Björns käraste 2013. Del 14
Perfekta dagen att stänga min redovisning över mina darlings under året.
Och jag gör det med en flock gubbar, på olika stadier i sitt musikaliska liv, som oavsett ålder står pall för vilka jämförelser som helst med sina senaste verk.
Och jag gör det med en flock gubbar, på olika stadier i sitt musikaliska liv, som oavsett ålder står pall för vilka jämförelser som helst med sina senaste verk.
Vill samtidigt önska alla ett Gott Nytt År som kommer att bli lika fantastiskt som 2013 bara du själv väljer att göra det till ett sånt.
/Björn
A design for life
Min farmor var en spektakulär kvinna. På många sätt. Hon hade vänner och ovänner. Hon hade starka åsikter, men var samtidigt en god lyssnare. Och hon älskade sin familj. Gränslöst.
Jag bodde den största delen av min gymnasietid med henne. Det betydde att hon var en stöttepelare, som brydde sig. Ibland kanske aningen för mycket, men ändå. Det var lite gulligt att komma hem efter en blöt gynasiefest och hitta bredda mackor i kylen.
Men den musik som jag hela tiden lyssnade på, förstod hon inte. Hon gillade dansband. Och dragspel. Roland Cedermarks hårskakande fick henne att klappa i händerna.
När jag kom hem och visade ett par nyinköpta jazzplattor av John Coltrane,, Miles Davis och Chet Baker, rynkade hon bara på näsan.
En dag drog jag upp volymen på tvn, aningen för mycket, när Manic Street Preachers senaste video spelades (det var på den tiden MTV spelade musikvideos och man längtade till program som MTVs Most Wanted med Ray Cokes eller ZTVs Knesset med Kristian Luuk). Det som hände var att hon kom in, satte sig i fotöljen med sin stickning och sa ingenting. Inte ett knyst, förrän "A Design For Life" var slut. Så sa hon: Det där var en fin bit.
Jag blev förvånad. Så förvånad att jag fortfarande kommer på mig själv att tänka på just den här händelsen. Kanske inte så konstigt att jag tänker på det även just nu.
Sov gott, lilla farmor. Vi var många som älskade dig.
Monica Herdell-Mattsson 31 11 10 - 13 12 24
/Stefan
Björns käraste 2013. Del 13
Brittiska Danny And The Champions Of The World kanske inte är tidernas bästa band.
Men Danny George Wilson har bevisat på tio album tidigare, i gruppen Grand Drive och på solokvist, att han har en låtskrivarådra utöver det vanliga.
Bandets fjärde fullängdare "Stay True" är dessutom en tillräckligt oemotståndlig förening av blues, country, southern soul och några nävar gospel för att den ska platsa på vilken årsbästalista som helst och att vi i IF Popgeni ställer Danny And The Champs på en livescen i Östersund under våren.
Det hoppas i alla fall jag att vi inom en snar framtid även kanske kan göra med kandensiska heartland rockern Leeroy Stagger som med sitt åttonde studioalbum "Truth Be Sold" visar liknande varma musikaliska hjärta som Danny George Wilson.
Det hoppas i alla fall jag att vi inom en snar framtid även kanske kan göra med kandensiska heartland rockern Leeroy Stagger som med sitt åttonde studioalbum "Truth Be Sold" visar liknande varma musikaliska hjärta som Danny George Wilson.
/Björn
Våren 2014 håller på att ta form...
Efter sju sorger och åtta bedrövelser håller Popgenivåren 2014 på att ta form. Än är inte klart när det gäller alla artister och alla dagar och vi väntar på en rad bekräftelser. Men det ser preliminärt ut att bli fyra galakvällar på Gamla Teatern, följande datum verkar det just nu bli : den 7 februari, den 28 mars, den 25 april och den 17 maj. Dessutom en kväll till i mitten av mars, eventuellt i Gamla kyrkan.
Här kommer några av de artister som i bästa fall dyker upp i Östersund våren 2014:
+ att vi hoppas på en hel del till. Bland annat en av det här landets största kulthjältar genom tiderna...
En rolig norsk jul ;-)
Björns käraste 2013. Del 12
God Jul på er!
