Dansgolvsmagnet

 
Alla hipsters pratar om psychedelia-poparna Unknow Mortal Orchestra vars tredje superfärska
fullängdare "Multi Love" (JAGJAGUWAR/Border) väntas bli sommarens stora hit i indiekretsar.
Skivbolaget hävdar bestämt att att frontmannen Ruban Nielson och hans kamrater ligger bättre
till än vad fjolårets breakband The War On Drugs gjorde vid samma fas förra året, och med tanke
på hur facit blev för dem så verkar det vara dukat Nielson och vänner.
Skruvad, småflummig psykedeliapop med ena ögat i backspegeln och det
andra i nuet flätas ihop till ett sound som garanterat kommer att bli en dansgolvsmagnet.
Själv skriver Ruban en ganska intressant förklaring vad han vill med plattan på hemsidan:
"As the press continue to grind through it for their content mill I want to just say that this isn’t a
chronicle of my life during last year.
This album is about love and music and the world we live in right now.
I wrote these songs about you, not about me. It’s not really a navel gazing record, it’s about celebration
and the weird truth.
I really believe that creativity has a psychic role to play in some kind of revolution and I’m convinced
the ruling class isn’t scared of things like terrorism or fundamentalism, they’re scared of things like
unity and empathy and lateral thinking.
And that’s what I wanted to make an album about. But anyway I hope these jams make you happy
and give you power.
Peace!"
/Björn


  
 

Kärlek till rötterna

 
Amerikanska kvartetten Grand Old Grizzly har skapat sig ett genuint rykte genom att ha delat
massor med livescener med namn som  Blackberry Smoke, Leon Russell, Rodney Crowell,
Creedence Clearwater Revisited, för att nu plocka några ur den långa raden.
Även lokalpressen har hyllat Will Thomas, sång & gitarr, Paul Beebe, trummor, keyboard, sång,
Mark Riddle, bas & sång och Craig Feazel, pedal steel, och kallat dem “Best New Act”,
“Best Folk-Americana” och en av de bästa liveakterna i Texas.
I februari släppte de sin andra fullängdare "CosmoNada" (Grande Old Grizzly/Hemifrån) i USA
som nu finns tillgänglig även hos oss.
En 12-spårare som får mig att osökt tänka på band som Del Lords, Drive-By Truckers och många
andra som utan problem kan blanda country, rock, surf, pop, och folk med samma träffsäkerhet,
feelgoodkänsla och balans i det musikaliska uttrycket.



Torontobaserade veteranen Cris Cuddy har frontat populära kanadensiska indie roots-rock-reggae
bandet Max Mouse And The Gorillas.
Cuddy har en minst sagt imponerande vänkrets inom musikbranschen så på "Dear Elvis"
(Vanishing Castle/Hemifrån) backar bland många andra gästmusiker både Gene Taylor (Fabulous
Thunderbirds, Blasters)
och gitarrmaestron Albert Lee upp på de 15 låtarna som på alla sätt och
vis är ett genomtänkt tvärsnitt av rock och rootskatalogen.
Det är med största säkerhet medvetet att "Here Comes Summer" ska få lyssnaren att osökt tänka
Eddie Cochran's "Summertime Blues", och det finns många fler låtar med tydlig förankring bakåt i
tiden även om de inte är lika tydliga som i Cochran fallet.
Rockabillyfärgade “Starlene”, bluesstöpta “Tom Cat”, poprocksensuella “I'm A Cadillac”, rock'n'roll
löddriga 
“Rock'n'Roll History” och popakustiken i “Magic Girl” är alla gjorda med sann kärlek och
fräsch finess till ursprunget.
/Björn

Powerduo på amerikanska rötter

 
Jen Mauer & Paul Kovac är en powerduo med fokus på traditionell amerikansk rootsmusik.
Dessutom är de utsökta och utrrycksfulla instrumentalister och sångare som passar varandra som
hand i handsken.
Båda har genuina framgångar som bandledare på egen hand i internationellt turnerande band som
Mo' Mojo och Hillbilly Idol.
När de nu efter 20 års vänskap väljer att slå sina påsar ihop i konstellationen Boy=Girl och släppa det
självbetitlade albumet "Boy=Girl" (BoyEqualsGirl/Hemifrån) så är det med en rootsgrann och befriande
blandning av mestadels egna kompositioner och några snyggt valda covers som exempelvis Amy
Winehouse "Back To Black".
Mauer står för ståbas, elektrisk dito, gitarr och även emellanåt cajundragspel. piano och lite annat
smått och gott.
Med sin bakgrund i blues, zydeco, klassisk country och bluegrass blir hon på en ypperlig sidekick till
Kovac som fyller på klockrent med sin banjo, akustiska och elektriska gitarrer och en liknande musikalisk
bred rootsagenda som Jen.
Genom 55 minuter, 16 låtar och förstärkta med trummor, percussion, fiol och pedal steel blir albumet
en första klassens feelgoodresa.
/Björn
 

 




Tipsrunda 6

... men det handlar inte om lädret och 1X2.
Utan om ny läcker, spännande, oupptäckt och cool musik som gör skillnad
och ruskar om i sina respektive genres.
 
