Popgeni

Courtney Barnette
"Sometimes I Sit And  Think And Sometimes I Just Sit" (House Anxiet/Milk Records )
PPPPP
Det finns något hypnotiskt lockande i australiensiskan Courtney Barnette's sätt att
paketera sin rock'n'roll.
Redan första gången när jag hörde "History Eraser" för dryga två år sedan så gick jag ner
i brygga inför hennes läckert monotona och kraftfulla personlighet i sättet att vokalt
liksom mässa fram sina låtar.

Det finns de som fortfarande tjatar om att rock'n'rollen skulle vara död.
Andra menar att det är brist på blodtransfusioner.
Men det handlar mest om vart man bryr sig om att leta och lyssna.
Med "Sometimes I Sit And Think..." har man ytterligare en dynamittransfusion att köra
in i hörselgångarna på de som tvivlar på genrens hälsotillstånd.

2013 års samling, "The Double EP - A  Sea Of Split Peas", var en helt förträfflig
CV över hennes skärpa, koll och känsla om rocken och rollens olika uttryck genom 
årtiondena. Tillsammans med sitt lysande band, Dan Luscombe, sång & gitarr, Dave Mudie, 
sång, trummor & percussion och Bones Sloane, bas, sång, så har man i en studio på
hemmaplan i lugn och ro format ljudbilden och soundet som gör det hela komplett.

Det både skramlar, rockar och stryks medhårs i udda popballadform om de 11 låtarna med
hennes ytterst jordnära och vardagliga texter som röd tråd. 
Men allt är kört genom det klart sällsynta och i allra högsta grad egna Courtney Barnette filtret.
Och det är det som blir den stora differensen.
Björn Bostrand
  
 

Elektriskt uptempo med starkt drivande folkpopkänsla växlas med eftertänksamt fina ballader med
akustiskt grund.

I början av maj släpper Knifven debutalbumet "Skuggfigurer" (Gaphals Records) både digitalt
och på vinyl på det  Linköpingsbaserade skivbolaget
Ett dussin låtar med "skrammel, melodier och tyngd om desperation längtan och ilska" som det
står att läsa i pressreleasen.
Första smakprovet från albumet, ”Stan”, sitter perfekt med sitt driv, glasklara melodi och ett klassiskt
snyggt punkpop sound.
Den klockrena videon i uppsluppen D.I.Y-anda förstäker helhetskänslan.
/Björn

... men det handlar inte om lädret och 1X2, utan ny läcker, spännande och cool musik som gör 
skillnad och skakar om i  sina respektive genres.

 

 

Dags för en av de stora stilbildarna inom singersongwriter genren att följa upp succén med
albumet "Unlearned" för två år sedan.
Då nådde Scott Matthew högt upp på topplistorna i många länder och förväntningarna på rykande
färska  "This Here Deafeat" (Glitterhouse/Border) är stora.

Tio låtar där han skruvar en hel del på sin musik och monumentala ljudbild.
Är den breda majoriteten redo att ge Scott Matthew det där stora internationella genombrottet nu?

 

Amerikansk popmusik med befriande rockfeeling när den är som allra bäst.
Minus 5 "Dungeon Golds" (YepRoc/Border) är inspelad i källaren hemma hos bandets ledare
och legend Scott McCaughey, och resultatet är som vanligt ytterst smakfullt.
Med sina vänner plus gästande Peter Buck, Jeff Tweedy, Nate från Decemberists, Ian McLagan (R.I.P.)
och Linda Pitmon så har McCaughey gjort det på nytt. 

Gill Montgomery och systrarna Heather McKay och Hannah McKay är The Amorettes, en blytung
rock'n'roll-trio från Skottland,
"Game On" (Off Yer Rocka/Border) som är deras andra album är producerat av Chris Tsangarides
som jobbat med Thin Lizzy, Tom Jones, Depeche Mode, Judas Priest.
Just nu är Amorettes ute med Europe på deras englandsturné.
Albumsläpp 23 mars.
/Björn 

 

Americana bluesy rock stuk kallar L.A. baserade singersongwritern Pi Jacobs sin musikaliska profil för.
Själv skulle jag vilja addera en del soul också till den innehållsdeklarationen.

