Popgeni

Seasick Steve

You Can´t Teach An Old Dog New Tricks (PIAS/Border)

PPPP

Jag minns det som igår.

Den där fredagen när S.S. med sin tresträngade gitarr klädd i sitt blåställ och den där kära kepsen, som man senare sett hos bland andra Later With Jools Holland, vandrade ut bland borden hos en hänförd publik.

Själv hade jag tuppskinn över hela kroppen långt efter hans fantastiska gig på Studioscenen, Storsjöteatern 2006 tillsammans med duon The Level Devils, norsk trummis och svensk ståbasist, eller om det var tvärtom?

Vi fick honom för en billig penning till Östersund Bluesfestivalen det året och han gjorde ytterligare ett totalgig tillsammans med sina medmusikanter på Captain Cook dagen efter.

En spelning som knäckte alla som var lyckliga nog att vara bland de 100 som lyckades få plats inom pubens fyra väggar.

Nu är det helt andra premisser som gäller för den forne hobon.

De senaste åren har han kunnat vraka och välja mellan sina gig och dra in gage som säkrat hans sociala situation för resten av livet.

En lika osannolik som välförtjänt vändning i livet. För förutom att Seasick Steve är en unik musiker och artist så är jag helt övertygande att denna oväntade framgång inte förändrat honom det minsta som människa.

”You Can't Teach An Old Dog New Tricks” sorteras som de fyra föregångarna in nära de där blueshundarna i då och nutid som aldrig behövt trimmas med ytlig rekvisita.

Ett dussin låtar som antingen är smidade i punkblues och ångvältsvarianten, som i ”Back In The Doghouse” och ”Don´t Know Why She Love Me But She Do”, eller i ett rogivande och avskalade vaggvisegung typ ”Burnin' Up” och ”Treasures”.

Jag beklagar alla er som inte var på Studioscenen eller C.C den där bluesfestivalen 2006. För det lär aldrig bli en repris.

Men för att få en känsla hur det tog sig ut så funkar den här länken ypperligt  Seasick Steve "You Can't Teach An Old Dog New Tricks".

Liknande artister: John Lee Hooker, T-Model Ford, R.L. Burnside, The White Stripes, The Black Keys.

Björn Bostrand