I mitten av 1980-talet var vi några goda vänner som lirade spelet Popgeni för första gången. Vårt gäng har växt ut och inkluderar idag cirka ett dussin poplovers som har genomlevt flowerpower, progg, punk och grunge. Sedan 2011 är vi en Ideell förening, IF Popgeni.
Bloggen handlar om god musik som världen måste få veta mer om. Popgenis betygssystem:PPPPP-världsklass.PPPP-mycket bra.PPP-bra.PP-Nja.P-underkänd. På Facebook heter vi Ideella Föreningen Popgeni. Mail:[email protected]
Earle pryder april
16:e april är en dag att ringa in i agendan.
Då kommer nämligen det efterlängtade albumet "The Low Highway" från roots rockern Earle.
En man som inte går att kopiera.
Två dagar efter det står Turnpike Troubadours på Gamla Teaterns scen i Östersund.
April ser ut att bli en musikalisk månad som vi sent kommer att glömma.
Amelia Curran är kanadensiskan som 2012 släppte sitt sjätte studioalbum "Spectators".
Sedan en vecka tillbaks är albumet och Curran även tillgänglig i Sverige tack vare Blue Rose Records och Rootsy.nu som distribuerar Amelias bolag Six Shooter Records i Sverige.
I pressrealeasen skriver Roosty, "ett fynd för vänner av artister som Natalie Merchant, Shawn Colvin, Indigo Girl Amy Ray eller Margo Timmins i Cowwboy Junkies".
Jag kan höra fler soundalikes på plattans 10 spår som växlar ytterst smakfullt och personligt mellan pop, altcountry, americana och singer/songwriter.
Vad får man om man man plockar ihop John McCauley och Robbie Crowell (Deer Tick), saxophone legenden Steve Berlin (Los Lobos), Ian Saint Pé (The Black Lips), Hardy Morris (Dead Confederate) och Bryan Dufresne (Six Finger Satellite)?
Jo, rock'n'roll fenomenet Diamond Rugs.
Egentligen var det meningen att McCauley skulle göra ett soloalbum och ville ha med Berlin och de övriga fyra herrarna som medmusikanter.
Men när sextetten väl hamnade i studion förändrades planerna på ett soloalbum när alla sex började droppa egen idéer och egna låtar till mixen och plötsligt så förstod att man det skulle bli en gruppgrej istället för ett soloprojekt.
Och det ska vi som älskar småslarvig, skitcharmig och jordig rock'n'roll vara jävligt glada för.
Att den självbetitlade fullängdaren med 14 höjdare finns släpps på måndag är ett ypperligt vårtecken.
Närmare och trovärdigare än en comeback för The Replacements går inte att komma.
Funkar det att vara trovärdig bärare och förmedlare av trovärdig songwriter, troubadour, folk, Texas country, americana, sydstatsrock, soul, gitarrpop och roots rock om man har tyskt medborgarskap?
Tyske fotbollsfantasten Markus Rill har gjort det på ett utmärkt sätt i över tio år på åtta album, sådär i skymundan som så många andra.
Han skriver på Twitter "i play guitar, i write songs, i play them for people", och svårare än så behöver det naturligtvis inte vara.
Country har alltid varit hans grund som soloartist, och spetsat med en fin känsla för låtskrivarkonstens varma uttryck så har han samlat ett antal fina alster på hög under karriären.
Men Rill är som sagt en stor hemlighet för den breda alllmänheten trots att han måste räknas in som en av den tyska nationens finaste americanalevenratörer.
Tillsammans med de fyra man starka Troublemakers knallade han rätt och slätt in i studion och presenterade 14 låtar, sex av dem hade "bråkmakarna" aldrig hört eller sett tidigare.
Inspelat live i studion blir känslan som att man själv satt med under tagningarna.
Frågan är bara om ni som läser den här recensionen kan tänka er att varva Rill med nedastående soundalikes och inspiratörer?
