We Are Catchers
Peter Jackson från Liverpool spelade in den här plattan i fjol. Den kom ut i mars i år. Och lyckades gå mig förbi, då. Men efter att en uppmärksam polare tipsade mig om den, så har jag lyssnat. Och fastnat. Stenhårt.
We Are Catchers är ett enmansband. Det är Peter Jackson, med en viss hjälp av Bill Ryder-Jones från The Coral. Bandet som för ett par år sedan släppte den lysande singeln "1000 Years".
Bandet med ekon från The Byrds psykadeliska gitarrer och stämsång a la Simon And Garfunkel.
Bandet med ekon från The Byrds psykadeliska gitarrer och stämsång a la Simon And Garfunkel.
Så att Peter Jacksons We Are Catchers-projekt låter som ett svunnet 60- och 70-tal är inte så konstigt.
Musiken påminner mycket om just de regntunga skitiga gator i New York som Simon And Garfunkel brukade sjunga på. Men kanske mest låter det som ett drömskt försök att försöka återskapa Brian Wilsons nattliga sovrumsinspelningar från början av 1970-talet. Men ur ett brittiskt perspektiv som bara en kille från The Beatles hemstad kan ha på den musik skapades av amerikaner på 60- och 70-talet. Precis som The Jesus And Mary Chain gjorde på sitt sätt eller som Teenage Fanclub gjorde på sitt sätt.
Musiken drivs framåt av ett akustiskt pianosound. Men det lättare percussion som baskaggetrummande och tamburiner. Då och då smyger en orgel eller en slideguitar in. Men de märks knappt. I förgrunden finns bara komplexa sångstämmor och det där dunkande pianot.
Egentligen låter det som en demoinspelning. Men när musik, som konstform, ändå lyfter, så skiter man i de tekniska detaljerna. Det är fokus på just känslan, inte på tekniken.
Och troligen är det just därför som We Are Catchers påminner så mycket om Brian Wilsons mest fragila ögonblick. Men det finns även andra influenser som man blir påmind om. Framför allt från britpop-perioden på 90-talet. Kanske mest i fantastiska "The Fear" som har samma fingertoppskänsla som Teenage Fanclub hade i slutet av 90-talet.
Med We Are Catchers ringandes i öronen så började jag, spontant, att plocka fram Simon And Garfunkels "Parsley, Sage, Rosemary and Thyme", Leonard Cohen "New Skin for the Old Ceremony", The Beach Boys "Love You", The Jesus And Mary Chain "Darklands" och Teeage Fanclub "Songs From Northern Britain".
En smått välbehövlig nostalgikick mitt i högsommarregnet.
/Stefan
Funkar lika bra i Kanada
NQ Arbuckle är en Toronto baserad altcountry kvintett som frontas av
sångaren och gitarristen Neville Quinlan.
sångaren och gitarristen Neville Quinlan.
Därav NQ i bandnamnet.
Quinlan och hans fyra medmusikanter har i det tysta, måste man väl ändå säga,
för hur många i vårt land har koll på de fyra albumen som man släppt innan färska
Quinlan och hans fyra medmusikanter har i det tysta, måste man väl ändå säga,
för hur många i vårt land har koll på de fyra albumen som man släppt innan färska
"The Future Happens Anyway" (Blue Rose/Rootsy).
Två av de tidigare, "XOK" från 2008 och samarbetet med kanadensiska altcountry
sångerskan Carolyn Mark på "Lets Just Stay Here" 2009, nominerades som
Roots & And Traditional Album Of The Year i hemlandet.
Att det fungerar lika bra att göra trovärdig, stark och passionerad altcountry i
Kanada är "T.F.H.A." ett klockrent bevis på och Quinlan och kompani fyller albumet
med 13 spår som känns lika angelägna oavsett man klär dem i uptempo eller melankolisk
ballad outfit.
Tidlöst snyggt helt enkelt.
