Popgeni

1500-talet hade sina allkonstnärer, som på ett självklart sätt förenade både skön konst och vetenskapliga framsteg, som vore inget lättare. Måhända var tillvaron något mindre komplicerad på den tiden men faktum kvarstår ändå att Michelangelos och da Vincis verk fortfarande anses som hyfsat konkurrenskraftiga. Vart hittar vi dagens renässansmänniskor? Och särskilt de inom popen?

Om vi begränsar oss till popmusik, vilket möjligen är en logisk kullerbytta om man talar om universalgenier, kommer jag spontant att tänka på Captain Beefheart och Elvis Costello; det finns naturligtvis många fler att omtala men eftersom det är jag som skriver - och sålunda ritar min egen karta- och mitt minne inte räcker längre, nöjer jag mig med de två exemplen. Inskränkningen till popmusik lär dock vara litet för trång. Hur som helst, det är nu ett bra tag sedan Beefheart gjorde något stort musikaliskt och Costello - han får väl ändå idag, trots tidigare lysande produktioner, anses som litet för ansträngd och s m s ”för mycket”, med ballettmusik, von Otter, Bacharach, Toussaint, etc. Nej, skall vi leta efter en kontemporär renässansmänniska inom det begränsade område som popmusik ändå är lär vi hellre landa hos Max Martin eller RedOne.

Den arketypiske popmusikern har alltid soloartist eller bandmedlem. Det är dock påtagligt hur dessa etablerade mönster brutits upp under de senaste åren. Costello är kanske en förgrundsfigur i det avseendet, liksom Bruce Springsteen som oväntat bröt upp sitt band för samarbete med nya musikanter i olika musikaliska format. I dagens popmusik förefaller lockelsen att samarbeta med andra och utforska och uttrycka sig inom olika musikstilar som särskilt påtaglig; ofta dyker samma person upp i olika skepnader, med helt olika uttryck och inte sällan olika samarbetspartners. En typisk representant för dessa moderna artister är Blurs Damon Albarn, som dock ibland kan förefalla söka sig till nya projekt mest för sökandets skull. Det finns också riktligt med andra exempel - Fratellis´Jon Fratelli, som spelar schlagerpop i Codeine Velvet Club, och Artic Monkeys´Alex Turner, som spelar liknande musik med The Last Shadow Puppets. Vår egen Annika Norlin - nu fick vi med hennes namn igen - utgör säkert en särpräglad variant på ett snarlikt tema, med sina återkommande byten mellan svenska och engelska alter egos.

Det finns med andra ord numera ett flertal framgångsrika popartister som förlöser sig både här och där och i den meningen kan göra anspråk på titeln ”Renässansmänniska” på sitt visitkort. Detta är dock en popblogg och eftersom varje medverkande själv definierar pop, skulle jag vilja puffa för ett alternativ, som redan omtalats litet i ett tidigare inlägg, nämligen New York-bon Adam Schlesinger.



Schlesinger har sedan mitten av 90-talen varit ett hushållsnamn i indiekretsar, framför allt genom sin medverkan i Fountains of Wayne, men har hunnit med mycket, mycket mer som kvalificerar honom för denna titel på visitkortet. Fountains of Wayne förtjänar hur många egna utvik son helst. Kort kan sägas att det egendomliga samspelet mellan Schlesinger och sångaren och låtskrivaren Chris Collingswood - enligt uppgift skriver de numera alltid var för sig (även om de efter klassisk förlaga tar gemensamma credits, som Lennon-McCartney och Jagger-Richards) och samarbetar egentligen om ingenting. Detta är litet förvånande med tanke på hur välsynkade deras låtar är med varandra.

Från den första, självbetitlade skivan från 1996 har vi genom åren bjudits på fenomenal pop, med absurda, roliga texter från dagens vardags-Amerika. Och - när alla indiepoppare spottade på Britney spelade de i stället:



Vid sidan av Fountains of Wayne har Schlesinger sedan 1994 medverkat i Ivy, tillsammans med äkta paret Andy Chase och Dominique Durand. Ivy har släppt sammanlagt fem skivor, det ryktas att ytterligare en skiva ligger i röret för 2011.

Det är väl allom bekant att han skrev det fenomenala ledsången till That thing you do, med fabulösa The Wonders, detta fiktiva One-Hit-Wonder i Tom Hanks film med samma namn. Den låten renderade honom bl a Oscars- och Golden Globe--nomineringar. Det är alldeles uppenbart att han noggrant läst i sin Beatlesmanual - mer rätt och tidstypiskt går knappast att få det. Mike Viola från Candy Butchers och med flera egna soloskivor bakom sig, sjunger strålande som den moptop han faktiskt också är … eller i alla fall var. Schlesinger gjorde först en demo med Viola på sång. När låten valdes ut efter en tävling, gjordes en nyinspelning med studiomusiker. Det slutade dock med att Viola fick uppdraget att återigen sjunga in slutversionen och en hel del av nyinspelningarna kom också att bytas ut mot inspelningar på Schlesingers demo. I den meningen kan sägas att om renässansmänniskan kan beskrivas som den som alltid får sista ordet så motsvarar Schlesinger upp till detta krav.



Det är nog också väl bekant att han skrev de två centrallåtarna i Marc Lawrences romcomfilm från 2007, Music and Lyrics, där Hugh Grant spelar en f d syntpoppare och Drew Barrymore en kämpande författare. Filmen duger i vart fall en regnig dag men Pop goes the heart och A Way Back Into Love, båda skrivna av Schlesinger, räcker utmärkt oavsett vädret. På något sätt ger Hugh Grant dessutom ett vackert ansikte åt oss alla hallspegelsartister, oavsett hårfön eller tennisracket i handen.



Under 2009 avslöjades Tinted Windows för världen, denna moderna powerpop-supergrupp med Schlesinger och medlemmar från the Smashing Pumpkins, Hansson och Cheap Trick. Gruppens första skiva släpptes senare samma år, dock till ett litet orättvist blandat mottagande. Det är dock tydligt att Smashing Punpkins´ James Iha, som tidigare producerat Fountains of Wayne, och Schlesinger präglat ljudbilden i betydande utsträckning.



En liten kuriositet är att bl a Schlesinger och Iha producerade svenska The Sounds skiva Crossing the Rubicon från 2009. Han har också suttit i producentstolen vid inspelningar av gamla 70-talsmjukisarna America, Robert Plant och Fastball.

Under 2008 nominerades Schlesinger och David Javerbaum för bästa originalmusik avseende John Waters' Broadway musikal Cry-Baby. Utöver film och musikaljobb, har han varit mycket produktiv inom både TV och teater. och är därtill numera också skivbolagsmugul - tillsammans med Iha och D'Arcy Wretzky, driver han indiebolaget Scratchie Records som bl a har Albert Hammond Jr. i sitt stall.

Det finns naturligtvis många andra som aspirerar på titeln som 10-talets Renässansmänniska inom pop men jag vill härmed slå ett stenhårt slag för Adam Schlesinger, vars sista toner för idag, får bli denna charmiga mjukispastisch. / tp