Dagens Fråga 1/10
Hälsning från Rådhusgatan - Fuck You!
En hälsning från Prag - Fuck You!
Lyssna och njut. Och för tydlighets skull kära läsare - Ta inte titeln bokstavligt, ta den som en kärlekfull hälsning från denna drömmarnas och det skummande ölets huvudstad./cbj
Tobbes tips #10: Mike Viola & the Candy Butchers
Candy Butchers eller Mike Viola and the Candy Butchers som bandet först kallade sig, är ett lysande band från Boston som leds av sångaren, gitarristen, pianisten och låtskivaren Mike Viola, känd bla från That Thing You Do, filmen av och med Tom Hanks.
Från början uppträdde gruppen i New York som duo, med Viola och trummisen Todd Foulsham, som enda medlemmar, endera ensamma eller tillsammas med andra artister.
Trots att Viola har flera parallella karriärer, som artist och låtskrivare, har han behållit konceptet Candy Butchers för olika projekt.
I mitten av 90-talet lämnande Foulsham bandet och en osäker framtid men återkom för att medverka i 2004 års Hang On Mike, den kanske bästa skivan med bandet, med förstaspåret What to do with Michael som min favorit. Under 2007 kom Viola´senaste skiva, då under eget namn, den mycket slickade Lurch, med favoriten The Strawberry Blonde, här nedan framförd på akustisk gitarr.
Om Du inte tidigare stiftat bekantskap med Viola föreslår jag en närmare studie på Youtube coh Spotify - du kommer inte att bli besviken./tp
En amerikansk klassiker
Trots att han under sin livstid gjorde sig ett stort namn bland finsmakarna, blev ingen av hans många album eller singlar riktigt framgångsrika. Kanske uppvägdes detta något av att hans musik spelades in av sådana prominenta artister som Willie Nelson, Bob Dylan, Norah Jones och Merle Haggard.
Han avled på nyårsafton 1997 i sviterna av ett väldokumenterat hårt liv. Under 2000-talet har han dock fått åtnjuta en sen renässans men det är förstås litet trist att sådan framgång inte genast kommer till en artist som så särskilt förtjänar den - men så är det.
Nåväl, med torsdagens låt, van Zandt´s sparsmakade Like A Summer Thursday, här live från en konsert på Carneige Hall under Thanksgiving-helgen 1969, skickar vi en tanke till alla missförstådda genier / tp
Det enkla är svårt.
Neil Young ringer upp sin gamle landsman Daniel Lanois och föreslår att de ska göra något tillsammans. Bara de två. Inga andra. Inget Crazy Horse eller andra medmusiker. Bara Neil med akustisk gura och sin Les Paul med Lanois bakom spakarna.
Jag har precis köpt plattan, men inte hunnit lyssna så mycket ännu - återkommer inom kort med recension. Men en sak genomsyrar hela första genomlyssningen och det är den gamla goda sanningen att det enkla är svårt, om man inte har gudagåvan, vilket dom här två har.
Så länge (tills att jag har författat recensionen) bjuder popgenibloggen dig på den här intervjun med Lanois där han öppenhjärtligt berättar om äventyret då de två kanadensarna möttes i studion...
B-O
Mycket mer än gin & tonic
I väntan på min recension av amerikanska Gin Blossoms snygga comebackalbum ”No Chocolate Cake”, som släpptes i går, så värmer upp jag upp med ett par klipp från gruppens klart brokiga och stundtals mycket sorgliga karriär
”Hey Jealousy”, ovan, är från gruppens debutalbum på majorbolaget A&M 1992. En fullängdare som också innehåller pärlor som ”Mrs.Rita”, ”Found Out About You”, ”Allison Road” och ”Until I Fall Away” och bara i USA har sålt närmare tre miljoner exemplar.
Gitarristen i den blåa skjortan och svarta solglasögonen heter Doug Hopkins, som förutom ”Hey Jealousy” även skrev Mrs. Rita”, Found Out About You” till plattan.
Men Hopkins fick aldrig riktigt vara med och dela glädjen med sin bandkompisar då han alldeles innan releasen av ”NME” kickades av de övriga bandmedlemmar som tröttnat på att ständigt hamna i svårigheter på grund av Hopkins kroniska depressioner och svåra alkoholism.
Hopkins var dagarna innan på väg att skriva in sig på sjukhus för behandling när han den 5 december 1993 tog sitt eget liv.
Att han var en en utsökt låtskrivare är nedanstående ”Found Out About You”, ett annat varmt powerpopringande bevis på.
/Björn
Vrid upp!!!!!!
Saker och ting kommer liksom tillbaka till en när man har klivit upp i den övre medelåldern och minns hur fassan & mossan gnällde över för hög volym på stereon. Nu när 19-åringen i rummet bredvid lirar allt mellan Dylan till råtechno på en betydligt högre volym än vad mina navelsträngar skulle ha tillåtit, förstår jag det där med evolution.
Det här är ett strålande exempel på en låt som helt enkelt måste lyssnas på smärtsamt högt, inte för att den är sunkig i grunden (för det är den verkligen inte), utan för att syntbaspulsen i Pete Shelleys ”Telephone operator” bara ska kännas i njurarna och smärtan är underbart skön.
/B-O
Dagens fråga 30/9
Åtta år efter det att gruppen splittrades återförenades man tidigare i somras och om ryktet säger rätt är en ny platta på gång senare i höst.
Nu är det upp till dig att klura ut bandnamnet och svaret finner du här med en videosnutt där bandet gör en av sina största hitsinglar.
/B-O
Snart torsdag....huuuh
För nåt år sedan såg jag denna fantastiska intervju med den lätt aningslöse EU-parlamentarikern Anders Wijkman, som snart fick klart för sig att den intervju för norsk TV, som utfördes av Pia Haraldsen blev något över det vanliga.
Eftersom vi popgenier både fruktar torsdagar och förstår att uppskatta ett glatt anslag, passar jag nu på att bjuda på något gott för morgondagen; från vårt grannland i väster - Pia Haraldsen. / tp
Toddstock
Nu finns det en film från firandet, berättad från ett fans perspektiv. Filmen heter Toddstock och nedan har ni trailern.
Låter det inte hur kul som helst?/ tp
Apropå Feargal...
Guldstrupen Sharkey gjorde några riktigt bra soloalbum efter Undertones undret.
Den här souldränkta Tamla Motown färgade uptemposmockan från den självbetitlade debuten 1985 talar för sig själv.
Numera är han boss för UK Music. Undrar om han sjunger på personalfesterna...?
/Björn
Veckans första lördag...och så vidare
Då var jag inte ens 20 fyllda, med det ljuva livet framför sig och inte ett enda moln på himmelen. Ingenting kunde passa bättre in i bilden av oförlöst ungdom än att explodera i en fanatisk teenage kick tillsammans med The Undertones, det brillianta popbandet från Nordirland, som faktiskt fortfarande är verksamt, numera utan sångaren Feargal Sharkey som lämnade bandet redan 1983.
/tp
Dagens fråga 29/9
Året är 1967, platsen Abbey Road Studios i London. I studio 2 håller The Beatles på med att förfärdiga de 13 låtarna på den magiska ”Sgt Pepper” och i studion bredvid skapas också en milstolpe då ett annat engelskt band spelar in debutalbumet ”The piper at the gates of dawn”. Musikvärlden får under det första halvåret en försmak med singlarna ”Arnold Layne”, ”See Emily play” och ”Apples and Oranges” som skrevs av en mycket speciell ung man som blev bästa kompis med LSD-dimmorna. När albumet släpps i augusti rusar det direkt upp till plats sex på den engelska försäljningslistan.
Vad hette låtskrivaren och bandet?
/B-O
Vi älskar Kirsty - Det är tio år sedan hon dog i Mexico.
Från Kirsty Mac Colls hemsida:
Friends and musicians come together in tribute to KIRSTY MacCOLL
Sunday 10th October, O2 Shepherds Bush Empire. Tickets SOLD OUT very quickly.
To mark the 10th year since Kirsty's death there is to be a special tribute concert in London on the evening of 10th October 2010! Featuring artists performing Kirsty's songs on her birthday 10 | 10 | 10. Everyone who has been invited to participate has been really enthusiastic and several are trying to reschedule their calendars to allow them to take part. Not to be missed!
Performers will include Alison Moyet, Amy MacDonald, Andrea Corr, Billy Bragg, Catherine Tate, Clare Maguire, David Gray, Eddi Reader, Ellie Goulding, James Walsh (Starsailor), Jackie Clune (Mamma Mia!), Kim Wilde, Phill Jupitus, Omar Puente, Shane MacGowan plus special guests.
Bill subject to change. All profits will be donated to the Music Fund for Cuba.
Check this page for any breaking news about this event over the coming days and weeks.
Soho Square
In all the excitement about the concert, please don't forget that there will as usual be an afternoon of unstoppable partying in Soho on Sunday 10th October 2010 to which ALL are welcome - don't worry if you don't know anyone else who wants to come, you will be made very welcome by the Kirsty faithful, and may even be plied with drink!
As has become customary, the day will start in Soho Square with people gathering from about 11:30 am and formally kicking things off at 12 noon with welcome speeches and most likely some musical entertainment! Thereafter everyone will repair to the Phoenix Theatre Bar where we will receive a warm welcome from Maurice and his team. A friendly laid back session with renditions of Kirstysongs from the stage a feature along with whatever merriment people have dreamed up for the event.
This year being a bit special, I expect best intentions to fly by the wayside and a fleet of cabs to be pointed towards Shepherd's Bush just in time for the evening phase
Här är Kirstys hem på internet
Justice For Kirsty Campaign
/cbj
Tobbes Tips # 9: The Postmarks - Go Jetsetter
Måhända kan allt skyllas på Phil Spector? De svulstiga produktionerna, med sina bombastiska timpanikaskader, och välorkestrerade ljudlandskap som t o m kan få en vuxen man att gråta. Uppfattningen av popmusik som mer än bara en vacker flicka och en sylvass hake - litet som ett destillat av själva livet i alla dess ogenerade former, naturligtvis uppklätt i en smart svart kostym!
Amerikanska The Postmarks från södra Florida (!) för 60-talets stilrena stafettpinne vidare, med stor respekt. Deras första, självbetitlade CD kom 2007 och mottogs av en förtjust press. Under året därpå släppte bandet en singel per månad, som alla innehöll ett nummer. Dessa singlar samlades sedermera på skivan By the numbers och bland de låtarna återfinns bl a Nine Million Rainy Days av Jesus & the Mary Chain, Richard Roger´s standard Slaughter On Tenth Avenue, bl a inspelad av Mick Ronson på sitt första soloalbum, och Nancy Sinatra´s You Only Live Twice.
2009 släppte bandet sin andra ”riktiga” fullängdare, Memoirs at the End of the World, och från den skivan bjuder vi på den förnäma Go Jetsetter.
Go Jetsetters! / tp
En tisdag eftermiddag - i hängmattan?
För många år sedan misstog jag en låt av ett av landets bästa band - i alla tider - för XTC. Inte nog med detta, det var dessutom en alldeles utmärkt XTC-låt, en av "deras" bästa. Den låten handlade dock inget om dagens dag, även om en annan av bandets låtar behandlade en annan veckodag, eller rättare sagt en annorlunda dag av annat slag... Vi får återkomma till Beagle i ett ett senare inlägg.
Om man skall vara veckodagstokig - vilket man inte bara får utan dessutom skall vara! - finns för denna dag en del alternativ att välja mellan: Badfinger´s Sweet Tuesday Morning, den tidige Bowie´s Love You Til Tuesday och Stones´halvpsykiga Ruby Tuesday är några man snabbt kommer på. Kanske kan man också kränga in Matthew Sweet och nån av låtarna på utmärkta Girlfriend , som hade skådisen Tuesday Weld på omslaget. Jag har dock fastnat för ett ännu bättre alternativ.
Ett annat av mina underbara misstag fann mig 1991 gnolande på Paul McCartney´s nya singel, vilken jag snart gissade skulle bli en H U G E comeback för honom, efter allt smetande och musikalande. Litet visste jag då att den Macca jag lyssnade till hade sin hemvist i Borlänge och snart skulle försvinna in i den obönhörliga glömskans grav. Emellertid, ett stort, djupt och härligt avtryck i den svenska pophistorien hann bandet med, på en av de bästa popsinglar som gjorts i vårt land, nämligen fantastiska Tueday afternoon med Borlänges finaste - Stonecake / tp
Dagens Fråga 28/9 - They did it right...
Dr Feelgood visade från början vad som krävs för att göra smart och effektiv rockmusik utan onödigt påhäng. Om ni läser under kategorin filmtips här ute till höger kan ni se avsnitt ur filmen "Oil City Conficential" om detta rockband som i sin ursprungsbesättning i stort sett var oslagbara.
I dag visar vi dem i en omgivning som inte känns helt bekväm. Men 1975 hörde faktiskt gruppen hemma på topplistorna och i listprogrammen.
Nu till Dagens Fråga: Dr Feelgoods första singel har gett namn till ett av de största svenska banden. Vad heter bandet och vad heter singeln - det är precis exakt samma sak?(Via svarslinken får ni höra Dr Feelgood själva framföra svaret - det får inte missas - och tack för sex, sju veckor Dagens Fråga på raken - nu tar någon annan över ett tag/cbj)
Här kan du lyssna på svaret
Lynne rules
Tom Petty ”I Won't Back Down” och Traveling Wilburys ”Handle With Care”. Nästa länk i den kedjan är given, Jeff Lynne. En pärla från hans hitills enda soloplatta, ”Armchair Theatre”, från 1990.
/Björn
Lynne me your ears
Ytterligare en av världens bästa låtar med vokala inslag som ger total ståpäls.
Och frågan är solklart befogad. Har det någonsin funnits en större och bättre supergrupp?
/Björn
Lennarts Galleri 8 - Uffe, Uffe, Uffe !!!
Mästerfotograf: Lennart Jonasson
I dag visar vi ett klassiskt Lennart Jonasson-porträtt från 1993. Lennart fick jobba lite för att få ner Ulf Lundell i studion. Men vad bra det blev. Förra året hade dessutom Lennart en speciell utställning på Galleri Bolin i Östersund med bilder från Kär & Galen-turnén.
När Ulf Lundell var på Storsjöyran 2009 gav Lennart honom ett porträtt han tagit av Joni Mitchell. Något som Ulf Lundell verkligen uppskattade och skickade ett fint tackmail där han skrev om sin relation till Joni Mitchell under åren.
