Som vanligt men med en öppning
The Refreshments "Straight Up" (Darrow/Gamlestans Grammofonbolag) låter ungefär som de 14 föregångarna.
Men det är inget som helst nedlåtande i att säga att om du har du hört en Resfreshment platta så har
du hört alla.
För låtskrivarmaskinen Joakim Arnell och hans mannar har en smått magisk förmåga att krama ur
essensen hur många gånger som helst oavsett det gäller Tex-Mex, rockabilly, surfpop eller basic rock.
tempo och Wreckless Eric's underbara "Reconnez Cherie".
/Björn
Mudcrutch äntligen på retur
Förutom Petty, bas & sång och Leadon, gitarr & sång så kompleterade trion Jim Lenehan, leadsångare,
Ganska precis åtta år senare så är det dags för uppföljaren "2" (Reprise Records) som med sina
11 tidlösa southern pop & rock spår funkar som vilken högklassig produktion som helst ur Petty's
minst sagt klassiga produktion.
Nytt oemotståndligt kliv från Romano
En bedårande musikalisk kamelont.
Daniel Romano "Mosey" (New West/Border) är ännu ett strålande bevis på att den kanadensiska
låtskrivaren, sångaren och gitarristen inte är ett dugg rädd för att på nytt byta skepnad.
Snarare verkar det var ett litet måste.
Album nummer fyra låter annorlunda än de tre tidigare och om man inte visste om det så skulle man
adrig kunna tänka sig att det är samma person som pryder omslagen till 2013 års eleganta countrysnyftare
"Come Cry With Me" och "Mosey".
Ljudmässigt är steget från "Come..." och fjolårets "If I've Only One Time Askin" stort och stilbrytande.
Men kvalitén och den personliga spetsningen är fortsatt helt excellent även om countryn bara stundtals
gör sig påmind i ljudbilden på de 12 spåren.
I stället släpper han loss sina 60 och 70-tals influenser och blandar upp med småskramlig melodiös
poppunk och smakfulla soulvibbar.
Fråga mig inte hur han gör, för även om Romano lånar ordenligt ur det tidlösa musikskafferiet så känns
hans sound ännu en gång på något sätt nytt och alldeles eget.
Svårt att förklara hur han bär sig åt.
Men efter två lysande countrypastischer så tar Romano ytterligare ett kreativt kliv och gör ett album
som solklart aspirera på en plats på min årsbästalista.
/Björn
Supergrupp för själen
Dave Schools, gitarr, Neal Casal, gitarr, Jesse Aycock, gitarr, Chad Staehly, keyboards och Derek
Trucks, trummor.
till den självbetitlade debut från 2014.
En oemotståndlig laidbackrocker som lika självklart glider över i "It Runs Together" och sen går på
Till skillnad mot debuten som innehöll cover på mindre kända låtar så har man här slagit sina kloka
Resultatet är stor med en jordnära känsla och klart extraordinär leverans.
Inspiration".
/Björn
Lockande melodiöst flow
Men bakom bandnamnet döljer sig singer/songwritern och gitarristen Thomas Pontén som
Men Pontén har också hjälp på plattan av Krister Selander som hanterar basen på sju av spåren, Johan Åkesson, trummor på tre låtar och Jessica Bah Rösman, sång, på titelspåret och "Queen Size Bed".
På "Watercolors" är det Andreas Johannesson, lead sångare i Pontén´s tidigare band, Little Green, som
sjunger.
Johannesson omkom i en tragisk olycka 2015 och hela albumet är dedikerat till hans minne.
Pontén och berättar att "River Keep On Flowing’", som också är en av låtarna på albumet, var den första
låten han och Andreas skrev tillsammans. Den spelades också på Johanessons begravning.
på Tommy James & The Shondells hit "I Think We´re Alone Now" från 1967, och de övriga sju som
Indianer extraordinära
debuten "The Great Escape" och de 12 låtarna på uppföljaren visar klart och tydligt att duon är
old school folk med country och americana och spetsa med tidlös och klassisk popmusik.
About You" och "The Sun Is Golden" på repeat hos mig.
Men i grund och botten är det här ett album som ska avnjutas från start till mål.
/Björn
Sparsmakad skönhet och snille
van Zandt har Guy Clark (R.I.P.), John Prine, Warren Zevon samt Dylan och Springsteen som
läromästare.
