Gör dig själv en tjänst

 

Missa inte prisade singersongwritern, Annie Gallup´s, nya album "Oh , Everything (Gallway Bay Music/Hemifrån) som är hennes 13:e utgåva i eget namn. 

Uppvuxen i Ann Arbor, Michigan upptäckte hon som tonåring att countryblues fick hennes musikaliska ådra att pumpa extra hårt och hon lärde sig själv att spela gitarr genom kopiera licks från blueslegender som Mississippi John Hurt, Doc Watson och Dave Van Ronk

Annie's musikaliska backkatalog rymmer ett dussintal CD utgivningar på olika indieetiketter, ett omfattande turnerande och livespelningar i både USA & Kanada. Dessutom är hon ena halvan av duon Hat Check Girl där hon tillsammans med Peter Gallway släppt flera excellenta album.

Gallway har också hjälpt Annie med produktionen & inspelningen av albumet som på ett fullt naturligt sätt vandrar i skuggan av pandemin, något som Annie kommenterar på följande sätt.

“This past year, the year of the pandemic, was everything and its opposite. Immersed in the world, and at the same time, isolated from the world; so much happening, so little going on. Oh, everything. I haven’t slept well. But, insomnia plus isolation equals the luxury of time to think. Most of these songs were a spinoff of tossing and turning in the dark".
/Björn

 

 

Annie Keating läker

 
Lucinda Williams, John Prine, Bob Dylan, Allison Krauss, Willie Nelson, Johnny Cash, Bonnie Raitt, Emmylou Harris & Patty Griffin är artister & musiker extraordinära som amerikanskan Annie Keating jämförts med under de senaste 15 åren.
 
Det blir på alla sätt och vis helt rättvist också när man lyssnar igenom de 15 egna låtarna på hennes åttonde fullängdare "Bristol County Tides" (Hemifrån)  som går i pandemins skugga och sätter fokus på vad som gör mest ont och betyder allt i tider som man inte trodde skulle kunna drabba och sätta så djupa sår i oss alla.
Men trots det huvudsakliga gigantiska allvaret så finns det gott om kraft att hämta från Keating´s låtskrivande.
Den 51 minuter långa releasekonserten här ovan känns som en straffspark att investera i "B.C.T." och även att kolla upp album som "Trickstar" & "For Keeps" i hennes backkatalog.
/Björn
 
 

Aldrig för sen att upptäckas

 
Nytt efterlängtat material med australiensiska folkpop esset Kaurna Cronin som under sin karriär skapat en trogen fanbase utanför hemlandet genom ett flitigt turnerande i Kanada, Europa och inte minst Sverige.
Under pandemin har det naturligtvis varit totalstopp på turnerandet,  men framöver kan man förhoppningsvis vänta sig en uppföljare till album nummer sex "Aloft In The Blue" som släpptes i slutet av november 2020.
Att det är nytt material på gång är pärlan "Why Do You Love Lizzie" ett uppenbart tecken på och jag har skrivit det flera gånger tidigare att Kaurna's låtar på alla sätt och vis är balsam för både kropp & själ.
Aldrig för sen att upptäckas helt enkelt.
/Björn
 
 
 

Omistligt i sommarvärmen

Efter en turnésväng med låtarna från senaste plattan ”Funstyle” (som kom 2010) i bagaget har det varit knäpptyst om Liz Phair. En snabb googling ger vid hand att hon dock varit aktiv med annat, såsom eget skrivande och jobbat med tv-produktioner. Jag har följt henne under hela tjugoåttaåriga resan från debuten ”Exile in Guyville” och lyfter på hatten åt 13 nya låtar på ”Soberish”, där hon ånyo anlitar Brad Wood som producerade hennes två första utgåvor. Phairs känsla för ursnygga popharmonier står mer i förgrunden än den sylvassa lyriken som var ett signum i den tidiga karriären. 

Paul Weller är aktivare än någonsin och släpper knappt ett år efter ”On sunset” låtar som får en att sucka av glädje. Med nya ”Fat Pop Volume 1” sluggar han sig in på toppen av den brittiska albumlistan för femte decenniet, om man nu slår ihop solokarriären med The Jam och Style Council. ”On sunset” var för mig det årets allra bästa albumsläpp och Fat Pop är ett styrkebesked av samma kaliber. Låtarna genomsyras av en gedigen mångårig känsla i hantverket att skriva en snygg låt och man baxnar över den uttrycksfulla lekfullheten som saknar gränser.

Sagan fortsätter och man kan bara undra hur i helvete han får till det, Ryley Walker. För mig är han fortsatt en av samtidens mest spännande nya röster/gitarrister som ånyo knockar lyssnaren med en ny samling sånger på ”Course in fable”. Låtarna är som tidigare vilandes på en lekfull ljudbild som andas tidig Van Morrison, där suggestivt psykedelisk folkmusik och frijazz lekfullt saknar gränser.

/B-O 


Klassig, rootsrock med varmt hjärta & skarp hjärna

 
Eric "Roscoe" Ambel har sedan tiden i Del Lords alltid varit en av mina husgudar.
"The Lords" var ett lysande rootsrock'n'roll band som mellan 1984 och 2013 hann med fem utsökta
studioalbum och en explosiv live-EP utan att få det erkännande i de breda leden som de var värda.
 
