En dansk uppercut

 
Dags för danskan Ida Gard att få sitt internationella genombrott med sin tredje fullängdare
"Womb" (Revolver/Border).
Själv fick jag starka Lene Lovich vibbar både när jag såg henne för första gången och hörde titelspåret
på plattan som är uppföljaren till de båda uppskrivna föregångarna "Knees, Feet & The Parts We Don’t
Speak Of" och "Doors".
 
En utsökt sångerska, ett starkt personlig rock och pop sound med läcker instrumentering, 15 vassa
och vackra melodier som gärna skruvar och kråmar sig lite extra och tar oväntade och spännande
omvägar innan de går i mål.
Att alla låttexterna är inspirerade av boken "Populärmusik från Vittula" är en cool parentes.
/Björn 
 

Tim tål jämförelsen

 
 
"Another Orion" (Peatcart Music/Hemifrån) ett album från den amerikanske singer/songwritern
Tim Houlihan, Minneapolis, Minnesota, USA, och hans följsamma band.
Vill man sortera in det i något fack så ligger Americana nära till hands för Houlihans låtar äromedelbara,
varmt melodiska och framförda av en utmärkt sångare och låtskrivare som inte krångalr till det i
onödan. 
 
Men egentligen är det musikaliska spektrat bredare än så och han tål absolut jämförelserna med
sina influenser som Jackson Browne, Stephen Stills, James Taylor, Shawn Colvin, Lake Street Dive
och Dawes.
/Björn
 

Systrar som fortsätter att övertyga

 
Indianapolis systrarna Lily & Madeleine som musikaliskt skulle kunna vara småsyrror till Johanna
och Klara Söderberg i First Aid Kit har sitt tredje album ute nu.
Efter två kritikerrosade fullängdare på Sufjan Stevens Asthmatic Kitty Records så har man bytt label
och "Keep It Together" (New West Records/Border) hör hemma på bolaget som marknadsför sig
själva som "home for artists who perform real music for real people":
 
Absolut en trovärdig slogan då Lily & Madeleine från och med nu har stallkamrater som John Hiatt,
Steve Earle, Buddy Miller, Rodney Crowell, Daniel Romano, Nikki Lane m.fl. som absolut måste 
räknas in i den riktiga skaran.
Endast 21 och 18 år gamla fortsätter systrarna Jurkiewicz att skapa och framföra musik som har
en erfarenhetsmässig touch, själ och integritet som oftast är en stor bristvara i det åldersspannet.
/Björn
 
 
 
 

Donnie & Marlon healar

 
Två generationer.
Men ett musikaliskt uttryck som är närbesläktat och hudnära.
Donnie Fritts är den 73-årige smått legendariske amerikanske låtskrivaren och musikern som på
60 och 70-talet formade finaste sortens rhythm and blues, rock, och country.
Ränderna har inte gått ur och "Oh My Goodness" (Single Lock/Border) är en hjärtlig och varm platta
där alla ovanämnda genres avhandlas på ett dussin låtar med högklassiga gästmusiker som Spooner
Oldham, Jason Isbell, Dylan LeBlanc och John Prine.
Stark countrygospel känsla och swampgung extraordinärt.
 
25-årige Marlon Williams en singer/songwriter från Nya Zeeland som belönats med och nominerats till
flera musikpriser 
både i hemlandet och Australien de senaste åren, bland annat tillsammans med gruppen
The Yarra Benders.
I april 2015 släppte han den självbetitlade solodebuten "M.W." (Dean Oceans/Border) down under
och nu är det 
dags för oss på andra sidan att upptäcka en diamant.

Med finess och total klass och en helt magisk  sångröst blandar Marlon country, americana, orkesterpop
och folkrock i egna starka kompositioner och vackert åldrade, nästan bortglömda klassiker som
"I'm Lost Without You" och "Silent Pages".
Helheten förnimmer känslan från mitten av 70-talet.
Men samtidigt är Williams eget material så tidlöst oberoende att det alltid fungerar oavsett vilken musikalisk tidsmaskin man använder sig av.
/Björn
 
 

Amanda & jubilaren Ebbot

 
Den fängslande rösten i 2014 års Grammis vinnande gruppen Amason är lika magnifik på egen hand.
Fredag den 26/2 är releasedagen för Amanda Bergman's solodebut "Docks" (Ingrid/Border).
 