Man kan bara spekulera i hur många, eller få, platta hårda julklappar som innehåller svenska Skilla "A Storm" och Susan James "Driving Toward The Sun".
Men det är två album som definitivt är värda att i framtiden slå in i fint presentpapper när man vill ge bort något fint till någon man tycker extra mycket om.
/Björn
/Björn
Beyoncé överrasskar
Ibland lönar det sig att vänta innan man börjar sammanställa årets plattor.
Ingen visste tydligen om att Beyoncé skulle släppa ett nytt album för ett par veckor sedan. Nu gjorde hon det, i alla fall och alla musikjournalister blev överasskade... Eller nåt sånt.
Frågan är väl varför man blir överrasskad av en platta Beyoncé? Hon har experimenterat en del på sistopne. Men efter ångvälten "Crazy In Love" och plattan "I Am... Sasha Fierce" , tycker i alla fall inte jag, att det kommer kommit något som vält omkull stolar. Bord. Eller mig själv. Så jag har väl aldrig direkt gått och väntat på Beyonce. Eller "bra musik" i stort, för den delen heller. Den dyker upp när man minst anar det.
Precis som nu.
"Beyoncé" är som "I Am... Sasha Fierce" del 2. Helt enkelt strålande soulpop. Det överasskade mig, som väntat med mer sparsam musik. Lite mer tillbaka lutad. I sället fläskar hon på med en produktion som låter som den hade lika stor budget som Melodifestivalen.
Så även om Beyoncé ålar runt lite väl uppenbart hiphopsexistiskt i videon till "Drunk In Love", precis som om det var 1998, så är musiken konstant. Högkvalitativ. Spännande.
Enav årets julklappar?
Enav årets julklappar?
/Stefan
Björns käraste 2013. Del 11
Två cowboys som inte behöver några skjutjärn.
Shooter Jennings "The Other Life" och Bob Woodruff "The Year We Tried To Kill The Pain".
/Björn
Shooter Jennings "The Other Life" och Bob Woodruff "The Year We Tried To Kill The Pain".
/Björn
Mississippi magi 2014
Robert Plant och hans band The Sensational Space Shifters tillsammans med monster gästerna North Mississippi Allstars känns redan nu som en av 2014 års stora rootsupplevelser live.
Den 10:e juni i Göteborg på Trädgårdsföreningen och fyra dagar senare på Dalhalla, Rättvik, är hitills klara gig.
Kan det bli fler?
/Björn
Den 10:e juni i Göteborg på Trädgårdsföreningen och fyra dagar senare på Dalhalla, Rättvik, är hitills klara gig.
Kan det bli fler?
/Björn
Björns käraste 2013. Del 10
Eastwick "Beyond Reason" och Landstrom "Land Of Nowhere".
Ytterligare ett par utsökta lokala produktioner som tål vilka genremässiga jämförelser som helst på vårt klot.
/Björn
/Björn
Helgon som tar steget ut ur skuggan
Sugen på högklassig "poetic roots rock americana"?
Då är amerikanska sextetten Milagro Saints ett givet alternativ.
Då är amerikanska sextetten Milagro Saints ett givet alternativ.
Gruppen som bildades i New York City redan i mitten av 90-talet satsar just nu på en europeisk charmoffensiv genom att samtidigt släppa 2012 års fullängdare "Chance & Circumstance" (Moon Caravan Records/Hemifrån) och sex spår starka och färska Woody Guthrie hyllningen "Mighty Road Songs" (Moon Caravan Records/Hemifrån) på våra breddgrader.
Stommen i detta ytterst instrumentrika band är engelsmannen SD Ineson som skriver låtarna, sjunger och lirar gitarr och keyboardisten Lee Kirby.
Men självklart bidrar även de övriga fyra medlemmarna Robert Morales, elgitarr & mandolin, Steve Samosky, bas, Rusty May, trummor & percussion och Jick wins-Low, sång, trummor, bas, trombone, gitarr och fiol till en musikalisk palett som det är svårt att inte påverkas av.
Att man bestämt sig för att kliva ut ur skugga mitt i den pågående julrushen har absolut ingen betydelse.
Milagro Saints är nämligen ett band som räcker betydligt längre än till påska.
