Popgeni

 

Stockholmsbaserade folkpoptrion Small Feet med helt magnifika tenoren, låtskrivaren och
frontmannen Simon Stålhamre hyllas unisont i både USA och England just nu.
Som 15-åring bestämde sig Stålhamre för att hoppa av skolan.

Istället valde han TV'n som sin akademiska mentor och lärde sig engelska via amerikanska
shower och serier som fanns på den svenska tablån, tog diverse ströjobb samtidigt som han
byggde upp en gedigen katalog med låtar som alla sparades i en garderob hemma hos föräldrarna.

En låtskatt och talang som kanske skulle blivit oupptäckt om det inte varit för amerikanske musikern
Jacob Snavely som fick kontakt med Simon via gemensamma vänner och började peppade honom
att satsa fullt ut och helhjärtat fokusera på sin musik.
Tillsammans med Snavely på bas och Christoper Cantillo, trummor, spelade Stålhamre in de tio
låtarna på albumet ”From Far Enough Away Everything Sounds Like The Ocean” på historisk
mark på Södermalm, Stockholm.

En minst sagt lockande och imponerande elektrisk folkpop debut som släpps i Sverige 21 augusti.
/Björn

 

 

 

 

Nedanstående duo har tveklöst gjort två av årets bästa albumen i den breda genren som i folkmun

vanligtvis går under beteckningen americana.
Med lite tid på sin sida så kommer Allison Moorer´s "Down To Believing" (Proper) att räknas till
en av de moderna klassikerna.

För er som har noll koll på Allison's diskografi så finns här en formidabel skatt att upptäcka.
Texas rockfolkamericana singer/songwritern James McMurtry har i det lilla internationellt tysta
spelat in plattor sedan 1989 och i våras släpptes eleganta studioalbumet "Complicated Games" (Ingrooves/Fontana), tillika det första sedan "Just Us Kids" 2008, som då nominerades till årets
album och McMurtry samtidigt till årets bästa artist i genren.

Precis som med Allison Moorer så är McMurtry's backkatalog en källa till stor och varm musikalisk
upptäckargjädje.

/Björn 

 

 

 

I tider när musiken i majoritet tillverkas i digital-lager-på-lager form så är det absolut
nödvändigt att rensa rören med artisterna och grupperna som vårdar det analoga hantverket
och ursprunget med kärlek och klass.

Amerikanen JD McPherson debuterade med albumet "Signs & Signifiers" 2012 och för några
månader sedan kom uppföljaren "Let The Good Times Roll" (Rounder Records).

Två plattor där McPherson tillsammans med sitt supersvängiga band vårdar arvet från Carl Perkins.

Little Richard, Buddy Holly och tidiga Beatles på ett helt oantastligt sätt.

 

 

 

JD´s stallkompis Pokey LaFarge blickar tidsmässigt ännu längre bakåt  på sitt sjunde album, 
"Something In The Water" (Rounder Records), med sin mix av jump blues, jazz, ragtime, country
blues, westerm swing och hillbilly pop.
Som mottagare blir man bara genuint lycklig långt in i musiksjälen.

 

 

Danny Kroha, med ett förflutet som gitarrist på rock scenen i Detroit i band som The Gories,
Demolition Doll Rods och Rocket 455 har också växlat ner och fokuserat på den musikaliska
backspegeln.
På "Angels Watching Over Me" (Third Man Records), tolkar han kända folk, country, blues och
gospel klassiker som "John Henry", "Cannoball Blues" och "Lonesome Valley" med bara en enkel
akustisk gitarr och sin kraftfulla röst.

 

The Coffis Brothers & The Mountain Men.
Ytterligare en musikalisk kick att lyssna in sig på om man blir lycklig inombords av att höra band
som med briljans kombinerar färsk americana med klassisk rock, pop och folk från rootsträdet.
Fem unga män från Santa Cruz bergen där bröderna Jamie och Kellen Coffis står för grandiost
låtskrivandet, suveräna vokalt arbete och diverse instrument.
Trion Henry Chadwick, Mason Hutchinson och Kyle Poppen gör kvintetten komplett på trummor,
bas och elgura.
"Wrong Side Of The Road" (Sally Sasquatch Music/Hemifrån) är album nummer två i diskografin
med 13 spår som bygger på ett snyggt sound i rakt nedstigande led från förebilder som Neil Young, 
Tom Petty och likasinnade färskingar typ Turnpike Troubadours, Avett Brothers och The Bros. Landreth.

Hur fungerar ett musikaliskt och textmässigt samarbete mellan en världsberömd brittisk deckare
och kriminalförfattare och en av de absolut finaste leverantörerna av brittisk americanacountry?
Helt enkelt alldeles förträffligt när man får sig serverad Mark Billingham & My Darling Clementine
"The Other Half" (Hachette Audio/Hemifrån.

