Popgeni

Rhett Miller och hans polare i altcountryrockarna Old 97*s, Dallas, Texas, är tillbaka med nya

albumet "Most Messed Up" (ATO).

Studioalbum nummer tio i en rakt igenom mer eller lite mindre strålande discografi och det borde
vara betydligt fler än jag och Teknikchefen som gör vågen.

/Björn

 

 

Black Mountain mannen Stephen McBean är tillbaks med sitt sidoprojekt Pink Mountaintops och tiospåraren "Get Back" (Jagjaguwar/Border).

Och vilken återkomst sen.
För det här är rena smörgåsbordet på det tidlösa rock'n'roll uttrycket som inte stånkar på i den breda radiorock fåran men samtidigt sugit åt sig alla de rätta historiska ingridienserna.

Kemin mellan McBean och producenten Joe Cardamone (leadsångare i Icarus Line) är optimal och tillsammans med en flock skarpt svarvade och ärrade musiker av helt rätt virke som J Mascis (Dinosaur Jr.), Gregg Foreman (Cat Power, Delta 72), Steve Kille (Dead Meadow), Annie Hardy (Giant Drag), och Rob Barbato (Darker My Love, The Fall, Cass McCombs) så har duon bakat ihop ett helt lysande album med ingridienser från powerpop, punk, new wave, indie, psychedelia och spetsat med eget snille.

Pink Mountaintops är naturligtvis inte det mest kända bandet som valt att uppfinna göra rock'n'rollen igen.
Men sättet de gör det på är en sann kick.

/Björn

 

 

Bara så att ni inte missar!

Rodney Crowell's senaste album "Tarpaper Sky" (New West/WMS) som har tio dagar på nacken är ytterligare bevis på att 63-årige Crowell fortfarande är en av de absolut bästa och finaste förmedlarna av första klassens country, altcountry och americana.

Sedan debuten "Ain't living Long Like This" 1978 så har han hunnit med hela 23 album, inkluderat några samlingsalbum.

Räknar man från 2001 till dags datum så handlar det om nio album, bland annat samarbetet med Emmylou Harris på "Old Yellow Moon" från ifjol, som samtliga är av näst intill oslagbar kvalité.

För ditt eget musikaliska välbefinnande investera i Rodney och "T.S" eller praktiskt taget vilket album som helst av de nio senaste.

Eller kanske alla?

Din skivsamling skulle få sig ett gigantiskt lyft och är du en novis på ämnet så har du en fantastisk musikalisk resa framför dig vart du än börjar gräva.
/Björn

 

Det blir rätt mycket musikfilm på bio framöver.

I Startgroparna just nu är Clint Eastwoods senaste projekt "Jersey Boys", som baseras på musikalen med samma namn-. I stort sätt är det historien om Frankie Valli And The Four Seasons. Och deras musik kommer därmed att få utt uppsving utanför New York, den här gången.

Frankie Valli And The Four Seasons var ett amerikanskt östkustfenomen under 1960-talet. Inte helt olikt dagens hiphopartister kom de från lite bråkigt förflutet, men med en stor musikalisk talang. I en popvärld som allt mer invarderades av brittiska artister, så höll låtskrivarna Bob Gaudio och Bob Crewe och Frankie Valli And The Four Seasons sina huvuden högt med popmusik med doowop och soul som bas.

"Jersey Boys" kommer nog inte att starta en nostalgivåg av samma kaliber som följde "American Graffiti" ("Sista Natten Med Gänget") 1973. Men för oss svenskar som sett både Cornelis och Monica Z på duken, kan det nog bli en trevlig upplevelse att få se 1960-taets musikscen i New York. Häftiga bilar, coola kläder, snygga frisyrer och god musik lovar i alla fall trailern.

/stefan

Från och med nästa torsdag finns Popgeni-darlingen Imelda May´s nya album "Tribal" (Decca) tillgänglig

hos välsorterade handlare.
Men det handlar om import versionen som är betydligt dyrare när den släpps inom våra gränser.
Själv hoppas jag att Tribal finns på Spotify från och med den 24:e och investerar senare i den "svenska" vinylutgåvan som förhoppningsvis dyker upp någon gång i maj.
/Björn 

Det sägs ju att man ska grotta ner sig och ha tråkigt på årets längsta fredag.
Men för att liksom lätta upp den påklistrade gråheten så passar amerikanen Mark Oliver Everett, Eeels när det handlar om mjuk, finstämd, melodisk och popmelankoli, perfekt.

