I mitten av 1980-talet var vi några goda vänner som lirade spelet Popgeni för första gången. Vårt gäng har växt ut och inkluderar idag cirka ett dussin poplovers som har genomlevt flowerpower, progg, punk och grunge. Sedan 2011 är vi en Ideell förening, IF Popgeni.
Bloggen handlar om god musik som världen måste få veta mer om. Popgenis betygssystem:PPPPP-världsklass.PPPP-mycket bra.PPP-bra.PP-Nja.P-underkänd. På Facebook heter vi Ideella Föreningen Popgeni. Mail:[email protected]
Det handlar om vänskap....
Popgenibloggen går in på sitt fjärde kalenderår. Det har varit ett underligt år på bloggen. Vi har haft de flesta besökare vi någonsin haft under en dag nu under hösten med närmare 600 unika besökare. Och vi har haft det minsta antal vi haft sedan starten, bara 16 unika besök. Men bloggen fortsätter att tuffa på in i 2013.
En gång var jag en liten väldigt musikintresserad pojke. Jag satt på stadens Stadsbibliotek och lyssna på allt. En favoritskiva, för då hette det skivor, var en skiva med ett omslag av en äldre pojke och en yngre pojke i farmarkläder. En annan hade ett vitt omslag och en blond långhårig man och han sjöng att Marilyn Monroe hade dött för oss.
Ett antal år senare hade jag flyttat till Uppsala. Hamnade i en musikgalen korridor. En dag kom Bernie hem med en platta som vi alla föll för och jag sprang genast till Skivhörnan och köpte den och plattan innan också.
2012 är jag en betydligt äldre man. Men lika galen i musik. För mig var det 2012 vansinnigt galet att ta emot Arlo Guthrie, ha honom i mitt hem flera timmar och mitt i natten stå på Bräcke station och skicka honom med nattåget till Luleå. Den tackkramen värmde extrra mycket för pojken som satt där på biblioteket med skivan. På samma sätt kommer vi 2013 att ha Elliott Murphy i Östersund, det andra av mina biblioteksfynd. Och när Steve Forbert ville ta ett kort av mig framför Nabotåget och gav en stor varm och hjärtlig kram innan tåget rullade i väg mot Trondheim var det en händelse som var otänkbar för den unge mannen i studentrummet i Uppsala 1980.
Det här var min personliga bild. Andra har andra minnen och tankar. Vi skulle kunna berätta historier hur länge som helst. Men alla våra artister under året var väldigt glada och tacksamma över hur de togs emot i Östersund, dels av oss men främst av publiken. Till och med en sönderstressad Simone Felice kom i balans när han fick ett sådant gensvar.
Gott nytt år alla där ute! Vi hörs 2013!
/cbj
Här är IF Popgeni 2012( och i möjligaste mån videor från de konserter vi varit inblandade i):
IF Popgeni har alltid tyckt att det är för lite kobjällror inom rock'n'rollen.
Men så dyker de bara plötsligt upp, brittiska duon Cowbell, Jack Sandham, gitarr & sång, och Wednesday Lyle, trummor & sång, med sin sanslöst smittande garage, soul & rock'n'roll elixir.
Influenserna och kärleken till det förflutna finns på båda sidan om Atlanten typ USA-etiketter som Stax, Motown och Sun mixat med 60-talets British Invasion grupper som Small Faces, The Kinks och The Zombies.
"Beat Stampede" är en fullfjädrad knock på ämnet och lider inte en sekund av Jack och Wednesday's strippade sättning.
Cowbell "Beat Stampede" borde ha varit nr. 62 på min årsbästalista om jag bara hade vetat tidigare att den existerade.
Men så är det ju nästan alltid när man ska samla ihop den finaste flocken varje år.
I februari kommer det ett sprillans nytt album från Stefan Sundström. "Under radarn" blir den passande titeln. I dag kommer ett första smakprov i form av den helsköna videon och singeln till "Hej Hej Hej Lou". Stefan har gjort videon tillsammans med Miranda Renberg.
