Garagerock konst under 2.38
Fyllde ett par rejäla hål i min vinylsamling idag när jag investerade i The Detroit Cobras debutalbum "Mink Rat Or Rabbit" (Sympathy For The Record Industry) 1998 och uppföljaren "Life, Love And Leaving" (Sympathy For The Record Industry) 2001 på den alltid lika excellenta Vinyl & Co, Yrans klassiska skivmässa.
Har det mesta på CD med bandet som var en av de första grupperna på Detroits garagerock scen.
Har det mesta på CD med bandet som var en av de första grupperna på Detroits garagerock scen.
Det klart speciella och tilltalande med D.C. är att de mestadels var ett coverband, men långt ifrån så fyrkantiga som de som stirrar sig blinda på mallen och bara väljer trista låtar som folk kan sjunga refrängen på i sömnen.
Istället grävde kobrorna djupt och passionerat i retromyllan bland udda R&B och primitiv skramlig rock och lånade udda, okända och läckra no-hit-wonders som man stöpte om på sitt alldeles eget speciella och alldeles oemotståndliga vis.
Istället grävde kobrorna djupt och passionerat i retromyllan bland udda R&B och primitiv skramlig rock och lånade udda, okända och läckra no-hit-wonders som man stöpte om på sitt alldeles eget speciella och alldeles oemotståndliga vis.
Nedan hittar ni en Spotify lista som jag fyllt med låtar från båda ovanstående album.
Och ingen av de 16 låtarna är längre än 2.37.
Och ingen av de 16 låtarna är längre än 2.37.
Alldeles peciellt bara det.
/Björn
En välriktad spark i skrevet på åldersdiskriminerarna
Två stora Popgenihjältar är aktuella med nya album.
Och trots att åren har rusat iväg med 65-årige Richard Thompson och 67 årige Loudon Wainwright III så är båda lika karismatiska och musikaliskt njutbara som någonsin tidigare.
Och trots att åren har rusat iväg med 65-årige Richard Thompson och 67 årige Loudon Wainwright III så är båda lika karismatiska och musikaliskt njutbara som någonsin tidigare.
Richard har sedan en vecka bakåt i tiden "Acoustic Classic" (Proper/Border) ute och där greppar han sina egna granna favoriter från en lång karriär och formar om dem i ett helt akustiskt format.
Loudon har under årens lopp bara blivit vassare, både som artist och låtskrivare, och hans låtar har spelats in av bl.a. Johnny Cash, Bonnie Raitt, sonen Rufus Wainwright och många, många fler.
"Haven't got the blues (yet)" (Proper/Border), som releasas just idag, är en mix av hans ständiga eleganta stilbyten under karriären som växlat mellan rock, country, folk americana och allt annat.
"Haven't got the blues (yet)" (Proper/Border), som releasas just idag, är en mix av hans ständiga eleganta stilbyten under karriären som växlat mellan rock, country, folk americana och allt annat.
I båda fallen är det klass rakt igenom och en blytung välriktad spark i skrevet på åldersdiskriminerarna.
/Björn
/Björn
Hypnotisk bra
Tom Petty & The Heartbreakers första studioalbum på fyra år, "Hypnotic Eye", släpps idag.
Men för oss som vill ha den gräddiga återkomsten till rock´n´rollen som styrde de tidiga album på 70-talet i vinylform så blir det att vänta tills den 20 augusti.
Men det hindrar naturligtvis inte att man redan lyssnat in sig rejält i förtid.
/Björn
Men det hindrar naturligtvis inte att man redan lyssnat in sig rejält i förtid.
/Björn
Kina & Giulia
Los Angeles baserade Kina Grannis har haft sitt andra album "Elements" (One Haven/Hemifrån) ute sen midsommar och de smålyriska recensioner har börjat droppa in.
Indiepop sångerskan är ingen duvunge i sammanhanget efter fullängdsdebuten med "Stairwells" från 2011 och hiten "Message From Your Heart" några år tidigare.
"Elements" innehåller dussinet spår där Grannis hela tiden visar att hon är en utmärkt sångerska med fingertoppskoll hur man plockar ihop stilfulla melodier.
"Elements" innehåller dussinet spår där Grannis hela tiden visar att hon är en utmärkt sångerska med fingertoppskoll hur man plockar ihop stilfulla melodier.
Italienska singer/songwritern Giulia Millanta med rötterna i Florens, men numera bosatt i Austin, Texas, blandar genres ohämmat och det utan att i slutändan missa målet.
Dessutom behärskar hon förutom sitt modersmål och engelska även franska och spanska och använder sig gärna av det.