/Björn
Björns käraste 2013. Del 9
På "Elvis Club" respektive "Long Night Moon" hämtade The Del Lords och Reckless Kelly kraften från den där undergörande amerikanska rockmyllan som jag alltid kommer att falla raklång inför.
/Björn
Teknikchefens bästa 2013
Årets skivor
Israel Nash "Rain plans"
Om någon hade sagt att Israel skulle influeras av tidiga Pink Floyd på sin nya platta, skulle man nog ha skakat på huvudet och ha skrattat. Men det är precis vad som har hänt och jag imponeras så enormt av resultatet. Det finns inte en dålig låt på "Rain plans" och det många med mig inte kan förstå är hur i helvete det är möjligt att karln inte fått ett amerikanskt skivkontrakt.
Kurt Vile "Waking on a pretty daze"
Titelspåret är så magiskt bra att man tappar andan. Och även om resterande spår inte når samma nivå, är helheten så brutalt lekande lätt och klockren. Bästa ljudkulissplattan iår.
Laura Mvula "Sing to the moon"
Första gången jag hörde "Green garden" blev jag helt knockad. Engelskans debut är en omtumlande upplevelse som berättar att hon kommer att leverera mycket stor musik under lång tid framöver. Och vad jag förstod var hennes framträdande på Skeppsholmen i somras en sann liveknock. Snälla Yran....
Ossler "Stas"
Mörkrets mästare… äh, jag skojar. Men Pelle vårdar mollackorden bättre än någon annan och fortsätter att utveckla sin egensinniga musikmystik. Och samarbetet med Thåström känns så förbannat rätt.
Haim "Days are gone"
Los Angeles-syskonens debut satt som en smack i högtalarna och videon till "Don´t save me" är en av årets läckraste. The Bangles i nutid, liksom.
Laura Marling "Once I was an eagle"
Inte en ton ligger fel på. Allt är så exakt och precist, utan att förvandlas till att bli ointressant och kallt.
The Temperance Movement "The Temperance Movement"
Efter det envetna turnerandet fick vi då alla de där låtarna på pränt och när man dessutom lyckats få ur sig en handfull nya spår av samma fina kaliber, är det inte ett dugg överraskande att TTM fått ta emot diverse utmärkelser. Och tänk att vi hade dom på Studioscenen.
Rhye "Woman"
Den kanadensiske sångaren Milosh och den danske multiinstrumentalisten Robin Hannibal, gjorde vid sidan om Laura Marling årets vackraste musik. Meditativt briljant.
The Electric Soft Parade "Idiots"
Alex och Thomas Whites återkomst visade sig vara av samma högkvalitativa skrot och korn som förra plattan "No need to be downhearted". Och alla vänner av 10CC och XTC smackade förnöjt över den uppfinningsrika och överraskande harmoniexplosionen.
Barrence Whitfield & The Savages "Dig Thy Savage Soul"
120 knyck in i rock´n rolldimmorna. Årets partyplatta.
Årets spelningar
Mercy Brothers (Yran)
Joshua James (Jazzköket)
Bror Gunnar Jansson (Bluesfestivalen)
The Temperance Movement (Studioscenen)
Carrie Rodriguez (Studioscenen)
Israel Nash & Ellen Sundberg (Marité)
Turnpike Troubadours, We Met Tomorrow, Ellen Sundberg (Gamla teatern)
2013 Miley och SNL
Jo, jag har lagt ut orginalvideon till Miley Cyrus förrut. Men den här acapellaversionen vittnar om att hon i grund och botten fick en bra låt.
Och det är inte enbart pga The Roots och Jimmy Fallons insats,från The Late Night Show...
Och 2013 har handlat mycket om Miley Cyrus.
Inte i svensk media, iofs. Men överallt annars.
Speciellt efter MTVs VMA, där hon gjorde ordet twerking till ett begrepp. Och snodde twerkandet som symbol från Rihanna... Vad nu det betyder...
Att försöka sammanställa årets musik är lite av en uppgift som är snudd på obehaglig. Att försöka sammanställa ettår i musik kan i vissa fall kännas lite missvisande. Man vill blanda andra referenser. Böcker, filmer, tvprogram, nyheter, politik, sport...
