Livet efter Jellyfish
Ett av 90-talets främsta stjärnskott var kaliforniska Jellyfish, som i huvudsak utgjordes av trummisen Andy Sturmer och pianisten/gitarristen Roger Joseph Manning Jr. och deras gemensamma kreativa utflöde. Båda hade tidigare spelat tillsammans i San Fransisco-bandet Beatnic Beatch men lämnade både det bandet när de inte fick tillräckligt gehör för sin egen musik. Med färgglada hippiekläder, som appellerade till MTV-publiken och en musik som sneglade både åt 70-talets amerikanska radiorock, bl a brukade de öva stämsäng till Kansas´ gamla slagdänga Carry on wayward son, tog Jellyfish snart världen med storm.
Jellyfish hann med två studioskovor, båda producerade av Albhy Galuten (känd från Saturday Night Fever! och Jack Joseph Puig. Dessa skivor skiljer sig väsentligen åt i sin förpackning. Den förra Bellybutton från 1990 är sparsmakad och komprimerad och inte alls särskilt extravagant. På den skivan kompletterades Sturmer och Manning bl a av multimusikern Jason Falkner, på bas och gitarrer. När bandet sedermera gav sig ut på vägarna, skivan släpptes faktiskt utan att bandet spelat en enda konsert, kompletterades den lilla studiotrion av Mannings bror, Chris Manning, på bas och sång. Utöver låtarna från Bellybutton var Wings Let ´em in och Jet samt Badfingers No matter what regelbundet återkommande covers.
Efter en del interna slitningar lämnade Falkner bandet, i huvudsak eftersom han inte fick utrymme för att spela sina egna låtar. Han gick därefter vidare till en relativt framgångsrik karriär, dels som soloartist, med från skivan She goes to bed från Presents Author Unknown från 1996 som kanske karriärzenit, dels som medlem i The Grays (där också Jon Brion var medlem).
Chris Manning lämnade också bandet efter turnerandet efter den första skivan. Han har gått vidare som studio-wiz och procerade härom året en lysande skiva med unge Chris Brown (inte hiphoparen) betitlad Now that you´re fed. Min favorit från den skivan är All my rivals, som också blev en mindre hit på världens alla powerpopspellistor.
Efter den första skivan återsamlades Sturmer och Manning för att spela in uppföljaren, som är lika pompös och mäktig som föregångaren var enkel och sparsmakad. Eftersom bandet då bara bestod av sina frontfigurer, inhyrdes ett gäng studiomusiker, bl a Brion, för att färdigställa inspelningarna. Resultatet, 1993 års Spilt Milk, är en ljuvlig odyssé genom tonårens fanklubbar, affischer missförsådda popstjärnor. Trots den glittrande kostymen är den ändå mycket lättillgänglig, med sina tydliga blinkningar till Queen och annan glamrock. Skivan producerades igen av Galuten och Puig, nu även i samarbete med Sturmer och Manning. Av demoinspelningarna inför skivan framgår att det mesta redan var förberett, den slutliga skivan är närmast kalkerad av demoinspelningarna.
Efter en ny turné med nytt turnéband, kom Sturmer och Mnning på kant med varandra och har, enligt sägen, inte talat med varandra sedan dess. Innan det slutliga uppbrottet hann de färdigställa några demos, som senare dök upp på live- och demosamlingen Fan Club från 2002, vilka antyder en återgång till det mer sparsmakade, med vissa tydliga countryinfluenser. Sturmer har varit relativt anonym efter uppbrottet från Jellyfish. Han har kanske mest av allt gjort sig känd som sidekick till bl a svenska The Merrymakers, vars lysande CD Bubblegun han både spelade på, producerade och skrev musik till. Han har också tagit japanska duon Puffy AmiYumi under sina vingar. Det låter otroligt egendomligt att höra två japanska tjejer sjunga till Sturmers brillianta pop men med litet träning - och filtrering - går också det bra.
För något år sedan medverkade Sturmer i fjärrprojektet L.E.O., vars skiva Alpacas Orgling från 2006, var en ogenerad hyllning till ELO. Bandet bestod av flera välbekanta popartister i samverkan, bl a Bleu, Mike Viola och medlemmar från Hansson och Chicago (!). Sturmers stämma kan höras på några av spåren, bl a Goodbye Innocence som alla var originalspår (bl a var några skrivna av Sturmer) som alla påminde om ELO. Om ni inte hört den skivan, rekommenderas den varmt.
Manning har å andra sidan varit avsevärt mer produktiv. Han har bl a turnérat med Beck och medverkat i syntpopbanden Imperial Drag och TV Eyes, där han faktiskt förenades med Falkner Litet oväntat gjorde han comeback som soloartiskt för några år sedan med skivan Solid State Warrior, släppt i Japan 2006 och släppt i litet reviderad form i USA senare samma år, då under namnet The Land of Pure Imagination, vilken förvaltade Jellyfish´ meloditradition på ett lysande sätt. Två år senare 2008 kom uppföljaren Catnip Dynamite, som är något mer kontemporär och ”modern”, om än inte - enligt min uppfattning - lika bra som föregångaren. Manning har även återupptagit turnerandet, med bl a Linus from Hollywood, vars skivor också bör synas, på bas.
Under 2010 återförenades Manning och Falkner och agerade uppvärmare åt Cheap Trick genom att som duo bl a spela sig genom låtar från Bellybutton.