Efter att  D.L. kastade in handduken 2014 så har New York baserade Ambel jobbat med och producerat en grann skara band & artister som Nils Lofgren, The Brandos, Steve Earle, The Yayhoos, Del Lords, The Bottle Rockets, Joan Jett, Mojo Nixon, Blood Oranges, Blue Mountain, Freedy Johnston och Mary Lee's Corvette.
 
Så när gode vännen John "Chico" Finn bestämde sig för att spela in album nummer fem med sitt band Esquela så var "Roscoe" en lågoddsare som producent.
En viss pandemi ställde till det och allt fick formas & skapas på distans.
Resultatet blev 10 personligt, jordnära & klassiga rootsrockare som färgas av funderingar runt Coronan, rasism, sexuella övergrepp och klimatkrisen.
Klassig, rootsrock med varmt hjärta & skarp hjärna.
/Björn 
 
 
 
 

Underbar comeback av urstarka skottar

 
Urstark comeback för skottarna Del Amitri som efter  återföreningen är rykande aktuella med sitt sjunde album "Fatal Mistakes" (Cooking Vinyl).
Den självbetitlade debuten kom för häpnadsväckande 36 år sedan och följdes upp av ytterligare fem fullängdare där de förfinade och ytterligare förstärkte sitt personliga sound på lika delar pop och rock extravaganza.

Men den där välförtjänta och i mitt och många andras tycke välförtjänta islossningen för Glasgow femman kom aldrig och efter fullängdaren ”Can You Do Me Good” 2002 så kastad man in handduken.
Men sångaren & huvudsakliga låtskrivaren Justin Currie fortsatte med en solokarriär som resulterade i soloalbumen ”What Is Love”, ”The Great War” & ”Lower Reaches” mellan 2007-2013 som spann vidare på det melodiöst granna soundet som alltid varit Del Amitri’s musikaliska profil.
Så när man nu återkommer som band så är det med 100 % klass från öppningsspåret "You Can't Go Back", där man driver med sig själva för att man gör comeback, till det avslutande vulkanutbrottet, "Nation Of Canners".
Däremellan finns 11 Del Amitri ess som redan nu gör albumet totalt givet på min årsbästalista.
/Björn 

 
 
 

Jackson visar obruten klass

 
Första singeln från legendariske singer/songwritern Jackson Browne lovar mycket inför släppet
av fullängdaren "Downhill From Everywhere" (Inside Recordings) , som är hans första album
på sex år. 
Browne fyller 73 år i oktober och visar obruten klass och snille på "My Cleveland Heart", som han skrivit tillsammans med gitarristen Val McCallum. 
Enligt skivbolaget så ska återkomsten genomsyras av den själfulla intimiteten som präglade hans debutalbum från 1972.
Det är knappt så att man kan vänta på att själv få höra om man talar sanning, men med "My Cleveland Heart", som ett äkta ess så har man svårt att tro att inte Jackson skulle levererar för fullt.
"D.F.E." släpps den 23:e juli.
/Björn
 

Grandios drömpop

 
 
Amerikanska rockbandet Tashaki Miyaki med musikrötterna i Los Angeles, California, som bildades 2011 och redan från början på den amerikanska indiescenen odlat en mystisk bild av sig själva genom
att framträda med alias istället för sina riktiga namn.
Det och en ljudbild som klingade av paisley underground/drömpop vibbar var naturligtvis något som musikpress typ NME & Mojo Magazine tände omgående på. 
Men numera vet man att sångerskan och multi-instrumentalist Paige Stark samt gitarristen Luke Paquin (ex. Hot Hot Heat) möttes i Los Angeles redan 2004.
 
2011 kom den självbetitlade EP-debuten i England och två år senare formade amerikanska Burger Records om EP'n till en kassettutgåva i USA.
Ett coveralbum 2011,med passande titeln "Under Cover", där man bland andra tolkade låtare av Sam Cooke, The AssociationBuzzcocks, INXS & Father John Misty blev nästa projekt.
Den följdes fyra år senare av "Under Cover Vol.2" som underligt nog bara fanns tillgängligt som gratis download.
 
2017 stegade Paige & Luke in i en studio tillsammans med basisten Dora Hiller och formade gruppens första riktiga fullängdare "The Dream" som producerades av Luke och släpptes på Metropolis Records i april det året.
De 11 nya spåren på ”Castaway”(Metropolis Records/Hemifrån) med release i början av juni är absolut något att kolla upp för er som blir knäsvag av drömsk, melodisk och högt svävande gitarrpop.       
/Björn
 
 
 

Weezer gör mig lycklig

 
Weezer är tillbaka med sin oemotståndliga hårdrockpop på "Van Weezer" (Atlantic)
Man kan inte annat änn att bli glad & lycklig inombords!
/Björn
 

Tidlös klass

 
The Coral är ett engelskt Merseyside rockpopband som bildades 1996.
Det självbetitlade debutalbumet 2002 nominerades till Mercury Music Prize och NME Magazine rankade fullängdaren som det fjärde bästa britiska albumet det året.
19 år senare är gruppen lika övertygande & inbjudande när de laddar dubbel-albumet "Coral Island"(Run On Records) med 22 låtar som genomsyras av personlig, tidlös grann formad pop, psykedelia, folkrock och Beatles vibbar.
/Björn
 
 

RSS 2.0