Om Ulf Lundell kan vi skriva romaner, men de skriver nog Lundell bäst själv.
Nej, ta och titta in i dessa granskande ögon i stället. Ett mycket fint porträtt/cbj
Legendariska hjärtekrossare
Ett av världens bästa band och en av världens bästa låtar.
Men hallå! Jag ser bara en hjärtekrossare nära herr Petty i form av Mike Campbell.
Men kolla in och njut av basisten, andregitarristen och trummisen för det är ju en trippel legender.
/Björn
Dagens outfit! (Första och kanske enda gången på denna blogg)
Soliga måndagar...
Måndag igen...
Bra då att ha ett litet välljudande sällskap för att återfå värmen. Just denna dag tyckler jag att det passar särskilt bra med världens bästa Buckingham, eller vad säger ni? / tp
Dagens Fråga 27/9 - Våra avsikter är ärliga...
Elvis har ju haft olika band genom åren. Det var länge The Attractions och så småningom blev det The Imposters. Men på LP-debuten "My Aim Is True" kompas han av ett helt annat band. Ett band vars medlemmar sedan skulle sprida sig till bland annat Huey Lewis & The News och till Doobie Brothers.
Dagens fråga är därför helt enkelt: Vilket band kompar Elvis Costello på hans LP-debut? (Svar som vanligt via länken nedan under videon)
Men först - här är en ung man vid namn Declan Patrick McManus. Han kallar sig Elvis Costello och låten är ingen annan än mästerverket "Alison". Bildkvaliteten är inte den bästa, men allt är mycket sevärt ändå:
Här hittar du svaret
Här kan du läsa mer om bandet
/cbj
En vandring i höstsolen
Och när man går runt i Östersund känns det alltid så konstigt när man passerar först Badhusparken där man sett dem alla, Inmates, The Men They Couldn´t Hang, Saint-Etienne, Nick Lowe och många fler och sedan upp till Stortorget där de alla varit Suede, Pulp, BB King, Saw Doctors, Lady Gaga, Winnerbäck, Håkan och inte minst Shane MacGowan och Ulf Lundell.
Den där konstiga höstkänslan när man bor i den här staden har aldrig fångats bättre än av Björn Gidlund i den här låten. Tyvärr finns det ingen video - den borde någon göra. Men låten finns nu även på Spotify Annars kan ni läsa mer om Björn Gidlund på hans fina hemsida med blogg och allt här
Men i brist på video. I full frihet släpper vi ändå fram Björn Gidlund i Björn Höglunds produktion från en singel släppt 2009.
Det här är det bästa låt som gjorts om vår hemstad Östersund:
/cbj
Dansk dynamit
The wolves will survive
Dagens Fråga 26/9 - JA till POP!
Sedan blev det egen karriär. Först två låtar som Janne Andersson Pop på julskivan "Glitter, Glögg & Rock & Roll" där både "Spår i snön" och "Rudolf med röda mulen" tillhör den skivans toppar. Sedan blir det fler egna skivor som JA Pop och andra LP-skivan "Rysk pop" med låten "24 karat". Det senaste jag såg var att Janne flyttat till England och så gruppen House Of Andersson. Det var länge sedan och internet ger inte så många fler svar.
Nu till Dagens Fråga: Janne Andersson i all ära. Men den här veckan har hans syster varit mer aktuell, Frågan är vad heter hon ? Ja, som ogift hette hon givetvis Andersson, men det heter hon inte i dag.(Svar nedan under videon med JA Pop som jag tror är hämtad från det klassiska teveprogrammet Bälinge Byfest)
Här kan du träffa svaret.
Berserkely Records - home of the hits!
I likhet med de flesta drömmar tog Earthquake aldrig riktigt fart och Kaufman blev mer och mer missmodig. Lyckan stod honom emellertid oväntat bi: bandet hade fått med en liten snutt i klassiska filmen Getaway och musikproducenten Quincy Jones hade av misstag glömt att fråga om lov till detta. Saken bilades dock utan mycket tjafs och Kaufman kunde därefter för bandets räkning inkassera en check på drygt 1 000 dollars. Det var dock ännu inte slut på lyckan - efter ett framgångsrikt besök på en närlbelägen travbana hade han samlat ihop drygt 3 000 dollars!
Med ersättningen från Jones´ och travvinsterna etablerade Kaufman snart sitt eget skivbolag, Berserkely Records, som under senare delen av 70-talen kom att kämpa nos mot nos med engelska Stiff Records som det smartaste bolaget i världen.
Earthquake var det första bandet ut på den nya etiketten men inte där tog karriären fart. Kaufman knöt dock en hel del nya artister till bolaget, som till en början släppte ett flertal singlar. Dessa samlades sedermera på albumet Berserkely Chartbusters från 1973, en obligatorisk skiva i varje samling. På denna återfinns bl a Earthquake´s lysande version av Easybeats´ klassiker Friday on my mind.
De nya artister som Kaufman knutit till bolaget skulle snart låta tala om sig. En av dem var ett litet udda Velvet Underground-fan från östkusten som snart skulle storma världen - Jonathan Richman, som inledde sin karriär hos bolaget. Hans Roadrunner spelades in av Kaufman på drygt två timmar, med Earthquake som kompband, liksom legandariska Government center, och Roadrunner är fortfarande ett måste på alla bilåkar-skivor. En liten kuriosa är att den låten finns i ytterligare en version, inspelad och producerad av John Cale, förmodligen inte så långt i tiden från det att han tog engelska Squeeze under sina vingar som producent i början av det bandets karriär.
I mitten av 70-talet kunde vi svenskar läsa om det fantastiska San Fransisco-bandet The Rubinoos. Den första singeln, en cover av Tommy James & the Shondell´s klassiker I think we´re alone now, lovade gott.
Den första, självbetitlade LPn från 1977 var ett fyrverkeri i klassisk pop, alltifrån 50-tals doowop till hårdrockspastichen Rock´n roll is dead. Bäst av alla låtarna är nog I never thought it would happen. The Rubinoos, namngivna av Jon Rubin, sjöng klockrent och har inom sin egen nisch knappast överträffats av någon sedan mitten av 70-talet.
Uppföljaren Back to the drawing board från 1979 var nästan lika bra, med powerpopklassiskern I wanna be your girlfriend som det absoluta utropstecknet. I anslutning till att denna släpptes kom bandet att bli förband till Elvis Costello & Atrractions på deras Armed Forces-turné i USA, då bl a den omtalade "Ray Charles-episoden" inträffade. Det finns numera en utmärkt live-skiva från 70-talet, där bandet visar upp sig i fin form.
Greg Kihn, också från Baltimore, hade litet smygande anslutit till Berserkely-artsterna. Han satte snart ihop ett eget band som kom att bli bolagets främsta namn. Hans andra skiva, Greg Kihn again, innehöll både en brilliant cover av Buddy Holly´s Love´s made a fool of you och Bruce Springsteen´s For You, med glittrande 12-strängade gitarrer à la Byrds. Springsteen var så nöjd med Kihns version att han raskt skänkte honom sin egen, då outgivna Rendez-Vous till hans nästa skiva. Mest känd för den breda publiken är dock Kihn för de senare - och inte lika roliga - The Breakup song och uppföljaren Jepardy.
I början av 80-talet var Kihn faktiskt den enda kvarvarande artisten på bolaget och när han inte lyckades följa upp succén med Jepardy, valde Kaufman att avveckla etiketten, som dock därefter har licensierats till amerikanska Rhino.
Arvet efter Berserkely Records lever dock vidare. Både Jonathan Richman och the Rubinoos är fortfarande aktiva och håller dess fana högt. Härom året kom förresten en 3-CDbox med The Rubinoos, Everything You Always Wanted to Know About, som är alldeles utmärkt; den sista skivan i den boxen upptar livekonserten fråpn 70-talet som jag nämnde ovan (den finns också på Spotify). Ett tydligt tecken på att det inte bara är jag själv som blir äldre är att bandet faktiskt firar sitt 40års-jubileum nu i år. Tänka sig...
Vi kan därför med gott mod passa på att skåla med Jon Rubin och de andra för det skivbolag, Berserkely Records som slutligen kom att förlösa det - och det gör vi genom att titta på denna lilla sammanfattning av ett riktgt bra popband - the Rubinoos! / tp
Vykort från ungdomen
Manic Street Preachers
”Postcards From A Young Man” (Columbia/Sony)
PPPP
1992 var jag 15 år. 1992 var inget magiskt popår. För oss kids var det hårdrock som gällde. Egentligen gällde bara ett par plattor. Metallicas svarta. Guns ´n Roses "Appetite for destruction" och "Use your illusion" 1 och 2. Och Absolute Powerballads. Skivor som spelades sönder och samman i två år i skolans uppehållsrum. Redan innan hade jag börjat utforska olika musikaliska områden. Men man höll ju, så klart, käft för kompisarna att man just då var helt inne i Bruce Springsteens "The River", Elton Johns "Goodbye Yellow Brick Road" och Beach Boys "Pet Sounds". Dessutom gjorde jag en uppsats i skolan om punken och öppnade samtidigt en ny dörr mot en ny våg av musik med bolaget Stiff som nav. Ilskan i Sex Pistols och The Clashs intelligens och medvetenhet mot omvärlden tilltalade mig direkt. Men kompisarna fattade inte mycket av det.
Kanske var det kombinationen av detta som gjorde att när jag slötittade på MTVs Headbangers Ball en natt, blev helt golvad av en ny grupp från Wales. De var så totalt olik alla amerikanska hårdrockare. Sångaren hade kort hår och skägg. Gitarristen och basisten såg ut som två zombiesmurfar (emo eller goth fanns inte riktigt än) och trummisen såg mer ut som en snäll liten budda, trots att han var långhårig. Låten hette "Motorcycle Emptiness" och har fortfarande en plats bland mina absoluta favoriter.
Historien om Manics har fortsatt. De gjort ett par album, förlorade mystiskt sin gitarrist, gjorde strax efter det ett av 90-talets största album "Everything Must Go" och historien bara rullade på. Manics har gjort en slags berg och dal bana när det gäller sina skivor. "Lifeblood" och "Send Away The Tigers" höll inte riktigt. "Know Your Enemy" och James Dean Bradfields soloplatta var klockrena. Förra "Journal for Plague Lovers" var en tillbakagång till deras rötter med texter av Richey Edwards. Punkigt briljant stundtals, intetsägande tråkig stundtals.
”Postcards From A Young Man” knyter ihop säcken ganska bra. Man kan samla alla ovanstånde musikinfluenser. Arenarock med kletiga refränger blandas med Stiff Little Fingers och Phil Spectors frisyrpop blandas med gospelkörer. Eller som Nicky Wire själv förklarade plattan, ”Van Halen spelar Tamla Motownlåtar”. I det store hela kan man säga att ”Postcards…” fortsätter där ”Everything Must Go” slutade. Med en ljudbild som försöker bräcka Spectors Wall Of Sound.
Vissa anser att ljudbilden är trist och att bäst före datum har gått ut. Så är det naturligtvis inte.
Gitarrer kommer aldrig att bli omoderna och stråkar kommer att finnas kvar i evighet. Dessutom låter de som Manic Street Preachers. Gillar man inte det kan man väl lyssna på någon Massive Attack platta från 90-talet och fortsätta att muttra.
Vissa tycker det här är gubbrock, vilket det naturligtvis inte heller är. Vad nu ”gubbrock” är? Det betyder mest att skribenten i fråga inte tycker att män över 40 år ska få göra musik. Och om de nu måste så får de göra ”gubbrock” för det är dåligt. Att se det så är varken är jämställt eller speciellt vidsynt. Men åldersdiskriminering kanske är poppis bland dagens mer ”liberala” skribenter som inte riktigt vet vad de ska slå på? För de vill ju så gärna ha något att slå mot…
Hur som helst.
Öppningen med ”(It´s Not The War) It´s Just The End Of Love” och titelspåret slår knock på lyssnaren. Det är hits hela vägen. Hoppfulla melodier med tjurigt politiska texter ur ett förlorarperspektiv. Stråkar och gitarrer om vartannat. Och James Dean Bradfield låter precis som för 18 år sedan. De är inte lika arga och inte lika vildsinta. Men intelligenta och syrliga texter jämnar ut det hela.
”Postcards From A Young Man” är Manics bästa sedan ”Everything Must Go”.
Gå och köp!
(Och ja, omslaget föreställer en ung och arg Tim Roth. Bara en sån sak...)
Stefan Herdell
Dagens Fråga 25/9 - S-A-T-U-R-D-A-Y !!!
Ja, 1970-talet var ett spännande decennium som SVT:s fina serie precis har visat. Och i veckan var 10 CC i Sverige och gjorde många lyckliga i Stockholm och i Uppsala.
Men på 1970-talet fanns också The Osmonds och där fanns David Cassidy, men störst av alla var The Bay City Rollers. Deras oemotståndliga tuggummipop fick flickhjärtan att slå fyrdubbla slag under några år i mitten av 1970-talet.
Vi visar givetvis en singel från 1973 som missade brittiska topplistan. Men tre år senare blev låten faktiskt etta på USA-listan.
Låten släpptes i England precis innan Rollermania tog fart och tidningar skrev att Bay City Rollers var det största som hänt sedan Beatles. Men sin första absoluta toppplacering på Englandslistan fick grabbarna från Skottland först 1975 med "Bye Bye Baby"; och ja, jag gråter varje gång den låten spelas på begravningen i "Love Actually. Sedan blev det till och med en teveserie "Shang A Lang" i en hel del avsnitt.
Bay City Rollers var ett band från Edinburgh som hållit på länge innan genombrottet. Och de hade nog aldrig tänkt sig att bli tonårsflickornas stora hjältar. Men så blev det. Och vi som var i England i mitten av 1970-talet fick verkligen känna på hur stora de egentligen var. Mycket större än vad de var i Sverige.
Bay City Rollers var till och med så stora att det släpptes hyllningsskivor till dem. Det handlar Dagens fråga om: Gruppen The Tartan Horde släpppte singeln "Bay City Rollers We Love You" 1975. Men bakom gruppnamnet The Tartan Horde finns ett av de största popgenier världen har skådat. Vad heter han? (Svar under videon nedan och under svaret en länk så att ni kan höra The Tartan Hordes underbara Bay City Rollers-hyllning)/cbj
Här är svaret på frågan
Här kan ni lyssna på The Tartan Horde
Vi saknar Linda!
