On The Border 2
Efter en brokig karriär med massor av toppar och några svackor är det klass igen.
Numera bor Ricki Lee Jones i New Orleans och mår bättre än på länge, och det framgår klart och
tydligt på rykande färska albumet "The Other Side Of Desire" ( T.o.s.o.d./Border).
Flirtandet med jazzen som varit hennes kännetecken är numera mestadels en mix av andra
fina amerikanska rötter.
Men naturligtvis är hennes förmåga att skriva magnifika låtar intakt.
Ett minst sagt kärt återseende
"Still" (Proper/Border) är imponerande album nummer 42 från Richard Thompson, en brittisk
legendar inom folkrock när den är som mest ärlig.
Så vad finns egentligen att tillägga?
Jo, att albumet bygger på mustiga och patenterade Thompson kompositioner som inte bara
borde attrahera de redan upplysta, utan även en yngre generation med intresse för en tidlöst
oförstörd genre.
Inspelad och producerad av Jeff Tweedy (Wilco) är det här ett nytt bevis på att få gör brittisk rock
med folkton bättre än mr. Thompson.
Det är mycket buzz runt det fräcka engelska rockbandet Heartless Bastards som lossat sitt femte
album "Restless Ones" (Partisan/Border).
Det borde vara fler än engelsk press som hoppar på det här rocktåget som med John Congletons
produktion (Swans/Angel Olsen) är tufft på ett klockrent sätt.
/Björn
(Nu tar jag och mitt tangentord två veckors semester från Popgenibloggen. Men jag är tillbaka under
andra halvan av juli.)
On The Border 1
Kanadensiska Indie-roots-fuzz-rockarna The Wooden Sky från Toronto är sommarheta med
sitt fjärde album "Let's Be Ready" (Nevado Records/Border) som bubblar över av War on Drugs
färgade gitarrer.
Ett bredare och större sound än tidigare men fortfarande med roots och country influenser som är
den röda tråden i deras sprudlande granna indiepop.
Karl Larsson och hans alter ego Last Days Of April är tillbaka med "Sea Of Clouds" (Tapete/Border)
som är bandets nionde sedan debuten 1997.
Med den historiken som bevis så är det inte det minsta fel att utnämna Karl som en av de tunga
föregångarna inom svensk americana och altcountry.
"S.O.C." är inspelad i legendariska Atlantisstudion på klassiskt analogt sätt och live på rullband
under futtiga två och en halv dag.
En välgärning och ett klasstänkande i dagens datoriserade musikvärld där de flesta väljer att
smeta lager på lager och köra vilse i den i den digitala dekadensen.
“Det var viktigt att det skulle låta som människor som spelar musik tillsammans och allt som kommer
med det. Att polera saker och ting till perfektion känns helt onödigt och tråkigt", säger Karl Larsson.
Köp den på vinyl så får du CD´n på köpet.
Med "Way It Feels" (Embassy of Music/Border) släpper Bermuda-födda Heather Nova precis
som Karl Larsson sin nionde fullängdare.
Det är fyra år sedan senast med "300 Days At Sea" och enligt Nova-kännarna så är de 14 låtarna
på "W.I.F" Heathers starkaste hittills.
José Feliciano gästar på avslutande "Perfida".
The Last Hurrah!! är norska musikikonens HP Gundersen's skötebarn.
Som gitarrist, kompositör, arrangör, producent har Gundersen agerat mentor för en mängd nya
artister på Bergens vibrerande och levande musikscen under de tre senaste decenierna.
På "Mudflower" (Rune Grammofon/Border) har han slagit följe med unga L.A. sångerskan
Maesa Pullman och tillsammans med några av Bergen´s finaste musiker så skapar man något som
kategoriserats som semipsychedelisk popmusik.
Det går lika bra att tänka sent 60-tal, country a'la Gram Parson, soulslingor och blues när den är
helt fri från 12-taktsbojan.
/Björn
En trippel roots
Kanadensiskan Amanda Rheaume är en aktad singer/songwriter med sina rötterna hos Métiserna,
som räknas till den Kanadensiska ursprungsbefolkningen tillsammans med indianer och inuiter.
När man känner till hennes bakgrund så kan man tydligt förnimma influenser i några av de tio
låtarna på "Keep A Fire" (Amanda Rheaume/Hemifrån), hennes fjärde fullängdare
sedan 2009.
Fylld med elegant, personlig och varm folkcountrypop från en utsökt sångerska och låtskriverska
som öppnat konserter för både Emmylou Harris och Lucinda Williams och absolut tål jämförelsen.
Definitivt dags att upptäcka Amanda som ifjol erhöll "Canadian Folk Music Award for Aboriginal
Songwriter Of The Year" och en Juno Award nominering för "Aboriginal Album Of The Year" för
just "K.A.F."
Joel Rafael´s 50 år som artist.
