Pretentiös? Moi??
Somt är nästan alltid roligt..
Några minuters letande i Youtubes märkligaste skrymslen bjuder alldeles garanterat på oväntade högtidsstunder. Som filmerna nedan, från mitten av 70-talet, innan punken vridit ovettet ur oss alla och det fortfarande var flott och fiiiiint att uppskatta ett susande tvärflöjtssolo.
Då och då spekuleras det hur historiens otaliga folkförförare lyckats med sina egendomliga hattricks, vilket i sig iär rimligt. På denna sida får det väl anses som lika rimligt att fråga sig hur vi kunde luras att tro att all livets lycka kom i en löjlig Peter Pan-hatt?
Jag medger för egen del gärna m e m olagligt innehav av flera skivor med Genesis och någon med Alan Parsons. Däremot förnekar jag alla sorters innehav av gamla Yes eller Jethro Tull.
Emerson, Lake & Palmer lyser också med sin frånvaro i min skivsamling även om jag, ähum... en gång faktiskt lånade "Pictures at an exhibition" av en klasskamrat och spelade in den på rullband. Tyvärr fylldes min samling inte av någon endaste Kraftwerk-skiva - den första inköptes som CD långt senare - det hade förstås varit något att skriva hem om i tider som dessa.
På andra samlingen återfinns mina Ted Nugent-skivor, de första, innan han blev ett hushållsnamn som Gonzo (fast inte de riktigt tidiga Detroit-palltorna med Amboy Dukes, man är ju ändå i huvudsak en plankare som tagit rygg på nån annan...).
Pat Travers, är det någon som minns honom idag? Han kan dagligen träffas i min skivsamling men får sällan besök. Inte ett enda de senaste 30 åren.
Efter att med darrade röst tackat Ulf Elving för det utlovade presentkortet för rätt svar i en av Upp till Trettons Storchansfrågor, begav jag mig en dag 72-73 för att inkassera min storvinst. Pappa följde med till Wallentins Musikcenter, på Prästgatan, den del som inte hörde till "gånggatan", för att se till att jag skötte mig. Vad jag valde? Ja inte var det MC5, Iggy & the Stooges eller nåt halvpsykadeliskt med the Temptations eller funktigt med Sly & the Family Stone, det hade förstås varit befriande att säga idag. Nej, första mitt första val var... Gilbert O´Sullivans "Himself". Därefter The Raiders "Indian Reservation"- LP och sedan Dawns "Candida"-LP. Hur tänkte jag då? För att att litet förvrida idéen om ljudet i skogen som inte hörs och därför inte existerat - hade dessa skivor inte funnits i min skivsamling hade de säkerligen inte existerat. Nånsin.
På slutet repade jag mig dock, T.Rex´ "Electric Warrior", med Jeepster och Life´s a gas känns hyfsat bra att ha i bakfickan, liksom Simon & Garfunkels "The Sounds of Silence". Fast förresten, vilken 11-12-åring köper Simon & Garfunkel, eller Sajmon Garfingal som jag skrev på kassetomslaget.
Ibland är det gott att veta att man inte visste bättre.
Nu till Peter Pan. Även om det finns en hel del finurligheter i musiken slås jag av hur ogenerat pretentiösa det gick att vara förr i tiden. Är vi lika idag, utan att vi riktigt förstår? Kommer framtidens popgenier skratta lika gott och 10-talets bloggande? Är Andres Lokko nästa generations Rick Wakeman med sina skridskodansörer? Medan vi funderar ger vi oss hän till...et voilà...Peter & the pans...
Puh! Sånt tar på krafterna hos ett modernt popgeni med ena foten i dåtiden och ingen i dagsmejan!
Jag minns att besöket på Wallentins avslutades med att min pappa frågade innehavaren Örjan om "de var bra, de där skivorna, om de skulle hålla", han förstod uppenbarligen bättre än jag.