I dag skulle Linda McCartney ha fyllt 69 år. Det är ju egentligen Björn som har hand om Popgeni-grattis. Men jag passar ändå på. För det är bara att konstatera att Paul McCartney på mer än ett sätt blev en offentlig fjant efter att Linda gick bort. Hon var viktigare för hans musik och hans liv än vad någon ville tro då.
Linda fick periodvis mycket skit av alla som trodde sig veta en massa saker. Men i min värld tillhör hon de tuffaste. Och i Wings var hon underbar på alla sätt.Hennes kampanjer för djurrätt var legendariska och hon fick upp ögonen på många för orättvisor även av andra slag.
Linda avled i bröstcancer i april 1998. Paul och Linda har tre barn tillsammans och de hann vara gifta i 29 år.
I dag minns alla popgenier Linda McCartney. I dag säger jag, och förhoppningvis alla andra popgenier - Linda, we still are amazed !
Nedan visas en skön video full av familjebilder./cbj
Dagens Fråga 24/9 - I dag faller snön!
Ja, livet i det hörn av världen där Popgeni verkar är tufft ibland. Det är inte alla som pallar med. Och ärligt talat är det inte alla som förtjänar att vara kvar här heller.Däremot är alla väldigt välkomna hit oavsett ras, religion eller skotermärke på kepsen.
Popgeni fick raskt ett countrytema i går. Det här blir en slags fortsättning på det. När snön faller kör jämtländska män snöskoter nakna - ja, åtminstone visar denna lysande vintervideo det. Mattias Warg kan sin country efter tiden med Intercooler. Och här tar han med sig den in i ett jämtländsk landskap. En fullkomligt lysande video!
Dagens Fråga är: Mattias Warg förekommer också i ett band som som när deras första CD kom ansågs förnya en hel genre. Nyligen kom deras senaste singel "Min gyllene dansbandsdröm". Vad heter det band som Mattias Warg sjunger i ? En ledtråd kan vara i huvudsak...(En klassisk låt med detta band når du via länken i svaret under videon)
Här kan du lyssna på svaret
/cbj
Rock goes country
Pop goes country
61
Inte som andra flickor
Mission NRBQ
Dagens Fråga 23/9 - Det är för lite Trucker-låtar på Popgeni...
Björn har redan talat om månen. Men i dag är det också höstdagjämning. En lite vemodig dag på väg in i mörkret. Vad kan då vara bättre än att bjuda på en resa genom nästan hela vårt västra grannland. D.D.E. är ett fenomen som tyvärr inte har nått Sverige riktigt. Jag och popgeniet Lennart satt en gång i tidigt 1990-tal i ett av brygghusen efter Nidelva i Trondheim med Åge Aleksandersen. Åge ville spela upp lite av ett nytt band som han just då producerade. Vi var väl inte så förtjusta då, men sedan har jag alltmer fallit för denna blandning av poesi, country, irländsk folkrock kryddat med ren bondkomik. D.D.E. har sålt någon dryg miljon skivor hemma i Norge och när de turnerade i Norge med Carola var det de som drog folk.Sedan 2004 finns det också en egen cognac med namnet "D.D.E. Xo Likar Cognac" på Vinmonopolet och 2006 kom deras låt "Vi e alltid med Rosenborg" som brukar spelas på Lerkendal i Trondheim när det svartvita fotbollslaget har hemmamatcker i norska Tippeligan eller Champions League. Totalt har D.D.E. sedan debuten 1992 gett ut tolv egna album, fyra livealbum och samlingsskivor samt två egna DVD.
Nå nog med historik, nedan kommer en av de vackraste countrylåtar som gjorts på något av de skandinaviska språken. I mitt tycke en av D.D.E:s klart bästa.
Men dagens fråga är: D.D.E. kommer från en norsk stad som bara har runt 9 000 invånare i centralorten. Men sammanlagt har artister från den lilla kuststaden sålt närmare tre miljoner skivor bara i Norge. I staden har man en gata där golvet är täckt med de storsäljande skivorna från staden och man har ett eget "Rock City". Vad heter staden som D.D.E. kommer ifrån?(svar under videon - där finns även en länk till texten till denna fina låt)
Här är svaret på frågan
Här kan du läsa texten till "E 6"
/cbj
Fullmåne feber
Alltid rött alltid rätt
Dagens Fråga 22/9 - Låt pappersplanen flyga!
"Paper Planes" är en låt från 2007 som blev en Topp 10-hit i USA. M.I.A. själv blev 2009 av Time Magazine placerad på listan över världens 100 mest betydande personer.
Mathangi Arulpragasam, ja så heter hon egentligen. Men hennes tilltalsnamn är ett annat. Så dagens fråga är: Vad är egentligen M.I.A.:s tilltalsnamn ? En ledtråd är att hennes cd från 2010 bär samma namn.(Svar som vanligt via länken under videon)
Här hittar du svaret
Aussieskolan, del 10
Rob Younger, musiker, sångare, låtskrivare och producent är tveklöst aussierockens stora överlevare.
Han är mest känd som medlem i Sydney-baserade punk och rock'n'roll gruppen Radio Birdman som Younger bildade tillsammans med gitarristen Deniz Tek 1974. En grupp som tillsammans med The Saints räknas som grundbultarna på den australiensiska independent scenen.
Radio Birdmans likör var högenergisk rock'n'roll i Stooges och MC5 ljudspår, men med en tydlig egen profil.
Debutalbumet ”Radios Appear” (titeln är hämtad från texten i Blue Öyster Cults ”Dominance And Submission”) från 1977 räknas och är ett av de stora verken inom punken.
Albumet väckte uppmärksamhet långt utanför hemlandet och amerikanska skivbolaget Sire, som då hade The Ramones i sitt stall, var inte sena att skriva kontrakt med Younger och kompani. 1978 släppte man också ”Radios Appear” internationellt.
Framtiden såg ljus ut för gruppen, men av olika anledningar skulle det dröja tre år innan tvåan ”Living Eyes” landade på skivdiskarna.
Under glappet på 36 månader hade den australiska scenen exploderat och det fanns massor av band som "snikat in sig" på Birdman-soundet.
Sire släppte aldrig "Living Eyes" utanför Australien och bandet splittrades för första gången tätt efter releasen.
Younger gick vidare till supergruppen New Race tillsammans med Birdman-polarna Deniz Tek och basisten Warwick Gilbert. Tek tog kontakt med Stooges gitarristen Ron Asheton och MC5 trummisen Dennis Thompson och vips var New Race ett faktum.
Men karriären blev kort och diskografin begränsade sig till numera eftersökta albumet ”The First And The Last” som spelades in under en månad i början av 1981 och släpptes året därpå.
Parallellt med New Race så hade Younger även gruppen The New Christs. Ett band som bildades 1980 och spann vidare på Radio Birdman filosofi.
Men lineupen som bestod av medlemmar från stilbildande aussieband som Screaming Tribesmen, Lime Spiders och Celibate Rifles var något svajig, och The New Christs debutalbum ”Divine Rights” kom inte förrän 1988. Den följdes året därpå av ”Distemper”.
Efter det har ”Born Out Of Time” (1996), ”Lower Yourself” (1999) och ”We Got This” (2002) poppat upp med klart ojämna mellanrum, men ändå som kraftfulla bevis på att Youngers kraft och lust varit intakt.
Återföreningen av original Radio Birdman en bit in på 2000-talet och releasen av strålande albumet ”Zeno Beach” (2006) gjorde att The New Christ på nytt hamnade i malpåse.
Men när Birdman-medlemmarna i maj 2008 bestämde sig för att lägga ner för andra gången så ruskade Younger på nytt liv i The New Christs.
2009 skrevs kapitel nummer sex i Youngers till synes oändliga musikhistoria när The New Christs släppte ”Gloria”, en platta med samma tydliga power som allt annat i hans diskografi.
/Björn
Dagens Fråga 21/9 - People Get Ready...
Jo, jag vet att detta är en svart sång. Men just därför blir den här versionen extra rörande på något sätt. Ingen har väl alltid önskat vara så svart som Rod Stewart. Och dessutom är videon så snygg.
Dagens fråga är: På 1960-talet var Jeff Beck och Rod Stewart med i samma band, ett band där även Ron Wood var med ett tag. Vad hette bandet ?(svar via länken under videon)
Här kan du lyssna på svaret
/cbj
He's your man
Inga filmhäxor
Lennarts Galleri 7 -Caroline, vad var det vi sa...
Mästerfotograf: Lennart Jonasson
Caroline af Ugglas har gjort en skön resa i populärkulturens Sverige. Från stökig indieprinsessa till folkhemsdrottning via en väg där hon passerat alla de mest folkkära anhalterna som "På spåret", "Körslaget", "Melodifestivalen" med mera. Och "Körslaget" var det ju faktiskt hon som gav ursprungsidén till.
Hösten 2010 har hon kommit med en bok baserad hennes egen terapi, en ny skiva "Vad var det jag sa" och så blir det stor turné som bland annat angör Östersund och Gamla Teatern den 31 oktober.
Så här presenterar hon sig själv på sin hemsida:
Bor: På landet norr om Stockholm
Född: 720407 i Stockholm
Längd: 165 cm
Bästa minnet: Mina barns tillkomst
Värsta minnet: Alla sjukdomar som jag tror jag haft
Favoritmusik: Musik som förstärker text och tvärtom
Maskot: Nej
Ritual innan gig: Uppsjungning
Tråkigaste övningen: Uppsjungning
Mat: Anyspice helst med bläckfisk
Idol: Gud
Bästa tiden på året: Sommaren på en kobbe
Sport: Snowboard
Familj: Man och två barn
Husdjur: Två hästar och en hund
Framtidsplaner: Sjunga, jobba med mina körer, måla, vara en vidsynt människa utan fördomar och förhoppningsvis inspirera människor att om man älskar sig själv är det lättare att bli älskad.
Optimal rootslycka
”Band Of Joy” (Rounder)
PPPP
Egentligen är det inget annat än en fortsättning på Plants förstklassiga samarbete med producenten och musikern T. Bone Burnette och bluegrass och countrysångerskan Alison Krauss på Grammynominerade och magiska ”Raising Sand”.
Men den här gången heter Plants sidekickar Buddy Miller och Patty Griffin.
Och den som kan sin country och americana historia vet att den duon tillsammans sitter på minst lika mycket guld som Burnette och Krauss.
Så förutsättningarna är detsamma, det är bara utförandet och slutprodukten som skiljer en aning när två snillen som Burnette och Miller smider från producentstolen.
Råvaran smakar lika eftersom de båda är barn av det alltid lika användbara och älskvärda rootspaketet.
58-årige Miller, fyra år yngre än både Plant och Burnette, fanns också med i bandet som backade Plant & Krauss under Raising Sand turnén i USA och Europa, och man kan ju misstänka att det var där han och Plant smidde planer för Band Of Joy.
En konstellation som också var namnet på en ung Plants skruvade psykedliska countrygrupp i slutet av 60-talet,
Recyclingen dryga 30 år senare byggs med elva lån från andra pennor och sinnen.
Enda egenhändigt snidade låt är bluescountryfolk stöpta ”Central Two-O-Nine” där samarbetet Plant och Miller bara känns som om de aldrig gjort något annat än skrivit låtar tillsammans.
Men ”Band Of Joy” är naturligtvis något helt annat än ytterligare en coverplatta. För här handlar det inte om vem som skrivit vad utan sättet på vilket man klarar av att tolka och göra lånen trovärdiga och rättvisa.
Los Lobos ”Angel Dance”, som öppnar albumet skulle kunnat vara vilken som helst ur ”vargarnas” låtskatt. Lika klockren känns Richard & Linda Thompsons ”House Of Cards”.
Det skulle vara intressant att veta hur man resonerade när det gällde låtvalet, hur många man hade att välja på från början och varför det blev just de elva.
Två klara jokrar i leken är utan tvekan dubbeln från amerikanska slowcore och indierock bandet Low. ”Silver Rider” och ”Monkey” som finns på hyllade Low-albumet ”The Great Destroyer" från 2005 blir i Band Of Joys händer två hypnotiskt suggestiva saker som sätter djupa avtryck.
Med mer omedelbara och musikaliskt raka saker som Townes Van Zandts ”Harm's Swift Away”, Andrew Kelly och Dillard Crumes ”Falling In Love Again”, och Greg Vanderpools ”The Only Sound That Matters” (hur många har järnkoll på de två sistnämnda?) så blir det musikaliska bygget så att säga essential rakt igenom de 47 minuterna och 51 sekunderna.
Plant och Griffin på sång och Miller på diverse gitarrer har hjälp av trummisen Marco Giovion och multiinstrumentalisten Darrell Scott på gitarrer, lap steel, banjo, mandolin och dragspel.
Tillsammans har de format ett sound och ett album som aldrig någonsin kommer att behöva ett bäst före datum.
Liknande artister: T.Bone Burnette, Buddy Miller, Richard Thompson, Los Lobos.
Björn Bostrand
Dagens Fråga 20/9 - Hur SKA det bli?
Och dagens fråga blir: Vilken var den första singel som skivbolaget 2 Tone gav ut?(Svar som vanligt i länken under detta fina inslag om Ska och därunder en låt om hur det kan bli så fel när rasismen kommer in i ett samhälle - Se The Specials fara runt och sjunga vad som alltid brukar hamna på listor över världens 100 bästa låtar)
Här kan du höra den ena sidan på den första singeln
Här kan du höra The Specials "Ghost Town"
/cbj
Justins bästa stund
Justin Townes Earle
”Harlem River Blues” (Bloodshot/Border)
PPPP
Att det inte är lätt att vara dotter eller son till en legendarrisk musiker finns det många bevis på.
Men 28-åriga Justin Townes Earle har lyckats bättre än de flesta att kliva ut ur skuggan från pappa Steve.
Han har också, precis som farsan, haft sin del av musikerns förbannelse av droger och personlig förnedring.
Men där slutar jämförelserna. Musikaliskt har det väl funnits stråk på de tidigare tre utgåvorna som pekat på rötterna.
Men det har aldrig varit frågan om rent plagiat.
Det har knappast varit något större fel på de tre fullängdarna som han har i ryggsäcken.
Men med ”Harlem River Blues” når han en musikalisk peak och profilerar sig som en av den moderna countryamericanans största framtidshopp.
Samtidigt känns det som om han hittat helt rätt och frigjort sig ännu mer i sitt musikaliska uttryck.
När man lotsas genom de 11 spåren på futtiga 31 minuter så vill man faktiskt bara ha mer.
