För bra för att bomma
Personligen tycker jag att det kan vara stor klasskillnad på bra blues och blues på tomgång.
Oftast beroende på vad utövaren i fråga vågar göra med med de 12 takterna.
Hyllade kanadensiska gitarristen, sångaren och låtskrivaren Steve Hill, som blev Juno nominerad
för albumet "Solo Recordings Volume 1" för två år sedan, är definitivt en som faller mig på läppen.
Inte bara för att han är ett ess som gitarrist och en karismatiskt sångare, utan för att han också vågar
ta ut svängarna på ett sätt som skiljer honom från många i den allt för trygga flocken.
Sedan några dagar bakåt så finns nya albumet "Solo Recordings Volume 2" (No Label Records
/Hemifrån) tillgänglig hos oss och där gör han en helläcker repris på enmannabandet på Volume 1.
Förutom Gibson gitarren så sköter Hill Ludwig trummor, Zildjian hi-hats, Paiste cymbaler och Hohner
Marine Band munspel på ett helt oantastligt sätt.
Åtta egna låtar och tre tolkningar av Little Walter’s “Hate To See You Go”, Muddy Water’s “I Want You
To Love Me” och Ray Bonneville’s “Simple Things” blir ett mycket stabilt facit på att Hill är lika
angelägen oavsett han är hard hitting eller stillsamt melodisk.
"S.R.V.2" fick kanadensiska tidningar som Montreal Gazette och Vancouver's Real Blues Magazine att
droppa oneliners som “the meanest guitar player in Canada” och “the best young blues guitar player
in North America”.
Och det är ingen överdrift.
Steve Hill är för bra för att bomma.
/Björn
