Lowe har fortfarande allt som behövs

 
Själv har 70-åriga Nick Lowe sagt att han pensionerat sig från musiken.
Så man får väl i viss mån tacka hans nya fräcka kompband surfrockarna Los Straitjackets för de tre egna nya låtarna och covern av Phil Spector's "Raincoat In The River" förevigades på vinyl 12:an "Love Starvation/Trombone" (YepRoc/Border).
 
Återstår att se om det blir någon fortsättning på en makalös karriär, för Nick The Knife har
fortfarande all den kvalité och känsla som behövs för att forma musikmagi.
/Björn

Vassa traditionsbärare

 
"Too Much Tension" (Wick/Border) är tredje fullängdaren från Brooklyn, New York baserade kvintetten The Mystery Lights.
Ett vasst rockband som med sitt fräcka, larmiga psykedeliska, garagesound passar lika rätt i nutid som de skulle gjort under 60-talets Nuggets era.
Men en fin känsla för pop genomsyrar också de 11 spåren på plattan och ni kan garanterat själva hitta snygga influenser från det förflutna.
/Björn   
 

Man blir alldeles varm om hjärtat

 
26-åriga Molly Tuttle är född och uppväxt i en musikfamilj där pappa Jack, en aktad bluegrass och
multiinstrumentalist,  alltid uppmuntrade sina barn att dela hans stora kärlek till musiken och att lära
sig att spela instrument.
Molly var inte svår att övertyga och började redan som åttaåring att hantera en gitarr. Tre år senare
var hon så slipad att hon platsade med sin pappa på en scen och som 13-åring spelade de båda in 
ett album tillsammans.
 
Ytterligare 13 år framåt i tideräkningen har hon hunnits bli prisad med diverse utnämningar och 2014
var hon en av medlemmarna i bluegrass gruppen Goodbye Girls.
2017 gav hon ut den självfinansierade sjuspåraren "Rise" och samma år skrev hon tack och lov på ett
skivkontrakt med Compass Records.
 
Två år senare kommer så lysande solofullängdaren "When You´re Ready" (Compass/Border) där hon
på 11 låtar rakt igenom visar att hon inte bara är en strålande instrumentalist, utan även behärskar det 
vokala och låtskrivandet med grace.
Några av Molly Tuttle´s musikaliska förebilder lär vara Gillian Welch & Bob Dylan och deras snille har bergis inspirerat Molly att forma en ståtliga grann samling melodiösa guldklimpar.
Man blir alldeles varm om hjärtat.
/Björn
 
 
 
 
 
 

Daddy Long Legs går på knockout

 
New York trion Daddy Long Legs går på knockout med sin fjärde fullängdare "Lowdown Ways"
(Yep Roc/Border).
Albumet är ett kraftfullt steg framåt för bandets sångare, gitarrist & munspelare Brian Hurd och
hans båda bandkompisar.
“Vi har slipat på vårt råa lo-fi soundet under en längre tid nu. Så det kändes som att vi ville satsa på
något som är lite mer producerat, men självklart utan att göra avkall på råheten i vårt ursprungliga
sound, säger Hurd.  
 
Det produktionsmässiga musikaliska lyftet ska delvis ackrediteras producenten Jimmy Sutton, vanligtvis
fullkomligt lysande basist i, JD McPherson´s band.
McPherson är förresten delaktig i snickrandet av "Pink Lemonade".
De musikaliska släktbanden mellan de båda banden är totalt solklara när rock'n'roll möter rå blues, punk,
rockabilly, soul & gospel och dramatiska ballad med en ständigt närvarande in-your-face intensitet.
Och på ett sätt som är få band förunnat
Helt oemotståndligt!
/Björn
 
 
 
 
 

Idel ädel rockadel

 
Sleater-Kinney sångerskan & gitarristen Corin Tucker är tillsammans med Peter Buck, bedårande
f.d. gitarrist i ostraffbara R.E.M. , grundbultarna i tidlösa "supergruppen" Filthy Friends.
Men här finns mer musikadel av klass, även om de inte tillhör de mest kända.
Kurt Bloch, Fastbacks, Scott McCaughey, The Minus 5 och trumslagaren Linda Pitmon, som har ett
långvarigt förflutet  i Steve Wynn & The Miracle 3 gör kvintetten komplett. 
Både Buck & Bloch har förresten lirat tillsammans med Wynn i en annan excellent poprock konstellation,
The Baseball Project.
 
