Fäster direkt

 
I går var det Farsta.
Då släppte punkkompisarna Hans Edström (Grisen Skriker, Raketerna) och Gurra Ljungstedt
(Ebba Grön, Imperiet) debutplattan "Efter Kalaset" (BMG).
Hans och Gurra har känt varandra sedan punken började jäsa i Rågsved på 70-talet och när de
träffades på en fest för några år sedan så började de snacka om att det var dags att börja lira
tillsammans igen.
 
Med Daniel Lagerlöf, el, akustisk gitarr & kör, Peter Svedin Helleday, bas, började Hans,
sång & gitarr och Gurra, trummor, repa och snart hade de en repertoar som höll för livespelningar.
På ett av gigen hängde Per Hägglund från Imperiet med.
Beväpnad med en kamera dokumenterade han Farsta och visade klippet för bolagsbossen Sanken som
högg på stående fot, signade bandet och producerade låtarna på EP'n "Kung Av Mörker".
För att göra albumet komplett tillfrågades en annan stor svensk musik och producent personlighet in,
Ulf "Rockis" Ivarsson.
Plussa på med att Stefan Glaumann, som jobbat med både Ebba Grön och Raketerna, har mixat
plattan och det är många fina trådar som tvinnas ihop.
Edströms står för ett stilfullt låtskrivandet på albumets tio låtar, Henrik Franzén har skrivit texten till
"Den Där Musiken".
Orden är starkt förankrade i verkligheten med nära berättelser om livets "ups and downs" och med
"Kung Av Mörker" och titelspåret har man dessutom gjort två av årets bästa svenska låtar
som fäster direkt.
/Björn 
 

Dayton's rootsklass

 
Jesse Dayton lirade sologitarr på  Waylon Jennings album "Right For The Time" och på Ray Price
"Prisoner Of Love".
Han har också spelat in med  Willie Nelson, Johnny Cash och sin personliga favorit Glen Campbell
strax efter att denne fick sin Alzheimer diagnos och dessutom backat Kris Kristofferson live.
Han även deklarerat att "The Clash & X räddade honom från att gå på Foghat konserter",
hanterat en av gitarrerna på Supersuckers albumess "Must’ve Been High", turnerat med både Mike
Ness från Social Distortion och punkikonen John Doe, X.
 
Därför är det inte det minsta konstigt att det låter som det gör på hans nionde studioalbum, 
"The Revealer" (Blue Elan Records/Hemifrån)
Ett saligt roots
kok av rock'n'roll, punk, alt och traditionell country, americana och en gnutta blues
med personliga texter som fokuserar på den egna bakgrunden och pappan och hans farbröders många
gånger tuffa verklighet.
Rootsklass!
/Björn
 

Ruth, Meyers, Tweeddale & Heidi

 
"Fossil Scale" (Navigator/Border) är andra albumet från den tvåspråkiga singer/songwritern och
harpisten Georgia Ruth från Aberystwyth, Wales. 
Debuten "Week Of Pines" från 2013 hyllades av ett gäng tunga musikskribenter som bland annat
refererade till klassisk namn som Sandy Denny, Van Morrison och Bert Jansch.
Vill man själv absolut hitta soundalikes till Ruth's granna hybrid av pop, electronica och folk i hennes
egen generation så ligger Feist, St Vincent och Bat for Lashes nära till.
 
 
 
 Honeyblood duon Cat Meyers och Stina Tweeddale har skruvat en aning på soundet och 
"Babes Never Die" (Fat Cat/Border) är mer punk och pop än på den lite mollstämda debuten.
Full attack som på ovanstående "Ready For Magic" blandas med basic popharmonier i "Love Is 
A Disease", "Hey Stellar", "Justine, Misery Queen" och "Cruel" och en klart behaglig new wave 
retrokänsla a´la The Go-Go's och The Bangles dominerar genom albumets 39 minuter.
 
 
"The Year I Was Born" finns på albumet "Here We Go 1,2,3" (Navigator Records/Border) som är
nummer fem i ordningen från den prisade 36 åriga irländska folksångerskan.
Heidi Talbot startade sin karriär som gatusångare i hemlandet innan hon hastigt hamnade
som frontperson i den irländskt-amerikanska musikal gruppen Cherish The Ladies.
"Here We Go..." är producerad av musikaliska partnern och äkta maken John McCusker och inspelad
i parets egenhändigt byggda studion nära huset tätt intill den skotska gränsen.
 