På sin fjärde fullängdare "The Funamabulist" (Ugly Cat Music/Hemifrån) som är inspelad i Austin tar hon sina musikaliska rötter från traditionella folkmusiken och blandar med pop och americana och strimmor av country.
De 14 spåren är vokalt huvudsakligen levererade på engelska, men kryddat med en handfull sånger på modersmålet.
Björn
Hälsosamt psykedeliskt antidot
The Black Angels
"Clear Lake Forest" (Blue Horizon/Border)
PPPP
Ifjol kom 13 spåraren "Indigo Meadow" och 14 månader senare följer man upp med den sju låtar bestyckade "C.L.F" där man fortsätter missionen som bärare och förmedlare av den amerikanska rock´n´roll psykedelikan med rötter i 60 och tidigt 70-tale.
Ifjol kom 13 spåraren "Indigo Meadow" och 14 månader senare följer man upp med den sju låtar bestyckade "C.L.F" där man fortsätter missionen som bärare och förmedlare av den amerikanska rock´n´roll psykedelikan med rötter i 60 och tidigt 70-tale.
Har man den första Nuggets-boxen i sin skivsamling och vårdar den dyrt så är Austin bandet definitivt något man kvickt tar till sitt till musikaliska hjärta.
Nuggets hjältar som The Electric Prunes, The Seeds, Count Five, 13th Floor Elevators och en hel del andra har säkerligen på nytt satt prägel på medlemmarna när man snickrat på låtmaterialet till albumet.
Men det blir aldrig en stel psykedelisk rock retrokänsla då man på ett mycket smakfullt sätt lyckas förena det förflutna med nutid och skapa ett sound som kommer att funka långt in i framtiden.
"Sunday Evening", totalt strålande "Tired Eyes", "Diamond Eyes" och "The Flop" är en öppning som berättar att The Black Angels är ett hälsosamt antidot till alla som hatar mainstream rocken.
Och visst hade man oerhört gärna sett sex, sju låtar till på plattan.
Men 28 minuter kan också vara magnifika.
Björn Bostrand
En popmelankolisk dröm
Jeff Larson
"Close Circle" (Red Bell Recordings/Hemifrån)
PPPPP
PPPPP
Den amerikanska singer/songwritern kan luta sig mot en diger diskografi där han gång på gång visat att han tillhör elitskiktet när det gäller att snickar låtar som liksom bara omfamnar en med sin varma melodiösa grace.
Men trots det så är han fortfarande ointressant för skivbolagsjättarna och därmed en doldis bland de breda massorna.
Det är inget annat än ett mysterium att Jeff Larson fortfarande är så osynlig på alla sätt och vis.
Han är polare med Gerry Beckley och Dewey Bunnel som i amerikanska folkrockarna America under 70-talet och tidigt 80 hade sin storhetstid.
Musikaliskt kan man utan tvekan påstå att de är musikaliska bröder med Larson.
Beckley och Bunnel producerade föregångaren "Left Of A Dream" och finns också med bland de musiker som backar upp Larson på de 11 spåren som fyller "C.C".
Inledande "Rescue" placerar ribban skyhögt på direkten. Fortsättningsvis spinner Jeff Larson och ett gäng musikaliska vänner ett graciöst nät av granna låtar där melodierna sitter direkt och den vokala smyckningen är extra bonus.
Kort och gott.
En 39 minuter och 39 sekunder melankolisk folk, pop, americana och softrock dröm.
OBS! Ska enligt www.hemifran.com som sköter den svenska distributionen finnas tillgänglig från och med i morgon den 22 juli.
Björn Bostrand
Övertygande på direkten
Redan ifjol lossade Austin födda Reed Turner sitt senaste album "Ghosts In The Attic" (Reed Turner/Hemifrån) hemma i staterna och sedan igår ska det finnas tillgängligt hos oss.
Releasen i USA gjorde att branschmagasinet Country Music Association placerade honom på sin 20 topp lista, "Who New To Watch 2013", och recensenterna har dragit paralleler till namn som Leonard Cohen, Jeff Buckley och The Avette Brothers.
Men han står också stabilt på egna ben.
Grundad i americana och klassisk amerikansk rootsmusik har han mejslat fram en varm modern trubadur feeling som förstärks av ett stilfult, tidlöst och grannt personligt låtmaterial.
När det levereras med ett band som förutom balanserade gitarrer ramar in låtarna med sorgsen steel, cool ståbas, varm fiol, molliga trummor och utsökt vokal smyckning blir det bara övertygande på direkten.
/Björn
Det låter guld
Det blir en kanonstart på sensommaren
Och det tack vare en trio drypsäkra herrar på 62, 66 respektive 39 år.
66-åriga John Hiatt och hans nya lysande album "Terms Of My Surrender" som släpps i morgon recenserade jag redan igår.