Paralellt med turnerande i Skandinavien och USA med Amason har Amanda jobbat på soloprojektet 
där allatio låtarna är skrivna av henne själv och producerat tillsammans med Petter Winberg (Amason,
Little Majorette), Jonas Teglund, Petter Granberg och Kristian Mattsson (The Tallest Man On Earth).
Arvet från hennes förlutna finns där, och samtidigt visar Amanda Bergman internationell klass.
 
 
 
Fredagen 26 februari fyller Ebbot Lundberg 50 år och passar på att begå  den kompletta solodebuten
med  "For The Ages To Come" (Akashic Records/Border) där han backas av unga och
spännande bandet The Indigo Children.
Popgeni skickar ett stort Grattis till den svenska legenden som alltid varit en mästare att blanda
kraftfull psykedelia med tydliga popmelodier och klassiska rock'n'roll gener.
Så också här! 
/Björn

Bogart kom till insikt

 
Efter år "on the road" med skruvade punkbandet Hunx And His Punks så var Seth Bogart uttråkad
på allt vad  turnerande och band hette.
Han la ner den musikaliska tänket flyttade till L.A. och fokuserade till 100 på sin konstnärliga ådra
efter att bandet släppt sitt sista album 2013.
 
Men han fortsatte ändå att skriva låtar på sin laptop, sin gitarr, en mikrofon och en simpel keyboard.
Inspirationen hämtade han från favoriter som han växte upp med, typ Radio Disney, Broadcast och
80-tals pop typ Lio, Plastic Bertrand, Le Tigre, Nina Hagen och Kraftwerk.
 
Han kom till insikt att musiken faktiskt var lika viktig som konsten för honom och den omedelbara
syntindiepop med solklar kardborreeffekt som han dukar upp på solodebuten "S.B." (Burger/Border)
ger honom rätt.
/Björn
 
 
 
 

D.B.H. lever en mission

 
"Det Blev Handgemäng är inget bluesband, inget countryband och inget rootsband.
De kan sin skit men är inget band som konserverar och låser in den på museum..
Istället spelar de amerikansk rootsmusik på ett sätt som göra tt den känns angelägen.
Efter att i sex år kuskat runt i en röd Volvo 745 och spelat på syltor och herrgårdar
bestämde sig D.B.H. för att ta del av den guldgruva som är dagens skivindustri.
Bandet stänge in sig i ett rum, ställde upp mikrofonerna, pluggade in instrumenten
och två dagar senare var
skivan inspelad".
 
Ovanstående text är ett utdrag ur den sydliga fyran Det Blev Handgemäng pressrelease
i samband med släppet av debutalbumet "Bugalú"(Imogena/Border) som nu funnits ute i tio dagar.
Men visst finns det solklara kopplingar till blues, country och rootsmusik i allmänhet.
– Vi gillar ju amerikansk folkmusik och spelar blues och country av äldre modell, men på vårt eget sätt. 
Det är inte så många som tar sig an den typen av musik som vi gör, och gör den till sin egen.
– Det tycker jag behövs, det blir gärna segregerat om en generation spelar en sorts musik på ett sätt.
Vi för traditionen vidare utan att cementera den, helt enkelt, har basisten Elin Engberg svarat när den 
obligatoriska insortering i lämpliga fack kommit på frågan.
 
Tillsammans med sambon Christoffer Johansson, gitarr, den i rootssammanhang redan kända och 
aktade Bror Gunnar Jansson och trummslagaren "Manne" Svensson så utgör Elin gruppen som
lever en mission.
För visst är det viktigt att föra blues och rootstraditionen vidare till den yngre generationen utan att 
för den skull bli för retrotrogna och köra med pekpinnar.
D.B.H. skruvar helläckert på grundinställningarna och hittar stickspåren som lockar alla som blir
varm inombords av musik som vaggar och bultar i takt med den medfödda kroppsrytmen.
Och det oavsett ålder.
/Björn
 
 
 

Komplett Rodriguez

 
Popgeni älsklingen Carrie Rodriguez har alldeles nyligen lossat sprillans nya albumet
"Lola" (Luc Records/Rootsy).
Vem som var på plats på Studioscenen i Östersund den 20:e september 2013, kan glömma hennes
och Luke Jacobs makalösa framträdande?
Absolut ingen skulle jag vilja påstå! Och då borde det här vara ett absolut nödvändigt köp.
 
