Lite drömskt, lite skitigt och lite nostalgiskt.
Har tre favoritlåtar just nu. kanske har det en kombination med den här vårtröttheten som infunnits sig och haft sin kulmen.
Men man söker sig till musik som inte angriper en.
Först har vi Julia Holter. En singer/songwriter från Los Angeles, med en tonvikt på spröda små melodier som letar sig igenom ett ljust och lätt ljudlandskap. Hon för vidare en slags konstnärlig sida av californisk musik som är väldigt långt från surfpunk, skäggsoul och hårdrock. Plattan "Ekstasis" har fått en hel kritikerkår att ställa sig på knä och tillbedja henne innan sängdags.
Man kan förstå varför genom att bara lyssna på "Moni Mon Amie".
Tillbaka till garaget. Deer Tick har vi haft med här tidigare, när de gästade David Letterman förra året. Men vi har inte visat den ocensurerade videon.
Av någon outgrundlig anledning så har jag inte fastnat för gruppen förrän nu. Jag har helt enkelt inte hunnit. Men vilket band. Ta extra skitig rock n roll direkt från garaget och blanda upp den med skimmrande popmusik, så kommer man rätt nära en bra beskrivning av bandet. Låten "Main Street" är samma trumintro som Phil Spector använde till Ronettes "Be My Baby", med en John Lennonsk uppkäftighet, New York Dollspunk och Pete Yorn-melodi. Oumbärligt vårvintern 2012.
Om man inte kan få nog av Lykke Lis melodistarka mörka pop är Tu Fawning ett bra kompliment. Ett band som startades när sångerskan Corrina Repp började dejta gitarristen Joe Haege. Tillsammans gör de drömsk Lykke Li-pop med klara influenser av 1980-talet med World Music-trummor. Man blir smått 80-tals nostalgisk av deras musik. Mysigt värre.
/Stefan
Men man söker sig till musik som inte angriper en.
Först har vi Julia Holter. En singer/songwriter från Los Angeles, med en tonvikt på spröda små melodier som letar sig igenom ett ljust och lätt ljudlandskap. Hon för vidare en slags konstnärlig sida av californisk musik som är väldigt långt från surfpunk, skäggsoul och hårdrock. Plattan "Ekstasis" har fått en hel kritikerkår att ställa sig på knä och tillbedja henne innan sängdags.
Man kan förstå varför genom att bara lyssna på "Moni Mon Amie".
Tillbaka till garaget. Deer Tick har vi haft med här tidigare, när de gästade David Letterman förra året. Men vi har inte visat den ocensurerade videon.
Av någon outgrundlig anledning så har jag inte fastnat för gruppen förrän nu. Jag har helt enkelt inte hunnit. Men vilket band. Ta extra skitig rock n roll direkt från garaget och blanda upp den med skimmrande popmusik, så kommer man rätt nära en bra beskrivning av bandet. Låten "Main Street" är samma trumintro som Phil Spector använde till Ronettes "Be My Baby", med en John Lennonsk uppkäftighet, New York Dollspunk och Pete Yorn-melodi. Oumbärligt vårvintern 2012.
Om man inte kan få nog av Lykke Lis melodistarka mörka pop är Tu Fawning ett bra kompliment. Ett band som startades när sångerskan Corrina Repp började dejta gitarristen Joe Haege. Tillsammans gör de drömsk Lykke Li-pop med klara influenser av 1980-talet med World Music-trummor. Man blir smått 80-tals nostalgisk av deras musik. Mysigt värre.
/Stefan
Kommentarer
Trackback
