Närvarande närhet
Anja Bigrell
"Anja Bigrell"
(EGgohome/Border Music)
PPPP
Det är lite deprimerande att när Hoffmaestro eller Avicii släpper något nytt, omfamnas det direkt av radion. Anja Bigrells platta lär ligga orörd. För det värsta musikproducenter på radion vet, är musik som vill, kan och har något att säga. Och Anja Bigrell har en ocean av berättelser och ståndpunkter att säga.
Och då är det många plastikopererade direktörsnäsor som försöker rynka på sig.
Vid första genomlyssning så är Anja Bigrells solodebut en platta som hamna någonstans mittemellan Britta Persson och Jenny Wilson. Men ju mer man lyssnar, desto klarare blir de komplicerade harmonierna, arrangemangen och soulmelodierna som letar sig fram genom en snårig skog av indiegitarrer, syntar från 80-talet och ensamma steinway flyglar. Musiken kryper in under skinnet och stannar där som en lätt elektronisk känsla.
Anja Bigrell är "på riktigt", och hon lyckas med att få ut det i sin musik.
Men visst finns det mer att ge för en artist som Anja Bigrell. Mycket mer. Musikaliskt finns det en del partier där man slappnar av i lyssnandet och blir lite blasé, men när man minst anar det så tar hon tag i lyssnarens öra och man är med igen.
Att det finns partier som är mer lättglömda än andra, betyder inte att den här debutplattan är svag. Snarare tvärtom. Det är en av de starkare debuter jag har hört av en svensk artist. Mest på grund av att helheten funkar så pass bra. Det märks visserligen att hon har skinn på näsan efter resan med Montys Loco, men det märks också att det handlar musikskapelse som är lätt att associera med en frihetskänsla.
Paradoxen är texterna som behandlar mer svårartade ämnen. Låtarna består uteslutande av förnamn. "Nour" och "Joni" är smått fantasiska kpmpositioner, och texterna är troligen inspirerade av Nour El Refai och Joni Mitchell. Men den som tilltalar mig mest är nog ändå "Blanche" med sitt virvlande arrangemang och melodi som bankas fast en med en slägga.
Anja Bigrell lyckas att sammanföra det vackra och sköra med det brutala och desperata. Och hon gör det förjädra bra.
Stefan Herdell
Kommentarer
Trackback