De 12 låtarna fokuserar ännu en gång på Rodriguez odiskutabla aura, kunnande,
låtskrivare, sångerska, musiker och själ som artist.
När hon sen lagt fokus på sina rötter i gränslandet mellan Texas och Mexico på ett garanterat annorlunda
sätt så blir helheten ännu starkare.
 
Albumet är inspirerat av hennes "gammelfaster" Eva Garza som på 1940-talet kallades "Chicana singing
sensation". 
Eget nyskrivet material blandas med ett knippe av Carrie's egna mexikanska favoritlåtar och vokalt
sjunger hon bedårande bra med en blandning av engelska, spanska och "spanglish".
Men det spelar noll roll att språkförbistringen inträder för den som inte behärskar det spanska
modersmålet.
Låtmaterialet är rakt igenom magnifikt och med det för ändamålet sammansatta "all star bandet",
The Sacred Hearts, Luke Jacobs, pedal steel, gitarr, Bill Frisell, gitarr, Viktor Krauss, bas, David 
Pulkingham, akustisk & elektrisk gitarr och Brannen Temple, trummor & skagverk, så finns inte
så mycket mer att önska.
Jo! En vokal duett med Mavericks-sångaren Raul Malo, men den får vi redan i en knäckande fin
version av "Perfidia" som öppnar plattan.
Köp!
I oktober tar Carrie Rodriguez med sig barn och make och kommer på ett efterlängtat återbesök i Sverige.
/Björn 

Fredrik bär arvet med klass

 
Visserligen släpptes den redan i mitten av mars förra året, men Naphta Sings "Blue Mountains Bleed"
(
Fingered Productions) är så tidlöst bra så det aldrig spelar någon roll när man upptäcker.
N.S. är lika med Fredrik Svensson, bördig från Regnsjö i Hälsingland, som med sin gitarr och alldeles
personligt varma och skarpa röst gör musik som liksom självklart harmoniserar med det skönt naturliga
och avskalade omslaget. 
 Fredrik är doktorand i amerikansk litteratur så att hans musikaliska ådra pulserar varmt för amerikansk
rootsmusik som deltablues, altcountry och americana känns på något sätt som rätt självklart.

– Klart det hörs att jag är förtjust i tidiga Neil Young, Joni Mitchell, Dylan, Woody Guthrie och hela
deltablues-stilen. Det arvet märks, sa Fredrik i en intervju i helahälsingland.se i samband med släppet.
Men kärleken till förebilderna har definitivt ingen negativ påverkan på Fredrik Svensson varma och
hudnära musikaliska profil.
Snarare tvärtom.
/Björn

 

 

Comeback med klass

Nytt album med den idag 76-åriga Dion, född Dion Francis DiMucci, som redan 1961 hade två
monsterhits med odödliga "Runaround Sue och"The Wanderer".
Bruce Springsteen har alltid hävdat att Dion är "the real link between Frank Sinatra and rock'n'roll".
"New York Is My Home" (Instant/Border) är Dion's första fullängdare sedan 2006 års Grammynominerade
"Bronx In Blue".
 
När sen Paul Simon gästar på titelspåret, som är en av tio läckra låtar på albumet, så blir det ett
urstarkt bevis på att ålder oftast bara är en siffra.
Inte minst när det gäller musik och dess framförande.
/Björn
 

En bugning till 90-talets new age

 
I morgon släpper den kanadensiska folkpoprock sångaren och låtskrivaren Jordan Klassen nya
albumet "Javelin" (Nevado/Border).
Uppföljaren till älskvärda och hyllade debutalbumet "Repentance" från 2013 är en minst lika vital,
storslagen, graciös och sprudlande musikalisk upplevelse.
 