Han startade den som trummis i en jazzkombo och via surfmusik så sveptes han med i folkmusik
vågen på tidigt 60-tal.
Och det är därifrån han tar avstamp på färska albumet "Baladista" (Inside Recordings/Hemifrån).
där han levererade musik från scener som Troubadour och Ash Grove.
Under 70 och 80-talen spelade han tillsammans med Rosie Flores, Jesse Colin Young och diverse
andra konstellationer. 1981 gjorde han sin solodebut med fullängdaren "Dharma Bums".
Efter två album med The Joe Rafael Band, självbetitlade debuten 1994 och
"Old Wood Barn" (1996), så blev han erbjuden av Jackson Browne skivbolag Inside Recordings att
göra "Hooper" (2000) som blev den gruppens sista album.
ett album med Woody original.
"Woodeye" kom 2003, och kort därefter började han fokusera på uppföljaren "Woodyboye" som
släpptes två år senare och där en handfull sånger är byggda runt texter som han fick av Guthries
dotter Nora.
Ovanstående summering är bara ett axplock från ett musikerliv som är värd en ordentlig
djupdykning.
Och som start passar det perfekt att börja med "Baladista".
Music Hour" (Spuyten Duyvil Music/Hemifrån) ska ses som en kärleksförklaring till filmmakaren
Harry Smith’s egenhändigt sammanställda samling “Anthology Of American Music”.
låtar som spelades in mellan 1927-1932.
skönt bullriga sound inspelar med instrument och i en miljö förankrad i dåtid, så är Spuyten Duyvil
som musikaliska välgörare bara tidlöst rätt.
Inspelat så gott som live med minimala omtagningar så är dussinet låtar en tidlös upplyftande blandning
långt ifrån könlöst lager-på-lager tänk.
Med leadsångerskan Beth Jamie Kaufman långt fram i ljudbilden blir det gott.
/Björn
Efterlängtad återkomst
"Whatever My Love" (American Lau/BMD) som är en efterlängtad återkomst med konstellationen
The Juliana Hatfield Three.
Men oavsett vilken skepnad som Juliana Hatfield dykt upp i under sin långa och kreativa karriär
så har det alltid handlat om pop-extra-personlig.
I alla fall för alla som sorterar in sig själva sanna popnördar.
/Björn
Smakar mera
Borlängebaserade duon Anomi, Oskar Hedlund, gitarr, sång och Lina Eliasson, sång, är nystartade
skivbolaget Gammelstans Grammofonbolag's tredje release.
Och singeln "Strukturen" är en suggestiv poppärla som sätter sig som ett häftplåster redan vid
första mötet.
Så här säger, Oskar Hedlund, om låten.
– Låten handlar kanske om mitt liv och den betyder allt för mig. Det som står i texten står liksom där.
Det enda konkreta jag kan säga om texten är att det var en tjej som inspirerade mig. Hon var med
i början.
Det fanns liksom en längtan i henne, och ett driv som fick mig att tro att det jag gjorde var rätt.
Hon verkade vilja ha en balanserad revolt och jag hittade ett sammanhang i det. Hon var odödlig
och hon strävade efter något som jag förvisso inte såg, men som verkade vara gudomligt.
Jag vet dock inte vad det var och jag tror dessvärre inte att hon kommer hitta det. Antagligen så
romantiserar jag bara i min hjärna om hur verkligheten en gång var, men det spelar ingen roll.
Det är bara ett eko från det som är min verklighet."
Texter på modersmålet som står på en elektronisk popgrund smyckat med akustiska gitarrer
smakar absolut mera.
/Björn
Elegant i Emmylou's skugga
färgning av americana, country men också norsk folk.
Stine's röst är utsökt och nära ledstjärnan Emmylou Harris och andra inspirationskällor som
First Aid Kit och Alison Krauss.
Borde naturligtvis även falla kräsna svenskar i smaken.
/Björn
Undvek schlagerfällan
Trots att Folke Andreas Jäje Johansson växte upp i Skara med Bert Karlsson som granne
så undvek han att trilla ner i schlagerfällan.
Istället tog han artistnamnet Jay Jay Johanson och formade sitt eget sound efter förebilder
som Kraftwerk, David Bowie och Chet Baker.
Fullängdsdeburten "Whiskey" kom 1997 och nästa vecka är det dags för album nummer 11
"Opium" (Kwaidan/Border) , där han med sin trollbindande röst gör småpompös och snygg
pop som borde gå hem i stugorna bara den fick chansen.
/Björn
Tipsrunda 7
Utan om ny läcker, spännande, oupptäckt och cool musik som gör skillnad
och ruskar om i sina respektive genres.
hon släpper sitt andra album "Red Kite" (Cherry Red Records/Border).
En platta som smakar klassisk brittisk popmusik med rötterna i 60-talet och snyggt anpassad i
nutid hela vägen hem.
turnerande, 2014 gjorde man 172 liveframträdanden i Europa, USA och Kanada.
