Ett popfyrverkeri som bara måste höras
Powerpop har varit en stor konstart, emellanåt helt felaktigt ignorerad som ytlig, sedan The Fab Four och alla andra i den omvälvande beatvågen i England och USA gick på knock i mitten av 60-talet.
Genom årtiondena har den skönt obotligt förgiftade kunnat glädja sig åt efterföljare som klotet runt vårdat genren med grandios kärlek och varmt pulserande beathjärtan.
Genom årtiondena har den skönt obotligt förgiftade kunnat glädja sig åt efterföljare som klotet runt vårdat genren med grandios kärlek och varmt pulserande beathjärtan.
Att halvvägs in i 2019 få möjligheten att musikaliskt möta 1959:an Staffan Eriksson, född i Tångeråsen, Offerdal, Jämtland, är ännnu en träff mitt i den aldrig igenslaggande powerpopådern.
Från att Sven-Ingvars tände den musikalisk glöden på tidigt 60-tal och Beatles och Deep Purple befäste en livslång kärlek till musiken så har hans intresse bara självklart funnits där även om åren rusat och han borde "ha vuxit upp musikaliskt".
Lågan till Artomus Friendship "A Day Of Celebration" (Artomus002) tändes 2010 när Staffan fick uppslag och började spåna på låtar som färgades av den bedårande konstruktiva perioden från mitten av 60-talet och tio år framåt.
Genom vännen, basmaestron Lars Ericsson knöt han kontakt med idel ädel jämtländsk musikadel som Gustav Hylén, Anders Kronlund, Michael Klemmé och Björn Höglund, som tillsammans med livslånga vännen Glenn Eriksson, gitarr, aldrig tvekade att ställa upp med sitt kunnade och passion för att förverkliga en musikalisk dröm.
"A Day Of Celebration" är ett popfyrverkeri som bara måste höras.
/Björn
Hatchie sitter inne med sommarens häftplåster
Australiensiska singer/songwriter och multiinstrumentalisten Hatchie, från Brisbane född Harriette Pibeam, mixar högt flygande synthpop med fuzzade shoegazegitarrer på ett sätt som mynnar ut i
ett stort sound som minner om 90-tals band som Cocteau Twins, The Sundays, Mazzy Star, The Cranberries och varför inte ikonen och stora inspirationskällan Kate Bush.
ett stort sound som minner om 90-tals band som Cocteau Twins, The Sundays, Mazzy Star, The Cranberries och varför inte ikonen och stora inspirationskällan Kate Bush.
Själv får jag känning av Rolling Blackouts C.F. vibbar i några av hennes låtar på fullängds debuten "Keepsake" (Heavenly/BMD) som släpptes 21:a juni.
Totalt tio låtar där en handfull definitivt har kapacitet att bli sommarens häftplåster bara de hittar några hål i det kompakt urvattnade musikbruset.
Totalt tio låtar där en handfull definitivt har kapacitet att bli sommarens häftplåster bara de hittar några hål i det kompakt urvattnade musikbruset.
/Björn