”The Other Half” är ett unikt samarbetet mellan Billinghams berättelse om Marcia, en f.d. Las Vegas
Showgirl som arbetar skift på en nerkörd Memphis bar där hon dagligen möter kundernas livslånga
tragedier och ups & downs inom det sociala livet och den alltid lika oberäkneliga kärleken, och M.D.C.
oemotståndliga americanasound med rötterna i 60-talets Nashville.
Billingham läser sin story och äkta paret Michael Weston King and Lou Dalgleish som är M.D.C.
varvar med ett ypperligt soundtrack på sju låtar ur sitt arkiv.

Helheten blir som en 65 minuter lång ljudbok extraordinär, och absolut ett koncept som flera borde
pröva på.
Och definitivt ett album som fler borde fundera på att köpa.
/Björn

 

Johan Angergård är tillbaka med sitt förstklassigt graciösa popband The Legends.
Den 30 juni släpptes album nummer fem, "It's Love" (Cascine/Border), det första på sex år, och
ett nytt kapitel i en oantastlig popmission är förhoppningsvis på rull.
Och för er som har dålig koll på Angergård's förflutna hänvisar jag till nedanstående pressrelease.

Gamla relationer tynade bort, samtidigt som en ny kärlek kraschade in i hans värld.
Dessa livsförändringar ledde till ett plötslig kreativt flöde, "It's Love" skrevs och spelades in på
några månader.

 

24-åriga Mackenzie Scott debuterade med självbetitlade albumet "Torres" 2013.
En platta som spelades in under fem raska dagar i swamplegenden Tony Joe White´s studio i
Tennessee. 
Grundreceptet var rå känsla och nakna elektriska gitarrer.
Inför uppföljaren "Sprinter (Partisan) som släpptes i april var upplägget betydligt mer planerat
och strukturerat och Torres, som numera är artistnamnet, hade flyttat till favoritstaden New York.
Men Scott åkte till UK för att hon bara måste få jobba med vännen, musikern och producenten
Rob Ellis och ytterligare några av hans vassa brittiska musikvänner
Det samarbetet resulterade i en alldeles förträfflig fullängdare där man känner vibbarna från Nirvana,
PJ Harvey och Kate Bush och inte kan låta bli att imponeras av Torres bredd.

 

 

Utan tvivel så är Brittany Howard's powerhousesång en fullkomlig ryggradsrysare.
För att inte tala om hennes gitarrlir.
Debutplattan "Boys & Girls" (2012) från Brittany och hennes tre manliga musiker i Alabama Shakes
blev en försäljningsmässig femetta och placerade kvartetten på den musikaliska världskartan.
Uppföljaren "Sound & Color" (Rough Trade) dök upp i slutet av april i år och knockade garanterat
alla som inte trodde att bandet skulle vara kapabla att växla upp ett redan magiskt sound ytterligare.
Faktum är att man skruvar sin garagesoul, psykedeliska funk och ramalama rock ytterligare några
snäpp.
Och ståpälsen är oundviklig när Brittany spritsar soundet med sin vokala konst.
/Björn

 

Tillbaka efter ett par fysiska veckor i alltid lika betagande Bohuslän.
Och vilken comeback med två magnifika skivsläpp mitt i högsommaren med en blomning
som är runt en månad sen.
Både Jason Isbell "Something More Than Free" (Southeastern Records/Border) och
Samantha Crain "Under Branch & Thorn Tree" ( Ramseur/Border) har låtset som är lika
granna som den optimala buketten med sommarblomster.

Båda sorteras in i americana facket, men deras låtskrivande rymmer så mycket mer under rootsträdet.

 

Jason's femte album, och uppföljare till hyllade genombrotts plattan"Southeastern", innehåller
11 låtar där hans lyriska texter och anderika röst är ledstjärnan ovanpå en musikalisk grund som
utstrålar klassisk country, folk och laidbackrock med oantastlig konstnärlig personlighet.
Utan tvekan en av americana-genren främsta poeter, eller som American Songwriter skriver,
"there's no better songwriter on the planet at this moment, no one operating with the same
depth, eloquence or feeling"

 

Efter kritikerhyllade albumet "Kid Face" från ifjol är Samantha, som förra året var en av artisterna

på Way Out West, tillbaka med fullängdare nummer fyra.
Och hon har definitivt tagit ytterligare ett steg på kvalitetsstegen.

människorna omkring mig. De här berättelserna berättas från en underdogs perspektiv; 99% av
oss är ju arbetande människor. De kanske inte bokstavligen är protestsånger, men om du lyssnar
så talar de på samma volym".

Inspelat i Tiny Telephone Studios i San Francisco och producerat av John Vanderslice (The Mountain
Goats, Spoon) som även var med på Kid Face, präglas det varierade låtmaterialet av Crains innerliga
och intima röst med texter som fokuserar på det knappt märkbara i vardagen som annars bara brukar
passera revy.
Likt Jason Isbell är tonen oftast dyster i Crain's texter.
Men med hennes sentimentala och fängslande sång och detaljerade arrangemang så är det ändå ljuset som
dominerar i slutändan.