 
Efter några års frånvaro då hon har fokuserat på sitt förstfödda barn så
har Eilen Jewell åter klivit i sina cowboykängor och gör en storstilad
comeback med sitt femte album "Sundown Over Ghost Town" (Signature
Records/Border).
Uppföljaren til excellenta "Queen Of The Minor Key" från 2011 är både en
naturlig fortsättning på en strålande diskografi och en starkare förankring
i verkligheten.
Låtarna på albumet bygger på hennes erfarenheter av att föda sin dotter
Mavis (naturligtigtvis döpt efter Mavis Staple) och att flytta sina bopålar 
från Boston till Idaho där hon har sina rötter.
"Det är väldigt självbiografiskt. Den berättar mer sanna historier än något
av mina tidigare album. För mig känns den som en gammal själ, som något
som funnits med mig under en lång period, säger hon i ett pressuttalande
och fortsätter:
Samtidigt har den något ungdomligt över sig. Det känns som att vi
experimentera men ändå sluter cirkeln på något sätt."
Själv behövde jag bara en genomlyssning för att omedelbart omfamnas
av den där givna känslan som gör att man utan att tveka sorterar in Eilen i
samma klassiga fack som exempelvis Lucinda Williams och Gillian Welch.
Tillsammans med sitt världsmästarband bjuder hon på dussinet låtar av
absolut finaste snitt.
 
 
Kanadensiska trion Good Lovelies, Caroline Brooks, Kerri Ough och Sue Passmore,
har klara beröringspunkter med Eilen Jewell.
Även om "Burn The Plan" (Six Shooter Records/Hemifrån) drar mer åt folkpop hållet så finns det
mer smaksättning från rootsträdet.
Nio av de 13 låtara är skrivna av Brooks, Ough och Passmore som skiftar instrument frisk och
går på knock med sina granna stämmor.
/Björn

Talangen John Lennon

John Lennon McCullagh hausades välförtjänt när han 2013 släppte sitt debutalbum på Alan
McGees nystartade 359 Music. Under 2013 och 2014 turnerade han och bandet The Escorts
med likasinnade som Strypes, Alabama 3, Richard Hawley och Cast.
Nu är de åter med med fullängdaren "New Born Cry" (359 Music/Border) och inspirationen från
tidig Dylan, Donovan, Paul Weller, Marc Bolan, Johnny Cash och en hel flock från The British 
Invasion lyser igenom solklart och blir en underbar krydda till McCullagh's  talang.
Pop goes the brain!
/Björn

 


Bara för rätt för att ignorera

Have no fear!
Det handlar inte om  bikergänget med dubbla D i namnet utan sextetten Banditos
från Birmingham, Alabama som alldeles nyligen lossat det självbetitlade och minst sagt fullödiga
debutalbumet "Banditos" (Bloodshot Records/Border).
Är man en sucker för tidlöst rätt amerikansk sydstatsrock med varm soulkänsla, optimalt rockdriv
och altcountry i barbackaskolan så är de här sex twentysomething's bara för rätt för att ignorera.
Efter tre år tillsammans och med över 600 livespelningar i ryggen kommer dessutom som extra
grädde på moset sångerskan Mary Beth Richardson och hennes fem manliga compadres att under
hösten göra 26 livespelningar i Sverige och Norge.
Platser och datum är inte spikade ännu, men det är inget dumt råd att hålla korpgluggarna öppna
på en scen nära dig.
/Björn
 


 

 

Dags för genombrottet

Duon Mandolin Orange följer upp fjolårets smått tokhyllade debut med tiospåraren "Such Jubilee"
(YepRoc/Border).
Emily och Andrew från North Carolinna har två strålande röster som matchar varandra perfekt i
stämmsången på albumets samtliga och omedelbart snärjande americana-pop-country-folk låtar.
Det är värda ett genombrott på bredare front nu!
/Björn


Musikalisk yoga

 
Det är inte bara omslaget som är attraherande på amerikanskan Kyle Carey's senaste album 
"North Star" (Americelta Records/Hemifrån).
När hon stöper de 12 låtarna, tio av dem är hennes egna, i en blandning av Americana rötter, irländsk
tradition och skotsk Gaelic poesi så blir det något klart annorlunda och världsmusik som berör oavsett
vart på klotet vi har våra rötter.
Producerat av den omtalade Irlandsamerikanen Séamus Egan, backad av ett gäng utsökta kompmusiker
och toppad med Kyle's röst så är albumet ett rakt igenom smakfullt bevis på hennes förmåga att foga
samman amerikansk och Gaelic tradition på ett personligt och elegantsätt.
Ljudbilden hänger ihop och verkar som ett perfekt musikaliskt yoga.
/Björn
 
 

RSS 2.0