I går fyllde Shane MacGowan 55 år. Och The Pogues fyller 30 år. Allt firades med en stor konsert på Olympia i Paris i höstas. Världens bästa punkfolkiriska band! Och någon dag kanske cbj publicerar sin gamla intervju med Shane, en intervju som snart fyller 20 år den också, där Shane bland annat anklagade cbj för att hindra honom från att skriva ett mästerverk och tyckte att alla politiker skulle släpas ut på gatorna och skjutas...Grattis Shane! Grattis The Pogues!
4.VACCINES - Come Of age 5.BROR GUNNAR JANSSON - Bror Gunnar Jansson 6.TENNIS BIAFRA - Abulia Jubilee 7.MARK LANEGAN - Blues Funeral 8.JACK WHITE - Blunderbuss 9.CHRIS BEACH - Kul och ses ..verkligen 10.SHARON VAN ETTEN- Tramp
En av årets mer spännande grupper kommer från Australien. Som så många andra popsnillen, som Björn brukar skrivar om. Det som är speciellt med just Tame Impala är deras sätt att blanda elektronisk expeimentlusta med ren och skär popmusik. Vilken ger ett litet förhandskänsla av hur 2013 kommer att låta.
58 album lång, som en kil mellan Uncuts 75 och Mojo 50, och en siffra som är facit på hur långt jag tidsmässigt hunnit i livet
Konstaterar också för femtioelfte gången att ingen lista är helt lik den andra, att smaken är vidunderligt varierad och att ingen egentligen har rätt eller fel när det gäller att plocka ihop sina bästisar.
Bara att allt för många är alldeles för dåligt upplysta, eller kanske man ska säga ointresserade, om hur mycket musikalisk magi de går miste om.
58 borde är egentligen vara 61 eftersom Simone Felice "S.F", Paul Kelly "Spring And Fall" och The Tor Guides "Strawberries & Chocolates" inte existerar på Spotify. Och innan vi tar klivet in i 2013 så hinner jag säkert komma på ytterligare någon eller några som jag glömde.
När Aussiegurun Dom Mariani (The Stems, Someloves & DM3 m.m.) slår sina påsar ihop med Nick Sheppard, mannen som ersatte Mick Jones i The Clash när han fick kicken 1983, så är förutsättningarna för excellent poprock'n'roll och soulhantverk ypperliga.
"S.R." är album nummer två från duon som fyllt på med ännu mer down under rutin i form av Marz Frisina, trummor, (The Chevelles) och Howard Shawcross, bas, (The Elks)
Och i den konstellationen visar att det är aldrig för sent att bilda rockband med stor trovärdighet.
För huvudsaken är att passionen och kärleken till uttrycket är djupt och fortsatt lidelsefullt och att både Dom och Nick är 50-plussare är av totalt underordnad betydelse.
Som kombo blandar man egna grejer med en trippel udda och snygga original från 60 och 70-talets garage och soularkiv.
Av de egenhändigt pennade materialet så är det Sheppard som håller i taktpinnen den här gången med sju låtar mot Marianis två. Därmed blir det lite mer fokus på Sheppards ytterst trovärdiga R&B och punkrötter.
Men The Domnicks är som ni nog redan förstått ett sånt där komplett band som funkar hur gött som helst oavsett vilken genrer som man tar avstamp från och bredden är styrkan.
Det räcker att höra Sheppards popbakelse "Cool Runnings" eller Marianis soulpopsomriga "I Wonder What You´re Doin' Now" för att sukta efter mer material inom kort.
Då gärna med ett 50/50 upplägg när det gället låtsnickeriet.
Liknande artister: The Stems, The Cortinas, The Hoodo Gurus, The Standells, Flamin' Groovies.
Sophia Knapp "Into The Waves" Ett udda, men modigt val av Gainsvillefestivalen. Sophia Knapp är inte ett dugg känd i Sverige. Vilket hon borde, även om Brooklyntjejen har valt en väg där många vill gå och det blir svårt att sticka ut. Men med ipoden fullproppad med David Bowies och Fleetwood Macs 70-talsplattor, slänger hon gitarren över axeln och traskar vidare. Och blir hyllad var än hon kommer. Troligen får vi höra mer av henne under 2013.