Och trots att de tio låtarna är sprugna ur Klassen's fight mot depression och hans mammas
bröstcancerdiagnos så är det hoppet som dominerar genom de tio låtarna och 39 minuter..
Klassen sticker inte under stol med att "Javelin" är en liten bugning till 90-talets new age.
 
"Jag växte ju upp med den musiken och min mamma lyssnade mycket på Enya. Jag ville helt enkelt
upptäcka och forma om en del av det soundet på ett modernare sätt och det är inte svårt att höra
ekon från både "Orinoco Flow" och "Carribbean Blue", säger Klassen.
/Björn 
 

 
 
 

Dags för lite payback

 
Att amerikanskan Courtney Yasmineh stilmässigt jämförs som en musikalisk syster till Lucinda Williams,
Liz Phair och Alanis Morrisette könns rätt.
Bob Dylan har också varit en stor inspiration för låtskriverskan som rör sig obehindrat från indiepop via
altcountry till fullt rock'n'roll ställ.
Under åren har hon på egen hand släppt fem album och en EP, gjort nio turnesvängar i Europa och ett
dussintal i USA, alla bokade på egen hand.
Kanske är det dags för lite payback nu när senaste albumet "Red Letter Day" (Stupid Bitch Records/Hemifrån),
som är hennes mest elektriska och renodlade rock'n'roll platta hittills, inneburit en hel del uppmärksamhet.
 
Släppt i hemlandet under 2015 och fysisk tillgänglig hos oss från och med fredag 19/2 så är fem av 
studioalbumets nio låtar även utgivna på en unplugged version också.
En inspelning som gjordes av Courtney och trummslagaren, producenten och långvariga samarbetspartnern
Rob Genadek när man skulle promota plattan på små radiostationer runt om i USA i samband med releasen
i USA.
Hela bandet fick helt enkelt inte plats på de små ytorna som många radiostationer huserar på, så man skalade ner låtarna i akustiska arrangemang och körde som duo.
Och det uttrycket sätter faktiskt ytterligare spets på Courtney Yasmineh's låtsnickeri.
/Björn 
 

Musikalisk närkontakt av fjärde graden

 
I bland behövs inte så mycket mer än en akustisk gitarr, ett knippe låtar, texter som är förankrade
i verkliga livet och en sångare som bara känns helt rätt från första textraderna.
Townes Van Zandt, Steve Earle, Guy Clark, Chris Knight och Jason Isbell är älskvärda exempel
på den altcountry och hard dirt americana mallen.
Utan tvekan kan man även räkna in doldisen Jeb Barry, Berkshire Hills, i den skaran.
 
Med 4000 egenhändigt pennade låtar, ett powerpop förflutet i gruppen The Typicals i slutet av 80
och tidigt 90-tal och ett intensivt turnerande som soloartist de senaste åren så har han liksom sopat
manegen.
Belöningen kom 2014 med granna, hudnära sjuspåraren "Bury Me In A Lonely Place", där 
"Body In The River" hamnade på många listor, inte minst på No Depressions läsarlista över
årets bästa låtar.
 
Ifjol släpptes fullängdaren "Milltown" (DollyRocker Recordings/Hemifrån) som med sina
15 spår och genuin melodiös klass sätter fingret på hans sparsmakade snille och jordnära förankring.
Men Barry har inte bara sin akustiska gitarr och fängslande röst utan även sitt band The Pawn Shop Saints, 
Tillsammans formar de känslan av att de befinner sig inom samma fyra väggar som mottagaren.
"No computers or sweeteners were used during recording" står det i infotexten.
47 minuter musikalisk närkontakt av fjärde graden.
/Björn
 
 
 
 

Som ett fint årgångsvin

 


Bara tre veckor kvar tills amerikanska Nada Surf med popsnillet Matthew Caws, gitarr, sång, och
hans trogna bandpolare Daniel Lorca, bas, samt trumslagaren Ira Elliot släpper nya albumet
"You Know Who You Are" (Barsuk Records).
"Färskingen" Doug Gillard, gitarr (ex. Guided By Voices, m.fl), som blev permanent medlem under
 inspelningarna av 2012 års magnifika "The Stars Are Indifferent To Astronomy" bidrar på nytt 
till att lyfta bandet till en nivå en bra bit över genomsnittet.
 