Liknande artister: Townes Van Zandt, Elliott Murphy, Willie Nile, Danny & Dusty, Gurf Morlix.
Zacke kommer med sin andra samling berättelser med rötterna i Luleå. Prat om allt från minicall till uppväxten i Luleå, en samling av landets allra hetaste hiphopnamn från Maskinen, Timbuktu, Movits! och Promoe till stora popnamn som Mattias Alkberg och Peter(Bjorn & John) Morén. Producerat har Mördar-Anders från Movits! gjort.
Det är en samling låtar som är så kärlekfullt fyllda med ord och roliga beats att det blir nästan för mycket av allt. Om ett album kan vara överarbetat så ligger det i vart fall nära här. Zacke har varit lite för fixerad på sina kända gäster och på att hitta på udda beats med blockflöjter och annat och tappat lite av sitt genuina, sin rena norrländska hjärta. För han är bäst och som mest unik när hans utgångspunkt är i Norrbotten, när han ska hålla sig i Stockholm eller mer allmänt blir konkurrensen så mycket större.
Lite mer nertonat, lite mer personligt, lite mindre gäster, mer fokus och mindre vidvinkel och detta hade kunnat var ett av de bästa svenska hiphop-albumnen någonsin. Nu finns här ett antal guldkorn, som i de tre första låtarna och ”En skata flög” och ett antal låtar som trots kända inhopp mer känns som utfyllnad.
Men först som sist. Det är lustfyllt att lyssna på Zacke. Han är på väg mot något stort och vågar bryta de snäva ramarna i genren.
I april är det tio år sedan Nina Simone gick bort. För mig är den sångrösten något av det jag vårdar mest ömt i min musiksamling och det är därför med en extra glädjens tår i ögat jag denna kväll för första gången bekantat mig med Laura Mvula.
Den 3 mars släpps den 25-åriga birminghamtjejens debutalbum ”Sing to the moon” från vilken några spår finns att ta del av redan nu på tuben.
Kolla in, lyssna och njut. Så satans bra.
Mer om detta guldkorn hittar du här: www.lauramvula.com
Det har i år gått 40 år sedan Elliott Murphy debuterade med den på alla sätt fängslande ”Aquashow”. Och det är inte bara jag som anser det Polydor-utgivna albumet vara ett av alla tiders finaste debutalbum. Det har sedan dess varit 40 år av karriärmässig berg- och dalbana. Från de största scenerna och de största skivbolagen till en tillvaro mer vid sidan av de stora allfartsvägarna. Men sedan han flyttade till Paris i början av 1990-talet har det var mer stabilt. Ett nytt album nästan varje år och över 100 konserter årligen.
”It Takes A Worried man” är betydligt över hans trettionde studioalbum. Någon säger 32:a och det kan kanske stämma. Titeln är givetvis hämtad från klassiska ”Worried Man Blues” som inleder albumet. En sång om ängslan och oro och att vara på väg mot ett fängelse för något som man kanske inte gjort. Carter Family spelade in den redan 1930 och kanske är det Woody Guthries version som är mest känd. Men sången om den orolige mannen som sjunger sånger om sin oro stämmer kanske inte helt in på Elliott Murphy. Hans sånger präglas av ett yrkeskunnande och en säkerhet som hos få andra.
Men varje låt här berättar en historia. Vi får resa runt och vistas både på landsbygd och i den storstadsromantik som är Elliotts speciella signum. Ja vi tas till och med till ”Murphyland”. En catchy sång som reflekterar en karriär och väver ihop udda bilder. Bakom finns ständige parhästen Olivier Durands skönt ylande gitarr och ofta stabile Kenny Margolis klaviatur. Kenny som en gång starkt bidrog till Mink De Villes fina ljudbild.
Elliott Murphy är ingen självutlämnande artist som vrider ut och in på sina egna erfarenheter, han är mer av en författare och berättare. Och där har han få jämlikar.