/Björn
Tidlöst snyggt helt enkelt.
/Björn
En av de stora popsmidarna
Ken Stringfellow
"I Never Said I'd Make It Easy" (Lojinx/Border)
PPPPP
Han var med och startade ett av de största powerpop banden The Posies tillsammans med Jon Auer.
Han var med och startade ett av de största powerpop banden The Posies tillsammans med Jon Auer.
Han turnerade under flera år med R.E.M. och var med i studion när de spelade in "Reveal" 2001 och "Around The Sun" 2004 och tillsammans med Posies-polaren Jon Auer bildade han sidekicks till salige Alex Chilton i legendariska Big Star.
Och det är inget annat än ett gigantiskt frågetecken varför hans fem granna soloalbum från 1997 års "This Sounds Like Goodbye" och 2012:an "Danzig In The Moonlight" inte har ynglat av sig ett gäng monsterhits.
För Stringfellow är första klassens popsmidare.
När han nu samlar 16 låtar från sin solokarriär blir det uppenbart att han är en av de mest underskattade hantverkarna i den tidlöst klassiska popskolan.
Förutom eget guld som "Down Like Me", "Find Yourself Alone", "Sparrow", "Any Love (Cassandra et Lune)" och "Known Diamond" som emellanåt så oerhört elegant andas Posies när de är som allra finast, så gör han små underverk med andras låtar.
Här ryms också en handfull tolkningar som får den där speciella Stringfellow-touchen och inramningen som gör att han så rejält skiljer sig och sticker ut från mängden av snubbar som på fullt allvar hävdar att de kan konsten att skriva poplåtar som siktar och träffar mitt i prick i hjärtat.
Varför han valde att tolka just Robyn Hitchcock "Airscape", Bridget St. John "Ask Me No Questions", The Association 60-tals hit "Never My Love och legendariska rockarna The Replacements "Kids Don´t Follow" kanske kräver lite påläsning av pophistoriken.
Varför han valde att tolka just Robyn Hitchcock "Airscape", Bridget St. John "Ask Me No Questions", The Association 60-tals hit "Never My Love och legendariska rockarna The Replacements "Kids Don´t Follow" kanske kräver lite påläsning av pophistoriken.
Men man behöver bara glänta lite på sitt musikaliska hjärta för att totalt omfamnas av Stringfellows stora popkonst.
"I Never Said..." släpps den 30 juni.
Björn Bostrand
Björn Bostrand
En amerikansk Bugg
Odiskutabel talang!
19-åriga Jacob "Jake" Latham som kallar Bloomington, Indiana för hemma släppte femspåriga CD'n "Midnight Train" (Jacob Latham/Hemifrån) i mars 2013 i det stora landet i väster.
19-åriga Jacob "Jake" Latham som kallar Bloomington, Indiana för hemma släppte femspåriga CD'n "Midnight Train" (Jacob Latham/Hemifrån) i mars 2013 i det stora landet i väster.
Sedan förra tisdagen finns den tillgänglig hos oss.
Latham är inte bara en fena på mandolin utan lirar också gitarr, blåser munspel och hamrar på pianot.
Latham är inte bara en fena på mandolin utan lirar också gitarr, blåser munspel och hamrar på pianot.
Att han även är en personlig och profilstark sångare och låtskrivare som liksom bara omfamnar en med sina egenhändigt folkrockpop snickrade låtar i fotspåren på band som Blitzen Trapper, Iron & Wine, The Shins och Jake Bugg är de fem spåren över 21 minuter på "M.T." ett solklart facit på.
Latham är också en passionerad klättrare och jag vet inte om det bidrar till att en orädd och omedelbar puls dominerar låtmaterialet?
Hur som helst så måste det komma en fullängdare så snart som möjligt så att man får bevis på att Latham inte är någon dagslända.
/Björn
/Björn
Snyggt i americana och roots fållan
The Cousin John Band består av fyra ärrade amerikanska herrar.
