A design for life
Min farmor var en spektakulär kvinna. På många sätt. Hon hade vänner och ovänner. Hon hade starka åsikter, men var samtidigt en god lyssnare. Och hon älskade sin familj. Gränslöst.
Jag bodde den största delen av min gymnasietid med henne. Det betydde att hon var en stöttepelare, som brydde sig. Ibland kanske aningen för mycket, men ändå. Det var lite gulligt att komma hem efter en blöt gynasiefest och hitta bredda mackor i kylen.
Men den musik som jag hela tiden lyssnade på, förstod hon inte. Hon gillade dansband. Och dragspel. Roland Cedermarks hårskakande fick henne att klappa i händerna.
När jag kom hem och visade ett par nyinköpta jazzplattor av John Coltrane,, Miles Davis och Chet Baker, rynkade hon bara på näsan.
En dag drog jag upp volymen på tvn, aningen för mycket, när Manic Street Preachers senaste video spelades (det var på den tiden MTV spelade musikvideos och man längtade till program som MTVs Most Wanted med Ray Cokes eller ZTVs Knesset med Kristian Luuk). Det som hände var att hon kom in, satte sig i fotöljen med sin stickning och sa ingenting. Inte ett knyst, förrän "A Design For Life" var slut. Så sa hon: Det där var en fin bit.
Jag blev förvånad. Så förvånad att jag fortfarande kommer på mig själv att tänka på just den här händelsen. Kanske inte så konstigt att jag tänker på det även just nu.
Sov gott, lilla farmor. Vi var många som älskade dig.
Monica Herdell-Mattsson 31 11 10 - 13 12 24
/Stefan
Kommentarer
Postat av: The Polarbear
Så fint skrivet, Stefan!
Postat av: TC
❤️❤️❤️❤️❤️
Trackback