De elva sångerna är varierade. Och texterna står som alltid i centrum. Här gestaltas historia på historia. Det är sköna berättelser som ges sin musikaliska inramning av ballader, rock, country och allra finast kanske i ödsliga ”I Am Empty” där Patti Scialfa, ja, just fru Springsteen minsann, gästar i kören och Elliotts eget munspel skapar stämning.
I producentstolen i både Belgien och USA sitter för andra gången Elliott Murphys son Gaspard Murphy. Och på samma sätt som Dante Kinnunen i Sverige fått fram mer liv och känsla från sin far Toni Holgersson gör Gaspard att Elliott har fått ett nytt bett i sin ljudbild där Olivier Durands gitarr också lyfts fram ännu mer. Och det rockar mer i ljudbilden än vad det gjort på många år och balladerna är mer laddade med känsla. Dessutom fungerar Elliotts lättigenkännliga sköna röst så fint albumet igenom.
Vi är kanske inte så många som hört allt Elliott Murphy har gjort, men det har jag. Sammantaget är detta ett album som nog som helhet är Elliott Murphys bästa på 2000-talet. Inte dåligt av en sångare och låtskrivare som hållit på i 40 år. I mars fyller Elliott 64 år för övrigt. Och i vår kommer han till Sverige för att ge ett halvdussin konserter tillsammans med just Olivier Durand. Till Östersund och IF Popgeni kommer den dynamiska duon den 25 april och med sig har de Basse Wickman.
Liknande artister: Steve Forbert, Bruce Springsteen, John Mellencamp, Magnus Lindberg
I alla fall i Los Angeles och i färska fyran Fidlar´s musikaliska värld.
Misfits, Black Flag, Pixies och varför inte White Stripes känns som ganska klara influenser när man hör de 14 spåren på det självbetitlade debutalbumet.
Och passa dig för att handla fulöl framöver för då kanske Fidlar-knutten kommer och hälsar på...
Måste bara få påminna om vilket läckert, personligt och inflytelserikt rock'n'roll band som Beasts Of Bourbon var på den australiska rockscenen från slutet av 80-talet och
Med medlemmar som Kim Salmon, Boris Sujdovic, Tex Perkins, Spencer P. Jones och James Baker var kopplingarna till andra guldband som The Johnnys, The Scientists och Dubrovniks helt solklara.
En februaridag i Karlstad kan vara så grinig att jag inte längre har lust att gå och se FBK spöa Frölunda. Men jag har i vart fall varit på Sandgrund Lars Lerin, den gamla danskrogen där jag sprang runt sommaren 1979 när jag gjorde lumpen på I 2 är i dag ett väldigt mysigt museum med massor av stora Lars Lerin-akvareller överallt. Imponerande på alla sätt.
Mina musikminnen från Karlstad går långt tillbaka. Jag flyttade till Värmland när jag skulle fylla sex. Vi bodde i Karlskoga. Men i Karlstad bodde faster Margit och farbror Enar och mina kusiner Bengt-Göran och Evy. Kusinerna var äldre och de hade skivor. De visste allt om mina idoler Sven-Ingvars men vi spelade Stones, Beatles och Monkees. Sedan flyttade Bengt-Göran efter gymnasiet till karlskoga. Och då for vi till Degerfors på konserter med Motvind och Björn Afzelius Band.
Som jag skrivit i ett tidigare inlägg i denna kategori var det mest till Örebro vi for och lyssnade på musik. Men iubland gick färden västerut. Mest klassiskt var det när jag och Tomas var några av de 120 som sommaren 1977 var inne på Club Zebra i Kristinehamn och hörde Sex Pistols. Vi var även till Storsfors tidigt 1977 och hörde Ulf Lundell & Nature. Till Karlstad var det inte lika ofta.