Plattans Höjdpunkt: The Right Place
Bobby Womack "The Bravest Man In The Universe" Mixen mellan Damon Albarn och Bobby Womack, såg briljant ut på förhand. Och den gick hem. Musik som det är svårt att leva utan, när man väl har hört den.
Kendrick Lamar "Good kidd m.A.A.d city" Comptons stolthet 2012 berättar om samhällets (L.As) mindre charmiga bakgator med beats som får trendängsliga bratsfrisyrer att hoppa (trots all hårvax) och texter som ghettokids att skrika "Word!".
Frankie Rose "Interstellar" Dum Dum Girls trummis har lyckats göra en indiepopsaga uppbyggd av små poppärlor, där hennes rötter från punkhållet skiner så smått igenom hennes ljudvägg av syntar och gitarrer.
Beach House "Bloom" Sagolik och drömsk är ord som användts i det oändliga. Det handlar om spröda små melodier som bara växer för varje spelning. Elektronisk Brian Wilsonpop från Baltimore Orioles hejarklack.
John Murry "The Graceless Age" Tim Hardin 2.0. Updaterad till 2012. Med sköra texter från samhällets bakgator, med droger, trasiga människor och ouppnålig kärlek. En av årets vackraste, men jobbigaste country/americanasläpp.
Samtidigt som Joshua Tillman skött trummorna åt Fleet Foxes har han paralellt spelat in egna album. "Fear Fun" är han sjunde, men första som Father John Misty. Och troligen hans bästa hittills. Han når upp till en stabil Fleet Foxesstandard med råge. Americanapop för själ och hjärta.
Lydia Loveless "Indestructable Machine" Med sin andra platta gör Lydia Loveless en rivstart. Första plattan The Only Man från 2010 gick sådär, så nu vill hon ha revanch. Det hörs, lång väg. Americana, country, blues... Lydia vet sina rötter. Missa för allt i världen inte ifall hon besöker Östersund inom en snar framtid...
Jag har alltid, och gärna, drömt om varma höstkvällar i New York. Allt medan resten av popgenigänget studsar som gummibollar av frustration för att besöka amerikanska södern mitt i smällheta sommaren. När man lyssnar på Alabama Shakes debaut, och Dr Johns "Locked Down", så förstår jag varför. Ta mig till New Orleans på stört!
Tame Impala "Lonerism" Årets Australiensare. Sägs ha haft Todd Rundgrens "A Wizard, A True Star" som förebild för den här plattan. Visst ligger det något i det. Det låter väldigt mycket. Av Allt. Amerikanska skägg som gillade att segla 1973. Australiensisk pop i Neil Finnskolan. Och elektronik som får Alina Systems att sucka uppgivet.
Taken By Trees "Other Worlds" Som en resa genom en dröm tar Victoria Bergman med lyssnaren till Amerikas naturskönaste delar. Från L.A via Texas till Hawaii. Popmusik som lever ett eget liv.
Anna Von Hausswolff "Ceremony" Ceremony är ett farväl till en kär vän/släkting. Med kyrkorgeln som grundplåt har Anna Von Hauswolff skapat ett av de känsligaste, mörkaste och vackraste popalbum som har gjorts i det här landet, även om man hela tiden kan ana ett ljus borta i tunneln.
El Perro Del Mar "Pale Fire" "Walk On By" är helt klart en av de starkaste svenska singlarna. Och med svensk fingertoppskänsla balanserar Sarah Assbring mellan melodiöspop och chillout och deephouse.
Winhill/Losehill "Swing Of Sorrow" Det här Umebandet har jämförts med The Band av nostalgiskt förvirrade recensenter, rakt av. De har lite mer integritet och orginalitet än så. Men med den här starten så har de definitivt chans att nå upp till samma musikaliska höjder. Kanske längre...?
The Nomads "Solna" Tillsammans med Nada Surfs "The Stars Are Indifferent to Astronomy" är det här årets rockplatta, enligt en rörande enig popgeniförening. Fullt ös i 180 knyck. Hey ho, Let´s go...
Två skogsrån, i grova kängor, med stämsången från spädbarnsåldern och gitarren över axeln tar de över världen. Bit för bit. Tv-serie för tv-serie. Amerikansk country, som samtidigtär så svensk att man blir tårögd.
