Popgeni

Personligen tycker jag att det kan vara stor klasskillnad på bra blues och blues på tomgång.
Oftast beroende på vad utövaren i fråga vågar göra med med de 12 takterna.
Hyllade kanadensiska gitarristen, sångaren och låtskrivaren Steve Hill, som blev Juno nominerad 
för albumet "Solo Recordings Volume 1" för två år sedan, är definitivt en som faller mig på läppen.
Inte bara för att han är ett ess som gitarrist och en karismatiskt sångare, utan för att han också vågar
ta ut svängarna på ett sätt som skiljer honom från många i den allt för trygga flocken.

Sedan några dagar bakåt så finns nya albumet "Solo Recordings Volume 2" (No Label Records
/Hemifrån) tillgänglig hos oss och där gör han en helläcker repris på enmannabandet på Volume 1.
Förutom Gibson gitarren så sköter Hill Ludwig trummor, Zildjian hi-hats, Paiste cymbaler och Hohner
Marine Band munspel på ett helt oantastligt sätt.
Åtta egna låtar och tre tolkningar av Little Walter’s “Hate To See You Go”, Muddy Water’s “I Want You 
To Love Me” och Ray Bonneville’s “Simple Things” blir ett mycket stabilt facit på att Hill är lika 
angelägen oavsett han är hard hitting eller stillsamt melodisk. 

"S.R.V.2" fick kanadensiska tidningar som Montreal Gazette och Vancouver's Real Blues Magazine att
droppa oneliners som “the meanest guitar player in Canada” och “the best young blues guitar player
in North America”.
Och det är ingen överdrift.
Steve Hill är för bra för att bomma.
/Björn

"One of the UK's finest musical exports bringing you Transatlantic Roots & Soul from the very heart of Scotland" kan man läsa på kvintetten The New Madrids hemsida.
Addera en smakfull dos americana och en skarp rock'n'roll vinkel och du har det alldeles nyligen släppta och klart förträffliga debutalbumet "Through The Heart Of Town" (N.M.R./Hemifrån).
Soulen finns i "Shake", rock'n'rollen i "You" och americanan i "Hey Christine" som sen upprepas på ett klockrent sätt  i övriga av de sju låtar på plattan.
Men det handlar inte om fem musikaliska nykomlingar för  historien bakom T.N.M. började långt tidigare. Trummisen Maurice McPherson, basisten Callum Keith, gitarristen och keyboardmannen Owen Nicholson samt gitarristen och sångaren Ian Hutchinson lirade alla i gruppen $outhpaw som under fem års intensivt tunerande  skaffade sig både respekt och en trogen skara fanns, både hemma i UK och utomlands. 
Femte pusselbiten, Donny McElligott, gitarr & sång,  var frontfigur i rockblues bandet The Revivals och när båda grupperna plötsligt upplöstes så dröjde det inte länge förrän telefonerna började ringa, möten arrangerades över några pilsner och 2010 var T.N.M. på riktigt.
Hutchinson och McElligott är två utsökta vokalister som broderligt delat på låtskrivandet på "T.T.H.O.T."
The Band, Whiskeytown, Drive by Truckers, Black Crowes, The Byrds, AC/DC, är några av influenserna och kombinerat med en given dos av Celtic själ så blir helheten klart inbjudande.
/Björn

Årsbästa 2014

Här är årets:

låt: Doug Seegers: Angie´s Song

låt(Sverige): Ellen Sundberg: The Road Is Long/Vägen är lång(ej ännu utgiven)

album: Mark Olson: Good-Bye Lizelle, Simone Felice: Strangers, Angel Olsen: Burn Your Fire for No Witnesses

album(Sverige): Basko Believes: Idiot´s Hill, Hege Brynildsen: Till Harry, môra-Per: Stockholm-Oslo

upptäckt: Doug Seegers, Sturgill Simpson

upptäckt(Sverige): Juha Mulari, The Vanjas, Blues Pills

live: Lee Bains III & The Glory Fires på Storsjöyran, Imelda May på AB i Bryssel, Jason Isbell & The 400 Unit på RRR2014, Danny & The Champions Of The World på Gamla Teatern, Östersund, Magnus Lindberg på Burmans musik i Umeå, Hellsingland Underground på Gamla Teatern, Angel Olsen på Kägelbanan, Svavar Knutur vid Nordens Hus i Reykjavik

teve: Jills veranda

bok: Elin Olofsson: Till flickorna i sjön / Bruno K Öijer: Och natten viskade Annabel Lee

konst: NUG på Ahlbergshallen i Östersund, Anders Petersen på Fotografiska

finaste musikstund: Willy Clay Band gör Kiruna(The Miner) på första RRR-kvällen på Gamla Teatern i Östersund