Glöm inte Riddle & The Stars
Riddle & The Stars.
Nu är det dags att påminna er som kanske har glömt att aussie singer-songwritern Ben Riddle, äkta
(Songs & Whisper/Hemifrån) just idag.
som ett möte mellan "Fleetwood Mac och The Waterboys".
Men Riddle & The Stars har absolut något alldeles eget också.
/Björn
Starkt personligt rockband med popsånger
Med pappa Marc Ford, bland mycket annat gitarrist i Black Crowes, och mamma Kirsten Ford också
med musikalisk karriär så var framtiden näst intill utstakad från barnsben för Elijah Ford.
sin egen solokarriär i sjön.
Solodebuten ”Upon Waking” kom 2011 och EP'n ”Ashes” 2012 och efter två års turnerande i
Europa och USA för Elijah Ford och hans band The Bloom så släpptes fullängdaren "Elijah & The Bloom
"As You Were" (Nine Mile Records/Hemifrån/Border) för knappa två veckor sedan.
med popsånger och jag vill att låtarna ska träffa den som lyssnar både i huvudet och höfterna. De tidiga
Heartbreakers albumen är helt klart starka influenser, säger Elijah Ford.
Hjärtekrossar vibbarna hörs läckert på "Black And Red" och albumets avslutande spår "Faltering"
där mamma Kirsten både körar och står som medkompositör.
Rakt igenom ett kraftfullt och starkt personligt färgat album med klar potential att växa efter varje
upprepning.
/Björn
Ärrade hundar på offensiven
Howlin' Dog Records är det lilla oberoende skivbolaget i Alamosa, Colorado, med övertygelsen
att hitta och skapa nya kanaler för artister och band att nå ut med sin musik runt om i världen i en
bransch som är under ständig förändring.
Med fokus på södra Colorado, New Mexico och ner genom Texas och klassiska musikaliska uttryck
som roots rock, blues, country, folk och Americana så bedriver de en mission.
Ärrade herrarna och polarna Michael Hearne och Shake Russel är båda, trots helspäckade och
imponerande musikaliska CV's, blanka ark för majoriteten.
Men nu går duon på offensiven och släpper tre högklassiga Howlin' Dog album på samma bräde.
Som duo på "Only As Strong As Your Dreams" (Howlin' Dog Records/Hemifrån), Russel solo
på "Little Bright Band Of Light" (Howlin' Dog Records/Hemifrån) och Hearne på "Red River Dream"
(Howlin' Dog Records/Hemifrån).
Tidlöst coolt och bra och ännu ett bevis på att ålder många gånger bara är en nuffra.
/Björn
Missa inte
"Autumn" (YepRoc/Border) är album nummer sju från North Carolina kvartetten som bildades i
Raleigh, North Carolina 1999. Chatham County Line's korsning av bluegrass och country är i vanlig
ordning en njutbar resa med fyra veteraner som fortfarande är på topp av sin låtskrivarförmåga, akustiska
arrangemang och vokala harmonier.
/Björn
Inte helt olikt C.C.L.
Men Texas singer/songwritern Keegan McInroe blandning av klassisk country, tidig blues,
folk och rock och passar perfekt in i det som man under 60 och 70-talet kallade outlawcountry.
McInroe har i mer än ett decenium stått på otaliga scener runt om i USA och Europa och de 14
låtarna på "Uncouth Pilgrims" (Keegan McInroe/Hemifrån) har alla sin grund i Keegan's personliga
upplevelser under de senaste tre årens turnerande i Europa.
New York baserade Sari Schoor debuterar med "A Force Of Nature" (Manhaton Records/Border).
Fylld med blytung bluesrock med rötterna i det sena 60-talets brittiska bluesvågen.
Sari som är skolad operasångerska har en minst sagt kraftfull röst som sitter perfekt både i bordvältare
som ovanstående Ram Jam cover.
På stilsammare spår som "Oklahoma", "Letting Go", "Ordinary Life" och den udda tolkningen av
The Supremes "Stop! in The Name Of Love" visar hon att det finns gott om soul i strupen också.