Men efter flytten till Oslo runt millenienskiftet skiftade han till folk och country i bandet Flying Shoes,
på "Time To Grow Wings" (Rootsy Music).
Varmt producerad av och i Rune Berg's, The Margarets, studio och med några av de finaste musiker
på (Rootsy/Warner) är inspelade i Applehead Studios i Woodstock, NY.
amerikanska singer/songwriters, pop och svensk visa är pusselbitarna i Leeb-Lundberg's skapande
och sjunger i bakgrunden för snillet och den omedelbara melodiska känslan är likvärdig och hudnära
mellan honom och Gustav.
James Felice från Felice Brothers, orgel, piano, dragspel och ljudteknikern James Bittner, på bas och
trumpet gör bakgrunden komplett.
kapacitet extraordinär om man ska utgå från det helt strålande material man får sig till livs här.
Basic charm
countryn som har sitt ursprung bland odödliga 50-tals legender som Elvis Presley, Wanda Jackson
och Carl Perkins, för att nu plocka några av det absolut största ur den flocken.
"Han För Mig" och "100 Koppar Kaffe" som är så där basic charmiga att man bara åker med.
låtit ljudbilden skena mer, för nu blir det lite väl mycket retrotänk emellanåt.
Men vad vet jag? Det kanske det som är meningen också?
Hur som helst så kommer "Min Melodi" med största sannolikhet att vara en av de mest spelade
albumen i raggarbilarna och på bilträffar runt om i Sverige den här sommaren.
/Björn
Fortsatt mästerlig Doe
Det är länge sedan John Doe var ena halvan av Los Angeles punkrockarna X och nästan lika
länge sedan han skapde bländande outlawcountry tillsammans med Exene Cervenka,
D.J. Bonebrake och Dave Alvin i The Knitters.
Sedan 1990 har han han hunnit med nio soloplattor med tidlös rockpop färgad av både country
och singer/songwriter och oftast med en extra ordinär skruv.
Solotrip nummer tio "Westerner" (Cool Rock Records/Border) är bara ett ännu ett bevis på
att Doe's verk aldrig varit i behov av bäst-före-stämpel.
Tio låtar producerade av Howe Gelb och med gäster som Cat Power, Debbie Harry och Tom Brosseau.
Själv kallar han albumet som "en psykedelisk soulplatta från Arizona öknen".
Det borde räcka för att göra er som inte redan visste riktigt nyfikna.
Och här nedan får ni en Doe-specialare från 2009 tillsammans med Popgeni vännerna The Sadies.
/Björn
Lika bra som någonsin tidigare
Kevn Kinney bildade Drivin 'n' Cryin tillsammans med Tim Nielsen 1985 och hann med ett gäng
fina album som "Whisper Tames The Lion" (1987), "Mystery Road" (1989), "Fly Me Courageous"
(1991), "Smoke" (1993) och "Wrapped In Sky" (1995) där man med finess blandade southern rock
med country, janglepop och hårrdrock.
Men det stora genombrottet infann sig aldrig och Kinney satsade på en solokarriär med fokus på
folk under tio år och med Drivin 'n' Cryin som en klar bisyssla.
spann vidare på deras klassiska och läckra genremix.
sedan 2012 släppt tre tema-EP´s med sammanlagt 16 låtar, "Songs From The Laundromat" och "Songs
About Cars, Space And The Ramones" 2012 samt "Songs from the Psychedelic Time Clock" 2013.
Från den flocken har man plockat ut tio stycken som utgör "Best Of Songs" (Plowboy/Border)
och tillsammans med sina polare har kvar fingertoppskänslan och lusten att skapa lysande rock'n'roll
och pop på sitt klockrena grundrecept.
Jag avslutar med att citera Rolling Stone Magazine.
The Replacements förmodligen låtit som Atlanta bandet Drivin 'n' Cryin".
/Björn
Rock & roll på riktigt
så utsökt sångerska som AJ Haynes så blir det ett fräsch, personligt och kraftfullt omtag på ett
beprövat recept.
passar dessutom AJ som handsken.
Som ett lite vildare Alabama Shakes.
/Björn
Den amerikanska bluesrock trion från Wichita, Kansas, undviker pricksäckert fallgroparna som finns
inom bluesgenren när man blandar upp rejält med skramlig garage, tung rock och elektrisk delta blues.