Krunegård har en popkänsla som är få förunnat. Plura, Scocco och Lemarc ekar någonstans långtbak i ljudbilden, även om Håkan Helltröm och Timo Räsinen finns där också. Men det gör ingenting. För Krunegård är Krunegårs och ingen annan. Med sina texter och med sina kluriga små melodier.
Årets debut. En Kate Bush från gymnasiet som lyckats få till en platta som är där och hackar Stevie Nicks soloplattor på fingertopparna. Musik som är snyggt förpackat, med ett mustigare innehåll än de flesta.
Jag gillar inte svensk hiphop. Men de senaste åren har Roffe Ruff och nu Sjukstugan gjort så att det känns viktigt att börja ta svensk hiphop mer på allvar. Och faktum är att det är svårt att hitta en platta som sväger som "Rap På Svenska" år 2012.
Det är något med Dan Andersson, Strindberg och Gustaf Frödings texter som gör något med svensken. Jag vet inte var det är. Med även jag faller som en fura för Bolängepojkarna i Mando Diao tar ton på svenska. Jag har ingen aning om exakt varför. Men det är på något sätt som om förfäderna och naturen kallar.
Han är ett underskattat popsnille, Patrik Backlund från Hammarstrand. Lite av en kameloent, som musikaliskt gör precis som han vill. Men med stark känsla för hur en beroendeframkallande popmelodi ska vårdas.
2012 i övrigt: Sjukstugan "Rap På Svenska", Peter Dalle, Lars Kepler, kulturdebatt, Frida Hyvönen Rosenfeldt/Hjort "Fjällgraven", Petra Marklund, Jocke Berg, Olle Ljungström, Dr John, 50-års jubelanterna, Bruce Springsteen, Grimes, Ellie Goulding, Simone Felice, Chet O´Keefe, Joe Nolan, Johan Örjansson, Ellen Sundberg, Erika Andersson, Hunger Games, Dr Johns "Locked Down", Boss, trendängslighet, kulturängslighet, Lars Vilks och Jamtli, Kjell Nilsson-Mäki, Roslund/Hellström, Leif GW Persson, Jan Guillou mot Göran Lambertz, True Blood och Galleri Mono.
Det kom ett meddelande från Emmylou:"If you haven't yet, check out "Hanging Up My Heart," the first single from Emmylou and Rodney Crowell (Official)'s upcoming collaborative album "Old Yellow Moon," due out February 26th, 2013. To download the song now, pre-order the album at the Nonesuch Records webstore.
27-åriga London-tjejen Jessica Lois "Jessie" Ware gav för några månader sedan ut sitt debutalbum "Devotion". Att hon älskar Barbara Streisand och Sadé hörs väl rätt så tydligt. Hon har tidigare sjungit på andra artisters låtar men det här är det första hon gör på egen hand.
Nya singeln och videon "Sweet Talk" är vacker modern tidlös soul som världen aldrig kan få för mycket av. Videon är inte så tokig den heller, snarast oemotståndligt gullig...2013 kommer det garantera att bli en hel del Jessie Ware. Därför visar vi också en 20-minuters livespelning från i höstas...
2. Nada Surf ”The Stars Are Indifferent To Astronomy”
3. Nomads ”Solna”
4. First Aid Kit ”The lion´s roar”
5. Lana Del Rey ”Born to die”
6. Winhill/Losehill ”Swing of sorrow”
7. Cat Power ”Sun”
8. Bobby Womack ”The Bravest Man In The Universe”
9. Lightships ”Electric Cable”
10. Jessie Ware ”Devotion”
Årets konserter
1. Shurman & Bob Woodruff på Captain Cook
2. Loney, Dear i Gamla kyrkan (Yran)
3. Patti Smith, Stortorget (Yran)
4. Simone Felice på Studioscenen, Storsjöteatern
5. Chet O´Keefe, Joe Nolan, Johan Örjansson på Studioscenen, Storsjöteatern
Årets övrigt
Hann äntligen se alla tre säsongerna av HBO-serien ”Treme”. Ojojoj, så bra…. längtar tillbaka till New Orleans! Och efter nyår kommer säsong fyra och seriens pärla Annie Tee... kommer det stora genombrottet 2013?