Det är en rogivande platta från början till slut med tio låtar som reflekterar över födsel, död och
åldrandet med växelvis folk, americana och klassisk pop som musikalisk grund.
Pogues inspirerade "Chelsea Piers", covern på Natalie Merchant's "Motherland", "The Year I Was Born",
"The Willow Tree" och "Time to Rest" är odiskutabla exempel på balsam för stressade själar.
/Björn
 
 

 

 
 
 
 
 
 

Snider alltid en fena

 
Spelar ingen roll om det genom de två senaste decenierna handlat om pop, country, altcountry,
indierock, americana eller singer/songwriter.
Todd Snider har alltid varit en fena.
På senare år har han blivit bullrigare, tuffare, coolare och ännu mer jordnära, inte minst som
frontman i gruppen Hard Working Americans.
"Eastside Bulldog" (Aimless/Border) är 25 minuter underbart svängig och skitig källarrock där
Sniders rock alter ego Elmo Buzz bullrar underbart med ett fantastisk storband i ryggen och
Hank Williams Jr som en räv bakom örat.
Oemotståndligt!
Med "E.B." och Hard Working Americans "Rest In Chaos" har Todd Snider släppt två av årets mest
personliga och vassaste rock'n'roll album.
/Björn 
 
 

Hårresande bäst

 
Som att ta tidsmaskinen tillbaka till "down under" med start 1976 då The Saints med "I'm
Stranded" knockade med klotets första punkdänga.
Under följande år och långt in på 80-talet producerade den oftast sorgligt ignorerade aussie-scenen
mängder med högkvalitativ och odödlig rock'n'roll, garage, punk och pop.
Datura4 är kvartetten som 2016 med bästa möjliga träffbild återupplivar en del av den magin.
 
Bandet frontas av gitarristen, sångaren och låtskrivaren Dom Mariani som var med när det begav 
sig i band som excellenta garage och powerpop orkestrarna The Stems, Someloves och DM3.
Tillsammans med gitarristen Greg Hitchcock (ex. You Am I och tidigare yxman i New Christs),
trummisen Warren Hall ( ex. The Drones) och basisten Stu Loasby är dessa fyra gubbs en  skänk
från ovan i den eviga och stilrena jakten på de perfekt rock'n'roll riffen.
 
"Hairy Mountain" (Alive/Border) är bandets andra album (debuten "Demon Blues" som skuggar när
det gäller klass släpptes 2015) och en underskön hyllning till föregångarna på en mix av friform rock,
garage, prog, boogie och psych med muskulöst fokus på storstilade melodier som alltid varit Marianis
styrka.
Helt given på min årsbästalista!
/Björn 
 

Omistliga Nisse

 
Inte så mycket att orda om soloalbum nummer åtta från en av de största svenska låtskivarna och
artisterna någonsin.
Den är likt de sju föregångarna omistligt.
"Vägen Västerut" (Gamlestans Grammofonbolag) är Nisse Hellberg's kärleksförklaring till countryn,
men ändå är det på nytt hans patenterade personliga sätt att skruva och fila med finess på rootskonceptet
som imponerar.
"Den sista stora upptäckten jag gjorde var, märkligt nog country. Visst hade jag gillat Hank Williams
och annan 50-tals country & western redan innan men i det stora hela hade jag inte riktigt kunnat ta
den till mig. Kanske var det för mycket "de vuxnas" musik, etablissemangets.
Jag vill minns att den första artisten jag föll för var just George Jones och med tiden växte avdelningen
i skivhyllan för country snabbare än både pop och rock.
Men för att återknyta, detta gör jag från en position här hemma. Texterna är min personliga tankar,
upplevelser och fantasier. Och naturligtvis på mitt eget språk från Sverige, Skåne och Malmö", förklarar
han i pressreleasen.
Det är ju återknytningen som är och alltid har varit storheten med Nisse Hellberg.  
Att sen som jämtlänning få njuta av utflyttade republiksonen Janne Lindén som med sedvanlig
världsklass färgar Nisse's låtmaterial med sitt paranta gitarrlir är naturligtvis en extra bonus.
/Björn

Porlande Sam

 
Sam Evian från New York hamnade i skivbolaget Saddle Creeks radar och det behövdes knappast
mycket pannskrynklig för att signa den här eleganten.
Evian säger själv att "Premium" (Saddlecreek/Border) är som en "analog dröm i en digital värld".
Den har också beskrivits som "a sunbaked cassette of Pet Sounds or All Things Must Pass, composed
with glowing guitar chords, aching pedal steel, Wurlitzers and iconic 20th-century synths."
Sant!
Benar man vidare i ljudbilden på de nio spåren så hör man klart och tydligt att Evian också måste
vara en addict av klassisk soul från 70-talet.
I mina öron spökar Shuggie Otis "Freedom Flight" från 1971. 
/Björn

