Popgeni

 

Är oerhört svag för konceptalbum. Speciellt när de görs på ett snyggt sätt. Occasional Rain från 1972 är en sådan platta. Nu är just regn i plattan centrala del, utan snarare en låt som Terry Callier framför akustiskt som kallades "Go Head On". Låten löper som en röd tråd genom skivan och binder i hop låtarna till en helhelt. 

Terry Callier är en Chicagokille som under 1960-talet experimenterade med att bland jazz och folkmusik. Med soulmusiken som en bastant grund. 1968 fick han släppa albumet "the New Folk Sound of Terry Callier". 

Men det var 1972 som han fick skivkontrakt med Cadet som det började hända saker. 

Occasional Rain är en höstig platta. Melankolisk, men ändå ljus. Den startar starkt med de små jazzinfluenserna i "Ordinary Joe". Den mäktiga balladen "Golden Circle" med kör av Minnie Riperton och Kitty Haywood. "Trance On Sedwick Street" och "Do You Finally Need A Friend" är smått genialiska i all sin enkelhet och med magiska stråkar.

I "Sweet Edie-D" visar Terry Callier prov på sitt popsnille och titelspårets lätt psykadeliska drag. Med "Blues For Marcus" och "Lean On Me" hittar Callier tillbaka till bluesrötterna, men utan att rucka på ljudbilen runt hela plattan.

 Occasional Rain en slags soulvärldens svar på Pet Sounds. Där längtan och kärlek ständigt är huvudtema. 

Terry Callier fick sedan året efter göra den strålande "What Colour Is Love" och 1974 kom "I Just Can´t Help Myself". Trots att Terry Callier gjort tre brilljanta album, så sålde de inget vidare. Men fram mpt 1990-talet fick han återupprättning när brittiska DJs började blanda in hans musik i senaste housetrenden. Vilket ledde till att han 2002 fick göra den strålande "Speak Your Peace" där bland annat Paul Weller bidrog med sitt kunnande. Men det är en annan historia. 

 

 

 

 

Save it for a rainy day, hette en platta som skulle släppas av Jan & Dean 1967.

Det höll på att gå åt skogen. 

Jag skulle ändå vilja rekommendera den plattan. Den melankoliska stämningen som flyter genom plattan hade att göra med att Dean Torrance faktiskt sjöng in de flesta av låtarna helt själv. Jan Berry hade, sedan ett par månader, legat på sjukhus med stora hjärnskador. Efter ett gräl med sin exflickvän tog Jan Berry bilen och for med full fart längs Whitter Drive, i Los Angeles. Men strax innan nerfarten till Sunset Boulevard, ironiskt nog inte speciellt långt från "Dead Man´s Curve", for han med full kraft in i en parkerad lastbil. Dean Torrence la ner mycket tid på låtarna och varje låt vävdes ihop med ljudet av regn som smattrar. Till råga på allt så ville inte skivbolaget släppa platta. Mycket tack vare att singeln "Yellow Balloon" strax inna Dean Torrence skulle släppa den, släpptes med låtens kompositör Gary Zekley. Men Dean hade lagt ner så mycket tid och energi att han helt enkelt bealade plattan ur sin egna ficka. 

Därför blir också "Save It For A Rainy Day" knappt en parentes i rockhistorien. Men visst, som konceptalbum funkar den faktiskt fortfarande.

 

/Stefan