När två sä här magiska gubbar slår sina påsar ihop så finns risken att man inte ryms eller tar ut varandra.
Men här är det aldrig någon fara på taket.
Det är bara att bocka och buga för att de båda polarna råkade ha ledig samtidigt hemma i Nashville och bestämde sig för lira in denna coolt avslappande och ytterst underhållande historia.
Traditionell country, altcountryvarianten, blues, gospel och americana med tydliga stänk av rock'n'roll här och där går som en fint spunnen, svängig och mjuk tråd genom de elva spåren.
Buddy och Jim sköter naturligtvis de läckra gitarrliret och den exemplariska duettsången och med ytterligare fem man som fyller på med bas, trummor, keyboards, fiol, mandolin, banjo och steel guitar så blir det som ekon från bådas digra och granna backkataloger.
"Lost My Job Of Loving You", "That´s´Not Even Why I Love You", och "Looking For A Heartache Like You" har de skrivit tillsammans, de två sistnämnda tillsammans med Buddys fru Julie Miller.
Resten är läckra Lauderdale dubbeln "Vampire Girl", "Forever And A Day", en tolkning av Julie Miller sagolikt vackra "It Hurts Me", väl sittande lån från Joe Tex, Jimmy McCracklin, Jack Anglin och ett par traditionella saker som med Buddy och Jim arrangemang fått nytt syre.
Liknande artister: Steve Earle, Rodney Crowell, Dave Alvin, Iris DeMent, Julie Miller.
Jag har dryftat min brist på progg på vinylhyllorna tidigare i den här kategorin.
Men helt bortkopplad från genren är jag inte.
Holländska Kayak med keyboardmannen Ton Scherpenzeel som huvudsaklig låtskrivare platsar hur lätt som helst i genren och deras två första album hade en utstuderat progressiv profil.
När det var dags för album nummer tre, "Royal Bed Bouncer", så kryddade man med tydligare rock och popinfluenser och melodier och landade i närheten av Yes, Camel, Caravan, Supertramp, Genesis och Pink Floyd som det också finns mer eller mindre av i Vinylkällaren.
Och det var helt klart att det var den sminkning i låtar som titelspåret, enda singelspåret från albume "Chance For A Lifetime", "You're So Bizarre" och "Life Of Gold"som fick mig på kroken.
Men idag kan jag inte låta bli att undra vad som fick mig att handla ytterligare fyra Kayak utgåvor 1976 och 1980. För 60 minuters snabbgenomgång av de fyra plattorna innebär ett behagligt återseende men inga stora nostalgiska rysningar.
Får också ännu en gång en känsla av att 73:ans Hidden Treasure (baksidan på albumet som sticker ut till höger, för den som nu undrar) har varit med tidigare.
Men nu är det fotat, skrivet och klart så därför kör vi på den och jag kan bara nämna att det handlar om en excellent gitarrist första soloplatta.
I vilket fall som helst borde det vara simpelt för ett antal av mina popgenivänner.
Det extremt oväntade hände på 12-12-12-konserten i Madison Square Garden för att stödja offren för orkanen Sandy. Nirvana återförenades och sångare hette Paul McCartney. Det blev inte bra, men det gav en jäkla massa pengar till orkanoffren, och någonstans i sin himmel satt nog Curt & John och skrattade hejdlöst år vad som kan hända...
/cbj
Från Wikipedia:"Tyskarna från Lund, TFL är en humoristisk syntpopgrupp som är ett projekt från Varanteatern. TFL är huvudsakligen en parodi på tysk syntpop från 1980-talet, inte minst Kraftwerk.
Under 2004 gjorde gruppen tillsammans med Svenska kocklandslaget den officiella låten för det svenska kocklandslagets deltagande i kock-OS; Kniven Gaffeln Skeden
Medlemmar:
Lothar Jensen,
Dieter Emung,
Rudi Könnermann (ej medverkande under Getings und bajs),
Heinz Ulrich,
Johann Bauer (endast Getings und bajs).