Hans röst är mjukare och betydligt klarare än pappa Steve, men absolut inte utan möjlighet att fräsa och riva när han så vill.
”H.R.B” rockar aldrig hårt. Och det behövs inte.
Men den kränger och svänger totalt oemotståndligt när Justin plockar in en ståbas, munspel, hammond B3 och korsar sin old school country med rockabillygenerna i bedårande och lätt nedväxalde trippeln ”Move Or Mama”, Harlem River Blues” och ”Ain't Waitin'.
Resterande sex spår, jag räknar bort den 31 sekunder långa gospelvinklingen på titelspåret som avslutar albumet, gör ”H.R.B.” till en oemotståndlig och elegant balanserad historia.
Justins countrygospelfärgade sång smeker ovanpå en ljudbild som är så hudnära att den nästan går att ta på. Dubbeln ”Slippin And Slidin” och ”Christchurch Woman” sätter ribban med soulblås och arrangemang som är så inbjudande att det bara är omöjligt att inte att tacka ja.
Americana, alt-country, singer songwriter eller en nutida crooner. Kalla honom vad ni vill.
”Harlem River Blues” är ett album som man tar till sitt hjärta redan efter första mötet.
Ett självklart val för mig en dag när så många andra inte riktigt vet om de har valt rätt.
Liknande artister: Townes Van Zandt, Buddy Miller, Shane Nicholson, Chris Knight, Alejandro Escovedo och Son Volt.
Björn Bostrand
Deer Tick - för de tysta popgenierna...
Bara för dem så tar vi er med till Paris i torsdags. En showcase-spelning i en Fargo-butik på dryga halvtimmen.
Dessa tio låtar spelas: 1.20 miles 2.Day dreaming 3.Diamond rings 4.Houston TK 5.Choir of angels 6.Waitress in the sky 7.These old shoes 8.White freigh liner 9.La bamba 10.Baltimore Blues
Så för Erik och för Sture. Direkt från Paris den 16 september 2010 från boutique Fargo. Här är Deer Tick!
Söndag kväll ? Vi frågar Thorsten...
Thorsten väljer att svara med Ulf Dagebys ord och han bjuder dessutom på ackorden:
Söndag kväll(Från Rövarkungens ö - LP 1980) (Ulf Dageby) Lena, häll i mera vin D / G i natt älskar vi varann och allt är bra Em / C / D Men Lena, vad gör vi med vårt liv D / G Snart så är det dag och vi blir en maskin D / C / G Snart så är det dag och vi blir en maskin D / C / G Snart skall solen stämpla in vår nya dag Måndag och jobb så vi får pengar kvar Men Lena, krama mig hårt Fabriken är så långt ifrån och kvällen är vår Fabriken är så långt ifrån och kvällen är vår Lena, kom dröm i min famn Em / Hm / D Dröm om nya tider Em när alla jobbar för varann Hm / D Lena, låts oss glömma vår skräck D / G och ligga tätt tillsammans D när lampan är släckt C / G och ligga tätt tillsammans D när lampan är släckt C / G Lena, häll i mera vin D / G i natt älskar vi varann och allt är bra Em / C / D Men Lena, vad gör vi med vårt liv D / G Snart så är det dag och vi blir en maskin D / C / G Snart så är det dag och vi blir en maskin D / C / G
Och därmed är det slut på vår lilla frågelåda för denna helg./cbj
Dagens Fråga 19/9 - Valspecial med "Election Day"
Så kan det går, som Nick Lowe och Kurt Vonnegut brukade säga. Ja, efter dessa två lysande exempel på vad som kan hända på valdagar är det nu dags för "Election Day".
Låten från 1985 är mycket tidstypisk och videon är ännu mer tidstypisk. "Election Day" blev topp 10 i både England och USA. För att reta alla popgenier som inte gillar klassisk syntpop visar vi dessutom den långa versionen.
Gruppen heter Arcadia och den bestod av de ledande medlemmarna ur en helt annan brittisk grupp som var helt gigantisk dessa år. Arcadia dök upp under en liten paus i ordinarie gruppens schema. Arcadia upplöstes sedan när ordinarie gruppen återbildades.
Dagens fråga är helt enkelt: Vad heter gruppen som flera av Arcadia-medlemmarna var hämtade från?(Svar under videon med en länk som leder till en mycket omdiskuterad video)
Här kan du se svaret
Ryan, innan...
Den sommaren 1995 samlade den då tjugo år gamle Ryan Adams polarna i den löst ihopsatta gruppen Whiskeytown för att skriva låtar, spela in och på det hela taget ha en god stund tillsammans. De som känner till Ryans överproduktivitet vet att det inte alla gånger fastnar guldkorn, men de gånger då det hamnar rätt, blir det å andra sidan så inihelvete bra. Plattan ”Faithless Street” ska uppenbarligen ha tillkommit under mycket lättsamma omständigheter med producenthjälp av Chris Stamey (som gjorde popgenimagi med Pete Holsapple i DB´s). Allra bäst blev äventyret i ”16 days” som slungade sig in på Top 10 då nycountryvågen fick det musikkonservativa USA att dra efter andan. /B-O
De där som stannar innanför västen. För alltid.
Genom åren är det vissa artister som ständigt lever kvar, som du inte kan bli fri från, som du inte kan leva utan. För egen del kan jag rabbla en mängd, genremässigt mycket spridda, som jag helt enkelt måste ha en koll på.
Jag ska inte lamslå bloggen med en mängd namn, utan nöjer mig med att lyfta fram en av alla dessa som har knockat mig för all tid och evighet och som jag vårdar mycket ömt.
Shawn Colvin.
Jag gjorde en kort intervju med henne i telefon då hon turnerade med den då nya plattan ”A few small repairs”. Året var 1996 och Shawn var i Stockholm. Hon led av jetlag och var mycket fåordig, jag fick ett liggande foto av skivbolaget där Shawn låg på rygg på en brygga som tidningen publicerande hårdhänt beskuret stående.
Vågorna i bakgrunden gick liksom nittio grader uppåt.
Anledningen till att Shawn hamnade in den för mig eviga kategorin av musiker som jag evigt har ett vaket öga på, är ”Shotgun down the avalanche”. En låt som från första stund grävde sig ner i mitt inre och lade sig tryggt tillrätta i sällskap med en trång skara.
Och när Shawn som på denna videosnutt gör den med en annan mycket karismatisk musiker som har exakt samma känsla kan det inte bli bättre.
Shawn och Alison Krauss. Njut.
B-O
Athens guld
18 september 1970
I dag är det exakt 40 år sedan James Marshall Hendrix avled i London. Jimi Hendrix var bara 27 år gammal när han kvävdes av sina egna uppkastningar på Samarkand Hotel i London. Kvällen innan hade han druckit både rödvin och tagit sömnmedel.
Runt om i världen världen görs det i dag massor av hyllningsspelningar till Jimis minne. I Sverige har bland annat Slowman kommit med en hyllningsskiva i dagarna.
Men på Popgeni vill vi i dag minnas musikern Jimi Hendrix. Gitarristen och sångaren som under några år gjorde saker som ingen varit i närheten av sedan dess.
Denna sorgens dag lämnar vi därför sista ordet till Jimi själv. Vi lyssnar på "The Wind Cries Mary" inspelad i Stockholm 1967.
/cbj
Var lördagarna bättre förr ? Vi frågar Paul Weller och Ian Hunter.
Vi ber i dag de intelligenta herrarna Paul Weller och Ian Hunter att berätta om hur lördagsbarnen hade det på 1970-talet och hur det var att bli ett framgångsrikt rockband i början av samma årtionde.
Paul Weller först. Han tyckte att frågan var korkad. Men sedan kom detta svar från en klassisk skiva.
The Jam var mer på allvar än de flesta andra band både då och nu. Och "Saturday Kids" har en lysande text om klasskillnader förr och nu. Vi tar texten först och sedan en fin video med klassiska englandsvyer.
Saturday´s Kids (tredje låt på andra sidan av klassiska LPn "Setting Sons" 1978)
Saturday's boys live life with insults,
Drink lots of beer and wait for half time results,
Afternoon tea in the light-a-bite - chat up the girls - they
dig it!
Saturday's girls work in Tesco's and Woolworths,
Wear cheap perfume 'cause its all they can afford,
Go to discos they drink Babycham talk to Jan - in bingo
accents.
Saturdays kids play one arm bandits,
they never win but that's not the point is it,
Dip in silver paper when their pints go flat,
How about that - far out!
Their mums and dads smoke Capstan non filters,
Wallpaper lives 'cause they all die of cancer,
What goes on - what goes wrong.
Save up their money for a holiday,
To Selsey Bill or Bracklesham Bay,
Think about the future - when they'll settle down,
Marry the girl next door - with one on the way.
These are the real creatures that time has forgot,
Not given a thought - its the system -
Hate the system - what's the system?
Saturdays kids live in council houses,
Wear v-necked shirts and baggy trousers,
Drive Cortinas fur trimmed dash boards,
Stains on the seats - in the back of course!
Nå, en klassisk låt om livet i brittisk arbetarklass på 1970-talet.
Men hur var det att bli rockstjärna i början av 1970-talet? Att bli känd och få resa jorden runt. Kanske inte alltid så kul som man vill tro.
Mott The Hoopple lade ner hela sin karriär i mitten av 1970-talet. Och det enda de ville minnas var hur kul det var när allt började och man spelade bara på lördagarna. "Saturday Gigs" är Ian Hunters hyllning till Mott The Hooples tidiga år innan kontraktsbråk och Broadway.
Här kommer först texten och sedan låten i sin originalversion med foton från Mott The Hooples hela karriär. Och givetvis spelade Mott The Hoople låten när gruppen återförenades för hela fem spelningar i rad under oktober 2009 på klassiska Hammersmith Apollo i London. Vill ni se det också finns en länk under denna video
(Do You Remember) The Saturday Gigs(Mott The Hooples absolut sista singel)
Sixty-nine was cheapo wine,
Have a good time,
What your sign?
Float up to the Roundhouse
On a Sunday afternoon.
In Seventy we all agreed
A King's Road flat was the place to be 'Cause Chelsea girls are the best in the world for company.
In Seventy-one all the people come
Bust a few seats but it's just in fun
Take the Mick out of Top of the Pops
We play better than they do
(yeah, yeah, yeah) In Seventy-two we was born to lose We slipped down snakes into yesterday's news
I was ready to quit
But then we went to Croydon
Do you remember the Saturday gigs?
We do, we do
Do you remember the Saturday gigs?
We do, we do
The tickets for the fantasy were twelve and six a time
A fairy tale on sale
Oh, Seventy-three was a jamboree
We were the dudes and the dudes were we.
(oh oh oh oh oh)
Did you see the suits and the platform boots?
(oh dear, oh boy, ...)
In Seventy-four on the Broadway tour We didn't much like dressing up no more
Don't wanna be hip - but thanks for a great trip.
Do you remember the Saturday gigs?
We do, we do
Do you remember the Saturday gigs?
We do, we do
But now the kids pay a couple of quid
'Cause they need it just the same
It's all a game
A grown-up game
But you got off on those Saturday gigs
And we did, we did
'Cause you got off on those Saturday gigs
And we did, we did
And we got off on those Saturday gigs
And you did, you did
And we got off on those Saturday gigs
'Cause you did, you did
Don't you ever forget us
We'll never forget you
We're going to sleep now
You better be good, right? (ha ha ha)
See you next time [...?]
So long for now
.
Här är versionen från 2009
/cbj
Skämslåtar
Dagens Fråga 18/9 - It´s time the tale were told...
-This is your new anthem!
Året därpå kom LP-skivorna och resten är som det heter historia. Även om det var singlarna som var gruppens absoluta styrka. Singlarna som hade världens snyggaste omslag med foton ur klassiska filmer. Alla deras singelomslag skulle bli lysande tavlor på vilken vägg som helst.
Just den här låten avslutade jag en valborgskväll i Uppsala 1984 med att ringa in och rapportera till Studentradion, där vi hade sänt nonstop hela dagen,och lämna rapporten om att det lugnat ner sig på gatorna och sedan spelades just denna sång.
Men dagens fråga då, undrar ni ? Jo, den kommer här: Innan han själv blev popstjärna gav Steven Patrick Morrissey ut ett fanzine om en känd rockgrupp som han givetvis dyrkade. Dagens fråga är - Vilken grupp gav Morrissey ut ett fanzine om? (svar på länken under videon)
Nu - plats på Popgeni-scenen för The Smiths. Direkt från Hacienda i Manchester den 6 juli 1983:
Här kan du lyssna på svaret
67 & 66
Friday Night- Another drink and I´m ready for action...
Det är ju snart fredag kväll - Vad ska man hitta på? Popgeni har redan tagit tag i frågan och vi har vänt oss till den bästa av rådgivare. Lily Allen har massor av råd om hur kvällen skall tillbringas, hur man gör och vad man inte borde göra.
Så här svarar vår käraste väninna:
-Ooooooooooo
Ooooooooooo
Friday night last orders at the pub,
Get in the car and drive to the club,
There's a massive crowd outside so we get in to the queue
It's quarter past 11 now we won't get in till quarter to two.
It's quarter to and we get to the front,
Girl on a guest list dressed like a c***
She asked security to check inside my shoes,
You can play this game with me but you know you're gonna lose.
[Hook]
Looked me up and down,
I don't make a sound,
There's a lesson that I want you to learn,
If you're gonna play with fire then you're gonna get burned,
[Chorus]
Don't try and test me cos you'll get reaction,
Another drink and I'm ready for action,
I don't know who you think you are,
But making people scared wont get you very far.
Ooooooooooooo
Ooooooooooooo
In the club make our way to the bar,
Good dancing love but you should have wore a bra.
Guy on the mike and he's making too much noise,
There's these girls in the corner wanting attention from the boys.
I see these girls and they're shouting through the crowd,
Don't understand why they're being really loud.
They make their way over to me,
They try to push me out the way,
I'll push her back, she looks at me and says,
What you tryna say?
[Hook]
[Chorus x2]
Oooooooooooooo
Oooooooooooooo
OK, nu kan vi texten så nu är det bara att sjunga med - Plats på scenen för Lily Allen och "Friday Night"
/cbj
Dagens Fråga 17/9 - Höstkalender med Kinks
Dagens fråga är därför: Vilket år skrev Ray Davies denna fullständigt briljanta höstlåt? Det svaret ser ni redan i videon så därför en bonusfråga - Vilket skivbolag kom låten ut på i England ?(svar i videon och i länken under videon med mer läsning om låten)
Här är svaret på frågan
Steffes topp tio singlar 2010 (Nummer 2)
Vita lögner
R.I.P. Bolan
Dagens Fråga 16/9- Grattis Kungen!
