Bienvenue à Paris...version 2.0

All those lonely films
And all those lonely parties
But now the feeling is off-screen
An’ the tears for real not acted, anymore

Även om den Jämtländska vintern i sin gnistrande prakt är svårslagen, händer det förstås då och då att tankarna irrar sig iväg till obestämda platser där solen alltid skiner och damerna är vackra. Bakgrundsmusiken till dessa förvillelser är nästan alltid densamma, nämligen Style Council´s formidabla singel Long Hot Summer från 1983.

Sedan Paul Weller packat ihop Jam med en sista lysande singel, Beat Surrender från november 1982, och därefter bildat Style Council tillsammans med inhyrda organisten Mick Talbot, tidigare medlem i modbandet Merton Parkas, skulle ingenting längtre bli som förut.

Duons första singel, också den från 1983, Speak Like A Child, var av gott virke men redan uppföljaren Money Go Round (Part 1) tog vid där Jams mest eländiga funkkramper slutade. Dess fortsatta karriär var därefter en veritabel berg-och-dalbana, med några extraordinära toppar och många djupa dalar.

Den allra finaste stunden kom dock tidigt, också den 1983, genom tredje singeln Long Hot Summer, mina sommardagdrömmars eviga soundtrack. Det var ocksp den jag omedelbart kom att tänka på när jag läste inlägget om Paris härom dagen. 

En gång i tiden var Paul Weller så nära gud som det gick att komma. Jag minns en gång för många, många år sedan då jag höll från konvolutet från In The City till min frisör och sa - "så där vill jag ha det!". De första 3-4 Jam-skivorna håller väl fortfarande riktigt bra men någonstans därefter förlorade vi varandra, kapitalt. Av gammal vana har jag då och då köpt någon av hans soloskivor men knappast aldrig lyssnat på dem. Dessutom har jag, möjligen felaktigt, fått för mig att han är en ganska pompös och självupptagen person, inte minst genom hans oförsonliga hållning (till för något år sedan) till sina bandkollegor i Jam. Samma skoningslöst svepande och plumpa etikettering har också vedersakats många yngre huvudstadsjournalister som genom åren fortsatt att hävda hans utomordentliga förträfflighet. Jag inser visserligen numera att jag i vissa avseenden var klokare och äldre som ung men har fortfarande svårt att  förhålla mig till honom och hans apostlar.

Inte desto mindre, t o m jag medger gärna att han lämnat några riktiga guldkorn efter sig - och ett av de mest skimrande är som sagt denna singel från 1983. Lyssna, njut och betänk att våren är bara några hörn bort.

Salut!

tp

Ps. Nån gång när jag känner mig gammal och lagom trött, lovar jag att plöja genom hans samlade katalog och ge den en riktig chans, helt utan alla förutfattade meningar. Måhända kommer jag då att förstå att jag missat något - samt skämmas som en hund över mina plumpa generaliseringar? T o m Weller har ju på äldre dar försonats med sina gamla bandmedlemmar i Jam och det kanske är ett tecken?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0