Popgeni

I mitten av 70-talet svepte Dr Feelgood och Wilko Johnsons smattrande Telecaster som en stormvind genom det engelska musiketablissemanget. Den pompösa musiker-musiken som härskat de närmast föregående åren och inte minste den gäspiga svenska proggen fick sig en käftsmäll som dessa avarter aldrig skulle hämta sig från. När manegen väl var krattad, var det bara för Sex Pistols m fl att ta sin plats i rampljuset.

En kul sidoeffekt av framgångarna för Wilko & Co var att det lilla oberoende skivbolaget Stiff Records kunde etableras, genom ett handlån om 400 pund från Lee Brilleaux – och i sin tur ta musikindustrin med samma grepp: smart och välpaketerad musik för omedelbar konsumtion.

Det nya skivbolagets två motorer och centralfigurer, var de enastående entusiastiska branschkollegorna Jake Riviera och Dave Robinsson, som tillsammans lade grunden för en enastående era i engelsk musikhistoria.

”Stiff” är f ö benämningen på en skiva som aldrig tog fart utan självdog och redan namnet är provocerande om ambitionen är att vara framgångsrik. Till detta fogades ändlösa ordvitsar, som trycktes upp på knappar och affischer och sålde budskapet om en vildsint ny spelare som inte tog några fångar.

Lika provocerande var valet av artister som först fick plats på skutan - som gammal avdankad pubrockare blev Nick Lowe först ut 1976 med singeln So It Goes, kompad av Steve Goulding från Graham Parker & the Rumour på trummor. Låten var en ogenerad stöld men även detta låg i linje med det nya skivbolagets anarkistiska policy. En liten kuriositet är att det faktiskt var singelns baksida Heart Of The City utsågs till veckans singel i engelska NME!

Några skivsläpp senare lanserades den märkvärdige Wreckless Eric, som närmast gav intrycket av någon som katten släpat in. Han var dock en formidabel låtskrivare och hans låtar han bl a spelats in av evigt unge Cliff Richard. Vidare fanns bland de första artisterna Ian Dury, med samma pubrockbelastning som Lowe men därtill lidande av sviterna efter polio, och Pink Fairies med Larry Wallis i spetsen. T o m Motörhead gjorde ett tidigt gästspel på Stiff! Samtidigt var faktiskt bolaget först ut med att introducera punken för den skivköpande publiken - genom energirika Damned som framför allt släppte några fanomenala singlar på bolaget. Några år senare kompletterades bilden bl a med ska (bl a Madness), ogenerad listpop (bl a Kirsty MacColl) och blippande konstpop (bl a Devo). Samt mycket, mycket mer.

Jake Riviera försvann ganska tidigt för att ta sig an Nick Lowe och Elvis Costellos analkande USA-satsning. Bolaget fortsatte att ge ut skivor till 1986. 20 år senare återuppstod etiketten, framför allt med återutgivning av de gamla klassiska skivorna.

Jag kan rekommendera denna och denna sida om Stiff - det är slående hur många stilbildare som vid någon tid eller annan varit signade till bolaget!

För något år sedan spelade BBC Channel 4 in en utmärkt dokumentär över bolaget. Själv såg jag den häromdagen, splittad i flera delar för att passa YouTube-formatet, och jag kan förstås inte avhålla mig från att bjuda på detta historiska popgodis.

Väl bekomna!

tp