Men visst. Vi var på Mariebergsskogen och hörde Uriah Heep med Kebnekaijse som förband. Inte mina favoriter direkt. Men kult ändå på något sätt. När vi for till Sundstaskolans aula för att höra Dr. Feelgood var det mer i min smak. Tyvärr hade Wilko hoppat av. Men John ”Gypie” Mayo var ingen dålig ersättare. Och det svängde rätt skönt där i aulan. En aula där till och med Beatles spelade en gång tillsammans med trio Me Bumba…
Ja, Karlstad är sig likt och inte. Munken finns förstås kvar. Och det som då hette Europa heter något annat i dag, men Dr Alban ska komma dit.
Ett annat musikminne var när Sven-Ingvars då gjorde sin årliga sommarkonsert på Sandgrundsudden. Det var minst 10 000 i publiken 1979 trots att de då var rätt så ute och det var flera år kvar till Hultfredscomebacken.
På samma lucka som mig på I 2 bodde Per Sahlin som då var gitarrist i Arvika Gammeldansorkester, sveriges första riktiga folkrockband och ett band som jag gillar än. När vi hade haft kadettbalen hade vi show. Kompband på showen var inga andra än Mantra med gitarrguden Henrik Jansson som då inte var känd utanför Värmland.
Vad har vi då för övrig musik från Karlstad. 90-talet var det All That Jazz, sedan dansmusik med Basic Element. 2000-talets största var väl Hederos & Hellberg. Senaste stora är kanske Molotov Jive som faktiskt har skivomslag av Lars Lerin.Bra indierock är det i vart fall
Det hinner inte gå så många sekunder in i inledande ”Devil in my mind”, för övrigt ett av fyra spår som ritats av gode vännen Chip Taylor, innan jämförelsen med en ung Rickie Lee Jones infinner sig. Carrie liksom glider på orden på samma sätt, med en klanderfri sångröst som på ett liknande innerligt vis får en att lystra till.
Hon har valt en balanserad, ganska så lågmäld musikalisk kostym genom de elva spåren. Jag tycker mycket om det, men kan inte komma bort från tanken att ett par rappare upbeatspår skulle ha gett en mer djup dimension till helheten.
Men okej då. Det är egentligen bara ett spår som faller ur ramen, som känns som utfyllnad och det är den akustiska versionen av ”Devil in my mind”. Och ett rejältt ess i leken är den viskande vackra ”Get back in love”, där man kan höra knappnålar falla.
Det hela rundas av med den underbara smäktande duetten med husgitarristen Luke Jacobs i ”I don´t mind waiting”. Och med den låten innanför västen kan jag förstå att Carrie medvetet valt att göra en tillbakalutad platta, och det fungerar verkligen. Men nästa gång vill jag nog ha lite mera "skit"i produktionen som visar vilken fin liveartist den här tjejen är.
En av fjolårets mest minnesvärda spelningar var Thåströms framträdande på Yran. I sig var spelningen inte på något sätt sensationell, men för mig och många andra, som följt Pelle Osslers solokarriär efter tiden med Wilmer X, var det en mäktig upplevelse att njuta av Osslers sinnrika gitarrmystik i en maxad scenskrud.
Med Pelles tidigare utgåvor i minnet, förstår man hur stor vikt Jocke Thåström lägger på Pelles sätt att tänka musik när han ska klä sin lyrik i toner. Den nakna svärtan och det metalliska soundet går liksom under huden på lyssnaren och det är hart när omöjligt att inte beröras.
Lyckligtvis är det något som också genomsyrar låtmaterialet på ”Stas” som har sin röda tråd i relationsuppbrott, saknad och till viss del också ett betraktande av sin plats på jorden, här och nu. Det är stundtals magisk vackert, som i ”Fåglar faller”, som monotont svävar fram. I ”Grisarna och flugorna”, som tittar tillbaka i längtan till den stund då allt var rosaskimrande och lyckligt, sjunger Pelle med en innerlighet som får mig att tappa andan. Låten stegras i ett crescendo som andas av desperation, typ ”varför var det inte sant, det jag hade där och då”?