Mattias Lauridsen"
Alldeles för lite Bottle Rockets på Popgenibloggen hitills. Det åtgärdas nu med ett par nedtonade akustiska saker från det vanligtvis ganska högljudda St. Louis, Missouri, baserade kvartetten som också brukar gå under devisen "The best band on the planet". /Björn
Bruce Springsteen och Elliott Murphy har en relation som sträcker sig mer än 40 år tillbaka i tiden. Här skriver Elliott om sina kontakter och sin vänskap med Bruce under åren.
Och här nedan kan ni titta på och lyssna på några av dessa möten från de senaste årtiondena. Elliott Murphy uppträder hos IF Popgeni på Gamla Teatern i Östersund den 25 april tillsammans med gitarristen Olivier Durand och de speciell gästerna Basse Wickman, Andréa Lundquist, Björn Gidlund och Erika Andersson. Biljetter hittar ni här. Och Bruce Springsteen ska visst spela i Stockholm veckorna efter, sägs det, men det är bäst att ni kollar;-)
Om man inte har koll på en av landets mest spännande sångerskor så kanske den här låttiteln kan passa. Frida Snell från Kiruna har blivit med band. Frida & The Coolants låter väldigt lovande inför sin rootsy-debut i början på nästa år. Men Frida har hunnit med så mycket bra på egen hand under åren allt sedan sin lyckosamma solodebut för tio år sedan..
Frida fyller 31 år två dagar före julafton så vi säger grattis i förskott!
/cbj
Så oerhört mycket bättre än fyra bugg och en Coca Cola
Uppfödd på en musikalisk kost av The Beatles, Bob Dylan, Donovan, Jimi Hendrix Don Mc Lean, Robert Johnson och allehanda graciös britpop och rock typ The La´s och Oasis så är 19-årige Jake Bugg en solklar jättetalang på popmusikens mittfält.
I mitten av oktober släpptes den utsökta självbetitlade debuten och Jake som har agerat uppvärmare till både Noel Gallagher och The Stone Roses samtidigt som Ian Brown, Damon Albarn och Jools Holland är några av kändisarna som sällat sig till fanskaran.
Jake gjorde sitt första liveframträdande för sin klasskamrater som 14-åring och sedan dess har han jobbat på debutplattan.
Men även om han är stöpt i den brittiska grabbrockformen, typ Oasis, Artic Monkeys och Miles Kane och har en en härlig sångröst som låter som en lillebror till Lee Mavers (The La´s), så berättar debuten tydligt att han har gjort sin hemläxa.
"Jag uppskattar och lyssnar mycket på klassisk folk, country och många av de gamla Mississippi delta bluesgubbarna. Jag försöker absorbera så många musikaliska influenser som möjligt till min musik, och lär mig fortfarande massor", har han sagt.
Nada Surf "The Stars Are Indifferent To Astronomy" är tveklöst det mest spelade av alla mina årets bästa.
Och jag blir alldeles varm inombords när mainman Matthew Caws och detta suveräna band i akustisk kostymering under nära 47 minuter grundar med de fantastiska låtarna från "The Stars..." och kryddar med pärlor ur sin stora låtskatt i det här livegiget från KEXP.
En ren och skär gåva för alla powerpopsnören som inte fysiskt kunde vara på plats och naturligtvis en drömspelning för IF Popgeni.