John Mobley, sång, gitarr, Dave O'Brien, trummor & bakgrundssång, Tim Howe, bas & bakgrundssång, Joe Goltz, sologitarr & bakgrundssång.
Deras sound är en mix av folk, country och blues med starka vokala harmonier och smakfulla låtar som ofta passerar in genom grinden till americana och roots fållan.
Studioalbum nummer två "Broken Heart Tattoo" (T.C.J.B./Hemifrån) finns sedan en och en halv vecka tillgänglig på våra breddgrader med 11 egna låtar, huvudsakligen skrivna av Mobley, och en cover på på Bonnie Raitts "Down To You".
Deras sound är en mix av folk, country och blues med starka vokala harmonier och smakfulla låtar som ofta passerar in genom grinden till americana och roots fållan.
Studioalbum nummer två "Broken Heart Tattoo" (T.C.J.B./Hemifrån) finns sedan en och en halv vecka tillgänglig på våra breddgrader med 11 egna låtar, huvudsakligen skrivna av Mobley, och en cover på på Bonnie Raitts "Down To You".
Titelspåret som är en dedikation till Mobley's allt för tidigt avlidna syster berättar tydligt hur ljudvågorna för övrigt går på albumet.
/Björn
/Björn
Ollman för njutaren
Denver baserade amerikanen Barry Ollman är en sångare, låtskrivare och gitarrist som skapat musik under hela sitt liv.
Att det har dröjt sä länge som till 2014 innan han ger ut sitt första album med egenhändigt material är minst sagt förvånande.
På "What'll It Be?" (Blue Colorado/Hemifrån) visar Ollman med tydlighet att han är en varm, personlig musikalisk förmedlare på de tio egenhändigt skrivna låtarna med ursprunget i roots, country och folk.
Med ett ytterst kompetent band i ryggen och medverkan av polare som Graham Nash och Gary W. Tallent på de tio egenhändigt skrivna låtarna så blir anledningarna många att ofta placera den här CD'n i en väl vald spelare.
Öppningsspåret "Imogen's Lament", där han sjunger duett med Nash, är esset i leken.
Öppningsspåret "Imogen's Lament", där han sjunger duett med Nash, är esset i leken.
Men "Lean In Close", "Blue Colorado", "Something To Say", "Banker´s Holiday", "The Old Country" skuggar och gör "What'll It Be" till en platta värd att upptäcka.
/Björn
/Björn
Tvåsamheten funkar även i studion
Äkta paret som kallas countryn och americanans coolaste har ett sprillans nytt album ute.
Kellly Willis och Bruce Robinson var superstars redan som soloartister innan de gifte sig 1996.
Nu testar dom för tredje gången tvåsamheten, tidigare "Happy Holidays" (2006) och "Cheater's Game" (2013), med "Our Year (Thirsty Tiger/Border).
Oantastlig country och americana där bådas odiskutabla patos går hand i hand på nio egna låtar och en cover av Tom T. Hall's "Harper Valley PTA".
/Björn
Övertygande återkomst
Robert Francis & The Night Tide
"Heaven" (Membran Naxos/Hemifrån)
PPPP
PPPP
Den Los Angeles födda 27-åringen hade en fin start på livet.
Son till en klassisk musikproducent fick han som nioåring sin första National slide gitarr av familjevännen Ry Cooder och gitarrläraren som lärde honom att lira på den var ingen annan än John Frusciante från Red Hot Chili Peppers.
Son till en klassisk musikproducent fick han som nioåring sin första National slide gitarr av familjevännen Ry Cooder och gitarrläraren som lärde honom att lira på den var ingen annan än John Frusciante från Red Hot Chili Peppers.
Debutalbumet "One By One" släpptes när han fortfarande var tonåring och i amerikansk musikpress jämfördes han med en viss Townes Van Zandt.