Som trio känns det som om Aaron Moreland, gitarr, Dustin Arbuckel, sång, munspel och Kendall Newby,
/Björn
Gränslösa Lowbird Highbird
Senaste svenska bidraget i den gränslösa fåran är Piteå-baserade Lowbird Highbird som med de
tio spåren på sitt debutalbum "November Moving In" (Rootsy Music) skapar ekon från tidlsöt
klassisk folk, country och americana noir med lätta stänk av blues och soul.
akustisk gitarr, Jimmie Nilsson, elektrisk, akustisk gitarr, Andreas Sahlin, elektrisk, akustisk bas, och
Elias Ortiz, trummor bara har spelat ihop i ett år förvånar med tanke på det redan mogna soundet.
Lika givet som gran och tall i den norrländska storskogen.
/Björn
Fortfarande strålande
albumet"Come On Come On".
Mary Chapin Carpenter sitt 14:e album "The Things That We Are Made Of"
(Lambent Light/Border).
vidare på hennes grundtanke om ett melodiöst, sparsamt instrumenterat sound
med hennes varma röst längst fram i mixen.
Carpenters singer/songwriter pop färgad av country och folk är fortfarande strålande.
/Björn
Stark och smakfull comeback
Julie Christensen har ett förflutet i indie och post-punk kretsar, inte minst med gruppen Divine Horsemen
som hon startade 1981 tillsammans med sin dåvarande make, Chris Desjardins.
Mellan 1988-1993 turnerade hon världen runt med Leonard Cohen som en av två bakgrundssångerskor
och från 2003 och tre år framåt "betalde" hon tillbaks till Cohen med tribute konceptet "Came So Far
For Beauty".1990 skrev hon på ett skivkontrakt med Polygram och spelade in ett album med Todd Rundgren, en
produktion som tyvärr aldrig släpptes på grund av trassel från skivbolaget.
Men hon har ändå hunnit med fem soloalbum mellan 1996 0ch 2012.
Årets coneback som frontfigur i bandet Stone Cupid och med fullängdaren "The Cardinal"
(Stone Cupid Records/Hemifrån), som nu är släppt även på våra breddgarder, är en imponerande och
högklassig uppvisning över hennes tidlöst stora bredd som sångerska och låtskrivare.
Med ett strålande fyramannaband, gitarristerna Sergio Webb och Chris Tench, trummisen Steve Latanation
och basisten Bones Hillman i ryggen, låtlån från bland andra Chuck Prophet, Kevin Gordon, Amelia White,
och en hudnära tolkning av Cohens "Anthem" så både klöser och smeker de 13 låtarna på ett mycket
tilltalande och personligt sätt.
Att Julie fyllde 60 i januari har noll betydelse.
/Björn
Alltid lika aktuellt
För 20 år sedan var Umeå Sveriges hardcorehuvudstad och medlemmarna i Sista Brytet stod i
publiken och sjöng med i texter som handlade om samhällets orättvisor.
Två decennier senare är det dags för kvartetten Fredrik Lindkvist , sång & gitarr, Lars Kyösti, gitarr,
Henrik Wiklund, bas, och Johan Fjellström, trummor att visa att punken lever vidare med debutalbumet
"Livet Inglasat" (Luftslott Records/Border) som släpps 13:e maj.
11 låtar om alltid lika aktuell konsumtionshets, medelklassångest och utarmningen av Västerbottens
inland.
Albumtiteln spinner på symbolik hos medelklassens förkärlek till inglasade uterum. En inglasning
är också en liknelse med att stå var en och för sig själv och det individbaserade samhälle som vi lever i,
säger bandet i ett pressmeddelande.
Sista Brytet växte fram under 2010 då Lindkvist tog en längre paus från Totalt Jävla Mörker.
Men det var för två år sedan, när Kyösti började lira i bandet som alla pusselbitar föll på plats.
– Det var som att någon plockade bort våra stödhjul. Vi kände oss inte längre bundna
av att veta ifall vi spelade punk eller pop. Ifall det skulle låta modernt eller retro, säger Fredrik.
Soundet är melodiös poppunk med glasklara melodier som absolut borde tilltala alla oss som
med jämna mellanrum plockar fram och njuter av The Clash, Buzzcocks och KSMB.
/Björn