Kanske är det ett medvetet drag när han väljer att releasa sitt nya album "Cautionary Tales Of Mark Oliver Everett" (PIAS/Border) just idag.

Hur som helst så går 14:e kapitlet i discografin i samma stilfulla popspår med berättelse som fäster och berör och får oss att känna igen oss själva.
Klasspop för melankolikern.

Glad Påsk!

/Björn

 

Sugen på lite droneblues?

Då ska du kolla in Manchester baserade singer/songwritern Liz Green och hennes purfärska album "Haul Away" (PIAS Nordic/Border).

Inspelat i klassiska, personliga och analoga Toe Rag Studios i London så skiljer sig den här slutprodukten som så många gånger tidigare ordentligt från mängden.

Som en Nina Simone från Manchester 2014 i en svartvit film från Jack The Rippers London, funderade skivbolaget.

Varför inte?

/Björn 

 

 

 

Vad har vi gjort sedan en vecka tillbaka...

Inte ett skit. Tagit semester, varit utarbetad, vårtrött, jobbat... Eller allt på samma gång.

En sak slutar vi inte med. Att hitta ny och kul musik.

Ny och kul musik 2014 låter 80-tal.

Först har vi amerikanska poppunkarna i The Men som blandar skitig punkrock med popglitter. Låter lite som ett nytt projekt av Paul Westerberg, Men även otvivelaktiktigt amerikansk östkust.

 

Fanfarlo är från Londons betong. Det har fastnat i det mer syntiga soundet. Lite Simple Minds. Lite Decan Blue. Lite brittisk indie som drömmer sig bort från betongklumpar till gröna ängar med all världens blommor.

Suveränt för den vårtrötte och febersjuke popnörden.

/stefan

 

 

 

Martin Lorentzson är den blågule singer/songwritern som på åttaspåraren "Together" (Bamalama Recordings/Hemifrån), hans tredje allbum, visar klass och stil både som låtskrivare, sångare i något som lämpligtvis kan sorteras in i facket för drömsk rootspop med essenser från folk, blues och country.

Lorentzson har alltid varit en do-it-yourself artist och samtliga tre album har blivit verklighet utan något etablerat skivbolag i ryggen.

John Zipperer är en f.d. amerikansk TV-skådis och stuntman som efter att ha blivit påkörd av en tankbil när han bytte däck på motorvägen utanför Atlanta bjöds på en vådlig 40 meter lång flygfärd innan han kraschlandade.

Den nära-döden-upplevelsen fick honom att tänka om helt och satsa allt på musiken istället.

Självutgivna debutalbumet "Full Circle" (John Zipperer/Hemifrån) dukar upp en grann blandning av blues, country, gospel och rockabilly där Zipperer's kristallklara tenor hela tiden leder storartat och musikaliskt backas upp av ett band där medlemmarna har erfarenhet av att ha lirat med Frank Zapa, Jehro Tull, Vanilla Fudge och The Wallflowers.

12 av de 13 spåren är Zipperers egna verk och tolkningen av Van Morrisons "Brown Eyed Girl" är en cover extraordinär.

/Björn 

 

 

Fredag den 11:e släpps tre album som absolut är värda att låna ett öra.

Amerikanska folkpsycheliska bandet Horse Thief med sångaren, gitarristen och keyboard

mannen Cameron Neal i spetsen som botaniserar med liknande ljudbilder och låtbyggen som

sina turnékompisar i Midlake lossar fullängdaren "Fear In Bliss" (PIAS/Border).

En klar skräll, i alla fall för mig, är grungeikonerna Afghan Whigs "Do The Beast" (SubPop/Border).

Med andra och tredje albumen, "Up On It" 1990 och "Congregation" 1992, på SubPop-etketten

så räknades de tillsammans med Nirvana, Soundgarden, Mudhoney och Pearl Jam som

grungens pionjärer.