Men storsatsningen på fullängdare nummer tre, "Strangers In The First Place",och bortdribbling av skivbolaget slutade med att Francis gick in i väggen sökte tröst i droger och alkohol och lade ner sin musikaliska karriär för några år sedan.
Men storsatsningen på fullängdare nummer tre, "Strangers In The First Place",och bortdribbling av skivbolaget slutade med att Francis gick in i väggen sökte tröst i droger och alkohol och lade ner sin musikaliska karriär för några år sedan.
"Jag kände inte till något annat än ett liv som kretsade kring musiken och jag behövde uppenbarligen förlora mig själv till ett destruktivt levende för att hitta tillbaks till vem jag var från början", har han sagt om den urspårningen.
Omstarten på den musikaliska karriären kom i Michigan där fick ro att skriva nya låtar och bilda bandet The Night Tide tillsammans med David Kitz och Ben Messelbeck.
Omstarten på den musikaliska karriären kom i Michigan där fick ro att skriva nya låtar och bilda bandet The Night Tide tillsammans med David Kitz och Ben Messelbeck.
De 14 spåren på "Heaven" har alla kopplingar till den svåra tiden i hans liv när han förlorade sin personliga identitet.
Musikaliskt är "Heaven" en stilfull comeback och nystart från en artist som på sätt och vis klipper banden med det sitt förflutna som artist.
Men ändå inte.
För Francis är inte rädd för att fortsätta vara högklassikt all-over-the-place och fylla albumet med en solfjäder av olika musikaliska utryck.
"Wasted On You" skuggar Townes Van Zandt, "Baby Was The Devil", "Love Is A Chemical" är adrenalinindränkt ökenrock med massor av själ och "Give You My Love" blåögd soulpop med stil.
Överhuvudtaget bevisar Robert Francis att han är en stilfull låtskrivare som gärna byter skepnad och gör det på ett mycket smakfullt sätt.
Men ändå inte.
För Francis är inte rädd för att fortsätta vara högklassikt all-over-the-place och fylla albumet med en solfjäder av olika musikaliska utryck.
"Wasted On You" skuggar Townes Van Zandt, "Baby Was The Devil", "Love Is A Chemical" är adrenalinindränkt ökenrock med massor av själ och "Give You My Love" blåögd soulpop med stil.
Överhuvudtaget bevisar Robert Francis att han är en stilfull låtskrivare som gärna byter skepnad och gör det på ett mycket smakfullt sätt.
Björn Bostrand
Ljudet av 2014
Ibland kan jag tycka att minnet spelar mig ett spratt.
Som när jag lyssnar på Ana Caprix platta "For Seven Nights This Island Is Ours", så tycker jag att jag har hört det här förrut. Goldfrapp, St Etienne och Tricky i en salig blandning från ett diffust med roligt 90-tal. Och samma sak gäller med Fear Of Men och Say Lou Lou. Det hintas av världar som jag tror mig ha besökt förrut för många år sedan.
Det handlar inte om sno koncept rakt av. Det handlar inte om att som Avicii tror sig ha upopfunnit hjulet igen. Utan det handlar mer om integritet och en stor ögd beundran för allt som kan tolkas som vackert.
När det gäller Fear Of Men och Say Lou Lou så finns där också ett medvetet politiskt ställningstagande. Systrarna i Say Lou Lou har flera gånger fått slagits för sin rätt, som kvinnor, i ett allt jämt gubbtjock musikbranch.
I Sverige märks det att det är val år. Men även i övriga europa verkar det som att allt fler politiska röster gör sig hörda då brunskjortor marcherar åter igen genom Europas gator.
Så om den politiskt medvetna musiken varit osynlig de senaste åren, så har den kommit med besked i år.
Så som bråket om Kartellen.
En svensk hiphopgrupp som inte är speciellt lik den ameikanska hiphop som den försöker efterlikna. De är, helt enkelt, inte tillräckligt kriminella, drogberoende eller sexistisk.