Dagens fråga är helt enkelt - Vad står BB för i hans namn?(Svar under detta sköna kungamöte)
Här hittar du svaret på frågan
Sådan far, sådan son
Dagens Fråga 15/9 - Ge inte upp!
Dagens fråga är dock: Vilket par sjunger på originalet av "Dont Give Up"? De är inte så dumma de heller.(Svar som vanligt under videon)
Här kan du höra originalartisterna:
Inlägg nr 201!!!!!
Just nu kommer vi med inlägg nr 201 efter bara drygt en och en halv månad. Länge leve Popgeni!
Och snart drar vi igång med skivrecensionerna också... Nedan firar vi med en av världens bästa poplåtar som symboliserar vårt motto:
Hey Ho! Let´s Go!
Apropå Chucken...
The Footworks
Dagens Fråga 14/9 - Magic Man!
Heart är gruppen som fick sitt stora genombrott 1976 med LP:n "Dreamboat Annie". En storsäljande skiva som innehåller flera hits och däribland just "Magic Man". Heart fortsatte sedan att under 1970- och 80-talet tillhöra de största banden. "Barracuda" hette en annan minnesvärd låt och allra störst i USA blev de när de satsade på powerballader och albumet "Heart" från 1985 gick upp i topp på USA-listan.
Nu till Dagens Fråga: Heart har allt sedan genombrottet till denna dag letts av två amerikanska systrar. Den ena systern sjunger och den andra spelar leadgitarr. Ja, gitarrsystern är också gift med journalisten och filmregissören Cameron Crowe och har gjort musik till bland annat underbara "Almost Famous" .Frågan är helt enkelt: Vad heter systrarna som leder Heart?/cbj (Svar nedan under videon)
Här kan du läsa svaret
Tre goda rockabillyting
Vem minns Kincaid?
Amerikanska The Brandos från New York är utan tvekan en grupp som kan persionifera uttrycket ”stolpe ut”.
Men ändå började det helt strålande 1987 med ”Honor Among Thieves” där singelsläppet ”Gettysburg” blev en hit på MTV, trots att muskikanalen inte brukade visa band eller artister som låg på indiebolag.
Året därpå blev sångaren Dave Kincaid utsedd till bästa manliga sångare i indieklassen på New York Music Awards. Det är faktiskt inte ett dugg svårt att förstå när man hör powern och hettan i Kincaids röst som.
Men det är inte bara ”Gettysburg” som lyser kristallklart på ”Honor...” som i min sfär är ett av de stora bortglömda rockalbumen under 80-talet.
Men trasslet började 1988 när man lämnade indieetiketten Relativity Records och hamnade i storbolagens cyniska ekorrhjul. ”Gunfire At Midnight” fem år efter debuten är även det ett utmärkt kapitel på ämnet, men då hade de flesta glömt bandet.
Även ”The Light Of The Day” (1993), där ex. Del Lords duon Scott Kempner, gitarr, och Frank Furano, trummor, finns som fasta bandmedlemmar, samt folkinspirerade ”Pass The Hat” (1996) och ”Nowhere Zone” (1998) är album som var värda en betydligt bättre skivbolagsuppbackning än vad som var fallet.
Men sån är branschen.
Skulle du bli sugen på The Brandos efter att kollat på de här både youtube-klippen så finns faktiskt samtliga ovan nämnda album att köpa på CDON för rödlappspris.
/Björn
Lennarts Galleri 6 - Brian lever på hoppet
Mästerfotograf: Lennart Jonasson
I år fyllde Brian Setzer 51 år den 10 april. Och nästa år är det hela 30 år sedan Stray Cats tog hela världen med storm.
När punken var på väg att dö, depprocken hade deppat ihop och syntarna blev för kommersiella kom då plötsligt det allra enklaste tillbaka. Stray Cats var en trio som tog oss med tillbaka till rockabillyn. Musiken fick var rolig och enkel igen och brylkrämen fick en revival i butikerna liksom Hawaii-skjortorna.
Under några år i början av 1980-talet var Brian Setzer rockmusikens stora hopp. Men sedan kom Britt Ekland, och en hel del annat, och Stray Cats splittrades. Då blev det Brian Setzer Orchestra i stället. Och Brian håller på för fullt än.Lennart Jonassons härliga foto fångar all energi som Brian Setzers musik alltid har haft./cbj
Här kan du hitta vad Brian håller på med i dag.
The Beauty And The Beast
Skönheten och odjuret.
Eller som det är på riktigt bluegrass drottningen Alison Krauss och hårdrock legenden Robert Plant från en av fjolårets tveklöst bästa plattor, Grammy belönade ”Raising Sand”.
”Gone, Gone, Gone” är skriven av bröderna Phil och Don Everly och en av 13 exceptionellt väl valda lån på plattan.
Bandet är fantastiskt med demonproducenten T. Bone Burnette på en av gitarrerna och framträdandet som ”Gone, Gone, Gone” är plockad från sändes på SVT tidigare i år.
Missade du det så ska du självklart köpa ”Raising Sand” (om du nu av någon underlig anledning inte redan har den), och även hålla koll på Plants nya album ”Band Of Joy” som släpps på onsdag.
Där samarbetar han med ett par andra ess på ämnet, Buddy Miller och Patty Griffin, och spinner vidare på det magiska rootstemat.
Intervjun med Alison, Robert och T. Bone här nedan fanns också med i det SVT sända programmet.
/ Björn
Steffes topp tio singlar 2010 (Nummer 3)
Dagens Fråga 13/9 - Det enda undantaget...
I en tidig hit, "Born For This" citerar de svenska Refused så att Dennis Lyxzén, David Sandström och Kristofer Steen har fått in en hel del stålar som medkompositörer.
Sångerskan Hayley Williams är mycket karismatisk med en härlig utstrålning. Och Paramore är i mina ögon klart värda alla sina framgångar. De är ett band av klassiskt format. Hayley har dessutom gästat flera andra artister på framgångsrika låtar.Men innan videon som är hämtad från senaste storsäljande albumet "Brand New Eyes" kommer dagens fråga./cbj
Dagens Fråga: Paramore hade med hela två mycket framgångsrika låtar i en film från 2008. Deras medverkan i filmen gjorde dem ännu större och gav dem en helt ny publik. Vilken film hade Paramore med hela två låtar i?(Svar nedan under videon)
Här är svaret
Sam har alltid gått sin egen väg
Amerikanskan Sam Phillips är en annan kvinnlig artist i min samling som aldrig fått det erkännande hon är värd i de breda lyssnarleden.
Bland recensenter och musiker har hon däremot alltid hyllats för sin kreativitet och personlig uttryck i en backkatalog som till dags datum omfattar åtta album. Innan hon bytte förnamn från Leslie till Sam, efter att blivit medveten om den legendariske Elvis Presley producenten, så gav hon ut sitt debutalbum ”The Turning på kristna bolaget Word 1987.
Men brytningen från det bolaget några år efteråt var uppslitande då Phillips anklagade skivbolaget för att ”predika” för högerextrimistisk propaganda.
Tillsammans med musikern, producenten och senare också maken T. Bone Burnette (paret gifte sig 1991 och skilde sig 2004) lyckades hon landa ett kontrakt med Virgin Records.
Med fyra album på det bolaget och ytterligare tre på Nonesuch, det senaste ”Don't Do Anything” kom 2008, så har hon profilerat sig som en mycket spännande artist som alltid gått sin egen väg.
Efter skilsmässan från Burnette, som funnits med under praktiskt taget hela hennes karriär, så satt hon själv i producent stolen när ”Don't ...” skruvades ihop.
”I Need Love” finns på albumet ”Martinis & Bikinis” från 1994.
Kolla också in nedanstående årsfärska intervjun med Sam om hur det är att vara artist i nedladdningstider och när musikindustrin är på väg att totalt byta ansikte.
/Björn
Steffes fem i topp singlar 2010 (Nummer 4)
Dagens Fråga 12/9 - Mind Your Eye
Jag hörde Lolita Pop första gången på en parkfest i Örebro 1980.Men gruppen hade bildats redan 1979. Ett makalöst band redan då 1980 med en oförglömlig sångerska. Då körde de sköna svenska versioner på låtar från Televison, Velvet Underground och Lou Reed med underbara textrader som "Elak, du slår mig med en blomma och dina ord är tomma","Stoppa hissen min skalle blir platt" eller hur det nu var.
Men det dröjde ända till 1982 tills första skivan "Falska bilder" kom på skivbolaget med det sköna namnet Pipaluckbolaget.
Sedan följde rader av skivor, först på svenska och sedan på engelska.Och skivbolaget blev större, först Mistlur och sedan Virgin.
Kritikerframgångar och hyfsade försäljningsframgångar och de dök ofta upp i svensk teve.De turnerade flitigt och bytte så småningom massor av medlemmar. Men 1992 var det helt slut. Då satsade sångerskan i stället på en solokarriär
Dagens fråga är: Vad heter Lolita Pops sångerska ? (Svar under videon till "Mind Your Eye" från 1987, en av deras populäraste låtar på engelska - och under svaret en länk till gitarristen och låtskrivaren Benkt Svenssons döttrars nu så hyllade band)/cbj
Här är svaret på frågan
Här hittar vi Lolita-gitarristen och låtskrivaren Benkts två döttrar Klara och Johanna
With A Little Help From My Friends
Steffes topp fem favoritsinglar 2010 (Nummer 5)
Dagens Fråga 11/9 - Life Goes On...
Trots sitt namntrubbel, han har gett ut skivor som Johnny Cougar, John Cougar, John Cougar Mellencamp och John Mellencamp, så har han sålt över 40 miljoner skivor över hela världen och han har haft hela 22 topp 40-hits i USA. Hans senaste album kom så sent som för en knapp månad sedan och recensionerna för "No Better Than This" var mestadels hyllande. Han är en av grundarna till Farm Aid och han sjöng vid ceremonin i samband med Barack Obamas installation.
Nu över till Dagens Fråga. Tillbaks till den 11 september 1982. Vad hette den LP som den gigantiska hitsingeln "Jack & Diane" är hämtad från? LP:n som den 11 september 1982 såldes i fler ex än någon annan skiva i USA? (Svar under denna originalvideo).
Så plats på scenen för John Cougar, som han hette då, med en amerikansk klassiker. Men gitarren hanteras av en av världens absolut främsta gitarrister. En man från den engelska staden Hull, en Spider from Mars, en man som spelat med de allra största, men även på G III i Östersund - Mr Mick Ronson!
Här är svaret på frågan
Tobbes Tips # 8: The Wellingtons - Come undone
Med devisen "Life's too short to listen to bad power pop" och under ledning av maestro Zac Anthony på gitarr och sång och naturligtvis med ännu en dam på bas, Kate Goldby, är kvintetten (med en svensk trummis, förresten, Gustav Lindström!, och ytterligare en dam på keyboards) som en snabb och läcker sportbil på en slingrig, naturskön alpväg.
Den första fullängdaren, 2005 års Keeping Up With The Wellingtons, innehåller den lysande Tired and lazy, som lär dyka upp på en spellista senare. Uppföljaren året därpå, For Friends in Far Away Places, är kanske inte lika omedelbar men ändå hästlängder före det mesta i konkurrensen. Den senaste skivan, Heading North For The Winter, kom 2008 och är också den alldeles utmärkt.
Under 2009 påbörjade bandet inspelningen av sin fjärde skiva, som faktiskt är inspelad i Farrah´s studio i södra London - de båda banden har sålunda mer gemensamt än den ursnygga musiken och basdamerna!
Mer om bandet står att läsa på http://www.myspace.com/thewellingtonsmusic.
Från den senaste skivan kommer Come undone, som är en utmärkt introduktion. Jag lägger med en snygg livecover av Costello´s Oliver´s Army som liten helgbonus. Trevlig helg! / tp
Twilley never mind
Dagens fråga 10/9 - I dag är det på riktigt...
Och han kommer nog aldrig i vår Aussieskola
Den här låten har fått en mycket kärleksfullt gjord video i efterhand. Då 1973 nådde den listorna även utanför Kevins hemland. Men i USA blev den ännu större i Mac Davis version 1974. Och samma år gjordes den version som Dagens Fråga handlar om. Den version jag hörde först och föll pladask för. Den versionen har bytt ut Chuck Berry mot Buddy Holly i texten.
Ja, jag bara älskar den här låten, den här storyn och numer även denna fina video.
Men nu till Dagens Fråga: 1974 blev den här låten en hit i Kanada. Den sjöngs då av en kanadensare som året innan haft en riktigt gigantisk världshit. En snyftare som än i dag hörs i bland annat kyrkliga sammanhang av det sorgligare slaget. Just den versionen var också den första jag hörde i Sverige då och köpte på singel.Vilken artist från Kanada hade 1974 en mindre hit med den här låten?(Under denna fina video svaret i form av en länk till hans version av låten och en länk till Kevin Johnsons hemsida som han döpt efter just denna låt)/cbj
Här är svaret på Dagens Fråga
Här är Kevins hemsida
Collins, Lee & Case
Sökes: A rock´n roll girl
Pretentiös? Moi??
Några minuters letande i Youtubes märkligaste skrymslen bjuder alldeles garanterat på oväntade högtidsstunder. Som filmerna nedan, från mitten av 70-talet, innan punken vridit ovettet ur oss alla och det fortfarande var flott och fiiiiint att uppskatta ett susande tvärflöjtssolo.
Då och då spekuleras det hur historiens otaliga folkförförare lyckats med sina egendomliga hattricks, vilket i sig iär rimligt. På denna sida får det väl anses som lika rimligt att fråga sig hur vi kunde luras att tro att all livets lycka kom i en löjlig Peter Pan-hatt?
Jag medger för egen del gärna m e m olagligt innehav av flera skivor med Genesis och någon med Alan Parsons. Däremot förnekar jag alla sorters innehav av gamla Yes eller Jethro Tull.
Emerson, Lake & Palmer lyser också med sin frånvaro i min skivsamling även om jag, ähum... en gång faktiskt lånade "Pictures at an exhibition" av en klasskamrat och spelade in den på rullband. Tyvärr fylldes min samling inte av någon endaste Kraftwerk-skiva - den första inköptes som CD långt senare - det hade förstås varit något att skriva hem om i tider som dessa.