Den trolskt vackra och i sig mest ljusa låten på ”Stas” är ”Tiden lider”. Musikaliskt byggs en maffigt vass ljudbild upp och det är så satans naket och vackert.
”Men tiden lider,
jag kan se det varje dag,
ännu mer än jag nånsin gjort förut,
jag hör hur tiden lider
och jag har glömt vart jag ska,
flyter längre, längre, längre ut
liksom du”
Men allt är inte bara svärta och en längtansfull betraktelse av saknad. I ”Solen och ängeln”, som vilar på en mjukt, fin kuliss av körer, öppnar Pelle sin röst och liksom mässar ut texten som för att slå fast den i ditt sinne.
Det är en helt fantastisk låt.
Och Pelle Ossler fortsätter vara den där ensamvargen i din svenska musikfaunan, en lonesome ranger som förmår skapa musikaliska stämningar, omöjliga att värja sig från. Det är bara att tacka och ta emot, sjunka in i de trygga skuggorna, som aldrig någonsin känns hotfulla.
Vad gör man när man under en mastodontkarriär har samlat på sig ett 30-tal album i sin musikaliska soloryggsäck och vill spela in ytterligare ett med en lite annorlunda kryddning?
Han gjorde fem album med brittiska folklegenderna Fairport Convention mellan 1968 och 1970.
Tidigt 1971 kände han att det egna materialet inte passade för F.C. och bestämde sig för att gå solo.
Och där är han fortfarande kvar efter 44 år.
Thompson fyller 64 år i april och är alldeles strålande bevis på åldershetsen inom branschen är total bullshit.
Som albumtiteln skvallrar om så är Thompson efter tio år med den akustiska gitarren i huvudrollen tillbaka med sin elektriska Stratocaster, och med den har han alltid varit en mästare.
Att han sen bestämde sig för att åka till country och americana ikonen Buddy Miller hemstudio i Nashville för att plocka ihop "Electric" innebar också nya smakessener och ett annorlunda kreativt tänk.
Miller har alltid varit känd för att prioritera snabbt och känslomässigt studioarbete framför segdragen perfektion och tillsammans har de skapat en utsökt avkomma av generna från folk och altcountry
Stratan dominerar och Thompson visar gång på gång vilken utsökt leverantör han är.
Men det tekniska briljerandet tar aldrig överhand.
Istället finns fokus rakt igenom på Thompsons fina låtmaterial, starka melodier och känslan av att alla medverkande trivdes ypperligt under sessionen fortplantar sig ut genom högtalarna.
Det är utsökt mix av musikaliskt tempo och Thompson behärskar även konsten att smeka med den elektriska Stratocastern.
I "The Snow Goose" och "Saving The Good Stuff For You" plockar han fram den akustiska gitarren och backas vokalt upp av Alison Krauss respektive Siobhan Maher Kennedy.
Då stannar tiden till för ett ögonblick.
Liknande artister: John Hiatt, Ian Matthews, Lyle Lovett, John Martyn, Nick Drake.
Amerikanskan debuterade som soloartist 1985 med albumet "Unsophisticated Time", som producerades av hennes kommande man Don Dixon.
Marti övertygade recensentkåren om sina klara talanger som sångerska och låtskrivare. Men skivbolaget A&M orkade, eller hellre aldrig brydde sig, om att ge Jones en riktigt chansoch efter "Used Guitars" så var det samarbetet över.
Men liksom på föregångarna "Unsophisticated Time" och "Math Game" visade Marti upp en musikalisk bredd som borde ha lockat anhängare bara de hade känt till att hon existerade.
Ytterligare ett försök på RCA med "Any Kind Of Lie" skapade inga fler ringar på vattnet och det kom att dröja sex år innan det kom en live och en studioplatta på Sugar Hill etiketten.
Här växlar hon bekymmersfritt mellan kristallklara poplåtar "Tourist Town", "Twisted Wine" och "Back Of The Line", skrivna av hennes själv och Dixon.