Men i en del fall kan man kombinera en eller ett par av dessa olika parametrar, för att kunna ta tempen på 2013.
Och återiogen står Saturday Night Live för ett par rejäla kryss-skott. Eller nackskott, om man så vill.
Den 5 oktober gästade Miley Cyrus SNL. Läget just då, var att demokraterna och republikanerna kom inte överrens om sin budget. Republikanerna ville sopa undan benen på bla Obamacare och ge skattelättnader, medan demokraterna inte ville ändra ett dugg. Läget var låst, och blev låst i över en vecka. Många republikaner, däribland John Boehner, följde Tea Party-rörelsens Michelle Bachmanns krav på att stoppa eller ändra Obamacare. Men även republikaner som John McCain kritiserade Tea Party-rörelsen för att vara ansvarslös. Det blev en nedstängning av Washington. Vilket skapade oro i hela världen. Var det en ekonomisk apokalyps på gång..?
Precis då gör SNL en videoversion av Mileys USA-hit "We Can´t Stop". Ändrar lite i texten, och låter Taran Killam spela John Boehner och Muiley Cyrus fick leka Michelle Bachmann.
Den här videon det elakaste jag någonsin sett i humorväg. Det är nästan så ordet satir inte räckte till. Man verkligen skyller hela budgetkrisen på republikanerna. Plus att man vid ett litet tillfälle målar upp en bild av Obama som utanför och har ingen kontroll på vad som händer.
Så här elaka kommer Partaj eller svensk nyhetshumor aldrig att kunna bli. Vi är för lättkränkta här.
/Stefan
Björns käraste 2013. Del 8
... å så Temperance Movement för bövelen!!!
/Björn
Björns käraste 2013. Del 7
Många är de.
Kvinnliga singer/songwriters som medelSvensson borde lyssna mer på.
Amerikanska duon Amy Speace "How To Sleep In A Stormy Boat" och Anna Keating "For Keeps" är två utsökta album som inte syns på många årbästalistor.
/Björn
/Björn
Björns käraste 2013. Del 6
Världens bästa Ellen Sundberg fyller ju år idag så då blir det helt givet att man ännu en gång lyfter fram hennes delikata "Black Raven som självklart finns både i vinyl och CD i min samling.
För att fullborde den lokala världsmästarvinklingen plussar jag på med mäktiga Grande Roses "Disease" som jag har både den svarta och röda vinylen av.
Lucky me!
/Björn
Björns käraste 2013. Del 5
8:e december är och förblir på sätt och vis en sorgens dag.
Idag är det 33 år sedan John Lennon mördades men för mig är han fortfarande lika levande som någonsin då hans musik alltid finns nära mig.
Jag vet inte vad Lloyd Cole och Peter Bruntnell har för förhållande till Lennon, men jag vill tro att det liknar mitt.
Och jag är ganska säker att John Lennon skulle ha tyckt att Loyd Cole´s "Standards" och Bruntnell samlingen "Retrospective" är två utsökta uppvisningar i den låtskrivarkonst som han själv var med och skapade.
/Björn
Björns käraste 2013. Del 4
Oklahoma sönerna Turnpike Troubadours red dirt på en blandning av hardcore country, folk, cajun, poprockfeeling och influenser från stora Texas-legender som Townes Van Zandt tillsammans med bandets odiskutabla talang och passion gjorde "Goodbye Normal Street" till en av årets guldklimpar.
Samma mängd begåvning och glöd men ännu mer rutin, lite supergruppstämpel faktiskt, formade svenska Easy October och mynnade ut i grandios och bitterljuv americanapop på debutalbumet "Things We Said Yesterday".
Samma mängd begåvning och glöd men ännu mer rutin, lite supergruppstämpel faktiskt, formade svenska Easy October och mynnade ut i grandios och bitterljuv americanapop på debutalbumet "Things We Said Yesterday".
Två av årets absolut finaste upplevelser digitalt eller på vinyl, men oförklarligt också två av de mest ignorerade in the land of middlemilk and Idol.