66-åriga John Hiatt och hans nya lysande album "Terms Of My Surrender" som släpps i morgon recenserade jag redan igår.
66:an Tom Petty, naturligtvis med sina hjärtekrossare i ryggen, lossar fullängdaren "Hypnotic Eye" den 30 juli.
En minst sagt efterlängtad platta som ska vara en återgång til rock´n´roll soundet som präglade deras tidiga alster i slutet på 70-talet.
En minst sagt efterlängtad platta som ska vara en återgång til rock´n´roll soundet som präglade deras tidiga alster i slutet på 70-talet.
Sist och yngst, men för den skull knappast klenast, handlar det om Ryan Adams självbetitlade uppföljare till 2011 års "Ashes & Fire" och eleasen är satt till den 9 september.
Det låter guld!
/Björn
Utsökt hantverk
Han är mest känd som sångare och navet i altcountry rootsrockande amerikanska band som The Vibro Kings och Steel Rodeo.
Därmed är Eddi Seville nog att betrakta som en total doldis hos oss trots att hans CV innehåller många intressanta samarbeten både som låtskrivare, musiker och producent med ett antal aktade namn.
Men när han nu tidigare i sommar släppte solodebuten "Ragged Hearts" (Temple Ward Music/Hemifrån) så finns det all anledning att haka på.
Seville har bland annat beskrivts som en korsning av John Mellencamp och Rolling Stones och de 11 spåren på "R.H" är formade av en utmärkt låtskrivare och sångare som har järnkoll på både uptempokickarna och de sårade balladerna.
"A Crooked Mile", "Blind Love", "Ashes To Ashes", "Love´s Got A Hold" och "Save My Soul" är bara fem exempel på förträffligt hantverk som bör kollas upp.
/Björn
Därmed är Eddi Seville nog att betrakta som en total doldis hos oss trots att hans CV innehåller många intressanta samarbeten både som låtskrivare, musiker och producent med ett antal aktade namn.
Men när han nu tidigare i sommar släppte solodebuten "Ragged Hearts" (Temple Ward Music/Hemifrån) så finns det all anledning att haka på.
Seville har bland annat beskrivts som en korsning av John Mellencamp och Rolling Stones och de 11 spåren på "R.H" är formade av en utmärkt låtskrivare och sångare som har järnkoll på både uptempokickarna och de sårade balladerna.
"A Crooked Mile", "Blind Love", "Ashes To Ashes", "Love´s Got A Hold" och "Save My Soul" är bara fem exempel på förträffligt hantverk som bör kollas upp.
/Björn
I sitt livs musikaliska form
John Hiatt
"Terms Of My Surrender" (Warner/rootsy.nu)
PPPPP
Samtidigt som vissa megastjärnor näst intill totalt skiter i att skapa nytt material och istället fortsätter att mjölka sina skygglapps försedda fans på stålar så finns det artister som outtröttligt och i en jämn ström fortsätter att leverera magi.
Den 62-åriga och Indianapolis födde John Hiatt är utan snack en av dessa levenratörer under de senaste decenierna.
Lika säkert som det är sant att Hiatt´s försäljningsiffror aldrig någonsin rättvist matchat hans magnifika rykte inom "kåren" som inneburit att han ändå fått hyfsat betalt när andra artister fått så kallade hits med hans låtar.
"T.O.M.S." är studioalbum nummer 22 i en solokarriär som är svårstraffad oavsett vilka namn du försöker ruska fram ur rock'n'roll ärmen.
Sedan debuten med "Hangin´Around The Observatory" 1974 har han alltid med ett starkt personligt avtryck och klass avhandlat hela grenverket i rock och rootsfåran.
"T.O.M.S." är producerad av Hiatt´s gitarrist Doug Lancio som lyckades övertyga honom att byta ut den elektriska gitarren mot en akustisk gura och för första gången på flera år även båsa i ett munspe pål ett flertal låtar.
Akustisk blues är helt klart en sticker som passar på "Terms Of Surrender".
Men då är det blues på John Hiatts villkor och form och det är långt, långt bort från den standardiserade 12-taktaren.
Med 11 nyskrivna Hiatt-ess som leds av den där oförändrat soulfyllda, smårossliga rösten och backas av ett utsökt band så är det här ännu ett helt excellent album att lägga till en mäktig diskografi.
Den kan definitivt också ses som ytterligare ett av åtta bevis på 2000-talet att John Hiatt aldrig har tappat fokus och fortfarande är i sitt livs form som låtskrivare, artist och musiker.
Men det räknar jag inte med att den breda allmänheten varken kommer att upptäcka eller vill förstå.
Björn Bostrand