2017 kom debutalbumet "Invitation" där bandet blandade pop med indierock, bluesrötter och
skapade en egen stark personlighet.
På rykande färska uppföljaren "Emerald Valley" (Kill Rock Stars/Border) spinner man vidare på den
fina tråden och ni kan väl bara gissa vem texten i "November Man" handlar om.
/Björn
 
 
 

Kanadensisk feelgood

 
Äkta kanadensiska paret Keri & Devin Latimer kallar sig för Leaf Rapids och har under en längre tid grävt i Keri´s familj och släkts bakgrund.
Där har man hittat många spännande historier som ligger till grund för duons textskrivandet och varma musikaliska nerv.
Man ramar in de tio spåren på ”Citizen Alien” (Coax Records/Hemifrån) med en grann melodisk mix av folk, americana och country.
Stor feelgod känsla.
/Björn
 
 
 

Crossover magi

 
Jessy Wilson är f.d. medlem i bandet Muddy Magnolias som fick mycket ros i USA för sin mix av
R&B och Texascountry.
Nu är hon på solokvist med albumet "Phase"(May 3rd/ThirtyTigers/Border) med sin kraftfulla röst
och en klockren musikalisk mix av soul och rock.
 
Att rock´n´rollen sätter så starkt avtryck i ljubilden kanske man ska ge en del kredit åt Patrick Carney
för, vanligtvis trumslagare i The Black Keys, som har producerat albumet.
Men den ena utesluter som bekant inte det andra och "Phase" är helt enkelt ett bevis på att teamwork
över de musikaliska gränser kan skapa magi.
/Björn
 
 
 

Eleganta Nike

 
"Glitter Till Glöd" (ErikAxlSun/SPD) är första soloplattan på många år från Nike Markelius, trummslagaren i Tant Strul på 80-talet, soloartisten på 90-talet och sångerskan och låtskrivaren i bl.a. Nike & Röda Orkestern på 2000-talet.
En fullblodig, stark, nervig, elegant melodiöst klingande rockplatta där Nike backas av svensk rockadel som Lotta Partapuoli, gitarr, Kenny Håkansson, gitarr, Ulf Rockis Ivarsson, bas, och själv lirar både trummor och gitarr.
 
11 egna kompositioner och tre tolkningar och översättingar av en Patti Smith och två Lhasa de Sela låtar innebär 67 minuter väl värda pengarna.
Med videorna till titelspåret och "Fallen Ängel" har Nike Markelius dessutom fått homofoberna att sätta både morgonkaffet och A.W. pilsnern i vrångstrupen.
/Björn 
 
 

Teenage Fanclubs lärjungar

Ibland sitter allt som en smäck. Men vägen dit kan vara fan så snårig och det finns förstås mängder med bevis på genitalanger som aldrig kommer fram i rampljuset. Matthew Scottoline som slet bas i Philadelphiagruppen Everyone Everywhere, fick inte gehör för sina egna låtidéer, men slutade inte att sitta hemma på kammaren och skapade sakta men säkert en låtskatt på hög för framtiden.

Efter att slutligen ha ledsnat på att inte komma fram med sina låtar det bildade Matthew trion Hurry tillsammans med bröderna Rob och Joe DeCarolis.

Det var tur det.

Redan med debuten ”Everything/Nothing” fick Matthew fullt utlopp för sina egna idéer, som förvisso lovade mycket. Plattan är dock mycket vilsen och inte alls representativ för vad som komma skulle.

På uppföljaren ”Guided Meditation” från får alla vänner av Glasgows bästa gåva till denna värld Teenage Fanclub att sucka av lycka. Och med det senaste alstret ”Every little thought” blommar allt ut till en STOR platta.

Det som imponerar mest är ett sant vårdande av harmonier som kläs i snygg stämsång och ett briljant plektrumfäktande. Och kopplingen till de skotska gudarna är så förbannat snygg. Kolla upp!

/B-O


Fräckare blir det inte

 
Stockholmsrotade garagepunkarna Viagra Boys som kallats Sveriges sämst bevarade hemlighet och landets bästa och fräckaste band är äntligen aktuella med fullängdaren 
"Street Worms - Deluxe" (Year0001/Border).
Pitchfork utnämnde "Sports" till "best new track" och de 14 spåren på albumet talar klart och tydligt för sig själva med bandets skarpa satir, svarta humor och pulserande musikaliska drivkraft som oemotståndliga beståndsdelar.
/Björn  
 
 

RSS 2.0