Helprima med The Coal Porters

 
14 år nu sedan The Coal Porters började spela akustisk musik i London när ex-Long Ryder chefen
Sid Griffin bestämde sig för att lämna det elektriska uttrycket.
Sedan dess har deras klart unika kombination av folk, indie, bluegrass och keltisk musik banat väg
för många nya och likasinnade akter i den här tämligen färska och skönt spretiga genren.
 
Under alla dessa år har T.C.P. med sina otaliga spelningar runt vårt klot demonstrerat kraften och
svänget 
i instrument som fiol, mandolin, banjo, akustisk gitarr och ståbas och matchat det starka
melodier och 
perfekta vokala harmonierna.
Med rätta kan de kalla sig världens första och absolut ett av de bästa indie-alt-bluegrass band.
 
När nu Griffin, skotten Neil Robert Herd på gitarr och sång som var med och startade gruppen, 
Paul Fitzgerald, banjo & bakgrundssång, Andrew Stafford, ståbas och den klassiskt skolade Kerenza
Peacock, fiol & sång, lossar nya albumet "No.6" (Prima Records/Hemifrån) om några dagar så är det
verkligen en prima och upplyftande musikalisk upplevelse som dukas upp.
 
Öppningspåret, Griffins rappa barbacka-bluesgrass, "The Day The Last Ramone Died" är redan nu
en klassiker och sen flyter det bara på.
Griffin, Herd och Peacock står för låtskrivandet av nio av plattans tio spår.
Det elfte är en minst sagt och charmig frisering av Pete Perrett's (The Only Ones) ess "Another Girl,
Another Planet", 
och så typiskt elegant av The Coal Porters.
Britiska folkrocklegenden John Wood, som spelat in klassiska album med Fairport Convention,
Nick Drake, Beth Orton och Squeeze, har producerat "No.6".

/Björn
 
 
 

Sneak Peak för bloggläsarna: IF Popgeni - hösten 2016 i Östersund

Detta blir officiellt från den 1 september:

Nu är hösten för IF Popgeni klar. Vi börjar med att åter hjälpa fantastiska Ellen Sundberg med en releasespelning. Sedan presenterar vi tre mycket fina konserter med akter som tillhör den yppersta världseliten i sina respektive genréer. En väljer vi att ordna på stadens kanske minsta men mysigaste pubscen, den andra flyttar vi in i Teatersalongen för att en sittande publik ska få njuta av den fina musiken och texterna och den sista blir en sen kvällskonsert på intima Studioscenen..

Höstens konserter anordnar vi i samarbete med konsertlokalerna och med Region Jämtland Härjedalen Kultur och studieförbundet Sensus . Bokningsbolag är Rootsy Music för de tre första konserterna och Northern Trail för Robert Ellis.

Onsdag den 7 september - Storsjöteatern

Ellen Sundberg – Releasespelning för ”Cigarette Secrets”

För tredje gången i rad är vi med och anordnar en releasespelning för ett nytt album med Ellen Sundberg. Det började med att IF Popgeni i april 2013 gav Ellen vårt pris ”Stora P” som bland annat innehöll en kontakt med boknings- och skivbolaget Rootsy. Det ledde till att debutalbumet ”Black Raven” släpptes nationellt av Rootsy i augusti 2013.

Vi är så vansinnigt glada och lyckliga över att hela landet sedan dess har förstått vilken fullkomligt unik och skicklig låtskrivare och artist Ellen är. När vi våren 2015 ordnade så att Ellen i samband med en spelning i Stockholm fick träffa BMG/Chrysalis  VD Sanken Sandqvist hoppades vi att han också skulle förstå det vi förstått. Och det gjorde han. Nu har Sanken spelat och producerat albumet ”Cigarette Secrets” som ges ut av ett av världens största skivbolag. Bland recensionerna kallas den för ”Ett av årets bästa skivsläpp” och landets bästa musikjournalist Jan Gradvall hyllar Ellen både i en recension i DI Weekend och in sin podd på Sveriges Radio.