Lånen är valda med omsorg och i Janis Ians "Ruby" och "Keep Me In The Dark" visar hon med tydlighet att hon passar utmärkt i både jazz och soulfacket.
Ett par John Hiatt nummer, "The Real One" och "If I Can Love Somebody" en Graham Parker, "You Can´t Take Love For Granted" och Jackie De Shannons "Each Time" sitter också som handsken och känns klart givna i sammanhanget med helt rätt ljudmässig polish av Dixon.
Jones och Dixon är fortfarande gifta och släppte 2011 tillsammans albumet "Living In Stereo" i digital form. Under 2000-talet har Marti Jones i huvudsak fokuserat på sin målning under namnet Marti Jones Dixon.
Den till synes småängsliga flygvärdinnan med telefonen i högsta hugg till höger är en del av baksidan på 75:ans Hidden Treasure.
Ett album från en grupp med ett vansinnigt stort pophjärta och en minst lika gigantiskt smart pophjärna.
Det här är bara ett av många exempel ur deras discografi på totala smartness.
Borde var löjligt lätt för alla som aldrig stuckit under stol med sin popnördighet.
Han beskrivs som en enmansmix av The Cramps, Becks tidiga indieplattor och soundtracket till O Brother Where Art Thou. Tre fullängdsalbum har Langhorne Slim hunnit med sedan debuten "When The Suns Gone Down" 2004. Och på måndag går det att handla fyran "Way We Move" där han tillsammans med sitt band The Law bjuder på en smått förlösande småskruvad blandning av folk, country, americana, blues och rock där hans småhesa och påträngande röst hela tiden bär ledartröjan. Försök att strunta i den här trippeln och betänk sedan att det finns ytterligare 11 låtar på "Way We Move" på samma tema. / Björn
Två gamla 1990-talshjältar är på gång igen. Och båda har de besökt Östersund och Storsjöyran.
Suede har ju som bekant återbildats. Och i mars kommer albumet "Bloodsports". Här är den första officiella videon.
Även Pulp framträder ju igen under detta namn. Jarvis och de andra jobbar på och gästade för första gången på något decennium Jonathan Ross teveshow härom dagen.
Inget snack överhuvudtaget att inte Jimbo Mathus & The Tri-State Coalition med rötterna i Mississippi är the real thing.
Ena stunden är Jimbo och bandet som en Deltaversion av Van Morrisson, nästa som ett countryeko av Jimmy Rogers, den tredje som Chuck Berrys saknade brorsöner och en fjärde lika vis som Warren Zevon.
På måndag släpps bandets nya album, "White Buffalo", som utan tvekan ska ses som ett facit till ovanstående kvartetts livsverk.
Men här får ni redan nu videos med "Fake Hex" från "White Buffalo", "Confederate Buddah" där Jimbo berättar storyn bakom konstellationen och river av ytterligare ett par låtar med bandet, plus två liveklipp från en spelning 2009 som måste ha varit något alldeles extra.
Jim James från My Morning Jacket har precis kommit med sin första soloskiva. Han började med att gästa Fallon och framför denna vackra sång tillsammans med The Roots härom kvällen.
Kanadensiska Lindi jämförs gärna med Dolly Parton tack vare sin sin ryggradsrysande sopran. Men det är bara en del av sanningen.
Med sina cowboyboots står hon naturligtvis stabilt i countrymyllan. Men det finns även rock'n'roll, pop och blues och i hennes sätt att forma ljudbilden.
Låtmaterialet är exklusivt bra och med sin fjärde fullängdare, debuten "The Taste Of Forbidden Fruit" kom redan 2001 så resan har varit lång, så är Lindi på samma nivå som systrarna som jag listar nedan.
Colin Lindens produktion fångar på ett exemplariskt storheten i Ortegas röst som på ett mycket smakfullt sätt placeras i en position där den spelar huvudrollen bland western gitarrer och ett ursnyggt twangy sound.
Här ryms liksom hela countrysläkten.