Om man redan nu skall ge sihg på att summera livet efter Jellyfish kan sägas att den första besvikelse som följde med bandets uppbrott numera ersatts av en känsla av tillfredsställelse över alla senare insatser som väl förvaltat bandets lysande poparv - och förväntningar på vad som fortfarande kan komma. Vem vet, snart kanske de kan lägga sina konflikter på hyllan och kanske återigen få det att låta ungefär som i denna upptagning av That is why, med Manning och Falkner från 2008 / tp
Jellyfish hann med två studioskovor, båda producerade av Albhy Galuten (känd från Saturday Night Fever! och Jack Joseph Puig. Dessa skivor skiljer sig väsentligen åt i sin förpackning. Den förra Bellybutton från 1990 är sparsmakad och komprimerad och inte alls särskilt extravagant. På den skivan kompletterades Sturmer och Manning bl a av multimusikern Jason Falkner, på bas och gitarrer. När bandet sedermera gav sig ut på vägarna, skivan släpptes faktiskt utan att bandet spelat en enda konsert, kompletterades den lilla studiotrion av Mannings bror, Chris Manning, på bas och sång. Utöver låtarna från Bellybutton var Wings Let ´em in och Jet samt Badfingers No matter what regelbundet återkommande covers.
Efter en del interna slitningar lämnade Falkner bandet, i huvudsak eftersom han inte fick utrymme för att spela sina egna låtar. Han gick därefter vidare till en relativt framgångsrik karriär, dels som soloartist, med från skivan She goes to bed från Presents Author Unknown från 1996 som kanske karriärzenit, dels som medlem i The Grays (där också Jon Brion var medlem).
Chris Manning lämnade också bandet efter turnerandet efter den första skivan. Han har gått vidare som studio-wiz och procerade härom året en lysande skiva med unge Chris Brown (inte hiphoparen) betitlad Now that you´re fed. Min favorit från den skivan är All my rivals, som också blev en mindre hit på världens alla powerpopspellistor.
Efter den första skivan återsamlades Sturmer och Manning för att spela in uppföljaren, som är lika pompös och mäktig som föregångaren var enkel och sparsmakad. Eftersom bandet då bara bestod av sina frontfigurer, inhyrdes ett gäng studiomusiker, bl a Brion, för att färdigställa inspelningarna. Resultatet, 1993 års Spilt Milk, är en ljuvlig odyssé genom tonårens fanklubbar, affischer missförsådda popstjärnor. Trots den glittrande kostymen är den ändå mycket lättillgänglig, med sina tydliga blinkningar till Queen och annan glamrock. Skivan producerades igen av Galuten och Puig, nu även i samarbete med Sturmer och Manning. Av demoinspelningarna inför skivan framgår att det mesta redan var förberett, den slutliga skivan är närmast kalkerad av demoinspelningarna.
Efter en ny turné med nytt turnéband, kom Sturmer och Mnning på kant med varandra och har, enligt sägen, inte talat med varandra sedan dess. Innan det slutliga uppbrottet hann de färdigställa några demos, som senare dök upp på live- och demosamlingen Fan Club från 2002, vilka antyder en återgång till det mer sparsmakade, med vissa tydliga countryinfluenser. Sturmer har varit relativt anonym efter uppbrottet från Jellyfish. Han har kanske mest av allt gjort sig känd som sidekick till bl a svenska The Merrymakers, vars lysande CD Bubblegun han både spelade på, producerade och skrev musik till. Han har också tagit japanska duon Puffy AmiYumi under sina vingar. Det låter otroligt egendomligt att höra två japanska tjejer sjunga till Sturmers brillianta pop men med litet träning - och filtrering - går också det bra.
För något år sedan medverkade Sturmer i fjärrprojektet L.E.O., vars skiva Alpacas Orgling från 2006, var en ogenerad hyllning till ELO. Bandet bestod av flera välbekanta popartister i samverkan, bl a Bleu, Mike Viola och medlemmar från Hansson och Chicago (!). Sturmers stämma kan höras på några av spåren, bl a Goodbye Innocence som alla var originalspår (bl a var några skrivna av Sturmer) som alla påminde om ELO. Om ni inte hört den skivan, rekommenderas den varmt.
Manning har å andra sidan varit avsevärt mer produktiv. Han har bl a turnérat med Beck och medverkat i syntpopbanden Imperial Drag och TV Eyes, där han faktiskt förenades med Falkner Litet oväntat gjorde han comeback som soloartiskt för några år sedan med skivan Solid State Warrior, släppt i Japan 2006 och släppt i litet reviderad form i USA senare samma år, då under namnet The Land of Pure Imagination, vilken förvaltade Jellyfish´ meloditradition på ett lysande sätt. Två år senare 2008 kom uppföljaren Catnip Dynamite, som är något mer kontemporär och ”modern”, om än inte - enligt min uppfattning - lika bra som föregångaren. Manning har även återupptagit turnerandet, med bl a Linus from Hollywood, vars skivor också bör synas, på bas.
Under 2010 återförenades Manning och Falkner och agerade uppvärmare åt Cheap Trick genom att som duo bl a spela sig genom låtar från Bellybutton.
Om man redan nu skall ge sihg på att summera livet efter Jellyfish kan sägas att den första besvikelse som följde med bandets uppbrott numera ersatts av en känsla av tillfredsställelse över alla senare insatser som väl förvaltat bandets lysande poparv - och förväntningar på vad som fortfarande kan komma. Vem vet, snart kanske de kan lägga sina konflikter på hyllan och kanske återigen få det att låta ungefär som i denna upptagning av That is why, med Manning och Falkner från 2008 / tp
Kommentarer
Postat av: Anonym
Tack för den strålande genomgången av Jellyfish-trädet och dess förgreningar. Det är alldeles för få som har koll på sådana här pophistoriska väsentligheter.
Postat av: cbj
Imponerande!Tack!
Trackback