På konserten gästas Ellen av en gammal bekant. Samma kväll på Gamla Teatern som Ellen fick vårt pris spelade amerikanska hjältarna i Turnpike Troubadours och svenska We Met Tomorrow. Och på vår första RRR-festival sommaren 2014 spelade också Ellen och We Met Tomorrow, bland många andra. Nu kommer sångaren och låtskrivaren Richard Smitt från WMT att inleda kvällen och han och Ellen kommer även att framför den fina duett de skrivit tillsammans.

 

Torsdag den 13 oktober - Captain Cook

Under höstens mest konsertspäckade vecka i Östersund vill vi erbjuda ett alternativ.  Ingen stor ishall, inget gigantisk Folkets hus utan i stället ett av världens bästa band inom southern rock på Östersunds minsta och mysigaste scen.

Uncle Lucius

Äntligen får vi chansen att presentera och introducera Texasbandet Uncle Lucius för östersundspubliken. Bandet har släppt fyra utsökta album och etablerat sig som ett av de populäraste banden inom den snabbt växande Americana/Southern Rock-scenen i USA.

Kvintetten från Austin, Texas, formar en mix av soul, blues och country spetsad med klassisk rock med tydliga retrorötter, men ändå helt fräscht och oemotståndligt personligt när den möter trumhinnorna. Rutinerade Uncle Lucius bildades 2002 när den då 25-årige sångaren och gitarristen Kevin Galloway tröttnade på att vara bosatt i östra Texas och jaga en karriär inom bankväsendet. Uppvuxen med klassisk country och sin gitarr bestämde han sig för att flytta till Austin och satsa allt på musiken. Det blev många ”open-mike-nights” i Austin för Galloway och det var där han träffade Hal Vorpahl, bas, Austin veteranen Mike Carpenter, gitarr, och den första upplagan av U.L. var ett faktum. Snart gjorde man regelbundna livespelningar inför en entusiastisk publik på Austin scener som Saxon Pub, Threadgill's och Antone's.

I dag består gruppen av minst sagt karismatiske leadsångaren Kevin Galloway, som också spelar akustisk gitarr, Michael Carpenter, elgitarr, akustisk gitarr, sång, Josh Greco, trummor, sång, Jonathan Grossman, keyboards, synth, sång, och Nigel Frye, bas & synth. Alla bandmedlemmar skriver låtar och de delar en stor kärlek till klassiska rockalbum där man hämtar inspiration och ideér och förvandlar dem till ett sound som känns tidlöst och eget. Något som inte minst hörs på den senaste och fjärde fullängdare, ”The Light”. Utgiven på egna labeln Boo Clap i juni 2015, visar albumet upp ett band som med intensivt turnerande under det senaste deceniet spelat ihop en stor skara U.L. diehards i hemlandet.
De senaste åren har man tagit sikte på andra delar av klotet och nu finns chansen för en jämtländsk publik att charmas av denna klart speciella kvintett.

Kape

Inte många artister på den lokala scenen har uppnått samma legendstatus som Kape. Han har hållit på i många år nu men har samma glöd och intensitet som alltid när låtarna mer går mot att blanda rap på svenska med sång och americana. Berättelser från samhällets fram- och baksidor och något genuint i uttrycket som så många eftersträvar men få uppnår. För ett år sedan gjorde han sin första spelning hos oss och var först någonsin med att införa trummaskinen på Popgeni-scenen. Nu ser han väldigt mycket fram emot att få framträda på just Captain Cook.

Fredag 28 oktober-Storsjöteatern, salongen

Det här blir den största konsert vi ordnat förutom de två RRR-festivalerna. För två år sedan hade vi besök av Jason Isbell. När nu Sam Outlaw kommer hit så har vi inom lyckats få hit de två kanske hetaste namnen inom den nya vågen av country/americana. Sam Outlaws konsert blir den enda i hela Norra Sverige och för att fler ska få plats väljer vi den här gången att hålla konserten inne i Teatersalongen. Den här typen av country med starka texter framförs i USA ofta i de stora konserthusen inför sittande publik så att alla nyanser i låtarna ska nå ut mer än vad de gör i en klubb/bar-miljö. Eftersom Sam Outlaw spelar dagen före bluesfestivalen har tillresande också en möjlighet att uppleva två helkvällar med lysande bluesbaserad musik. Bar öppnar 18:30. Dörrar öppnar 19:00. Konsertstart 19.30.