Med sitt åttonde album, det femte på fina bolaget Barsuk Records, så bevisar Caws och vänner på
nytt att man är som ett excellent årgångsvin på klassigt hög nivå.
Många förknippar säkert gruppen med hiten "Popular" från 1996, som innebar trassel med penningkåta
och korkade skivbolag.
Men med facit i hand så vann gruppen även den fighten på knock, trots att man var nere på nio,
och på de senaste fem utgåvorna har man format ett eget delikat och oemotståndligt sound. 
Att man släppte ovanstående video som första teaser från "Y.K.W.Y.A." på min födelsedag gjorde
knappast helheten sämre.
/Björn

Norrländsk ambient och gothpop

Vintern är tack och lov tillbaks, i alla fall  på våra breddgrader.
Kanske är det Vera Vinter från Stora Lappträsk i Norrbotten och hennes nya album "Monsterland"
( Bjärka/Border) som fått Kung Bore att återvända?
Vad vet jag?
Hur som helst så är uppföljaren till debutalbumet "Idyll" från 2012 byggd på en lite annorlunda 
ljudgrund.
Med mindre akustiska gitarrer till förmån för mer vinande och drömska syntar så blir det n
orrländsk
ambient och gothpop som när det är som mest optimalt, "Sibirien", "Huset", "Allt Kött Är Hö" och
"Sicksack", glider fram lika underbart rätt som ett par perfekt parafinerade skatelagg på grovkornig
och krispig vårvintersnö. 
/Björn
 

Keltiskt hjärta


Svenska folk-rock-americana sextetten West Of Eden släpper sin nya fullängdare "Look To The
West (West Of Music/Hemifrån) den 19:e februari.
"Svenskar till födseln, men i hjärta och själ är de definitivt Celtic", är ett omdöme som ofta droppats
om bandet som under sin över tio år långa karriär samarbetat med medlemmar från grupper som
exempelvis The Chieftains, Alison Krauss & Union Station, Mark Knopfler's band och Wolfstone.

Med sångerska Jenny Schaub i front och ett mästerligt musikaliskt förhållande till rötterna har de
skaffat sig ett grundmurat rykte och en hela tiden växande skara fans runt vårt klot.

”L.T.T.W.” är ett sällsynt fint historiskt dokument då de 13 låtarna handlar om tredjedelen av den
svenska befolkningen som emigrerade till Amerika från mitten av 1800-talet till tidigt 1920-tal.
Samtidigt blir den på flera sätt ett aktuellt inlägg i den pågående flyktingkatastrofen och polariseringen
i vårt land när det gäller mottagandet av flyktingar.
/Björn 

 


Äntligen nytt album med Jayhawks

 
Excellenta och mycket efterlängtade nyheter för alla Jayhawks fans.
Det är ju trots allt snart fem år sedan "Mockinbird Time" kom och ytterligare i sammanhanget
svindlande 13 till "Rainy Day Music".
Releasedag för nya albumet "Paging Mr. Proust" som släpps på Thirty Tigers är satt till 29 april.
Innan dess kan ni njuta av av ovanstående magnifika liveupptagning från KEXP studion i Seattle
som gjordes i januari 2015.
Där visar Gary Louris och vänner med skärpa att man är minst lika perfekt musikalisk balans
som någonsin tidigare.
Nedanstående bullentin publicerades på bandets hemsida för ett par dagar sedan.
/Björn
 
"The 11-song new album finds the 2016 Jayhawks still remain one of America’s foremost rock bands: based around leader Gary Louris’ gift for melody that has made them such a respected and seminal group for almost three decades.

