Popgeni

Vi går 18 år tillbaka i tiden. Där och då var livet mycket omtumlande, smått kaotiskt och jag sökte som så många gånger innan en tillflykt in i musiken som gett mig så mycket, inte minst kraft då man i stunden som mest behöver det.
Jag hade året innan börjat att skriva för Östersundsposten och redaktionen var yster och fantastisk, med medarbetare som brann för det vi gjorde. Och vi gjorde en skitbra nöjesjournalistik, endast i konkurrens med den andra tidningen i länet, Länstidningen. Där och då vräkte det in recensionsplattor och det var många gånger svårt att hänga med i svängarna. Nya alster sattes under lupp, kritiserades för att hamna i skivsamlingen i total glömska.
Men på en och annan av dessa plattor ramlade det in spår som etsade sig fast för livet. Dublinbröderna Peter och Colin Devlin lyckades få Daniel Lanois att producera The Devlins debutalbum ”Drift” (1993) i Lanois hemmastudio i New Orleans och det stressade kritikerörat reagerade genast för att det här var något extra speciellt.
Som låt nummer tio på ”Drift” finns ett spår som jag alltid kommer att bära med mig, hur smärtsamt det var där och då. Det här är minimalistiskt stor musikkonst, där ett exakt låtskrivande möter en empatiskt förstående producent.
Ta del, vänner.
/B-O