I oktober var soul- och gospelsångaren Samuel Ljungblahd från Umeå det nästan enda utropstecknet på en rätt urvattnad bluesfestival i Östersund. Nu har Samuel och Ole Börud släppt ett julalbum. Och jösses vad det svänger när de kör live här.../cbj
Mom got drunk and Dad got drunk at our Christmas party We were drinking champagne punch and homemade eggnog Little sister brought her new boyfriend He was a Mexican We didn't know what to think of him until he sang Feliz Navidad, Feliz Navidad
Brother Ken brought his kids with him The three from his first wife Lynn And the two identical twins from his second wife Mary Nell Of course he brought his new wife Kay Who talks all about AA Chain smoking while the stereo plays Noel, Noel The First Noel
Carve the Turkey Turn the ball game on It's margaritas when the eggnog's gone Send somebody to the Quickpak Store We need some ice and an extension chord A can of bean dip and some Diet Rites A box of Pampers, Marlboro Lights Halelluja everybody say cheese Merry Christmas from the family
Fred and Rita drove from Harlingen I can't remember how I'm kin to them But when they tried to plug their motor home in They blew our Christmas lights Cousin David knew just what went wrong So we all waited out on our front lawn He threw the breaker and the lights came on And we sang Silent Night, Silent Night, Oh Holy Night
Carve the turkey turn the ball game on It's Bloody Marys Cause We All Want One! Send somebody to the Stop 'N Go We need some celery and a can of fake snow A bag of lemons and some Diet Sprites A box of Tampons, some Salem Lights Halelluja, everybody say cheese Merry Christmas from the Family
I dag fyller Kjell Höglund 67 år. Han lär för stunden inte må så bra hemma i Västerås och det var länge sedan han spelade live. Men han är en av våra främsta låtskrivare och en helt unik artist. Här kommer lite Wikipedia om Kjell Höglund:
Höglund bodde först i Klövsjö men växte huvudsakligen upp i Rossön, ett par mil nordost om Strömsund, och gick realskolan i Backe. Han kom slutligen till Strömsundsgymnasiet, numera Hjalmar Strömerskolan, i mitten av 1960-talet där han bodde på ett elevhem och bildade ett gitarrband, Elevhemsgänget eller The Fairlines, som spelade musik av The Shadows, The Spotnicks och liknande grupper. I Strömsund fanns då en mycket aktiv förening för ungdomar, Sällskapet Lajbanerna, som arrangerade konserter, visaftnar, konsthappenings, med mera. Den stora visvågen i Sverige under den första halvan av 1960-talet fick sitt genombrott även i Strömsund. Många kända trubadurer sjöng på Lajbanernas viskvällar[1] och där började Höglund så småningom sjunga egna visor. Efter studentexamen flyttade han till Stockholm och började studera vid Stockholms universitet 1967, och avlade där en fil kand-examen i sociologi, pedagogik och praktisk filosofi.
Kjell Höglund bor sedan 1990 i Västerås. 2002 tilldelades han Fred Åkerström-stipendiet. Förutom skivor har han även gett ut en rad böcker med huvudsakligen esoteriskt innehåll. Höglund turnerade länge oerhört sparsamt,[källa behövs] men mellan 1999 och 2008 turnerade han flitigt.[2] Liveframträdandena under 2000-talet var ofta ackompanjerade av Johan Johansson.
Tredje albumet från Oklahoma femman Turnpike Troubadours släpptes helt klart i skymundan på Border import i början av maj.
Turligt nog snubblade jag över "Goodbye Normal Street" fem månader senare och nu finns vinylen i min ägo och är dessutom självklar på min ganska långa årsbästa lista som håller på att ta form.
Det finns olika sätt att göra covers. Eller om du hellre vill tolka andras låtar.
Australiensiska musikprogrammet RocKwiz är magnifika när de gäller att plocka ihop musiker som passar underbart bra ihop.
Dessutom har man ett magiskt bra husband i James Black, Peter Luscombe och Mark Ferrie som lägger grunden
IF Popgenis alldeles egen darling, Eilen Jewell, i duett med Jake Stone från aussie indiebandet Bluejuice gör Traveling Wilburys "Handle With Care" och Black, Luscombe och Ferrie hyllar Levon Helm tillsammans med The Bull Sisters i en helpassionerad version av "The Weight".
I februari kommer deras nya, och fjärde, album."Optica" Men i veckan kom deras nyaste video "Blue Ice". Lite rymdinspirerat, eller....Nåväl, ett av landets absolut bästa band fortsätter leverera, nästa år har de funnits i hela tolv år....
/cbj
Friends kommer från Brooklyn och varför de gör en låt som heter "Va fan gör du" kan man undra. Men lite verkar det ha att göra med gamla snuskiga filmer från förr. Men va fan, lo-fi punk-funk är väl aldrig fel, eller..?
/cbj
Vi har glömt att berätta att Fatboy "Love Creole" som släpptes 26:e september i vanlig ordning är ett alldeles förträffligt album från den svenska sextetten. Men nu vet ni vad ni ska ge bort i julklapp till den musikaliskt krävande stilisten och romantikern. /Björn