Tårdrypande tradition i titelspåret, gospel i "Lead Me On", rockabilly "The Day You Die", countrypunk "Don't Wanna Hear It", blues "Murder Of Crows" och helt bedårande americana "High" och "Every Mile Of The Ride".
Och Lindi Ortega är lika bekväm och övertygande oavsett vilken smaksättning hon väljer till sin countrygrund.
"Cigarettes & Truckstops" släpptes i oktober 2012 i USA.
Hos oss är den tillgänglig kommande onsdag, om man nu vill ha ett fysiskt exemplar och inte nöjer sig med Spotify.
I öppningspåret "Wormwood" där Almqvist starkt sargade och dominerande röst bara backas upp av ett mollstämt piano och Christine Owmans klagande cello så går ett par textrader "tonight i'll burn your letters, and never think of you again".
"Two grim years too heal after your attack, now you have the gall to say you want me back" i efterföljande "No" bara brer på den textmässiga tungt mellankolliska grundkänslan som genomsyrar de 11 spåren.
Det är en fortsättning på hans tidigare album där hans texter handlat om utanförskapet, kärleken, livet och döden på ett helt okonstlat och ganska brutalt sätt
Men samtidigt finns hoppet och de positiva känslorna i den musikaliska inramningen där Andis stämma helt riktigt är instrumentet som mestadels dominerar en helhet som hela tiden pockar på största möjliga uppmärksamhet.
Mannen på det starka omslaget är Vaclav "El Presidente" Rakusan, från Cesky Krumlov, Tjeckien.
Andi tycker att man ska bjuda honom på en öl om man stöter på honom.
Det borde man göra med Andi också för att han vågar vara så personlig i landet mellanmjölk.
Liknande artister: Tom Waits, Daniel Norgren, Richard Lindgren, Mark Lanegan, Ossler.
Konstaterar bara att detta fantastiska band kommer till Östersund tidigt i april tillsammans med Deadmannen Steven Collins.
Cold hard facts är också att det enbart finns 150 biljetter till spelningen på Studioscenen så förköpet känns som det enda säkra om man inte ska få riskera att vända i dörren.
Fleetwood Mac är på gång. Igen. Ny Turné och nytt album på väg.
Men stjärnan för dagen är den franska elektrohouse duon Walter Sobcek (Namnet är naturligtvis taget från John Goodmans karraktär Walter Sobcak i filmen The Big Lebowski. Bara en sån sak...)
Allt medan svenskarna i stort har fullt upp med att enbart ha Swedish House Mafia på repeat på Spotify, så är man egentligen bara ett par klick i från lite mer mustig musik. Det är som att jämföra en hot dog med boeuf bourguignon.
Det Walter Sobcek har är, förutom en fingertoppskänsla över hur man överför klassiker från vinyl till dansgolvet 2012/2013, även en chillouthouse känsla. Man får samma känsla av musiken som man får av att kolla på en feelgood-rulle som Amelie från Montmartre eller en 60-talare med Frank Sinatra.
Dessutom har duon en liten smått sarkastiskt kärlek till det stora landet i väst.
Nittonåriga Daisy Syron är en tjej som är på väg att slå igeom bruset ordentligt i Storbritannien. I Södra London är hon redan lite av en lokal klubbikon. The XX har uttryckt sin beundran för henne via sin blogg. ID magazine utropade henne som "2012’s coolest new female talent". Och hennes musik börjar sakta men säkret hitta sig utanför landets gränser. Kanske t o m till Östersund?
Det är egentligen oerhört märkligt det här med popmusik.
En gång i tiden, för en så där 50 år sedan, var den stenhårt öronmärkt för ungdomarna och tonåringar och så vansinnigt långt ifrån den vuxna generation. Men med tidens gång har äganderollen förändrats drastiskt.