 
 
 
 

Liz och Aaron

 
"Weightless" (Sugar Hill/Border) producerad av Brett Reyenolds (Band Of Horses) är album
nummer två från den amerikanska singer/songwritern Liz Longley.
Med skarpt fokus på utsökta poplåtar, men ändå med både tydliga stråk av rock´n´roll och roots 
närvarande i ljudbilden, är hennes låtar textmässigt starkt förankrade i den egna verkligheten.
“Songwriting is the cheapest form of therapy. It helps make sense of situations and emotions that
aren’t yet understood. “The songs I am drawn to singing every night are the ones that carry the most
truth, the ones that I relate to no matter where I am in my life, säger Liz Longley.
Det hörs!
 
 
Ännu mer guld från det här praktiskt taget alltid lika pricksäkra skivbolaget.
Aaron Lee Tasjan är likt musikaliskt snarlika labelkompisen Daniel Romano ett av många ess i 
New West leken.
Tasjan's vilt skiftande bakgrund i en sen inkarnation av New York Dolls, arenarock bandet Semi Precious
Weapons,, Neil Young signade altcountry akten Everest, brittiska rootsrockarna Alberta Cross och
underbara southernrock legenderna Drivin’ N’ Cryin' gör det i stort sett omöjligt att sortera in honom
i ett speciellt fack.
Själv har den östra Nashville baserade Tasjan alltid sett sig själv som en låtskrivare först och främst.
Något som framstår tämligen glasklart på nya albumet "Silver Tears" (New West/Border) som är
hans första soloalbum på ett etablerat skivbolag och efterföljaren till egenhändigt släppta "In The Blazes"
från ifjol.
Det är aldrig fel och Tasjan har solklar grace som gör att man lätt kan dra jämförelser med aktade namn
som Harry Nilsson, Robbie Robertson, Tom Petty, Guy Clark, Arlo Guthrie, Todd Snider och Randy Newman
när det gäller låtsnickrandet och leveransen. 
"S.T." är en rakt igenom en feelgoodresa med countryrock, americana, tidlös singer/songwriterpop,
folkrock ocn gnutta blues i förarsätet.
/Björn 
 

Klassiga blågula rötter

 
Down Harrison är ett projekt som startade redan 2001 då klart legendariska svenska studiomusikerna
Tommy Cassemar, bas, och Pelle Alsing, trummor, medverkade på inspelningen av sångaren och låtskrivaren Jesper Willaume's solodebut.
Men inspelningarna hamnade av olika anledningar i i byrålådan och albumet gavs aldrig ut.
Jesper har under åren som runnit iväg fokuserat på en karriär inom restaurangbranschen, men aldrig
släppt musiken och har därmed fortgående fyllt på sitt låtskafferi med nya kompositioner.
 
Cassemar och Alsing kunde inte glömma vibbarna som fanns under inspelning 2001 så de tog kontakt
med Jesper när de 12 år senare fick lust att starta ett band.
Willaume rotade fram 150 låtar ur arkiven och gitarristen och keyboardisten Micke Wedberg, som mycket passande är ägare till inspelningsstudion PrePost Studio, blev den fjärde pusslebiten i bandet.
Processen att plocka ut de tio låtarna på "Down Harrison" (Rootsy Music) kostade åtskilliga studiotimmar,
och när plattan lades ut redan i våras på Spotify fick den fin respons från lyssnare runt om vårt klot.
När den nu släppts på CD är det bara att konstatera att det handlar om excellenta tidlösa ekon
från rootsträdets alla grenvarv och format med lika delar av magnifik rutin och stilfull förankring i nutiden.
Det räcker med att lyssna på "Hell´s Cold" och "Write A Song" för att förstå att det handlar om klass från
strart till mål.

Richard Lindgrens åttonde album "Malmostoso" (Rootsy Music) är inspelad i Pavia i norra Italien med
övervägande italienska musiker i ryggen.
Allt började för några år sedan när Richard blev inbjuden att turnera i Italien, vilket i sin tur ledde till ett par
låtar på albumet "Sundown On A Lemon Tree".
Nu löper han linan ut och lämnar ut sin nya kärlek på ett helt album.
Kanske ska man tolka den lite rockiga och snygga ljudbilden i "Raggazzon Blues", "Dunce's Cap" och "Evil
 Love" som ett bevis på den starka kärleken till Italy?
Men helheten är ännu en flock låtar från en musiker, sångare och låtskrivare med en varm personligt och
profil som fortfarande väntar på ett välförtjänt erkännande i de breda lyssnarleden.
/Björn
 
 
 
 
 

RSS 2.0