Hon har själv eller tillsammans med andra skrivit merparten av låtarna på plattan och bland musikerna
som kompar henne finns Walter Trout (John Mayall, Canned Heat), Innes Sibun, (Robert Plant), Oli Brown (RavenEye) och John Baggott (Massive Attack, Portishead).
/Björn
Jag har själv inte lyssnat så mycket på WovenHand och deras gedigna discografi som startade
för 14 år med en självbetitlad debut.
Däremot har jag utmärkt koll på 16 Horsepower som var bandet som David Eugene Edwards frontade
innan han och bandmedlemmarna gled isär och Edwards bytte fokus till WovenHand.
Visst finns det soklara likheter i ljudbilden mellan de båda grupperna och Edwards desperat hypnotiskt
mässande sång är intakt.
Så på sätt och vis är "Star Treatment" (Glitterhouse/Border) ett kärt återseende.
För precis som 16 Horsepower är det knivigt att sortera in WovenHand i någon enstaka genre
med ett sound som är en läckert påträngande gräll tapet av americana, neo-folk, punk, altcounty
och psykedelia.
Inspelat hemma hos grungeikonen Steve Albini är "S.T" ett album som gör att man måste kolla
upp bandets backkatalog.
Och har man inte koll på 16 Horsepower så är den uppdateringen lika given.
/Björn
"It Might Take A While" (Haldern Pop/Rough Trade/Hemifrån) är ett album som bevisar att
musik är helt gränslöst.
På sitt andra album gör tyska kvartetten Someday Jacob från Bremen grandios americana,
korsat med 70-talets elegantaste västkustspop och indie-folk.
Producerat i Tyskland, England och USA med ett team bestående av Vance Powell (Kings Of Leon,
Jack White), Richard Dodd (George Harrison, Tom Petty, Dixie Chicks) och Popgenivännen
Israel Nash Gripka, som alla strött lovord över gruppen.
Jörn Schlüter, gitarrist och sångare, bevisar med de 11 egenhändigt pennade låtarna att han besitter
något alldeles speciellt.
Redan med debutskivan "Morning Comes" 2012, då var Schlüter på helt egen hand, uppmärksammades
hans varma låtskrivarådra hemmavid samt i Holland och England.
Ett spår från plattan hamnade också på Rolling Stone Magagazine's "Best Of New Voices CD".
Sedan dess har Schlüter's alter ego blivit ett band med Martin Denzin, trummor, Uli Kringler, gitarr,
och Manuel Steinhoff, bas, är det optimalt.
/Björn
Outslitbara garagerockkungar
garagerock i fusion med rockabilly, soul och surf.
Album nummer 21, "...The Band Drinks For Free" (YepRoc/Border), innebär också att man firar
40 år som fortsatta delikata leverantörer av låtar med livsviktiga teman som kärlek, svek och
död körda genom deras patenterade och personliga filter av fuzzad gitarr, Farfisa orgel, bas och trummor.
bildades 1976 medans "färskingarna", 68 åriga Bill Milhizer, trummor, samt youngstern och basisten
Ken Fox, 56, har skött rytmsektionen sedan 1980 respektive 1990.
Vi kategoriserar dem självklart under "De största popgenierna".
/Björn
Våga göra bekantskapen
För Andrea Schroder kräver helst sin lyssnares fulla uppmärksamhet.
från inledande titelspåret till avslutande "Endless Sea".
led från Marlene Dietrich via Nico, David Bowie, Patti Smith, Nick Cave till chamberpop.
producentstolen och i samarbete med Schroeder, Jesper Lehmkuhl och Victor Van Vugt.
Dessutom så gästar Pelle Ossler på gitarr
/Björn
Magnifikt återuppvaknande
fick nog av på musikbranschen efter fem album, ett misslyckat äktenskap och 13 år
av barspelningar med usla gage som mynnade ut i en svår depression.
Så hon lade helt sonika ner sin musikaliska karriär efter att ha hamnat i en svår depression.
skaffa sig en utbildning.
Men som en form av personlig form av behandling av sin depression fortsatte hon ändå att skriva
låtar där texterna handlade om alla märkliga historier och mänskliga livsöden som hon mött under
sin långa karriär.