Ändå gnälls det från brunskjortesympatisörer.
"De är kriminella". "De har samröre med RF". "Allt är medias fel som glorifierar våld från vänsterextremister".
(Eller ja, just ordet "glorifierar" används inte, ty brunskjortesympatisörerna är inte så bra bevandrad i det svenska språket...).
Men i grund och botten handlar det om yttrandefrihet. Det är inget man gömmer sig bakom. Den finns. Och den ska vara kvar. Vill man skrika "slå Jimmie gul och blå", men så gör det. Det är drygt 30 år sedan Eddie Meduza var aktiv. Ingen nämner hans våldslåtar nu. Eller, för den delen, sexistisk och våldsförhärligande amerikansk hiphop.
Men i grund och botten handlar det om yttrandefrihet. Det är inget man gömmer sig bakom. Den finns. Och den ska vara kvar. Vill man skrika "slå Jimmie gul och blå", men så gör det. Det är drygt 30 år sedan Eddie Meduza var aktiv. Ingen nämner hans våldslåtar nu. Eller, för den delen, sexistisk och våldsförhärligande amerikansk hiphop.
Och det är där antagonisterna brister i sin argumentering då de faktiskt inte har någon speciell stor kunskap om vare sig grundlagen, eller musikhistoria. Det är många vi skulle bannlysa från konserter i fall vi skulle döma alla på samma sätt som brunskjortesympatisörerna dömer Kartellen. Från Hank Williams till Lady Gaga.
Det finns en annan agenda bakom. Och det handlar om att dels kunna ta på sig offerkoftan samtidigt som vänsterextremister från bära den stora våldsskulden. Trots att argumentörerna hyllar ett parti där de ledande inom partiet kallar en mörkhyad för "babbe" och en radom tjej för "hora".
Jobbigt läge det där.
Men jag välkommnar att musiken blivit mer politisk. Det ger en extra egg till musikens betydelse och kommer att spela en roll när vi lägger år 2014 till handlingarna.
/Stefan
Försmak på Ellen
En femspårs EP teaser inför höstens efterlängtade album "White Smoke and Pines"som spelats in Austin, Texas, och producerades av Israel Nash.
"Headlights" som är en av låtarna på fullängdaren finns här i två versioner, en s.k. radio edit.
De övriga tre låtarna är "Forward & Backwards", "Evil Ones", en cover på Leonard Cohen's "Suzanne" skapade i Studio Talkback, Östersund med Sommarkatten (misstänker Johan Törnkvist) i producentstolen.
De övriga tre låtarna är "Forward & Backwards", "Evil Ones", en cover på Leonard Cohen's "Suzanne" skapade i Studio Talkback, Östersund med Sommarkatten (misstänker Johan Törnkvist) i producentstolen.
Går endast att köpa från Rootsy.nu och på plats under Ellen's sommarturné med Doug Seegers.
The Bird ingår inte i köpet. Men jag tyckte att den passade så bra in...
/Björn
Respekt
Rejält övertygande.
Chrissie Hynde har fortfarande en av rockvärldens mest sensuella röster.
När sen låtmaterialet och produktion är inget annat än strålande så bör man absolut kolla upp och investera i solodebuten "Stockholm" som kommer 35 år efter Pretenders debutalbum.
Samarbetet med Björn Ytling från Peter Bjorn and John, som också har producerat albumet, har uppenbarligen varit det perfekta bollplanket för Chrissie.
/Björn
När sen låtmaterialet och produktion är inget annat än strålande så bör man absolut kolla upp och investera i solodebuten "Stockholm" som kommer 35 år efter Pretenders debutalbum.
Samarbetet med Björn Ytling från Peter Bjorn and John, som också har producerat albumet, har uppenbarligen varit det perfekta bollplanket för Chrissie.