 

Det börjar närma sig release för extravaganta Melbourne baserade australiensiskan 

Courtney Barnette och hennes debutalbum "Sometimes I Sit and Think and Sometimes
I Just Sit" (Milk Records) som ska finnas köpbar 25 mars i blågula handlare.
Barnette är en snackis som ytterst välförtjänt bara har vuxit, vuxit och vuxit sen släppet av
samlings 12' "The Double EP: A Sea of Split Peas" (Milk Records)  i maj 2013.
Hon har också tillsammans med sitt vassa tremannaband ytterligare krattat manegén med
stenhårt turnerande i Europa och USA under fjolåret
Det är absolut inte fel att påstå att Courtney slagit knock på alla sorts rockers med sin personliga,
avslappnade, befriande och melodiöst skeva garage-indie-punkrock i en musikalisk verklighet
där ytligheten tar över allt mer.

Har du inte greppat henne tidigare så är det definitivt hög tid nu, och  livespelningen nedan från
KEXP studio, Seattle 31 oktober ifjol en klockren inspark.
Underst ser och hör du "Depreston", som är andra videosläppet från kommande albumet.
/Björn

 

 

 

I mitten av februari släppte maken Steve Earle sitt nya album.
Och i morgon är det dags för Allison Moorer att kontra med "Down To Believing" (Proper/Border). 
Moorer's åttonde studioalbum sedan knockout debuten med "Alabama Song" från 1998 är ytterligare

ett ess i raden från en country och americana förmedlare som inte aldrig målat i sig i något hörn.
Hon har aldrig varit främmande att blanda stilar och töja på gränserna med avstamp från countryn.
"D.T.B." är ingen skillnad på den filosofin från en låtskrivare och sångerska extraextra ordinär.

Frågar du mig så är det här ett av årets absolut finaste album på crossover scenen.
/Björn

 

 

 

Fin start på veckan med Irma Schultz Keller.

På onsdag släpps nya albumet "Sånger Från Gläntan" (Blå Rymd/Naxos/Border) som
innehåller tio nyskrivna låtar.
Musiken beskrivs som ”pop i folkton”, med Irmas varma röst som en röd tråd genom albumet.
Text och musik är skrivna av henne själv förutom tre av texterna; en Karin Boye, en Tomas
Tranströmer och en av Ylva Eggehorn.
Irma har också producerat albumet och medverkar gör bland annat Johan Berthling, Andreas
Söderström, Nino Keller, Johan Lindström och Alexander Zethson.

– Det här är tio spår om saknad och längtan, om när livet inte blir som vi har tänkt oss och i kölvattnet
av allt det, en spirande tillit, säger Irma i ett pressmeddelande, och fortsätter:

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse”, skriver
Tomas Tranströmer.
– Det finns en nåd och tröst i den raden, tycker jag, säger hon.

/Björn

 

PPPPP
Album nummer fem från från den 33-åriga amerikanska altcountry och folkrock
singer/songwritern som fortfarande är en extravagant doldis för den breda massan
här hemma.
Minst sagt förvånande med tanke på den strålande diskografi hon bär på, men
kanske ändå inte eftersom det aldrig funnits något utrymme på iskalla svenska
spellistor för Brandi.
Här befäster hon ännu en gång vilken begåvad artist, låtskrivare och extra
ordinär sångerska hon är.
Och även om hon själv säger hävdar att hon inte kan rocka så pangar hon ut tre ess 
i form av "Mainstream Kid", "Blood Muscle Skin & Bones" och "Alibi" med en rock´n´roll
pipa som generar tuppskin.