Paging Mr. Proust features the long-time core of the Jayhawks: Gary Louris (lead vox/guitars), Marc Perlman (bass), Tim O’Reagan (drums/vox), and Karen Grotberg (keyboards/vox). Paging Mr. Proust was co-produced by Louris, REM’s Peter Buck and Tucker Martine (The Decemberists, Modest Mouse, My Morning Jacket) and recorded at Martine’s Flora Recording & Playback in Portland, OR. From the jangle of album opener “Quiet Corners & Empty Spaces” to the trademark harmonies of “Isabel’s Daughter” to the more pensive  “Lover Of The Sun”, it is clear that The Jayhawks’ power remains undiminished from their initial national impact, 1992’s Hollywood Town Hall.

Other tracks such as the sludgy rocker “Lost The Summer”, the kraut-rock groove of “Ace” and the taut minimalism of “Comeback Kids” bring new sounds to the palette.  “Leaving The Monsters Behind” features a trademark vocal turn from special guest Mike Mills. “We worked harder in pre-production than any previous Jayhawks record,” says Louris, having demoed most of the songs in his home studio before extensive workshopping with the band, and eventually recording in the hospitable confines of Martine’s studio.

Paging Mr. Proust shows a commitment to adventure and forward motion, which makes this collection of songs exciting and instantly memorable."

 

 


Bortglömt 2015 - 3

 
Hur f-n kunde man missa Dana Immanuel och hennes andra album "Dotted Lines" (D.I./Hemifrån)
som kom i september förra året? 
Dana lirar banjo, dricker bourbon och whiskey, spelar poker och skriver helt oemotståndliga låtar
där hon utan minsta grubbel mixar folk, altcountry, americana, rock och blues till något som
klingar som om det skulle ha sina rötter djupt i träskområdena runt Louisiana, USA.
Men hennes bas är norra London och därifrån har hon under de senaste åren tillsammans med sina
fyra kvinnliga medmusiker i The Stolen Band hörts och setts live på många olika sorters rootsscener.
 
Klassiskt skolad på Oxford, där hon studerade Latin, Grekiska och filosofi, så bestämde hon sig för att
leva sin dröm och bli en professionell busker i Londons tunnelbana under några år.!? 
Detta udda vägval i livet lade grunden till 2011 års debutalbum "Character Assassination", som är en
ruffig och stilfull mix av folk, blues, klassisk jazz och americana med vassa och jordnära texter om det
många gånger hårda och orättvisa livet.
Att hon sen valde att ta jobb jobba inom pokerindustrin innebar att hon hade gott om textmaterial till de åtta
låtarna som finns på "D.L."
Med facit i hand så var det, likt Busker-grejen, ytterligare ett lysande udda upplägg för att forma text
och musik till något mycket personligt.

Någon har sagt att Dana Immanuel´s musik är eko av hennes helt fördomsfria influenser från Hank 
Williams till Alice Cooper blandad med bluegrass och altcountry.
Och när man går i clinch med hennes musik så blir det helt uppenbart att hon passar lika bra på ett
casino i Monte Carlo som på vilken liten bar som helst i London, Paris eller Amsterdam.
Tänk om IF Popgeni skulle få chansen att ställa Dana och hennes The Stolen Band på
en favoritscen i Östersund.
OBS! "Motherfucking Whore" finns på debutplattan "Character Assassination". Övriga tre på
på "Dotted Lines".
/Björn
 
 
 
 
 
 
 

Guldstrupens sjätte

 
Sivert Høyem har ett nytt album ute sedan en dryg vecka. "Lioness" (Hektor/Border) är den forne
frontmannen i gruppen Madrugada sjätte soloplatta.
I vanlig ordning är det en urstarkt och hudnära flock låtar från en av rockscenens absolut bästa och
mest personliga sångare som serveras.
Producerad av Tchad Blake (The Black Keys, Sheryl Crow, Pearl Jam, m.fl) och mastrad av Greg Calbi
berättar ännu en gång vilket aktat namn Høyem är på de internationella scenerna.
 
Men när det drar ihop sig till turné i Norge, med start i Oslo lördag 13 februari, så är det ingen svensk
arrangör som hitills har nappat på att ta honom över gränsen.
Så den blågula ignorensen som pågått i ett antal årtionden av våra grannars stora artists och musikskatt
fortsätter.
Men som tur är så är musik som träffar mitt i hjärtat gränslös.
/Björn 
 

Basia tar ytterligare ett steg

 
Det är rejält buzz runt kandensiskan Basia Bulat's fjärde album "Good Advice (Secret City/Border)
som släpps kommande fredag.
Inte minst på våra breddgrader där Sonic Magazine har bedömt albumet som en 8 på den 10 gradiga
skalan, kvällspressen gett henne mycket utrymme och P3 har haft både "Infamous" och "Fool"
på spellistan.
 