På andra samlingen återfinns mina Ted Nugent-skivor, de första, innan han blev ett hushållsnamn som Gonzo (fast inte de riktigt tidiga Detroit-palltorna med Amboy Dukes, man är ju ändå i huvudsak en plankare som tagit rygg på nån annan...).
Pat Travers, är det någon som minns honom idag? Han kan dagligen träffas i min skivsamling men får sällan besök. Inte ett enda de senaste 30 åren.
Efter att med darrade röst tackat Ulf Elving för det utlovade presentkortet för rätt svar i en av Upp till Trettons Storchansfrågor, begav jag mig en dag 72-73 för att inkassera min storvinst. Pappa följde med till Wallentins Musikcenter, på Prästgatan, den del som inte hörde till "gånggatan", för att se till att jag skötte mig. Vad jag valde? Ja inte var det MC5, Iggy & the Stooges eller nåt halvpsykadeliskt med the Temptations eller funktigt med Sly & the Family Stone, det hade förstås varit befriande att säga idag. Nej, första mitt första val var... Gilbert O´Sullivans "Himself". Därefter The Raiders "Indian Reservation"- LP och sedan Dawns "Candida"-LP. Hur tänkte jag då? För att att litet förvrida idéen om ljudet i skogen som inte hörs och därför inte existerat - hade dessa skivor inte funnits i min skivsamling hade de säkerligen inte existerat. Nånsin.
På slutet repade jag mig dock, T.Rex´ "Electric Warrior", med Jeepster och Life´s a gas känns hyfsat bra att ha i bakfickan, liksom Simon & Garfunkels "The Sounds of Silence". Fast förresten, vilken 11-12-åring köper Simon & Garfunkel, eller Sajmon Garfingal som jag skrev på kassetomslaget.
Ibland är det gott att veta att man inte visste bättre.
Nu till Peter Pan. Även om det finns en hel del finurligheter i musiken slås jag av hur ogenerat pretentiösa det gick att vara förr i tiden. Är vi lika idag, utan att vi riktigt förstår? Kommer framtidens popgenier skratta lika gott och 10-talets bloggande? Är Andres Lokko nästa generations Rick Wakeman med sina skridskodansörer? Medan vi funderar ger vi oss hän till...et voilà...Peter & the pans...
Puh! Sånt tar på krafterna hos ett modernt popgeni med ena foten i dåtiden och ingen i dagsmejan!
Jag minns att besöket på Wallentins avslutades med att min pappa frågade innehavaren Örjan om "de var bra, de där skivorna, om de skulle hålla", han förstod uppenbarligen bättre än jag.
Innan omtalade köpfest hade jag stolt inköpt min första singel, förmodligen finansierad av ett idogt samlande, inte av flaskor och burkar utan småpengar som min pappa strödde omkring sig i vår lägenhet eller hus. Ni må ha glömt Middle of the Road med ljuva Vicki Carr, trots att de faktiskt uppträdde i Näsåker en sommar då de fortfarande dansade. En av alla dessa Chinn-Chapman-produkter som surfade på radiovågorna under de första åren av 70-talet. Jag köpte förstås alla singlarna t o m Soley Soley, liksom alla Sweet-singlarna fr o m Funny Funny till The Six Teens, då hade det blivit 74 och då hade alla gudar bytt namn.
Australiensaren Mike Chapman förlorade aldrig helt sin trovärdighet - vilket ord, förresten! - utan gick vidare till producerande av bl a Blondie och the Knack. Innan dess hade han och Nicky Chinn givit Suzy Q till världen...
Kanske litet bättre så? Nu var det inte glam och simpel pop som detta handlade om utan sånt som fick riktiga grabbar att gå igång på under 70-talets första år. Tvärflöjter och trumsolon. Peter Framptons läskiga talk-box. Det känns som att Ozzy och duvan endast är ett blekt plagiat i den ständigt pågående tävlingen i snaskigheter.
Jag minns dock väl att jag brukade drilla min omgivning med orden "Say no to Yes!", vilket kanske ger mig några bonuspoäng på den yttersta dagen. Mest poäng tror jag dock att jag får för min ståndaktighet att aldrig lägga en krona på en ELP-LP (spolbandet som jag spelade in deras live-dubbel spelade jag snart över..).
Med en enkel undran över vad som må uppröra om trettio år, avslutar vi med läskiga Hoedown - allt var inte bättre förr/ tp
Costellokopia 2?
Costellokopior?
Tobbes Tips # 7: Farrah - Swings & roundabouts
Farrah är i sanning en oemotståndlig godsak till kvartett!
Bandet debuterade med en singel för 10 års sedan och har därefter släppt tre rosade fullängdare, den senaste Swings and Roundabouts från 2010.
De fyra medlemmarna - tre killar och en fager dam på bas! - påstås inte ha särskilt mycket gemensamt än ett brinnande intresse av att finna den perfekta poplåten - och i den jakten är naturligtvis allt tillåtet.
På sin myspace-sida listas de mer obskyra 70-talsbandet The Jags, den lysande Owsley. Linus of Hollywood och trollkarlen Jon Brion som några influenserna - bland de mer förväntade The Beach Boys och Fountains of Wayne – vilket ger ene bra indikation på vad Farrah handlar om.
Här kommer det fenomenala titelspåret från senaste skivan - ett givet tips!/ tp
Aussieskolan, del 9
Bandnamnet ger minnen av gamla Jugoslavien, numera Kroatien, och den vackra staden som jag besökte som 15-åring.
Men The Dubrovniks är istället ännu ett aussieband i den massiva vågen som sköljde över landet i den södra hemisfären mellan 1976-1990. Gruppnamnet var också en hyllning från sångarna och gitarristerna Roddy Radalj (ex. Le Hoodoo Gurus) och Boris Sujdovic som är födda där.
När debutalbumet ”Dubrovnik Blues” släpptes 1989 hade Radalj redan lämnat gruppen för att köra vidare med egna bandet The Surfin Caesars.
Resten av karriären bestod Dubrovniks av Sujdovic, bas & sång, Chris Flynn, gitarr & sång, Glen Armstrong, bas, och trummisen James Baker som innan Dubrovniks lirat med både The Hoodoo Gurus och Beast Of Bourbon.
Soundet var också nära båda dessa aussieikoner med en förkärlek för riffbaserade trashy rock'n'roll med häftplåstermelodier.
”Dubrovnik Blues” följdes av helt lysande ”Audio Sonic Love Affair” (1990) och ”Chrome” (1992) och det hela avslutades med sladdisen ”Medicine Wheel” (1994) innan gruppen splittrades ett år senare.
I dag är hela Dubrovniks-katalogen tråkigt nog oerhört svår att få tag i.
Klipp med gruppen livs levande finns inte heller att hitta och min ambition att plocka ihop en Spotify-lista resulterade i noll träffar.
Så ni får nöja er med stilbilder och bakgrundsflum till den odiskutabla powern i ”Love Is On The Loose Tonight” från ”Audio Sonic Love Affair”.
/Björn
Dagens Fråga 9/9 - Sena tåg...
Dagens Fråga är: Tomas Andersson Wijs stora genombrott kom med hans andra album "Ett slag för dig" som kom för exakt tio år sedan. En svensk klassiker om ni frågar mig. Omslagsbilden är hämtad från en annan svensk klassiker. Vad heter filmen som den fina omslagsbilden är hämtad från?(Svar nedan under denna liveupptagning av "Sena tåg")
Här är svaret
Dags för "Sex & Drugs and Rock & Roll"
Av någon anledning har 2010 varit ett stort år för alla vänner av Ian Dury. Det var visserligen i mars i år exakt tio år sedan han avled i cancer. Då var han 57 år gammal.Men det är ju knappast något att fira.
Men Ian Dury är värd att minnas av många anledningar.
Ian Dury är väl nu mest känd för sin tid med Ian Dury & The Blockheads. Innan dess hade han bandet Kilburn & The Highroads som under början och mitten av 1970-talet var rätt stora på pubrock-scenen.
The Upminster Kid, som han gärna kallade sig själv fast han inte var född där, hann med att göra massor av bra musik under sitt liv. De bästa låtarna är nog samlade på skivan "New Boots And Panties" och på första riktiga skivan med Blockheads "Do It Yourself", men där finns så mycket annat.
Som scenpersonlighet var Ian Dury speciell. Att han fick polio endast sju år gammal påverkade hans sätt att röra sig. Dessutom spelade han gärna på gamla cockney och Music Hall-strängar. Jag såg honom med Blockheads en gång på Gröna Lund. En bra spelning på alla sätt. En annan gång i början av 1980-talet spelade han på SVT:s drogfria Lucia-vaka. Han hade bestämt sig för att inte spela den där låten om Sex, Drugs osv. Men det var det enda publiken skrek efter. Så till slut spelade han den. Dagens efter var rubriken "Stjärnan gjorde knarkreklam på drogfria galan".Typiskt Sverige då, och kanske än...
Nå, förra året började hans revival med att det våren 2009 spelades en musical på Leicester Square Theatre " Hit Me! -The Life & Rhymes of Ian Dury". Och i januari 2010 var det premiär i England för spelfilmen "Sex & Drugs and Rock & Roll" om Ian Durys liv och karriär. Samtidigt släpptes Will Birchs, ex Kursaal Flyers och ex The Records, bok "Ian Dury - The Definitive Biography". Andy Serkis tilldelades senare Evening Standards pris för bästa manliga skådespelare för sin tolkning av Ian Dury.
Nu finns filmen att få tag på som import-dvd.
Nedan en trailer för filmen: Och under trailern en länk till Will Birchs egen sida. Där kan man också hitta hans bok om pubrockens historia "No Sleep Till Canvey Island - The Great Pub Rock Revolution"./cbj
Här hittar du Will Birchs fina sida
Dagens Fråga 8/9- Nattflyget har avgått...
Låten kommer dessutom från den LP-skiva som har den bästa titel något hårdrockband någonsin haft på en skiva. "Loud N Proud" - det är så genialt. Under några år på 1970-talet var Nazareth oslagsbara. Från den Roger Glover-producerade "Razamanaz" 1973, via "Loud N Proud", "Rampant" och till 1975 års "Hair Of The Dog" var de störst, bäst och åtminstone i sångaren Dan McCaffertys fall vackrast.
"Hair Of The Dog" innebar också det riktigt stora genombrottet i USA med ett par miljoner sålda skivor. Den innehåller också den enda låt med skottarna som hörs än i dag - "Love Hurts". OK, visst sålde de skivor och gjorde turnéer länge till och gör så än. Men den nämnda kvartetten LP var deras peak och alla fyra skivorna håller faktiskt än.
Men i mitt tycke var denna låt deras absolut bästa. Ja, låtskrivaren tyckte till och med själv att versionen var så bra att de gärna fick säga att det var deras låt.
När ni njuter denna lysande cover så fundera på Dagens Fråga: Vilken kvinnlig superstjärna till artist och låtskrivare har gjort originalet till "This Flight Tonight"?(Svar under videon - och dessutom en länk till en fantastisk sida där ni verkligen kan ta reda på var just den här nattens flyg som ni ser på himlen är på väg, och var det kommer ifrån)
Mina Damer och Herrar - Popgeni tar er med tillbaka 36 år i tiden. Så här ska det låta. Vi presenterar stolt en kvartett från Dunfermline, Skottland som bildades 1968. Det här är inga mindre än NAZARETH!
Här kan du lyssna till svaret:
Här kan du ta reda på vilka flyg som passerar just nu:
Aussieskolan, spellista 1
Tobbes Tips # 6 - Seth Swirsky
Seth Swirsky har haft en lång karriär som låtskrivare. Redan 1980 skrev han - som 20-åring - jinglar för nationella reklamkampanjer i USA och 1988 skrev han Grammy-nominerade "Tell It To My Heart" (tillsammans med Ernie Gold) som spelades in av Taylor Dayne och låg på toppade många av världens listor, bl a i Sverige; dem låg f ö på Billboards single-lista i sex månader! Just den låten renderade honom en särskild utmärkelse från ”USA-Stim”, ASCAP. Han har därutöver ensam eller tillsammans med andra bl a skrivit musik till Al Green (“Love is a beautiful thing”) och Celine Dion
Man kanske kan inordna honom i det internationellt verksamma låtskrivargille som likt Max Martin och Andreas Carlsson förser de kommersiella radiostationerna med slickad men inte sällan ganska profillös musik. Det var därför inte så litet förvånande att hans första ”egna” skiva, 2005 års Instant Pleasure, blev en formidabel popfest. På skivan spelar sådana högdjur som Andy Sturmer från Jellyfish och medlemmar från The Rembrants och Becks band. Låtarna på skivan tar avstamp i den klassiska engelska poptraditionen och nästan vart man än vänder sig ringer en 12-strängad gitarr.
Under 2007 spelade Swirsky och låtskrivarkollegan Mike Ruekberg in den lysande skivan She´s about to cross my mind under namnet The Red Button. På den skivan driver Swirsky den anglofila skruven ännu längre in och det är inte alls förvånande att den utsågs till en av det årets bästa skivor av de flesta popsajter och bloggar.
I år släppte Swirsky sin andra soloskiva, Watercolor Day. Någon tyckte att det var egendomligt att anglofilen Swirsky inte stavade watercolor på engelskt vis - watercolour - men måhända var detta ett avsiktligt tecken. Skivan är nämligen ett stort steg från de engelska öarna till soliga kalifornien och den traditionella amerikanska sångskrivartraditionen, med Burt Bacharach, Harry Nilsson och Brian Wilson i förarsätet. Tidningen Goldmine utsåg i maj skivan, som är klanderfritt samproducerad av Swirsky och Could Eleven´s Rick Gallego, till 2010 års första stora powerpop-skiva.
Utöver sitt musikaliska engagemang är Swirsky en mycket aktiv och engagerad person, som väl skulle tåla en nominering som 2010 års renässansmänniska. Han är bl a en auktoritet inom baseboll och har också släppt tre böcker med sin och andras korrespondens med bl a stjärnor inom baseboll. Därutöver har skrivit politiska kommentarer i olika media och arbetar f n med att färdigställa dokumentärfilmen Beatles Stories - A Year in the Life, där olika personer får berätta sina egna Beatleshistorier; av de drygt 100 personer som intervjuats medverkar bl a Susanna Hoffs, Rick Nielsen, Brian Wilson Graham Nash, Smokey Robinson och Donovan med sina historier.