/Björn
Björns käraste 2013. Del 3
Tredje dubbeln ut har en klar gemensam nämnare i finaste sortens låtnsnickeri.
Neko Case, och bröderna Alex och Thomas White som frontar The Electric Soft Parade, befinner sig inte alltid på exakt samma våglängd.
Men deras olika uttryck är exempel på att popmusik är konst när den hamnar i rätt händer.
Neko Case "The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You" och Electric Soft Parades "Idiots" borde ligga under många barrträd om 19 dagar.
Neko Case "The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You" och Electric Soft Parades "Idiots" borde ligga under många barrträd om 19 dagar.
/Björn
Primitiv och rå elegans
Visst är det så att vi på Popgeni redaktionen som bäst kliar våra smaklökar för att försöka sammanfatta vad som musikaliskt berört oss mest under 2013.
Men det hindrar oss inte från att redan blicka in i 2014.
Och speciellt inte när det handlar om ett nytt album från Stockholm baserade The Vanjas.
"The Vanjas Sings And Plays Rock'n'roll" ser dagens ljus i slutet av januari men redan nu finns ovanstående video på "Forget About That" som en oemotståndlig teaser.
Bränslet kommer från 50- och 60-tals soul, rhythm’n’blues och garagerock och det behövs inte många sekunder för att inse att sångerskan Vanja Lo är något extra.
Tillsammans med, Bon Ton, bas, Mr. Magnatone, gitarr och The Swinger, trummor, har Vanja lånat, plankat och vinklat med egen profil under ett antal år nu för att idag vara sylvassa.
Det kryddat med massor av attityd, energi och känsla, kolla liveklippet nedan, gör att man 2014 kommer att leverera rock'n'roll som man bara inte kan motstå.
/Björn
Björns käraste 2013. Del 2
Bland de som spridit hälsosamma och ekologiskt odlade skott på rootsträdet så är North Mississippi Allstars med sin swampy backwood rocking blues och soulrock'n'roll screamer Barrence Whitfield tillsammans med rockpunk slamriga kompbandet The Savages rakt igenom det rätta virket.
Varken N.M.A. "World Boogie Is Coming" eller B.W.A.T.S. "Dig Thy Savage Soul" finns exempelvis med på Gaffa.se 30 bästalista.
Det kan bland annat tolka som att stuket inte är tillräckligt "inne", att man inte har en aning att de existerar, att de bara för ett jävla oväsen eller att smaken är som baken.
Men jag högaktar dem!
/Björn
CBJ.s årsbästa 2013
Christer B. Jarlås - Årsbästa 2013
Bästa album
Internationella:
1. Jason Isbell: Southeastern
2. Kim Richey: Thorn In My Heart
3. Carrie Rodriguez: Give Me All You Got
4. The Mercy Brothers: Holy Ghost Power
5. Elliott Murphy: It Takes A Worried Man
Svenska:
1. Stiko Per Larsson: Järnbärarland
2. Lars Winnerbäck: Hosianna
3. Ellen Sundberg: Black Raven
4. Landstrom: Land Of Nowhere
5. Ulf Lundell: Trunk
Låt:
Sverige: Lars Winnerbäck: Vem som helst blues
Internationellt: Joe Nolan: Did Somebody Call The Cops
Live:
1. The Temperance Movement
2. Sofia Jannok
3. The Turnpike Troubadours
4. The Mercy Brothers
5. Pernilla Andersson
Fackbok:
Fredrik Alverland: Viddernas landskap på vita duken
Skönlitteratur:
Mikael Niemi: Fallvatten(i pocket)
TV
1. The Hour
2. Nashville
3. Bron II
4. Veckans brott
5. Så mycket bättre
Konst:
1. Anna Odell, på Jamtli och på bio
2. Jimmy Herciuk, Lars Bolin Gallery och hemsida
3. Hans Kvam, Galleri S
Sångtext:
Ulf Lundell: 63 i november
Positiva överraskning:
Basse Wickman, solo live på Gamla Teatern
Lokala framtidshopp:
Andréa Lundquist, Lumberjack & The Suits, Joel Wulff, State Of Mud
Mest saknade:
Kristian Gidlund
Trippande bakåt
En musikskribent för en av de stora kvällsdrakarna beskrev Blood Orange nya platta "Cupid Deluxe" som musik för framtiden.