Däremellan vandrar Brand och hennes excellenta band ytterst stilfullt och angeläget
mellan ytterligare nio pärlor som spinner underbart på altcountryn, americanan och
folkrocken och blir till ett helt oemotståndligt musikaliskt lapptäcke.
Från start till mål är det här grandiost.
Hög tid att någon konsertarrangör med rätt plånbok tar Brandi till Sverige.
/Björn

 

Det finns väl ingen som längre tvivlar på att musikskapandet är gränslöst, eller?
Ytterligare ett bevis att använda gentemot de som säger att så inte är fallet är den här Göteborg femmans debutalbum.
Dunderhead´s hjärtan finns i bluegrass och man gör det så bedårande bra att man skulle kunna få
för sig att de har sina rötter i Champaign, Illinois, USA.

Det är där som bluegrass esset Alison Krauss växte upp och när sångerskan Angelina Lundh sjunger på
ett snarlikt hudknottrande sätt så blir det helt uppenbart att ursprunget har noll betydelse när begåvningen 
och kärleken till ett musikaliskt uttryck är så här äkta och djupt.
Angelina, som även sköter en av gitarrerna, har skrivit åtta av de 11 magnifika låtarna, medan Mikael Grund, sångare och mandolin maestro, står för de resterande tre.
Jimmy Hermansson, sologitarr, konstrabasisten Carl Karlsson och Anders Ternesten på banjo & dobro gör
kvintetten komplett på ett totalt övertygande sätt.

Under de två åren som man tillbringat tillsammans har Dunderhead hittat helt rätt och slipat på sitt
modernare tänk för att sen tvinna ihop det med bluegrassens rötter.

Angelina är oantastlig som sångerska hela vägen och med Mikael Grund som lysande vokal motsats och
ett band som musikaliskt glänser på ämnet så är debuten första klassens njutning.

Och med den som kvitto så känns det självklart att Dunderhead i konkurrens med 41 andra grupper korades till bästa europeiska bluegrassband på European World Of Bluegrass Festival i holländska Voorthuizen ifjol.

Det erkännandet innebar också en resa till USA i sommar och country och bluegrass festivalen ROMP i Queensboro, Kentucky.
Och jag är övetygad om att Dunderhead kommer att göra succé bland namn som John Prine, Punch Brothers, Sam Bush, Del McCoury & David Grisman, Phoebe Hunt och Sierra Hull.
Björn Bostrand


 
 

 

Jodå, Astrid Young, är halvsyster med Neil och har backat upp honom vokalt både på turnéer och
ett antal album, inte minst "Harvest".
Hennes egna brokiga, breda och långa karriär sträcker sig tillbaks till tidigt 80-tal med gruppen
Sacred Child, förutom massor av gästspel på andras album, live, studiospelningar och låtskrivande.
Men det får ni läsa på själva.
"One Night At Rock Giant" (A.Y./Hemifrån) är trots en karriär som sträcker sig fyra decenier bakåt
ändå bara hennes fjärde soloplatta.
Den senaste "Matinee" kom 2003 och efter den drabbades hon av grava hörselproblem, på grund
av alla högljudda elgitarrer under åren, vilket bland annat innebar att hon inte inte kunde höra vissa 
toner längre.

varierade musikaliska bergodalbanan. 

 

 

18 år har runnit iväg. 

 

Snart 40 år sedan Kate Pierson satte färg på B 52´s låtlista.
Förutom coverplattan "Lost Songs of Lennon & McCartney" tillsammans med Bill Janovitz och
Graham Parker från 2003, så har det varit knäpptyst från Pierson på solokvist, även om hon fortsatt
turnera med 52:orna som aldrig vill lägga ner.
Så "Guitars And Microphones" (Amped/Border) är helt enkelt solodebuten från den idag 66 åriga
Catherine Elizabeth Pierson.
Men i dag är åldern bara en siffra och att pensionären inte Kate skäms det minsta över att göra en
platta med US-poplåtar i en lite friserad B 52 anda är smått underbart.
Allt är inte kanon, men "Mister Sister", "Matrix", "Guitars & Microphones" och "BringYour Arms" är
utmärkta exempel på tidlös girlpop som aldrig behöver någon bäst-före-stämpel.
/Björn