"Live At UBU" (Launch Music/Border) är en utmärkt provkarta på hur Kevin Stunnenberg,
Bob Hogenelst och Gertjan Gutman låter livs levande.
ett gäng stränginstrument.
/Björn
Hög tid att ta Thea på allvar
Det stora erkännandet har lurat runt hörnet för brittiskan Thea Gilmore i 17 år och på 14 album.
Det är absolut inte så att hon har gått obemärkt förbi med sin fint melodiöst mejslade folkfärgade
och omedelbara folkrockpop, för fansskaran är stor och många är skribenterna som hyllat henne
genom åren.
Men det finns granterat många, många fler på vårt klot som skulle må gott och känna den musikaliska
värmen växa inombords bara de visste.
Album nummer 15, "Ghosts & Graffiti" (Fullfill Records/Border), är med sina 20 låtar både ny
och retro på en och samma gång.
Fyra helt sprillans nya låtar blandas med sex nyinspelade versioner av äldre material och sen fyller
man på med valda juveler ur backkatalogen.
Behöver jag säga att allt faller utsökt på plats och sätter ljuset på hennes storhet som musik och artist?
"G&G" är helt enkelt ett perfekt tillfälle att omfamnas och ta del av Thea Gilmores låtskatt.
Hon tar politisk ställning på låtar som "My Voice", "Don't Set Foot Over The Railway Tracks"
och "Inch By Inch", där hon vokalt gästas av i tur och ordning nära vännen Billy Bragg, punklegenden
John Cooper Clarke och Joan Baez.
/Björn
En 3:a Hemifrån
find their customers, and where the customers find what they’re actually looking for in music".
Under åren som jag har haft förmånen att få ta del av Peter Holmstedt´s hårda arbete och utsökta mission,
Sid Griffin frontman i amerikanska band som The Long Ryders och The Coal Porters kallar honom för en
Brian Epstein i nutid som har samma koll på musik idag som Beatles managern hade 1963, så har jag
gjort massor av underbara nya bekantskaper.
Naturligtvis har inte allt fallit mig i smaken, men procentsatsen som ständigt överraskar med nya okända
artister och band är i kraftfull majoritet.
Australienska debutanten Kaurna Cronin knockar mig direkt.
En singer/songwriter, pop och folkrocker som kombinerar folk, americana, pop, rock och indie med
fullödig känsla och musikalisk balans.
"Glass Fool" (Songs & Whispers/Hemifrån) är han utan tvivel värd att nämnas i samma andetag som
landsmannen Paul Kelly och amerikanen Steve Forbert, för att nu på ett hyfsat relevant sätt gradera
kvaliten på de tio låtarna.
"G.F." borde vara Cronins stora genombrott.
Annie Gallup är en veteran på den amerikanska folkrockpop scenen som framfört sin musik live
sedan 1994.
rootsmusiker, Peter Gallway, släppt fem fullängdare.
förfem år sedan när hon hörde en inspelning med fiolspelaren Gabe Witcher, som varit a-listad
sideman till namn som Paul Simon, Willie Nelson och Eric Clapton under många år.
Givetvis finns Gabe med på de 11 låtarna som samtliga är skrivna av Annie.
Tillsammans med kvartetten David West, dobro och mandolin, Peter Gallway, bass & bakgrundssång
och Anna Abbey, bakgrundssång, så bygger Annie ett själfullt och rogivande folk och rootssound av
Givetvis med Gallup sång som given healer.
På "A Town Called Normal" ((Vincent Cross/Hemifrån) som spelades in 2013 och nu finns
tillgänglig i Europa så använder sig Cross av tre olika bandformationer.
Allt för att få rätt touch på den varierade menyn som genomsyrar de 12 Cross-kompositionerna
och omfamnar americana, old-time mountain ballads, down home country blues, traditionell bluegrass
och indiefolkrock.
Det pusslet lägger Vincent Cross och kompani med stil.
/Björn
Ståpäls mest hela tiden
Om du har dina bopålar nedhamrade i svenska Norrbotten eller amerikanska
North Carolina?
Alla med fortsatt omättlig nyfikenhet och kärlek till ny musik blir jämnt och ständigt upplysta om
Duon Northern Indians "The Great Escape" (Rootsy/ADA Warner) är ännu ett bedårande
exempel på att klassig och hudnära countryfolkpop med americana smaksättning går lika bra att
eller New Orleans bara passion och medfödd talang är de huvudsakliga drivkrafterna.
par år sedan bestämde sig för att satsa fullt ut på N.I.
under nio dagar i januari 2015 och fyllde sitt debutalbum med en flock låtar som bygger på finaste
sortens tidlösa altcountryrock kryddad med stor personlighet och förankring i nuet.
Själv nöjer jag mig med den totalt oemotståndliga inbjudningen i form av öppningsspåret
under sina dryga 40 minuter mest hela tiden framkallar ståpäls.