Innan omtalade köpfest hade jag stolt inköpt min första singel, förmodligen finansierad av ett idogt samlande, inte av flaskor och burkar utan småpengar som min pappa strödde omkring sig i vår lägenhet eller hus. Ni må ha glömt Middle of the Road med ljuva Vicki Carr, trots att de faktiskt uppträdde i Näsåker en sommar då de fortfarande dansade. En av alla dessa Chinn-Chapman-produkter som surfade på radiovågorna under de första åren av 70-talet. Jag köpte förstås alla singlarna t o m Soley Soley, liksom alla Sweet-singlarna fr o m Funny Funny till The Six Teens, då hade det blivit 74 och då hade alla gudar bytt namn.
Australiensaren Mike Chapman förlorade aldrig helt sin trovärdighet - vilket ord, förresten! - utan gick vidare till producerande av bl a Blondie och the Knack. Innan dess hade han och Nicky Chinn givit Suzy Q till världen...
Kanske litet bättre så? Nu var det inte glam och simpel pop som detta handlade om utan sånt som fick riktiga grabbar att gå igång på under 70-talets första år. Tvärflöjter och trumsolon. Peter Framptons läskiga talk-box. Det känns som att Ozzy och duvan endast är ett blekt plagiat i den ständigt pågående tävlingen i snaskigheter.
Jag minns dock väl att jag brukade drilla min omgivning med orden "Say no to Yes!", vilket kanske ger mig några bonuspoäng på den yttersta dagen. Mest poäng tror jag dock att jag får för min ståndaktighet att aldrig lägga en krona på en ELP-LP (spolbandet som jag spelade in deras live-dubbel spelade jag snart över..).
Med en enkel undran över vad som må uppröra om trettio år, avslutar vi med läskiga Hoedown - allt var inte bättre förr/ tp
Några minuters letande i Youtubes märkligaste skrymslen bjuder alldeles garanterat på oväntade högtidsstunder. Som filmerna nedan, från mitten av 70-talet, innan punken vridit ovettet ur oss alla och det fortfarande var flott och fiiiiint att uppskatta ett susande tvärflöjtssolo.
Då och då spekuleras det hur historiens otaliga folkförförare lyckats med sina egendomliga hattricks, vilket i sig iär rimligt. På denna sida får det väl anses som lika rimligt att fråga sig hur vi kunde luras att tro att all livets lycka kom i en löjlig Peter Pan-hatt?
Jag medger för egen del gärna m e m olagligt innehav av flera skivor med Genesis och någon med Alan Parsons. Däremot förnekar jag alla sorters innehav av gamla Yes eller Jethro Tull.
Emerson, Lake & Palmer lyser också med sin frånvaro i min skivsamling även om jag, ähum... en gång faktiskt lånade "Pictures at an exhibition" av en klasskamrat och spelade in den på rullband. Tyvärr fylldes min samling inte av någon endaste Kraftwerk-skiva - den första inköptes som CD långt senare - det hade förstås varit något att skriva hem om i tider som dessa.
På andra samlingen återfinns mina Ted Nugent-skivor, de första, innan han blev ett hushållsnamn som Gonzo (fast inte de riktigt tidiga Detroit-palltorna med Amboy Dukes, man är ju ändå i huvudsak en plankare som tagit rygg på nån annan...).
Pat Travers, är det någon som minns honom idag? Han kan dagligen träffas i min skivsamling men får sällan besök. Inte ett enda de senaste 30 åren.
Efter att med darrade röst tackat Ulf Elving för det utlovade presentkortet för rätt svar i en av Upp till Trettons Storchansfrågor, begav jag mig en dag 72-73 för att inkassera min storvinst. Pappa följde med till Wallentins Musikcenter, på Prästgatan, den del som inte hörde till "gånggatan", för att se till att jag skötte mig. Vad jag valde? Ja inte var det MC5, Iggy & the Stooges eller nåt halvpsykadeliskt med the Temptations eller funktigt med Sly & the Family Stone, det hade förstås varit befriande att säga idag. Nej, första mitt första val var... Gilbert O´Sullivans "Himself". Därefter The Raiders "Indian Reservation"- LP och sedan Dawns "Candida"-LP. Hur tänkte jag då? För att att litet förvrida idéen om ljudet i skogen som inte hörs och därför inte existerat - hade dessa skivor inte funnits i min skivsamling hade de säkerligen inte existerat. Nånsin.
