt smått patetiskt.

Johnny Marr´s del av framgångskakan har ingen riktigt förvisso förnekat, även om andemeningen alltid har varit att Marr behövde Morrissey mer än tvärtom. Och nu när Marr´s första platta under eget namn (jag räknar inte in Johnny Marr & The Healers från 2003), är det återigen många av dessa The Smithsprofeter som fnyser på näsan.

Men den som inte är The Smithsfundamentalist och istället har suckat djupt i beundran över Marrs förmåga som gitarrist, har efter gruppens splittring följt manchesterkillens förehavanden med stort intresse. Och tittar man på vad JM haft för sig genom åren, är det som om han har haft det som en mission att sprida sina känsliga gitarrslingor på så många ställen som möjligt. Pet Shop Boys, The Pretenders, Talking Heads, Modest Mouse, The The, The Cribs, ja även Kirsty MacColl lånade in den känslige gitarristen som musiker och låtskrivare på några av sina album.

Johnny har alltså levererat med råge efter splittringen från The Smiths 1987. Riktig magi infann sig med samarbetet under 90-talet med Bernard Sumner i Electronic, där det hela exploderade 1999 med ”Twisted tenderness”, var inledande trio låtar är något av det snyggaste jag hört ifråga om gitarronanistiska explosioner.

På sätt och vis är denna solodebut också glödande snygg gitarrpop i rakt nedstigande led från Electronics. Ljudmässigt ekar det mycket 90-tal, det är tydligt att det är ett medvetet val av Marr, vilket jag tackar honom för. Kopplingen till Electronic-soundet är direkt. Marrs låtskrivarkänsla för inledande riff är för övrigt ett signum för hela plattan. De inledande riffen i öppningen ”The right thing right” påminner starkt om en annan gitarrvirtuos, Pete Townsend. Men det som slår en mest är att Marr för första gången verkligen visar vilken utsökt sångare han är (vilket The Smithsfundamentalisterna förstås fnyser åt, där de sitter i sina käcka tweedkostymer och tvinnar mustaschen).

Upptempolåtarna platsar på vilket dansgolv som helst. Här handlar det om inga som helst konstigheter, det är pang-på och så satans snyggt utfört. Men Marr vågar också bryta av danspulsen, i ”New town velocity” startar det hela med en akustiskt gitarr och svävar sedan vidare i en poplåt som får en att längta till sommar, sol och nedvevade rutor.

Tillsammans med Jake Bugg´s debut är det här en platta som kommer att snurra många gånger framöver, men jag är ju hopplöst förlorad för den här typen av popmusik, sedan många år tillbaka.

Men tro mig - det finns verkligen ett dussin små mirakel på ”The messenger”.

Inget annat än klockren pop, sa Bull.

Upptäck.