1998 släppte de fullängdaren "1965" och 16 år senare är comebacken på

moderetieketten ett faktum för Greg Dulli och hans mellankoliska herrar. Och "Algiers" är ett av

flera klara bevis på att de funkar utmärkt även 2014.

Katten bland hermerlinerna i trion är den här läckert stökiga och bullriga Londonbaserade

blues och rock'n'roll duon. 

The Graveltones som låter som mycket mer består "bara" av Jimmy O, guitar & sång och Mikey Sorbello

på  trummor & och en massa annat oväsen.

De säger sig vara influerade av namn som Captain Beefheart, John Lee Hooker och

Queens Of The Stoneage, men man kan även klart och tydligt bena ut både The White Stripes,

Black Keys och några andra i de 12 spåren på läckra debuten "Don't Wait Down" (Lagoon Dog/Border) som släpptes ifjol i hemlandet.

The Graveltones agerade förband till The Temperance Movement under deras Englands turné

i september 2013.

/Björn

 

 

Anledning till mindre extas inträder nästan två veckor bort, närmare bestämt den 16 april.

I alla fall om man gillar Rodney Crowell som då släpper sitt nya album "Tarpaper Sky" (New West) som är den minst sagt efterlängtade uppföljaren till 2008 års hyllade "Sex And Gasoline".
Tillika det femte strålande albumet under eget namn på 2000-talet som ännu en gång bevisar att han fortfarande är en av de största traditionalisterna inom den progressiva countryn, americanan och countryrocken.

/Björn  

Montreal-duon Thus Owls med Erika Angell i spetsen är från början ett svenskt band från Göteborg och Stockholm. Erika träffade maken Simon Angell då han turnerade med Patrick Watson (och hon med Loney Dear), och Erika och blev helt betagen i hans experimentella approach till musiken.

Det tog inte lång tid innan de var gifta och började göra musik tillsammans. Simon flyttade till Sverige och de gjorde två plattor tillsammans med svenska musiker men det var inte förrän de flyttade till Montreal som de hittade soundet de verkligen ville ha.

På måndags släpps albumet "Turning Rocks" (Secret City/Border). Ett mycket spännande och melodiskt lockande album med tio personligt formade låtar och en högtflygande ljudbild som de själva säger har influerats och hämtat sin  inspiration från Talk Talk, Alice Coltrane, PJ Harvey och japansk 70-tals surf-rock.
Albumet kom till ur en kreativ process där de använde sig av en multi-media-scrapbooking metod som Erika lånat från filmbranschen.Historierna i låtarna är bland annat hämtade från Orust där Erika växte upp och där hennes familj bott i flera generationer.

Jace Lace från Besnards Lake har mixat albumet som är inspelat i Breakglass Studios i Montreal.
Thus Owls kommer till Sverige under vår/sommar för några spelningar men datum och platser är inte klara ännu.

Wall Street Journal kallade Thus Owls för “exquisite experimental chamber-folk” efter att de sett deras konsert på SXSW.
/Björn

 

Fick ett pressmeddelande från Liza på Border Music.

Snacka om coola killar, megasuccé med över 20 miljoner visningar på YouTube och majorlångnäsa!

"Clemens hade ett rum hemma hos sina föräldrar som han kallade sin studio. Det var här han snickrade ihop sina första låtar. Han lärde sig spela gitarr när han var tolv och 2012 började han att sjunga, skrev fler låtar och spelade in dem tillsammans med sin kompis Philpp och tillsammans bildade de Stolen Chance.

De första låtarna lades upp på youtube och på nolltid hade låten "Stolen Dance" en halv miljon visningar, klättrat upp på tyska topplistan utan någon promotion alls.  Ryktet om låten spred sig snabbt och under tio dagar i juni var de den mest bloggade gruppen i världen!

Majorbolagen stod nu i kö men grabbarna bestämde sig för att starta en egen label och lära sig någonting av processen. ”Det var intressant att lära sig varenda aspekt av att sätta upp en egen label” säger Clemens.

Nu släpper Pias först en radio edit av Stolen Dance som är tagen från albumet "Sadneccesary" som släpps den 9 maj i Sverige.

Albumet är redan utgivet i Tyskland, Frankrike och Belgien ligger 12 på Europalistan!"

/Björn