Själv undrar jag om han ens lyssnat på plattan.
För mig är "Cupid Deluxe" en trip tillbaka i tiden. Till slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Med Princes "Sign O The Times" och "Love Symbol Album". Men även Lenny Kravitz från samma tid, när han jobbade med Madonna i "Justify My Love". Soul II Soul och New Yorks singer Songwriter Sophie B Hawkins. För att inte tala om The New Brand Heavies, samt en handfull Mo´ Wax-singlar. Blood Oranges "Cupid Deluxe" hittar tillbaka till den tiden då dansmusiken utvecklades. Från New Orders Blue Monday till Massive Attacks "Blue Lines". En sagolik blandning av New York och London, helt enkelt. Och det äör just den blandningen som gör "Cupid Deluxe" unik.
Så, ja... Även jag får ansluta mig till hyllningskören och säga att det här nog är en av 2013 års bästa album.
Men att det skulle låta nytt? Näe, va... Det är ju trots allt så att vintage är på modet just nu. Och jag tror personligen att framtiden låter mer experimentell...
/Stefan
Björns käraste 2013. Del 1
Dags att summera musikåret 2013.
Och jag tänkte göra det lätt för mig och strunta i de långa utvärderingan för att motivera varför just dessa album fängslat mig under året.
Artisterna och musiken får tala för sig själv. Det blir bäst så.
Först ut är f.d. Girls sångaren Christopher Owens vars solodebut "Lysandre" värmde ordentligt i kalla januari och amerikanska americana, country och singer/songwritern Caitlin Rose som med sin tredje fullängdaren "The Stand In" definitivt borde vara på betydligt fleras läppar.
/Björn
Britpop 2013
Mile Kane. En av Björns favoriter. Ser ut lite som Noel Gallagher. Sjunger powerpop så det stänker om det.
Låten "What Condition Am I In?" har snurrat om och om och om och om igen de senaste veckorna. Om det låter nytt? Inte ett smack. Det låter som 1997. Så inte undra på att man börjar rota fram gamla Oasisalbum, Bluetones och Silversun. Dessutom... Stölden av introt till Beatles "Birthday" som dyker upp i mitten, blir man bara glad av. Tidlös popmusik.
/Stefan
Tänder aldrig riktigt
Royal Southern Brotherhood bör nog sorteras in under katergorin supergrupper.
Inte i elitfacket, men absolut på nivån strax under med medlemmar som Devon Allman, Cyrille Neville, Mike Zito, Charlie Wooton och Yonrico Scott där de tre förstnämnda är välkända namn inom bluesrock, southern funk och soul.
Den 24:e oktober 2012 spelade kvintetten på Crossroads Festival i Bonn, Tyskland och det livegiget på Rockpalast finns förevigat både på CD och DVD med titeln "Songs From The Road - Live In Germany" (Ruf Records/Helan Kommunikation).
Jag gillar upplägget med både CD och en DVD där den senare ger en sorts extra visuell dimension och mer kött på benen när den är en ren kopia av låtordningen på albumet.
Inget snack om att medlemmarna i R.S.B är djävulusiskt skickliga musiker.
Men ibland tenderar den tekniska briljansen att bli lite tråkig och stelbent i sökandet efter perfektionism och det tänder aldrig riktigt till här.
Då fungerar DVD:n som en liten extra krydda i sammanhanget när man kan se bandets samspel inför en nöjd livepublik.
Det är ju en smakfråga.
Men personligen saknar jag ytterligare några tempohöjare, fler överraskningar och mer spänst i det 11 låtar långa livesetet som avslutades med en hygglig standardcover av Jagger & Richards "Gimme Shelter".
Men publiken verkar tycka att det var en höjdare och det är väl huvudsaken.
/Björn
En tuff allierad
En av de roligaste svenska akterna under årtiondet 2000-10 var The Tough Alliance. De mer eller mindre lekte fram sin musik med en stor portion allvar mitt i all badebollträsvingande. Visserligen trista live. Mimande med basebollträ var vare nytt eller speciellt uppkäftigt i början av 2002.
