Tipsrunda 2
skillnad i sina respektive genre.
ett antal album, inte minst "Harvest".
Hennes egna brokiga, breda och långa karriär sträcker sig tillbaks till tidigt 80-tal med gruppen
Sacred Child, förutom massor av gästspel på andras album, live, studiospelningar och låtskrivande.
Men det får ni läsa på själva.
"One Night At Rock Giant" (A.Y./Hemifrån) är trots en karriär som sträcker sig fyra decenier bakåt
ändå bara hennes fjärde soloplatta.
Den senaste "Matinee" kom 2003 och efter den drabbades hon av grava hörselproblem, på grund
av alla högljudda elgitarrer under åren, vilket bland annat innebar att hon inte inte kunde höra vissa
toner längre.
mix av andra musiker hittat tillbaka med bravur på ett album som hon själv vill beskriva som en
Det blir således ganska självklart att tänka unga David Bowie, lite Black Sabbath, Kate Bush
och Karen Carpenter och en hel del annat när man färdas med den här inbjudande och skönt
rock'n'roll ljudbild som fäster på studs.
"Most Golden Goose" (Cuckoo Bird/Hemifrån) är Carey´s, Frank Cavallo, trummor, Dan Gallagher,
slide & elgitarr, Nick Purpura, elgitarr, och Joe Broncato, bas, uppföljare till hyllade debuten
"Cuckoo Bird" från 2009.
Och det är inte ett dugg svårt att förstå varför kvintetten blivit en långvarig favorit
på rock och blueshaken i The Big Apple.
Hög tid för ett bredare erkännande nu.
18 år har runnit iväg.
Legendariska Creation Records var hemvist för Swervedriver som på "I Wasn't Born To Lose You"
(Cherry Red Records/Border) låter som om inget har hänt sedan 1993 års "Mezcal Head".
Snart 40 år sedan Kate Pierson satte färg på B 52´s låtlista.
Förutom coverplattan "Lost Songs of Lennon & McCartney" tillsammans med Bill Janovitz och
Graham Parker från 2003, så har det varit knäpptyst från Pierson på solokvist, även om hon fortsatt
turnera med 52:orna som aldrig vill lägga ner.
Så "Guitars And Microphones" (Amped/Border) är helt enkelt solodebuten från den idag 66 åriga
Catherine Elizabeth Pierson.
Men i dag är åldern bara en siffra och att pensionären inte Kate skäms det minsta över att göra en
platta med US-poplåtar i en lite friserad B 52 anda är smått underbart.
Allt är inte kanon, men "Mister Sister", "Matrix", "Guitars & Microphones" och "BringYour Arms" är
utmärkta exempel på tidlös girlpop som aldrig behöver någon bäst-före-stämpel.
/Björn
