Popgeni

 

Det är nästan så att man skäms lite över att inte ha koll på att USA singer/songwritern Clarence
Bucaro har nio studioalbum på sin meritlista.
Men desto gladare blir man att möta hans tydliga och smakfulla baritone och graciöst melodiösa
uttryck på "Pendulum" (Twenty Twenty Records/Hemifrån) som enligt de som följt hans karriär
kanske är hans bästa hitills.

 

Med rötterna i Cleveland, Ohio och perioder i New Orleans, Los Angeles innan han slog ner bopålarna

i Brooklyn, NY, har Bucaro med åratal av turnerande format sin tidlösa och fräscha popfolk som

tämligen självklart också är besläktad med countryn.
Något som inte minst framgår på duetten "Strangers" som han har skrivit tillsammans med fantastiska
Allison Moorer.

/Björn 

 

The Mojo Slide är uppenbart inte guds bästa barn.

I alla fall inte om man ska gå efter låttitlar som "The Ballad Of Satan The Devil", "Bad In Every Bone"

"Addicted" och "Jesus Don't Love Me".
Men det bluesrockalternative baserade bandet från Cambridge UK är absolut värda all "förlåtelse"
för sitt smakfulla och varierade debutalbum "Twist Your Bones" (Do It Records/Hemifrån).
En fullängdare som mestadels bullrar men även spinner mjukt  på en mix av klassisk rock'n'roll,
bluesrötter och hälsosam uppkäftig alternative rock.

Ett tidlöst upplägg som alltid fungerar bara leverantörerna är de rätta.
/Björn
  

 

 

Anthony D'Amato började med att släppa två independent album, 2012 års "Paperback Bones"
utnämndes till och med till årets bästa Americana album av BBC Scotland, innan han skrev på
för fingertoppsbolaget New West Records.
Debuten där, "The Shipwreck From The Shore" 2014, skapade rejält med ringar på vattnet och när 

han nu har lossat "Cold Snap" (New West Records/Border) så har buzzet runt honom tilltagit
ordentligt.

Och det klart befogat.
För den New York baserade låtskrivaren har plockat ihop 11 låtar som i olika musikutgåvor

jämförts med det som Dylan, Springsteen och excellenta doldisar som Rhett Miller, Josh Ritter
och Pete Yorn skapat.
Rakt på sak är det pop-rock-folk hantverk framfört med odiskutabel elegans.
För oavsett namedroppandet ovan så är det D'Amato´s starka personlighet som gör "C.S." till
ett album som alla med stor förkärlek till melodiöst snille absolut bör kolla upp.
/Björn 

 

 

 

Mer godis från New West etiketten.
Självbetitlade "R.E." (New West Records/Border) är  album nummer fyra från Robert Ellis, den
amerikanska singer/songwritern som startade sin karriär 2005 hemma i Texas.

Men det var först med nummer tre, den kritikerhyllade "The Lights From The Chemical Plants"
från 2014 som folk började få upp både öron och ögon för Ellis fina låtskrivarådra och varmt 

inbjudande melodistrukturer.

Här fortsätter han att övertyga med svepande stråkarrangemang, fängslande harmonier, instrumental

klass som blir till 11 starkt personliga låtar på lika delar pop, americana och laidback rock.
Elegant feelgood hantverk rakt igenom.

/Björn

 

 

 

 

 

 

 

I ryggmärgen!
Lilly Hiatt har en pappa som heter John i förnamn och de som har total nollkoll på honom gillar
inte musik som talar till hjärtat skulle man absolut kunna påstå om man har lust.
Historien har många gånger visat att det långt ifrån alltid är lätt att ha en förälder som är en
över genomsnittet begåvad och aktad musiker.

 

Men det kan naturligtvis även vara positivt, inspirerande och utvecklande också, och där är Lilly

ett galant exempel.

"Royal Blue" (New West/Border) är en stark uppföljare till den i det lite tysta uppmärksammade
och hyllade debuten "Let Down" från förra året.