Innan vi får se Beatlesfilmen får vi dock hålla till godo med Swirskys egen musik, här samlad i Seth Swirsky´s spellista och en liten liveupptagning från IPO i Los Angeles 2010. / tp
Bolltrollarpop
Det blir knökfullt och fullt drag på Malmö Stadion i kväll när hela Malmö och alla andra fotbollstokiga svenskar hoppas på Zlatan-show i EM-kvalet mot San Marino.
Vi popgenier gör naturligtvis också vågen för bollgeniet med The Ballerinas & The Pendletones varma hyllning, ”Zlatan & Jag”.
En låt som finns på CD-samlingen ”Blådårar 2” som tillika är soundtracket till filmen ”Vägen Tillbaka – Blådårar 2” från 2002.
Det är absolut också värt att lägga några extra svettdroppar i jakten på ”Mama Take Me Home To Malmö” där musiken till första Blådårar-filmen finns samlad.
Både är två fin-fina kärleksförklaringar till ”If If” som även värmer en norrländsk fotbollssjäl.
/Björn
It Was 32 Years Ago Today...
Härom året sattes en minnestavla över Keith Moon upp på Wardour Street i London på Marquees klassiska adress. Vi har ju redan visat Stefans hyllning till Keith under denna kategori. Men i dag minns vi ändå denne legendariske galning och trumslagare genom att titta på den sista teveintervjun han medverkade i. Intervjun gjordes strax efter att The Who´s sista LP med Keith Moon på trummor, "Who Are You" hade släppts i USA./cbj
Från Good Morning America 1978 med några klassiska Who-klipp;
Dagens Fråga 7/9 - Tårar på gitarren...
Men i publiken satt en rätt så påstruken manlig superstjärna och surnade till då han tyckte att Beyoncé skulle fått priset. Superstjärnan stormar upp på scenen, tar micken från Taylor och börjar framföra sin åsikt.
Taylor Swift fyller 21 år i december./cbj
Dagens fråga är: Vem var den påstrukna superstjärnan som störde Taylors tacktal?(Svar under videon till "Teardrops On My Guitar", en låt som gick upp till andra plats på USA-listan)
Här är inslags från Celeb TV om händelsen
Här är ett försök till förlåt
... sommar hela vintern
Sommaren som aldrig dör
Kan inte undgå att plocka fram brittiska Dodgys ”Staying Out For The Summer” när vädergudarna hastigt och mycket lustigt, speciellt för den som precis som jag lyckas pricka in en ledig dag, bjuder på en sagolik sommarkänsla i höstmånaden september.
Nigel Clark, sång & bas, Matthew Priest, trummor & sång och Andy Miller, gitarr & sång var popbandet som en del stämplade som the clowns of Brit-pop. Men sanningen var snarare den att de var ett elegant eko 30 år efter The British Invasion.
Snygga vibbar från förr hördes tydligt under deras korta karriär på fina albumentrippeln ”The Dodgy Album” (1993), ”Homegrown” (1994) och ”Free Peace Sweet” (1996).
”Staying...” som sparkade igång ”Homegrown” var deras största hit och kommer aldrig att dyka upp på någon urvattnad Absolute Sommar-samling.
Det är den helt enkelt för bra för.
/Björn
Popgeni Goes Vintage
Följ länken nedan och titta på Vintage TV:s trailer. Kanalen som garanterat lovar att inte sända något nytt. Bara den bästa musiken från förr. Så här säger de själva:
"Hello young music-lovers, however old you are! Welcome to Vintage TV, the UK's first 24/7 music channel for the young at heart. Tune in on Sky 369 or Freesat 515 to this exciting new channel, for all the best in music and culture from five fabulous vintage decades.
Vintage TV: it's music to your eyes!"
Här kan man se en nostalgispäckad trailer
Om man tittar på första veckans program så visas livekonserter med Troggs, Dionne Warwick, Alexis Korner och Duran Duran. Bland första veckans VJ:s finns såväl Kim Wilde som Rick Wakeman. Och i redaktionen för kanalen finns rutinerade Paul Gambaccini. Som det hette en gång när MTV startade: "I want my Vintage now".../cbj
Här är Vintage TV:s egen site
Tobbes tips - spellista # 1
Lennarts Galleri 5 - Dregen och Nicke har skoj!
Mästerfotograf Lennart Jonasson Det är inte alltid så lätt att bli profet i sin egen hemstad. I Nässjö finns Hotell Högland med nattklubben som jag tror heter CJ:s. Där inne på nattklubben hänger hockeytröjor av massor från gamla landslags- och NHL-stjärnor. Och stället är fullt av hockeymemorabilia.Lite töntigt, men på helgerna köar det småländska höglandets ungdomar för att få komma in.
Över dansgolvet i nattklubben är det ingen hockey. Väggen vid dansgolvet är helt klädd av ett gigantiskt foto föreställande Backyard Babies. Jag har varit ganska mycket på Högland och jag blir alltid lika glad när jag ser BB-bilden. För en ort ska vara stolta över att ha frambringat ett sådant band!/cbj
Lennart Jonassons fina bild från en partyglad Yran-efterfest talar så bra för sig själv.( Men man kan undra var bilderna på Säkert!, Vapnet, Autisterna och Christina Kjellsson finns i Östersund?)
Dagens Fråga 6/9 - Waterfalls
Gruppens skivutgivning var mycket ojämn men där fanns alltid riktigt, riktigt bra låtar.Men just deras andra album från 1994, som gav hela två världsettor och vann en Grammy, står ut som deras klart bästa.
Dagens fråga är: Vad heter TLC:s andra album från slutet av 1994 som innehöll den briljanta låten "Waterfalls"?(Svar under videon)
Så här hette skivan
Ett fall för finsmakaren
En Persson värd massorna
Rock & Roll är hans filosofi - Elliott Murphy kommer tillbaka !
Men inför återbesöket visar vi i dag dels en intervju från ett tidigare Sverigebesök - ett klassiskt klipp ifrån Måndagsbörsen 1981 - och under den kan ni läsa intervjun jag gjorde för Östersunds-Posten inför besöket på årets Storsjöyra. Den intervjun finns inte ute på internet tidigare.
Här kommer först Elliott Murphy i Måndagsbörsen för snart 30 år sedan:
En levande legend. En kulthjälte. Slitna uttryck som här är alldeles befogade. Elliott Murphy har en nästan 40-årig karriär inom rock & roll. En gång i tiden var han främst av alla som då kallades för en ny Bob Dylan. 2010 gör han drygt 100 spelningar per år och i höst kommer hans trettionde album. I sommar kommer han för första gången till Storsjöyran.
- Min relation till Sverige är fascinerande. Mina första besök var i början av 1980-talet. Jag spelade i teve och radio och turnerade flitigt. Så satsade jag mer på andra länder och tappade kontakten lite. Men sedan tre år tillhör Sverige de länder jag turnerar i. Nyss var jag i Falkenberg, en liten stad, jag gjorde en solospelning på en absolut fullsatt teater, en fantastisk kväll…
|
E |
lliott Murphy debuterade 1973 med ”Aquashow”, en debut som brittiska Uncut häromåret utsåg till en av tidernas bästa. Sedan var han på toppen. Amerikanska Rolling Stone jämförde honom med Bruce Springsteen och menade att Murphy var den som borde lyckas bäst av de två. Han spelade på New Yorks scener tillsammans med de musiker han delade med bland andra Patti Smith. Han fick åka till London och spela in med Phil Collins och Mick Taylor. Kritikerna älskade det han gjorde men skivorna sålde inte tillräckligt för de stora bolagen.
- När jag började tvivlade jag aldrig på rock & roll. Men när Columbia sparkade mig 1977 trodde jag att allt var slut. Men jag kom igen. Jag gjorde mina egna skivor och sökte distributörer. Jag turnerade och i dag har jag gjort över trettio skivor. Som en av mina låtar heter ”You Never Know What You´re In For”.
Hemma i Paris
Jag når Elliott på hans mobil hemma i Paris. Han är en artist och låtskrivare som i sina texter gärna anknyter till litteratur, konst, film, musikhistoria, historiska personer. Vi kommer in på gränser mellan kultur och populärkultur och mellan länder. Elliott Murphy har själv gett ut en rad böcker, en gång skrev han journalistik och noveller för Rolling Stone och Heavy Metal och förra året var det i hans nya hemstad Paris en utställning om hela hans karriär.
- När jag skrev min första roman trodde inte förläggarna att rockmusiker skulle kunna skriva böcker. Men för mig är Chuck Berry en lika betydelsefull poet som Walt Whitman. Och med de musiker jag spelar så pratar vi lika mycket om film och böcker som om musik. Jag vill riva ner gränserna.
- Rock & roll är min filosofi. Jag ser mig som en modern trubadur. Jag spelar massor av konserter. Och konserter är än viktigare i dag. På en konsert har man personlig kontakt med de andra i publiken och med artisten. Vi har inte så många sådana tillfällen kvar i våra liv.
I dag är han trött på alla frågor om Springsteen. Men han och Bruce är goda vänner och varje gång Springsteen spelar i Paris har Elliott varit uppbjuden på scenen. Ibland har de gjort sin smått klassiska duett från Elliotts CD ”Selling The Gold”, ibland en låt av Elliott och senast sjöng Elliott och hans son Gaspard med i ”Born To Run”. Jag säger att Elliott är en kulthjälte. Han skrattar.
- Jag är glad över att vara en hjälte av vilket slag som helst. För mig är det en fråga om överlevnad. Jag måste vakna varje dag och återuppfinna mig själv.
Kulthjälte
Men visst är Elliott en kulthjälte som har fans som lägger hela sina semestrar efter hans turnékalender. Gissningsvis kommer några av de mest trogna till Östersund i juli. När han gjorde en soloturné i Sverige tidigare i år fanns där fans från Spanien och Frankrike som åkte mellan orterna.
På 1970-talet talades en massa om vem som skulle bli den nya Dylan. Då anade nog ingen att Dylan själv skulle hålla på för fullt till och med trettio år senare. Elliott Murphys namn tillhörde de som då nämndes flitigast som kronprins.
- Ja, en del trodde att det där var som en slags förbannelse. För mig var det tvärtom. Att bli nämnd samtidigt som Dylan är en stor ära. Och alla vi som kallades det håller på än. Nu har jag till och med uppträtt med Dylan.
Elliott Murphy kommer till Östersund tillsammans med sitt helfranska band NAS – The Normandy Allstars för att spela på Storsjöyran. Ett besök han verkar se fram emot.
- Vi gillar festivaler. Det är som en firmafest för oss musiker. Vi försöker hinna höra så många andra som möjligt. Och bara inte publiken är för full brukar det vara extra kul att spela. Alla i mitt band är fransmän. Olivier Durand har jag spelat med i sexton år – han är en av världens bästa gitarrister.
Till hösten kommer en ny CD. Den här gången producerad av Gaspard Murphy, Elliotts son som studerar till producent i USA och dessutom har något projekt på gång i Umeå.
- Ja, det är kul att jobba med någon vars uppfattning om rockmusik börjar med Van Halen, säger Elliott med ett stort skratt.
Så vad kan publiken på Storsjöyran förvänta sig?
- Den bästa show de någonsin hört i sina liv!
Men så säger ju alla ?
- Ja, men vi ska bevisa det. Det blir låtar från hela min karriär, nytt och gammalt och någon favoritcover.
Christer B. Jarlås
FAKTA:
Elliott Murphy är född i mars 1949
Han växte upp i Garden City på Long Island, New York(Och han står på stadens Wikipedia-sida som en av stadens mest kända, bland idrottslegenden Joe Namath, Kojak-skådespelaren Telly Savalas med flera). Föräldrarna var i showbusiness och drev bland annat en vattenshow. Elliott med band vann redan 1966 New York State Battle of Bands. Sedan spelade han på gatorna i Europa och dök till och med upp i en scen i Fellinis film Roma
Skivdebut 1973 med “Aquashow”. Har sedan dess gjort 29 skivor på olika bolag. Den 30:e släpps i höst.
Mest kända låtar: ”Last Of The Rockstars”, ”Rock Ballad”, “Summer House”, ”You Never Know What You´re In For”, “Drive All Night”
Bor i Paris sedan 1989. Gift med en fransk skådespelerska. En son, Gaspard.
Aktuell: Spelar tillsammans med The Normandy Allstars på Rockland i Sala den 29 oktober 2010 och på Kägelbanan i Stockholm den 30 oktober 2010. I bandet ingår gitarristen Olivier Durand som bland annat spelat med Little Bob Story
Hemsida: www.elliottmurphy.com
Nedan ett extra bonusklipp från Springsteens turné 2005. Tyvärr ingen film bara en stillbild - men lyssna på den fina duetten:
En njutning för ögat, örat och själen
Dagens Fråga 5/9 - En Fanfar
Nu till Dagens Fråga: På "Pascha Jims Dagbok" kompas Staffan Hellstrand av ett svensk rockband från Solna som nog alltid varit större utanför Sveriges gränser än innanför. Det här var andra gången Staffan och bandet samarbetade. Vad heter bandet?(Svar under denna finna video)
Här kan du se en fin video med bandet som utgör svaret:
Rymdväckarklockan
Stereogum missade
De 40(!) bästa nya banden från första halvåret 2010
Läs Stereogums lista och lyssna på musik så ny, så ny:
Här kan du läsa och lyssna
Ett Fyrfaldigt Leve För Brudparet - Stort Grattis Till Lisa Och Andres!
För att hylla brudparet visar vi denna lördag dels en intervju med Andres och en låt med Lisa som soloartist - hon sjunger ju annars i The Concretes. Vi undrar annars starkt vem som valt musiken till festen eller om de kommit överens.Och vad blev det för brudvals?
Här är en mycket fin låt med Lisa Milberg från förra hösten:
Här är intervjun med Andres Lokko om livet i London:
Dagens Fråga 4/9 - Winnerbäck hos Luuk
Winnerbäck hälsade i veckan som var att det nog dröjer länge till nästa turné och till nästa skiva i ett brev på Aftonbladets hemsida. En sådan hälsning har tidigare betytt att det dröjer länge men också någon gång att det går väldigt snabbt innan han dyker upp. Vi får väl se. Här är i vart fall klippet från Luuk. Och dagens fråga under videon.
Dagens fråga: Lasse Winnerbäcks första steg mot framgången var ett poppunkigt band i Linköping som sjöng på svenska. Med i bandet var halva Anders & Måns. Men vad hette bandet?(Svar nedan under denna lika briljanta som sköna parodi-video från Fredag hela veckan)
Här kan du höra svaret
Popgenierna tar ställning
God musik.
