I mitten av 1980-talet var vi några goda vänner som lirade spelet Popgeni för första gången. Vårt gäng har växt ut och inkluderar idag cirka ett dussin poplovers som har genomlevt flowerpower, progg, punk och grunge. Sedan 2011 är vi en Ideell förening, IF Popgeni.
Bloggen handlar om god musik som världen måste få veta mer om. Popgenis betygssystem:PPPPP-världsklass.PPPP-mycket bra.PPP-bra.PP-Nja.P-underkänd. På Facebook heter vi Ideella Föreningen Popgeni. Mail:[email protected]
Annie Keating läker
Lucinda Williams, John Prine, Bob Dylan, Allison Krauss, Willie Nelson, Johnny Cash, Bonnie Raitt, Emmylou Harris & Patty Griffin är artister & musiker extraordinära som amerikanskan Annie Keating jämförts med under de senaste 15 åren.
Det blir på alla sätt och vis helt rättvist också när man lyssnar igenom de 15 egna låtarna på hennes åttonde fullängdare "Bristol County Tides" (Hemifrån) som går i pandemins skugga och sätter fokus på vad som gör mest ont och betyder allt i tider som man inte trodde skulle kunna drabba och sätta så djupa sår i oss alla.
Men trots det huvudsakliga gigantiska allvaret så finns det gott om kraft att hämta från Keating´s låtskrivande.
Den 51 minuter långa releasekonserten här ovan känns som en straffspark att investera i "B.C.T." och även att kolla upp album som "Trickstar" & "For Keeps" i hennes backkatalog.
Nytt efterlängtat material med australiensiska folkpop esset Kaurna Cronin som under sin karriär skapat en trogen fanbase utanför hemlandet genom ett flitigt turnerande i Kanada, Europa och inte minst Sverige.
Under pandemin har det naturligtvis varit totalstopp på turnerandet, men framöver kan man förhoppningsvis vänta sig en uppföljare till album nummer sex "Aloft In The Blue" som släpptes i slutet av november 2020.
Att det är nytt material på gång är pärlan "Why Do You Love Lizzie" ett uppenbart tecken på och jag har skrivit det flera gånger tidigare att Kaurna's låtar på alla sätt och vis är balsam för både kropp & själ.
Efter en turnésväng med låtarna från senaste plattan ”Funstyle” (som kom 2010) i bagaget har det varit knäpptyst om Liz Phair. En snabb googling ger vid hand att hon dock varit aktiv med annat, såsom eget skrivande och jobbat med tv-produktioner. Jag har följt henne under hela tjugoåttaåriga resan från debuten ”Exile in Guyville” och lyfter på hatten åt 13 nya låtar på ”Soberish”, där hon ånyo anlitar Brad Wood som producerade hennes två första utgåvor. Phairs känsla för ursnygga popharmonier står mer i förgrunden än den sylvassa lyriken som var ett signum i den tidiga karriären.
Paul Weller är aktivare än någonsin och släpper knappt ett år efter ”On sunset” låtar som får en att sucka av glädje. Med nya ”Fat Pop Volume 1” sluggar han sig in på toppen av den brittiska albumlistan för femte decenniet, om man nu slår ihop solokarriären med The Jam och Style Council. ”On sunset” var för mig det årets allra bästa albumsläpp och Fat Pop är ett styrkebesked av samma kaliber. Låtarna genomsyras av en gedigen mångårig känsla i hantverket att skriva en snygg låt och man baxnar över den uttrycksfulla lekfullheten som saknar gränser.
Sagan fortsätter och man kan bara undra hur i helvete han får till det, Ryley Walker. För mig är han fortsatt en av samtidens mest spännande nya röster/gitarrister som ånyo knockar lyssnaren med en ny samling sånger på ”Course in fable”. Låtarna är som tidigare vilandes på en lekfull ljudbild som andas tidig Van Morrison, där suggestivt psykedelisk folkmusik och frijazz lekfullt saknar gränser.
Klassig, rootsrock med varmt hjärta & skarp hjärna
Eric "Roscoe" Ambel har sedan tiden i Del Lords alltid varit en av mina husgudar.
"The Lords" var ett lysande rootsrock'n'roll band som mellan 1984 och 2013 hann med fem utsökta
studioalbum och en explosiv live-EP utan att få det erkännande i de breda leden som de var värda.
Efter att D.L. kastade in handduken 2014 så har New York baserade Ambel jobbat med och producerat en grann skara band & artister som Nils Lofgren, The Brandos, Steve Earle, The Yayhoos, Del Lords, The Bottle Rockets, Joan Jett, Mojo Nixon, Blood Oranges, Blue Mountain, Freedy Johnston och Mary Lee's Corvette.
Så när gode vännen John "Chico" Finn bestämde sig för att spela in album nummer fem med sitt band Esquela så var "Roscoe" en lågoddsare som producent.
En viss pandemi ställde till det och allt fick formas & skapas på distans.
Resultatet blev 10 personligt, jordnära & klassiga rootsrockare som färgas av funderingar runt Coronan, rasism, sexuella övergrepp och klimatkrisen.
Klassig, rootsrock med varmt hjärta & skarp hjärna.
Urstark comeback för skottarna Del Amitri som efter återföreningen är rykande aktuella med sitt sjunde album "Fatal Mistakes" (Cooking Vinyl).
Den självbetitlade debuten kom för häpnadsväckande 36 år sedan och följdes upp av ytterligare fem fullängdare där de förfinade och ytterligare förstärkte sitt personliga sound på lika delar pop och rock extravaganza.
Men den där välförtjänta och i mitt och många andras tycke välförtjänta islossningen för Glasgow femman kom aldrig och efter fullängdaren ”Can You Do Me Good” 2002 så kastad man in handduken. Men sångaren & huvudsakliga låtskrivaren Justin Currie fortsatte med en solokarriär som resulterade i soloalbumen ”What Is Love”, ”The Great War” & ”Lower Reaches” mellan 2007-2013 som spann vidare på det melodiöst granna soundet som alltid varit Del Amitri’s musikaliska profil. Så när man nu återkommer som band så är det med 100 % klass från öppningsspåret "You Can't Go Back", där man driver med sig själva för att man gör comeback, till det avslutande vulkanutbrottet, "Nation Of Canners". Däremellan finns 11 Del Amitri ess som redan nu gör albumet totalt givet på min årsbästalista. /Björn
Första singeln från legendariske singer/songwritern Jackson Browne lovar mycket inför släppet
av fullängdaren "Downhill From Everywhere" (Inside Recordings) , som är hans första album på sex år.
Browne fyller 73 år i oktober och visar obruten klass och snille på "My Cleveland Heart", som han skrivit tillsammans med gitarristen Val McCallum.
Enligt skivbolaget så ska återkomsten genomsyras av den själfulla intimiteten som präglade hans debutalbum från 1972.
Det är knappt så att man kan vänta på att själv få höra om man talar sanning, men med "MyCleveland Heart", som ett äkta ess så har man svårt att tro att inte Jackson skulle levererar för fullt.