På slutet repade jag mig dock, T.Rex´ "Electric Warrior", med Jeepster och Life´s a gas känns hyfsat bra att ha i bakfickan, liksom Simon & Garfunkels "The Sounds of Silence". Fast förresten, vilken 11-12-åring köper Simon & Garfunkel, eller Sajmon Garfingal som jag skrev på kassetomslaget.
Ibland är det gott att veta att man inte visste bättre.
Nu till Peter Pan. Även om det finns en hel del finurligheter i musiken slås jag av hur ogenerat pretentiösa det gick att vara förr i tiden. Är vi lika idag, utan att vi riktigt förstår? Kommer framtidens popgenier skratta lika gott och 10-talets bloggande? Är Andres Lokko nästa generations Rick Wakeman med sina skridskodansörer? Medan vi funderar ger vi oss hän till...et voilà...Peter & the pans...
Puh! Sånt tar på krafterna hos ett modernt popgeni med ena foten i dåtiden och ingen i dagsmejan!
Jag minns att besöket på Wallentins avslutades med att min pappa frågade innehavaren Örjan om "de var bra, de där skivorna, om de skulle hålla", han förstod uppenbarligen bättre än jag.
Innan omtalade köpfest hade jag stolt inköpt min första singel, förmodligen finansierad av ett idogt samlande, inte av flaskor och burkar utan småpengar som min pappa strödde omkring sig i vår lägenhet eller hus. Ni må ha glömt Middle of the Road med ljuva Vicki Carr, trots att de faktiskt uppträdde i Näsåker en sommar då de fortfarande dansade. En av alla dessa Chinn-Chapman-produkter som surfade på radiovågorna under de första åren av 70-talet. Jag köpte förstås alla singlarna t o m Soley Soley, liksom alla Sweet-singlarna fr o m Funny Funny till The Six Teens, då hade det blivit 74 och då hade alla gudar bytt namn.
Australiensaren Mike Chapman förlorade aldrig helt sin trovärdighet - vilket ord, förresten! - utan gick vidare till producerande av bl a Blondie och the Knack. Innan dess hade han och Nicky Chinn givit Suzy Q till världen...
Kanske litet bättre så? Nu var det inte glam och simpel pop som detta handlade om utan sånt som fick riktiga grabbar att gå igång på under 70-talets första år. Tvärflöjter och trumsolon. Peter Framptons läskiga talk-box. Det känns som att Ozzy och duvan endast är ett blekt plagiat i den ständigt pågående tävlingen i snaskigheter.
Jag minns dock väl att jag brukade drilla min omgivning med orden "Say no to Yes!", vilket kanske ger mig några bonuspoäng på den yttersta dagen. Mest poäng tror jag dock att jag får för min ståndaktighet att aldrig lägga en krona på en ELP-LP (spolbandet som jag spelade in deras live-dubbel spelade jag snart över..).
Med en enkel undran över vad som må uppröra om trettio år, avslutar vi med läskiga Hoedown - allt var inte bättre förr/ tp
Kommentarer
Postat av: cbj
Käre tp!
Din bikt är mottagen. Den tyder på många och svåra synder. Du får nog börja med att läsa alla Andres Lokkos samlade verk i sina skotskrutiga omslag, alla 50 000 sidor, och försöka kopiera minst tio av Wilko Johnsons främsta insatser. Vi återkommer i morgon med ytterligare böter. Dessutom blir det till att lyssna på Kursaal Flyers samlingsskiva vid läggdags de kommande tio veckorna.
Nej, skämt åsido. Är detta starten på ny kategorin "bekännelser" eller "bikt"? Lysande läsning i vart fall.
PS - din hustru gick precis förbi här på tåget tillbaks till Östersund-DS
Postat av: Björn Bostrand
Man kan få mardrömmar för mindre. Rena rysaren. Men alla har vi våra musikaliska benrangel i skivsamlingen, så jag tycker absolut att det är hög tid för kategorin bekännelse och bikt.
Trackback