Smakfullt producerad av Adam Landry (Deertick, Diamond Rugs bl.a.) som fått en bred och

spännande musikalisk palett att jobba med.
Benar man ut ljudbilden så hörs folkrock, indiepop, altcountry, americana och till och med strimmor

av New York punk runt 1977.

Lika öppen och varmhjärtad i sitt musikaliska skapande som pappa John.
Men aldrig något plagiat. Bara ett varsamt och familjärt vårdande av en medfödd gåva.
Det tackar man för.

/Björn

 

 

 

Sam Morrow är en i den ynre generationen cowboys som rör sig med samma fingertoppskänsla

oavsett det handlar om roots, rock eller country.

På album nummer två, "There Is No Map" (Forty Below Records/Border) tar han ytterligare ett kliv
när det gäller att profilera sig och det är så bra att alla som känner sig bortskämda med en ung
Steve Earle och nutida Jason Isbell och Sam Outlaw bör kolla upp. 

 

 

 

Honeycutters frontas av utsökta sångerskan Amanda Platt som omger sig med ett excellent 

följsamt band i country och americana land.
"On The Ropes" (Organic/Border) är album nummer fyra från gruppen och innehåller 13 strålande
låtar i ämnet både i uptempo och nerväxlat.

Och hela tiden ligger Amanda Platt's röst längst fram i ljudbilden och går bara inte att värja sig mot.
En åtta minuter lång countryindränkt version av Jeff Buckley's "Hallelujah" sätter ytterligare fingret på

Platt och bandets fina fingerstoppskänsla.
/Björn 

 

 

 

Äkta paret Alyssa och Doug Graham, både romantiskt och musikliskt, har uppträtt live sedan de
var tonåringar.
Men hundra procent riktigt blev det för den Nashville baserade Americana duon med releasen av
debutalbumet "Rivermans Daughter" 2013.
2014 gjorde man över 100 framträdande, inkluderat tre veckor i Australien, för att supporta albumet. 
Våren 2015 kom uppföljaren "Glory Bound" (12 South Records/Hemifrån) som sedan några
månader bakåt även finns tillgänglig här.

Ett rootsfärgat album som enligt Alyssa och Doug influerats av farten och kraften som de upplevt
under sitt massiva turnerande med tåg kors och tvärs genom hemlandet.
Men "T.G.B." innehåller även låtar som påminner om ett tåg som sakta glider in mot nästa station.
En fin blandning helt enkelt.
" Vi försöker inte kopiera musiken av Woody Guhtrie, Leadbelly eller andra folkmusik legender.
Men vi är djupt påverkade av dessa mästare och det som deras förfäder skapade".
/Björn

 

 

Samtidigt är albumet med gästgitarristen Marc Stewart och den stenhårda och skönt fartblinda
rytmsektionen, Devon Shirley, trummor, och Jenny Logan, bas, en kraftresurs som innebär att rock'n'roll
i det här utförandet alltid kommer att vara ett nödvändigt motgift till den musik som vill förslöa oss. 

 

 

 

I ovanstående video berättar amerikanske musikern och singer/songwritern Billy Shaddox allt
om bakgrunden till excellenta soloalbumet "I Melt, I Howl" (Folkwise/Hemifrån).
En platta som växlar mellan pop, country och rock utan att någon gång på de 11 spåren
tappa sin orginalitet och de jordnära och välbalanserade influenserna från stora stilbildare som
The Byrds och The Flying Burrito Brothers.
Det här är gjort med hjärtat.
Upptäck!
/Björn 

 

 

 

omedelbart skapar ett inre lugn hos mottagaren.

 

Det är en särklassig mix av folk och americana i en tradition där "Y.O.T.D." definitivt är ett album
som mäktar med att nämnas i samma andetag som odödliga exempel typ Nick Drake's "Pink Moon"

eller Ryan Adams "Heartbreaker", för att plocka fram några hörnstenar.

 

En jordnära höjdare som märkligt nog varken finns på Spotify, CDON eller Ginza.
Tag kontakt med hemifran.com så löser det sig.
/Björn