När den numera 66-årige engelsmannen Graham Gouldman, han fyller 67 i maj, i onsdags släppte sitt första album på 12 år så är han ett klockrent bevis pop fortfarande är vår musik, även om vi naturligtvis också öppnar famnen för alla, oavsett ålder, som älskar hantverket när det är som mest elegant.
Lite historik.
Gouldman var i allra högsta grad framstående i The British Invasion på 60-talet. Han skrev "For Your Love", "Heart Full Of Soul" och "Evil Hearted You" till The Yardbirds.
"Look Through Any Window", "Bus Stop" till The Hollies och "No Milk Today" åt Herman Hermits för att nu plocka några av de mest framgångsrika ur hans fina 60-talsbukett.
Fortsättningen på 70-talet var kanske till och med snäppet värre när han som en av fyra popsnillen i 10cc pennade saker som "Donna", "The Wall Street Shuffle", "Rubber Bullets", "I'm Mandy Fly Me", "Ar For Arts Sake", "The Dean And I", "Life Is A Minestrone" och "I´m Not In Love".
Efter att ha lämnat 10cc bildade Gouldman tillsammans med likasinnade amerikanen Andrew Gold, som så tragiskt avled i juni 2011, så blev det ytterligare ett gäng bedårande låtar på ämnet.
Jag kan inte låta bli att undra varför det sen måste dröja ett dussin år?
Och jag kan inte hller låta bli att fundera över många färdiga låtar som samlats på hög hemma i Gouldmans byrålåtar under de 144 månader.
Men strunt samma.
Bättre då att som livslång popnörd njuta i fulla drag av att poppensionären är tillbaka i splendid isolation.
Från klockrena öppningen "The Halls Of Rock'n'Roll" till magiska avslutet "Memory Lane" så är det här i övervägande majoritet en storartad uppvisning i konsten att skapa tidlös popmusik och framföra den som om tiden stått stilla.
Gouldman har dedikerat sin återkomst till Andrew Gold.
Liknande artister: 10cc, Wax, Andrew Gold, Electric Light Orchestra, Gerry Rafferty.
Det här en underbar skatt, tyvärr gömd för många då den försvann i mediabruset då den släpptes strax innan jul. På det spännande göteborgsbolaget Kning Disk händer en massa spännande saker. Bolagets programförklaring berättar egentligen det mesta om varför man ska hålla koll på deras utgivning:
”Kning Disk presenterar förstklassiga, begränsade upplagor och olika typer av presentationer där innovativa kompositörer från förr delar utrymme med likasinnade banbrytande konstnärer, formgivare och författare av i morgon.”
Som exempel släppte man i fjol Ebbot Lundbergs solodebut ”There´s Only One Of Us Here” och på mångas önskan kom en maxisingel strax innan jul, hämtad från Silverbullits spelning på Way Out West i Götet 2008, då Freddie Wadling kom på scen och körde ”Dwelling place”. Och grädden på moset, som gjorde att det lilla skivbolaget fick en större uppmärksamhet, var att signa Anna Von Hausswolff.
Titiyo Jay gör ett spännande och överraskande musikprojekt i El Rojo Adios med gitarristen Andreas Söderström (som var med på Titiyos senaste utgåva ”Hidden”) och basisten Johan Berthling från jazzgruppen Nacka Forum. Det finns något naket och ödsligt som genomsyrar de åtta låtarna. Titiyos röst tänjs och vrängs, lekfulla arrangemang glider ibland över till att vara experimentella. Men den röda tråden är en utsökt mystik, där musiken kryper under skinnet och gör dig förundrad.
När det hela landar i plattans sista spår, Bob Dylans ”It’s All Over Now, Baby Blue”, blir jag fullständigt knockad och är glad över att jag lyckats norpa åt mig ett ex av de 499 pressade vinylen. Och utan att ha hört cd-versionen, känns det här vara en optimal inspelning som upplevs bäst då den snurrar i 33 varv.
Som bolagets programförklaring säger, finns även en konstnär iblandad i projektet. Knut Larsson har illustrerat omslaget i två gouachemålningar.
