Snyggt.
Rhye
Woman
(Polydor)
PPPP
Robert Hannibal och Mike Milosh gör årets mestbästa chillout som är så gudomligt snyggt minimalistiskt.
Näst intill skamlöst avskalat, men så exakt in i minsta detalj, likt en ljudkuliss, som du inte visste fanns där den kvällen, men som du förhoppningsvis vaknade upp till morgonen efter.
Mike Milosh androgyna röst är så exakt, likt en mer balanserad Tracey Thorn eller Beth Orton. Detsamma finns i den mystika helheten, där just känslan är vad som vägts mycket noga.
I ”One of those summer days” vågar du som lyssnare knappt andas. Minimalistiskt och utsökt exakt. Det svävar fram. Och så otroligt vackert. I ”Hunger” ligger man nära det sorgligt förbisedda Swing out Sister, i en catchy upptempolåt. Men den är ett strålande undantag på den här plattan.
Det är i sökandet efter harmonikänsla Hannibal/Milosh gör något stort. Och jag kan inte bli klok på vad detta är. Antony Hegarty (Antony and the Johnsons) har kommit mycket nära känslan, men det här är mer pop än depp. Om än mer mainstream sådan, som så många hoppats på.
Och så beundransvärt snyggt gjort.
Lyssna.
/TC