Men stöd och guidning av Cobb kom Bonnie över sin oro och beslutet att lägga ner karrären för gott.
låtar som alla berättar historier om krossade hjärtan, livstvivel och återuppvaknande.
"Man kan höra Bonnie's själ och hjärta i varje ton. Det var hennes ärlighet och anspråkslöshet som
låtskrivare som verkligen gjorde att jag verkligen ville göra albumet med henne", säger Cobb.
Den odiskutabelt granna sångrösten, som jämförts med Dusty Springfield när hon var som bäst,
spelade säkert också viss betydelse för Cobb.
Fortfarande excellent popmission
Lite besviken blev jag.
I alla fall till en början.
För som man kan höra när man jämför ovanstående "Thin Air" som finns på odiskutabla Glasgow
favoriterna Teenage Fanclub och deras nya album "Here" (PeMa/Border) som släpps idag, och
nedanstående esset "Ain't That Enough" från 1997 års "Songs From Northern Britain", så finns en
viss skillnad när det gäller låtarnas själ och sound.
Den går också att höra på "Howdy" 2000 medan 2005 års "Man-made" och "Shadows" 2010 mer
är inne på "Here" tänket.
Men när jag fått lite distans, i takt med antalet upprepningar av deras tionde studioalbum så infinner
sig den där odiskutabla musikaliska värmen som alltid genomsyrat gruppens produktioner..
Så egentligen handlar det bara om lite mjukare finlir på en totalt excellent popmission som pågått
sedan 1990 med debuten "A Catholic Education".
Som det demokratiska band som de alltid varit så har de tre originalmedlemmar Norman Blake,
Raymond McGinley och Gerard Love ritat ihop fyra låtar vardera.
/Björn
Åker med igen
King Of The Tramps sound har kallats "whiskey gospel" av någon klurig rockkritiker. I grund och
botten handlar det om blandade influenser från rootsrock, rhythm 'n' blues, gospel sydstatsrock
och countryrock.
Album nummer fyra i diskografin, "Cumplir con el Diablo" (Old School Records/Hemifrån), som
kom mitt i sommaren 2016 är hur som helst en utmärkt platta att möta höstmörkret med.
Kraftfulla sångaren och gitarristen Todd Partridge och de övriga tre bandmedlemmar piskar upp ett
stabilt klassiskt rockgung, spetsad med både soul och gospel.
Och trots att man har hört det många gånger förr så åker man med igen.
/Björn
Rogivande poppoet
med förflutet i grupperna Twothirtyeight, Discover America, Telekineses och sedan 2003 som soloartist.
Men numera säger Staples att han lämnat det negativa bakom sig och fokuserar på det positiva i livet.
popkänslan som dominerar albumet känns också som en bekräftelse på att han klivit
spåren, och vars låtar har streamats över tre miljoner gånger.
Förnärvarande är Staples med band inne i ett intensivt turnerande i USA som pågår en vecka in i oktober.
Undrar om det blir några Sverige gig?
/Björn
One man pop Swirsky
Mångfaldigt prisade singersongwriter Seth Swirsky är tillbaka med sitt i popfinesskretsar hett
efterlängtade tredje soloalbum ”Circles & Squares” (Grimble Records/Hemifrån.)
Swirsky, som också är ena halvan i hyllade popduon, The Red Button, tillsammans med Mike
Ruekberg är även på solokvist ett snyggt stilfullt eko från 60 och 70-talets popmusik med starka
melodier, upplyftande hakar och graciösa högtflygande arrangemang.
Swirsky skrev, spelade alla instrument, sjöng alla stämmor och producerade alla 16 låtar som
nästan samtliga klockar in strax under eller strax över tre minuter.
Det sistnämnda ett ganska typiskt format när det gäller odödlig vintagepop.
Men även om Swirsky's pophantverk drivs av ett från eko svunna decenier så är det tidlöst rätt med
en smakfull blandning av musikaliska essenser som jangle pop, indie, psykedelia och stänk av både soul
och jazz.
Fans av Beatles, Jellyfish och massor av andra popsnillen är härmed informerade.
/Björn