Men framför allt levererade de dansant popmusik med känsla för det melankoliska och svarta. Med plattanj "White Magic" tog den ena halvan av TTA, Eric Berglund, idén ett steg längre. Under hans projekt CEO så var det mer avskalat och mer konstnärligt inriktat.
För ett par veckor sedan släpptes Eric Berglunds nya låt "Whorehouse". En låt som säkert kommer att reta en och en annan. Men jag skulle tippa på att låten handlar om hur världen egentligen mår. I en intervju med amerikanska musiktidningen Pitchfork, kommenterade Eric Berglund situationen i världen med orden " skrämmande kaos, ett horhus, en krigszon eller bara konkurrens. Nu är den som ett ostron".
Även om "Whorehouse" innehåller en hel del mörker, så finns där en melodi och en refräng som är ljus och klar som en svensk sommarnatt.
/Stefan
Lily Allen är tillbaka
Jag har saknat Lily Allen. Hon är rakt på. In your face. Varesig du vill eller inte. Hon kläcker ur sig låtar som "Fuck You" och "Smile" utan att blinka. Och nu är hon med igen. Efter en jobbig förlossning 2011 har hon långsamt tagit sig tillbaka till rampljuset.
Första singelsläppet "Hard Out Here" har naturligtvis skapat debatt. Men den här gången är det videon som kritiserats. Suzanne Moore på The Guardian menar att videon "befäster bilden av den vita medelklasskvinnan som använder anonyma svarta tjejer som rekvesita". Lily Allen själv hävdar att videon inte har med rasism att göra utan driver med hur bilden qav kvinnor är i poulärkulturen i dag. Dansarna valde hon efter deras danskunnighet, skriver hon på twitter.
Ja.. Döm själva. För egen del kan jag säga att jag finner videon väldihgt överdriven, så en ironi finns helt klart. Frågan är hur olika man uppfattar den.
/Stefan
Närvarande närhet
Anja Bigrell
"Anja Bigrell"
(EGgohome/Border Music)
PPPP
Det är lite deprimerande att när Hoffmaestro eller Avicii släpper något nytt, omfamnas det direkt av radion. Anja Bigrells platta lär ligga orörd. För det värsta musikproducenter på radion vet, är musik som vill, kan och har något att säga. Och Anja Bigrell har en ocean av berättelser och ståndpunkter att säga.
Och då är det många plastikopererade direktörsnäsor som försöker rynka på sig.
Vid första genomlyssning så är Anja Bigrells solodebut en platta som hamna någonstans mittemellan Britta Persson och Jenny Wilson. Men ju mer man lyssnar, desto klarare blir de komplicerade harmonierna, arrangemangen och soulmelodierna som letar sig fram genom en snårig skog av indiegitarrer, syntar från 80-talet och ensamma steinway flyglar. Musiken kryper in under skinnet och stannar där som en lätt elektronisk känsla.
Anja Bigrell är "på riktigt", och hon lyckas med att få ut det i sin musik.
Men visst finns det mer att ge för en artist som Anja Bigrell. Mycket mer. Musikaliskt finns det en del partier där man slappnar av i lyssnandet och blir lite blasé, men när man minst anar det så tar hon tag i lyssnarens öra och man är med igen.
Att det finns partier som är mer lättglömda än andra, betyder inte att den här debutplattan är svag. Snarare tvärtom. Det är en av de starkare debuter jag har hört av en svensk artist. Mest på grund av att helheten funkar så pass bra. Det märks visserligen att hon har skinn på näsan efter resan med Montys Loco, men det märks också att det handlar musikskapelse som är lätt att associera med en frihetskänsla.
Paradoxen är texterna som behandlar mer svårartade ämnen. Låtarna består uteslutande av förnamn. "Nour" och "Joni" är smått fantasiska kpmpositioner, och texterna är troligen inspirerade av Nour El Refai och Joni Mitchell. Men den som tilltalar mig mest är nog ändå "Blanche" med sitt virvlande arrangemang och melodi som bankas fast en med en slägga.
Anja Bigrell lyckas att sammanföra det vackra och sköra med det brutala och desperata. Och hon gör det förjädra bra.
Stefan Herdell