Jim James (My Morning Jacket) har producerat de 10 låtarna på plattan i La La Land studion i sin
hemstad Louisville, Kentucky. 
Bulat och James möttes för första gången backstage på The Austin City Limits Music och artistiskt
tycke uppstod vilket i förlängning gjorde att Basia åkte på turné med James 2013.
 
När man lyssnar igenom albumet så framstår det glasklart att "G.A." är ännu ett steg i hennes grandiosa
utveckling som artist och låtskrivare.
För här finns något för alla som uppskattar stora granna poplåtar med kardborreeffekt framförda av en
sångerska med en röst som man inte kan låta bli att älska.
– Basia har något äkta och unikt och hela inspelnings processen var en fantastisk upplevelse. Att höra 
hennes röst bara explodera ur hennes själ gjorde att vi i kontrollrummet fick tårar i ögonen, säger Jim
James om skapandeprocessen i studion. 
/Björn

Svårsorterade Trixie

 
Gillar man artister som utan att tveka det minsta kastar sig mellan genregränserna så är Belgien
födda, men i New York bosatta Trixie Whitley absolut något att lyssna in sig på.
I morgon är det release för hennes andra album "Porta Bohemica" (Megaforce/Border) där 
hon på de nio spåren vandrar fram och tillbaka i singer/songwriter, electronica, R&B, punk och rock.
Och hon gör det med både övertygelse och pricksäkerhet.
 
Att äpplet med jämna mellanrum inte faller långt från päronträdet är ju bekant inom musikerskrået,
och i Trixie´s är det uppenbart.
Pappa heter Chris Whitley och var en amerikansk blues, rock, singer/songwriter gitarrist som under
sin 25-åriga karriär hann med ett dussintal album.
Sorgligt nog avled Chris bara 45 år gammal i lungcancer 2005 i lungcancer.
 
Trixie har spelat med stora elefanter som Robert Plant, Marianne Faithful, Daniel Lanois och Bill
Frisell, för att plocka några tunga namn ur högen.
Albumet är producerat av Gus Seyffert (Beck, The Black Keys) och Joey Waronker, vilket också 
känns klart relevant i sammanhanget.
/Björn 
 
 

Klart vi bryr oss

 
En klockren "match made in heaven".
När det nu aldrig blev någon återförening av The Replacements och det är åt helv... för 
långt sedan Paul Westerberg släppte ett soloplatta, "Folker" 2004.
Att Westerberg slår sina påsar ihop med Julianna Hatfield i bandet I Don't Cares och lossar
albumet "Wild Stab" (Dry Wood/Border) är nu på intet förvånande för dem som har hyfsad
koll på bådas discografi.
 
Men det är Westerbergs influenser och totalt spänstiga, tidlöst saliga pop och rock'n'skrammel
från Replacements eran och den magnifika solodiscografin som kraftigt dominerar ljudbilden
på de 16 spåren.
Ett absolut måste för alla med ett hjärta som bankar hårt för pop och rock'n'roll med den där 
extra skarpa profilen och odiskutabla charmen.
Håller alla tummar som finns för att det här samarbetet ger P.W. blodad tand och att han omedelbart 
plockar upp solokarriärstråden igen.
Eller så bygger han vidare på The I Don't Cares och samarbetet med Julianna Hatfield.
/Björn 
 

Brynildsen. Inte som alla andra hårfrisörskor

 
Album nummer tre i diskografin från den norska hårfrisörskan som fortfarande driver sin egen salong
i köpcentrat i Halden.
Med tanke på kvalitén så borde Hege Brynildsen kanske satsa fullt ut på musiken, eller..?
"When My Man Comes To Town" (Rootsy Music) är hennes alldeles speciellt skört vibrerande,
men samtidigt fängslande röst, i allra högsta grad ledande genom de tio egna låtarna som är en
hudnära korsning mellan country, soul, folk, bluegrass och nypa blues.
 
