Popgeni

Manic Street Preachers

”Postcards From A Young Man” (Columbia/Sony)

PPPP

1992 var jag 15 år. 1992 var inget magiskt popår. För oss kids var det hårdrock som gällde. Egentligen gällde bara ett par plattor. Metallicas svarta. Guns ´n Roses "Appetite for destruction" och "Use your illusion" 1 och 2. Och Absolute Powerballads. Skivor som spelades sönder och samman i två år i skolans uppehållsrum. Redan innan hade jag börjat utforska olika musikaliska områden. Men man höll ju, så klart, käft för kompisarna att man just då var helt inne i Bruce Springsteens "The River", Elton Johns "Goodbye Yellow Brick Road" och Beach Boys "Pet Sounds". Dessutom gjorde jag en uppsats i skolan om punken och öppnade samtidigt en ny dörr mot en ny våg av musik med bolaget Stiff som nav. Ilskan i Sex Pistols och The Clashs intelligens och medvetenhet mot omvärlden tilltalade mig direkt. Men kompisarna fattade inte mycket av det.

Kanske var det kombinationen av detta som gjorde att när jag slötittade på MTVs Headbangers Ball en natt, blev helt golvad av en ny grupp från Wales. De var så totalt olik alla amerikanska hårdrockare. Sångaren hade kort hår och skägg. Gitarristen och basisten såg ut som två zombiesmurfar (emo eller goth fanns inte riktigt än) och trummisen såg mer ut som en snäll liten budda, trots att han var långhårig. Låten hette "Motorcycle Emptiness" och har fortfarande en plats bland mina absoluta favoriter.

Historien om Manics har fortsatt. De gjort ett par album, förlorade mystiskt sin gitarrist, gjorde strax efter det ett av 90-talets största album "Everything Must Go" och historien bara rullade på. Manics har gjort en slags berg och dal bana när det gäller sina skivor. "Lifeblood" och "Send Away The Tigers" höll inte riktigt. "Know Your Enemy" och James Dean Bradfields soloplatta var klockrena. Förra "Journal for Plague Lovers" var en tillbakagång till deras rötter med texter av Richey Edwards. Punkigt briljant stundtals, intetsägande tråkig stundtals.

”Postcards From A Young Man” knyter ihop säcken ganska bra. Man kan samla alla ovanstånde musikinfluenser. Arenarock med kletiga refränger blandas med Stiff Little Fingers och Phil Spectors frisyrpop blandas med gospelkörer. Eller som Nicky Wire själv förklarade plattan, ”Van Halen spelar Tamla Motownlåtar”. I det store hela kan man säga att ”Postcards…” fortsätter där ”Everything Must Go” slutade. Med en ljudbild som försöker bräcka Spectors Wall Of Sound.

Vissa anser att ljudbilden är trist och att bäst före datum har gått ut. Så är det naturligtvis inte.

Gitarrer kommer aldrig att bli omoderna och stråkar kommer att finnas kvar i evighet. Dessutom låter de som Manic Street Preachers. Gillar man inte det kan man väl lyssna på någon Massive Attack platta från 90-talet och fortsätta att muttra.

Vissa tycker det här är gubbrock, vilket det naturligtvis inte heller är. Vad nu ”gubbrock” är? Det betyder mest att skribenten i fråga inte tycker att män över 40 år ska få göra musik. Och om de nu måste så får de göra ”gubbrock” för det är dåligt. Att se det så är varken är jämställt eller speciellt vidsynt. Men åldersdiskriminering kanske är poppis bland dagens mer ”liberala” skribenter som inte riktigt vet vad de ska slå på? För de vill ju så gärna ha något att slå mot…

Hur som helst.

Öppningen med ”(It´s Not The War) It´s Just The End Of Love” och titelspåret slår knock på lyssnaren. Det är hits hela vägen. Hoppfulla melodier med tjurigt politiska texter ur ett förlorarperspektiv. Stråkar och gitarrer om vartannat. Och James Dean Bradfield låter precis som för 18 år sedan. De är inte lika arga och inte lika vildsinta. Men intelligenta och syrliga texter jämnar ut det hela.

”Postcards From A Young Man” är Manics bästa sedan ”Everything Must Go”.

Gå och köp!

(Och ja, omslaget föreställer en ung och arg Tim Roth. Bara en sån sak...)

Stefan Herdell