/Björn
Aldrig någon risk
Joan Osborne
"Love And Hate" (Membran/Naxos/Hemifrån)
PPPP
Album nummer tio från den amerikanska sångerskan och låtskriverskan känns som en sammanfattning av alla hennes färdigheter.
Många kommer säkert ihåg hennes dunderhit från 1995, "One Of Us" skriven av Eric Bazilian (The Hooters), som var en av låtarna på debutalbumet "Relish".
Många kommer säkert ihåg hennes dunderhit från 1995, "One Of Us" skriven av Eric Bazilian (The Hooters), som var en av låtarna på debutalbumet "Relish".
Men efter den kommersiella drömstarten så har Osborne fortsatt att pytsa ut ett gäng alldeles utmärkta album som trots att hon känns som en doldis för den europeiska publiken i flera fall sålt platinum i USA och inneburit sju Grammy nomineringar.
Joan´s styrka är att det aldrig har spelat någon roll om hon ger sig på rock, pop, blues, folk, soul, country eller praktiskt taget vilken stilart som helst, för det har alltid klickat rätt för denna ytterst själfull vokalist som säger sig vara influerad av Etta James och Ray Charles.
Majoriteten av de 12 spåren har hon skrivit tillsammans med Jack Petruzezelli, som hon också delat producent sysslan med.
"L.A.H" är en musikalisk gott-och-blandat påse där större delen av ovan nämnda stilarter finns representerade och textmässigt handlar det om just kärlek och hat.
"Kärlek är alltid en risk. Människor man älskar kan ta fram det absolut bästa, men också det absolut värsta inom sig. Och vi kan göra exakt samma sak mot dem", säger Osborne om den vokala röda tråden.
Men det är aldrig någon risk att handla den här eller någon annan utgåva ur Joan Osborne's diskografi.
Liknande artister: Shelby Lynne, Sam Phillips, Shawn Colvin, Patti Griffin, Sheryl Crow.
Björn Bostrand
Björn Bostrand
Coola gubbs
Det är inte alltid lätt att vara personlig och det oavsett vilken genre man
utgår från som artist.
Men här får ni två fina alternativ till fyrkantiga bluestovlor och urvattnad neo country.
Phil Gammage blandar andras och egna låtar på "Adventures In Bluesland" (Word Wide Vibe Records/Hemifrån) och även om covers av Rose Marie McCoy och Charles Singleton "Trying To Get To You", ZZ Top's "La Grange" funkar alldeles utmärkt så är det hans egna sju kompositioner och tolkningar av traditionella amerikanska folksånger som "Wayfaring Stranger" Help Me" och "In The Pines" som sätter de djupaste avtrycken.
Gammage på sång, gitarr och munspel har ett bedårande band i ryggen.
För tillsammans med Don Fiorino, lap steel och banjo, Richard Demler, bas, producenten Kevin Tooley, trummor och percussion samt Joseph Nieves, bakgrundssång så bygger Gammage ihop en starkt personlig ljudbild med blues som botten med andra starkt dominerande rootskryddor formar en groove som bara suger tag.
För tillsammans med Don Fiorino, lap steel och banjo, Richard Demler, bas, producenten Kevin Tooley, trummor och percussion samt Joseph Nieves, bakgrundssång så bygger Gammage ihop en starkt personlig ljudbild med blues som botten med andra starkt dominerande rootskryddor formar en groove som bara suger tag.
En liten pärla!
Osborne Jones "In The Moment" (Lowbrow Records/Hemifrån) är tredje albumet släpptes ifjol hemma i USA, men har bara en månad på nacken i Europa.
Osborne Jones är inte solo utan består av de båda polarna David Osborne and Gwyn Jones som tillsammans med några av Los Angeles och London´s bästa pickers fyllt albumet med ett dussin låtar där den röda tråden hela tiden är basic själfull country utan krångel.
Rktigt charmigt.
Och båda plattorna finns på Spotify.
/Björn
/Björn