Därför låter vi aldrig brunskjortorna ta över. Aldrig. Över våra skäggiga kroppar. B-O
Apropå Idoler
Bästa Idolaudition - Topp 3
Här kommer min Topp 3 över bästa audition till Idol:/cbj
Plats nummer 3 - Amanda Jenssen från 2007:
Plats nummer 2 - Anna Bergendahl 2008
Plats nummer 1 - Lars Eriksson från 2008
PS-Delta gärna i den debatt som startat under kommentarer...
Dagens Fråga 3/9 - Eddie Meduza vs Marcus Birro
Två av veckans mest högaktuella kulturpersonligheter diskuterar livets mening. Oslagsbart på många sätt. Aktuella undrar ni? Eddie Meduza avled ju 2002! Men i veckan friade faktiskt den svenska justitiekanslern Anna Skarhed Eddies låt "Heil Hitler" med motivering och allt: "...bedömer JK att låten närmast är en drift med och en satir över nazismen och betonar dess fruktansvärda konsekvenser. Mot den bakgrunden är det inte hets mot folkgrupp". Jag undrar hur Eddie kommenterat den fina behandlingen från JK.
Nå, den här fråga gäller Marcus som i debatten ovan inte har det lätt. Men roligare för honom var att han i onsdags släppte sin sammanlagt elfte bok. Dagens Fråga handlar om den:
Marcus Birros bok har en mycket känd rockpersonlighet i titeln. Boken heter: "Att leva och dö som...; ja, just det, vem då?(Svar på länken nedan-under svarslänken en länk till Marcus Birros egen sida om boken med video och allt)/cbj
Här kan du se trailern till en hyllningsfilm om svaret:
Här kan du läsa mer om Marcus Birros nya bok:
En renässansmänniska för 10-talet?
Om vi begränsar oss till popmusik, vilket möjligen är en logisk kullerbytta om man talar om universalgenier, kommer jag spontant att tänka på Captain Beefheart och Elvis Costello; det finns naturligtvis många fler att omtala men eftersom det är jag som skriver - och sålunda ritar min egen karta- och mitt minne inte räcker längre, nöjer jag mig med de två exemplen. Inskränkningen till popmusik lär dock vara litet för trång. Hur som helst, det är nu ett bra tag sedan Beefheart gjorde något stort musikaliskt och Costello - han får väl ändå idag, trots tidigare lysande produktioner, anses som litet för ansträngd och s m s ”för mycket”, med ballettmusik, von Otter, Bacharach, Toussaint, etc. Nej, skall vi leta efter en kontemporär renässansmänniska inom det begränsade område som popmusik ändå är lär vi hellre landa hos Max Martin eller RedOne.
Den arketypiske popmusikern har alltid soloartist eller bandmedlem. Det är dock påtagligt hur dessa etablerade mönster brutits upp under de senaste åren. Costello är kanske en förgrundsfigur i det avseendet, liksom Bruce Springsteen som oväntat bröt upp sitt band för samarbete med nya musikanter i olika musikaliska format. I dagens popmusik förefaller lockelsen att samarbeta med andra och utforska och uttrycka sig inom olika musikstilar som särskilt påtaglig; ofta dyker samma person upp i olika skepnader, med helt olika uttryck och inte sällan olika samarbetspartners. En typisk representant för dessa moderna artister är Blurs Damon Albarn, som dock ibland kan förefalla söka sig till nya projekt mest för sökandets skull. Det finns också riktligt med andra exempel - Fratellis´Jon Fratelli, som spelar schlagerpop i Codeine Velvet Club, och Artic Monkeys´Alex Turner, som spelar liknande musik med The Last Shadow Puppets. Vår egen Annika Norlin - nu fick vi med hennes namn igen - utgör säkert en särpräglad variant på ett snarlikt tema, med sina återkommande byten mellan svenska och engelska alter egos.
Det finns med andra ord numera ett flertal framgångsrika popartister som förlöser sig både här och där och i den meningen kan göra anspråk på titeln ”Renässansmänniska” på sitt visitkort. Detta är dock en popblogg och eftersom varje medverkande själv definierar pop, skulle jag vilja puffa för ett alternativ, som redan omtalats litet i ett tidigare inlägg, nämligen New York-bon Adam Schlesinger.
Schlesinger har sedan mitten av 90-talen varit ett hushållsnamn i indiekretsar, framför allt genom sin medverkan i Fountains of Wayne, men har hunnit med mycket, mycket mer som kvalificerar honom för denna titel på visitkortet. Fountains of Wayne förtjänar hur många egna utvik son helst. Kort kan sägas att det egendomliga samspelet mellan Schlesinger och sångaren och låtskrivaren Chris Collingswood - enligt uppgift skriver de numera alltid var för sig (även om de efter klassisk förlaga tar gemensamma credits, som Lennon-McCartney och Jagger-Richards) och samarbetar egentligen om ingenting. Detta är litet förvånande med tanke på hur välsynkade deras låtar är med varandra.
Från den första, självbetitlade skivan från 1996 har vi genom åren bjudits på fenomenal pop, med absurda, roliga texter från dagens vardags-Amerika. Och - när alla indiepoppare spottade på Britney spelade de i stället:
Vid sidan av Fountains of Wayne har Schlesinger sedan 1994 medverkat i Ivy, tillsammans med äkta paret Andy Chase och Dominique Durand. Ivy har släppt sammanlagt fem skivor, det ryktas att ytterligare en skiva ligger i röret för 2011.
Det är väl allom bekant att han skrev det fenomenala ledsången till That thing you do, med fabulösa The Wonders, detta fiktiva One-Hit-Wonder i Tom Hanks film med samma namn. Den låten renderade honom bl a Oscars- och Golden Globe--nomineringar. Det är alldeles uppenbart att han noggrant läst i sin Beatlesmanual - mer rätt och tidstypiskt går knappast att få det. Mike Viola från Candy Butchers och med flera egna soloskivor bakom sig, sjunger strålande som den moptop han faktiskt också är … eller i alla fall var. Schlesinger gjorde först en demo med Viola på sång. När låten valdes ut efter en tävling, gjordes en nyinspelning med studiomusiker. Det slutade dock med att Viola fick uppdraget att återigen sjunga in slutversionen och en hel del av nyinspelningarna kom också att bytas ut mot inspelningar på Schlesingers demo. I den meningen kan sägas att om renässansmänniskan kan beskrivas som den som alltid får sista ordet så motsvarar Schlesinger upp till detta krav.
Det är nog också väl bekant att han skrev de två centrallåtarna i Marc Lawrences romcomfilm från 2007, Music and Lyrics, där Hugh Grant spelar en f d syntpoppare och Drew Barrymore en kämpande författare. Filmen duger i vart fall en regnig dag men Pop goes the heart och A Way Back Into Love, båda skrivna av Schlesinger, räcker utmärkt oavsett vädret. På något sätt ger Hugh Grant dessutom ett vackert ansikte åt oss alla hallspegelsartister, oavsett hårfön eller tennisracket i handen.
Under 2009 avslöjades Tinted Windows för världen, denna moderna powerpop-supergrupp med Schlesinger och medlemmar från the Smashing Pumpkins, Hansson och Cheap Trick. Gruppens första skiva släpptes senare samma år, dock till ett litet orättvist blandat mottagande. Det är dock tydligt att Smashing Punpkins´ James Iha, som tidigare producerat Fountains of Wayne, och Schlesinger präglat ljudbilden i betydande utsträckning.
En liten kuriositet är att bl a Schlesinger och Iha producerade svenska The Sounds skiva Crossing the Rubicon från 2009. Han har också suttit i producentstolen vid inspelningar av gamla 70-talsmjukisarna America, Robert Plant och Fastball.
Under 2008 nominerades Schlesinger och David Javerbaum för bästa originalmusik avseende John Waters' Broadway musikal Cry-Baby. Utöver film och musikaljobb, har han varit mycket produktiv inom både TV och teater. och är därtill numera också skivbolagsmugul - tillsammans med Iha och D'Arcy Wretzky, driver han indiebolaget Scratchie Records som bl a har Albert Hammond Jr. i sitt stall.
Det finns naturligtvis många andra som aspirerar på titeln som 10-talets Renässansmänniska inom pop men jag vill härmed slå ett stenhårt slag för Adam Schlesinger, vars sista toner för idag, får bli denna charmiga mjukispastisch. / tp
Kanadensisk glöd
Dagens Fråga 2/9
Men dagens fråga är: Waylon Jennings började sin långa karriär i rampljuset som basist till en av dåtidens absolut största artister och låtskrivare. Vad hette han?( Svar, som måste ses, numer alltid nedan under videon - En ledtråd - artisten avled 43 år och 10 dagar före Waylon Jennings och Waylon kunde själv mycket väl ha avlidit samtidigt, men turen eller slumpen ville annat...)
Här hittar du svaret på Dagens fråga:
Livet efter Jellyfish
Jellyfish hann med två studioskovor, båda producerade av Albhy Galuten (känd från Saturday Night Fever! och Jack Joseph Puig. Dessa skivor skiljer sig väsentligen åt i sin förpackning. Den förra Bellybutton från 1990 är sparsmakad och komprimerad och inte alls särskilt extravagant. På den skivan kompletterades Sturmer och Manning bl a av multimusikern Jason Falkner, på bas och gitarrer. När bandet sedermera gav sig ut på vägarna, skivan släpptes faktiskt utan att bandet spelat en enda konsert, kompletterades den lilla studiotrion av Mannings bror, Chris Manning, på bas och sång. Utöver låtarna från Bellybutton var Wings Let ´em in och Jet samt Badfingers No matter what regelbundet återkommande covers.
Efter en del interna slitningar lämnade Falkner bandet, i huvudsak eftersom han inte fick utrymme för att spela sina egna låtar. Han gick därefter vidare till en relativt framgångsrik karriär, dels som soloartist, med från skivan She goes to bed från Presents Author Unknown från 1996 som kanske karriärzenit, dels som medlem i The Grays (där också Jon Brion var medlem).
Chris Manning lämnade också bandet efter turnerandet efter den första skivan. Han har gått vidare som studio-wiz och procerade härom året en lysande skiva med unge Chris Brown (inte hiphoparen) betitlad Now that you´re fed. Min favorit från den skivan är All my rivals, som också blev en mindre hit på världens alla powerpopspellistor.
Efter den första skivan återsamlades Sturmer och Manning för att spela in uppföljaren, som är lika pompös och mäktig som föregångaren var enkel och sparsmakad. Eftersom bandet då bara bestod av sina frontfigurer, inhyrdes ett gäng studiomusiker, bl a Brion, för att färdigställa inspelningarna. Resultatet, 1993 års Spilt Milk, är en ljuvlig odyssé genom tonårens fanklubbar, affischer missförsådda popstjärnor. Trots den glittrande kostymen är den ändå mycket lättillgänglig, med sina tydliga blinkningar till Queen och annan glamrock. Skivan producerades igen av Galuten och Puig, nu även i samarbete med Sturmer och Manning. Av demoinspelningarna inför skivan framgår att det mesta redan var förberett, den slutliga skivan är närmast kalkerad av demoinspelningarna.
Efter en ny turné med nytt turnéband, kom Sturmer och Mnning på kant med varandra och har, enligt sägen, inte talat med varandra sedan dess. Innan det slutliga uppbrottet hann de färdigställa några demos, som senare dök upp på live- och demosamlingen Fan Club från 2002, vilka antyder en återgång till det mer sparsmakade, med vissa tydliga countryinfluenser. Sturmer har varit relativt anonym efter uppbrottet från Jellyfish. Han har kanske mest av allt gjort sig känd som sidekick till bl a svenska The Merrymakers, vars lysande CD Bubblegun han både spelade på, producerade och skrev musik till. Han har också tagit japanska duon Puffy AmiYumi under sina vingar. Det låter otroligt egendomligt att höra två japanska tjejer sjunga till Sturmers brillianta pop men med litet träning - och filtrering - går också det bra.
För något år sedan medverkade Sturmer i fjärrprojektet L.E.O., vars skiva Alpacas Orgling från 2006, var en ogenerad hyllning till ELO. Bandet bestod av flera välbekanta popartister i samverkan, bl a Bleu, Mike Viola och medlemmar från Hansson och Chicago (!). Sturmers stämma kan höras på några av spåren, bl a Goodbye Innocence som alla var originalspår (bl a var några skrivna av Sturmer) som alla påminde om ELO. Om ni inte hört den skivan, rekommenderas den varmt.
Manning har å andra sidan varit avsevärt mer produktiv. Han har bl a turnérat med Beck och medverkat i syntpopbanden Imperial Drag och TV Eyes, där han faktiskt förenades med Falkner Litet oväntat gjorde han comeback som soloartiskt för några år sedan med skivan Solid State Warrior, släppt i Japan 2006 och släppt i litet reviderad form i USA senare samma år, då under namnet The Land of Pure Imagination, vilken förvaltade Jellyfish´ meloditradition på ett lysande sätt. Två år senare 2008 kom uppföljaren Catnip Dynamite, som är något mer kontemporär och ”modern”, om än inte - enligt min uppfattning - lika bra som föregångaren. Manning har även återupptagit turnerandet, med bl a Linus from Hollywood, vars skivor också bör synas, på bas.
Under 2010 återförenades Manning och Falkner och agerade uppvärmare åt Cheap Trick genom att som duo bl a spela sig genom låtar från Bellybutton.
Om man redan nu skall ge sihg på att summera livet efter Jellyfish kan sägas att den första besvikelse som följde med bandets uppbrott numera ersatts av en känsla av tillfredsställelse över alla senare insatser som väl förvaltat bandets lysande poparv - och förväntningar på vad som fortfarande kan komma. Vem vet, snart kanske de kan lägga sina konflikter på hyllan och kanske återigen få det att låta ungefär som i denna upptagning av That is why, med Manning och Falkner från 2008 / tp
Aussieskolan, del 8
Dagens Fråga 1/9
Men nu till Dagens Fråga: Två av killarna, Danny och Mark, i The Script växte upp i kvarteren runt det bryggeri som brygger produkter många popgenier gärna konsumerar. Kort sagt, Vilket bryggeri?(Svar från och med nu som länk längst ner under videon-kommentera gärna frågan eller videon under kommentarer)
Här hittar du svaret på frågan:http://www.thescriptmusic.com/se/biography/