Multiinstrumentalisten Fats Kaplin, som producerade hennes debutalbum och numera är en av 
musikerna i Jack White´s band, har en betydande roll i instrumentering då han spelar pedal steel,
dobro, fiol, mandolin och banjo på plattan.
Tillsammans med ytterligare en flock norska musiker av högsta klass blir kompet en extraordinär
inramning til Brynildsen´s material.
Hege är ett upplyftande bevis på att hårfrisörskor inte bara gillar dansbandsmusik och schlagers.
För det gör väl de flesta av dem.
Eller...?
/Björn
 

Grönländsk världsmusik

Inte alls så konstigt att grönländska folkpop sångerskan Nive Nielsen och hennes band The Deer
Children släppt sitt nya album på tyska independent bolaget Glitterhouse Records.
För de 12 spåren på "Feet First(Glitterhouse/Border) låter många gånger som om det skulle
vara skapad på den amerikanska glebygden eller i öknen av indiefolk labelvänner som 16 Horsepower,
The Walkabouts eller Willard Grant Conspiracy.

Men plattan är inte inspelad i en studio på samma plats under en kortare tidsperiod. Istället handlar
det om ett treårsprojekt mellan 2012-2015 på ett antal platser runt om vårt klot.
Låtarna har dokumenterats hemma på Grönland, i Danmark, Belgien, England samt i USA på platser
som Tucson, Arizona, Athens Georgia, Lexington, Kentucky, Nashville, Tennessee och Asheville,
North Carolina. 

"Det kändes som om det skulle kunna bli en en fantastisk erfarenhet att resa samtidigt som vi spelade
in låtarna på skivan. Jag tror att om man hela tiden byter miljö så får man en större insikt och fastnar inte
med bara runt en idé. Jag ville att mina sånger skuller växa med mig under resandets gång, och det
är precis vad de gjorde, säger Nive.

Nieve & The Deer Children får musikalisk stöttning av artister och vänner som Howe Gelb, Ralph 
Carney, Teitur, och John Parish.
/Björn '

 


Upptäck Yael

 
Yael Meyer är chilenska-amerikanska musikern, singer/songwritern, kompositören och producenten
som internationellt redan har blivit ett aktat namn med en karriär som sträcker sig tio år bakåt i tiden.
På våra breddgrader är hon dock ett oskrivet blad och det är väl hög tid att upptäcka en artist med
ett brett och njutbart musikaliskt spektra. 
 
Hennes tredje album "Warrior Heart" (Kli Records/Hemifrån) släpptes redan 2014 utanför Europa,
men finns nu sedan några dagar tillgängligt även inom EU.
"W.H." nämndes som ett av de bästa albumen under 2014 på ett flertal bloggar och fick även fina
recensioner i internationella musikpublikationer som Relix Magazine, The Wall Street Journal,
Rolling Stone Argentina and Entertainment Weekly.
/Björn
 

Unik country cruise

 
Det låter onekligen som ett musikaliskt party som man oerhört gärna skulle vilja vara med på.
Buddy Miller's Cayamo är en årligt återkommande båtcruise där artister och fans med country
och altcountry som musikalliskt arbetsfält och favoritgenre träffas och umgås.
De senaste två åren har Miller satt upp en studio efter cruisen och bjudit in gamla kära
och nyfunna vänner att spela in exklusiva duetter.
 
De alldeles speciella musikaliska mötena som uppstod under fjolårets cruise finns nu förevigade
på albumet "Buddy Miller - Cayamo Sessions At The Sea" (New West/Border.)
Förutom Kacey Musgrave och Nikki Lane så möter Buddy och hans band ess som Kris Kristofferson,
Lee Ann Womack, Lucinda Williams, Richard Thompson, Elisabeth Cook, Shawn Colvin, Jill Andrews,
Doug Seegers och Brandi Carlile på plattans 11 spår.
Oerhört svårt att ignorera för den som älskar genrens olika uttryck.
/Björn 
 

RSS 2.0