Sam Outlaw

Äkta kvalitet räcker långt, även i det överbefolkade gyttret av musik som råder 2016. Nog för att det hjälper en hel del att befinna sig på rätt plats, få uppmärksamhet av rätt personer vid rätt tidpunkt och allt det där, men har du en medfödd musiktalang och spelar in skivor som välter murar kan det vara fullt tillräckligt för att till synes komma från ingenstans och skapa stor uppståndelse.

Med sin varma sångröst och rätt dresskod skulle han kunna vara klippt och skuren för att perfekt passa in i mallen av en klassisk country stjärna. Men Sam Outlaw är långt ifrån någon vanlig honky-tonkare.

Född Sam Morgan, Outlaw är hans mammas flicknamn, växte upp i San Diego, södra Kalifornien med en bred musikalisk diet av sina föräldrars kärlek till västkust country, 50-talets Bakerfield sound och 70-tals pop.

Det var tänkt att han själv skulle producera debutalbumet ”Angeleno”. Men när bandets trumslagare Joachim Cooder spelade upp några tidiga demoinspelning för sin legendariske far, Ry Cooder, så ändrades förutsättningarna plötsligt. Ry Cooder tände på alla cylindrar och bad om att få sitta med i bandet för att bekanta sig med låtmaterialet och avgöra hur man på bästa sätt skulle ta vara på det grandiosa låtmaterialet. ”Angeleno” spelades in i Los Angeles med bandmedlemmar som far och son Cooder, Bo Koster (My Morning Jacket), Taylor Goldsmit (Dawes), Gabe Witcher (Punch Brothers) och Chuy Guzmán (Linda Ronstadt). Albumet genomsyras av finaste sortens traditionell country och man kan inte undvika att höra fragment av exempel Glen Campbell's crossover country och George Straits traditionella sound.
Själv kallar Sam det gärna ”SoCal country”. Sam Outlaw är utan tvivel ett av de hetaste namnen inom genren just nu och inget annat än en solklar drömbokning för IF Popgeni.

På den vägen är det. Sam Outlaw är något stort på spåren, och hans felfritt verkställda countrymusik kommer under många år framöver att vara en kraft att räkna med.

Våren 2016 ordnade Rootsy Sam Outlaws första spelningar i Sverige. Mottagandet var översvallande med utsålda konserter och hyllande recensioner. När Sam Outlaw nu kommer åter för en serie spelningar framträder han som duo på samma sätt som i våras med Sam själv på sång och gitarr tillsammans mycket fina singersongwritern Molly Jenson på sång och gitarr. Molly medverkar också på Sams debutalbum

Johannes & Albin Söderlund

Lumberjack & The Suits är ett av de mest älskade banden på den lokala scenen för de som älskar alla former av traditionell amerikansk musik. Förra året avslutade de hela Rolling Rootsy Revue  när de klev in på scenen efter Justin Townes Earle och gjorde ett bejublat framträdande.

Den här fredagskvällen i Teatersalongen kommer att inledas på finaste sätt när bröderna Johannes & Albin Söderlund från Lumberjack & The Suits kommer att bjuda på några egna melodier och några lånade av andra.

Lördag den 10 december – Storsjöteatern Studioscenen

ROBERT ELLIS (US)

IF Popgeni har ett extra hjärta för de där sångarna och låtskrivarna som förmår göra musik som berör på djupet. Inte för inte har vi haft besök av fantastiska sångare och låtskrivare som Jason Isbell, Steve Forbert och Simone Felice. Nu har vi besök av en av 2016 år allra mest spännande artister som rör sig över genregränser. Innan Robert Ellis skrev på kontraktet med New West Records tidigt 2011 hade han redan gjort sig ett namn i Houston, Texas. Inspirerad av country, folk och bluegrass som han matades med under sin uppväxt i södra Texas började Ellis spela live i hemstaden.

Publik och fanskaran växte ytterligare i och med den egenhändigt producerad debutplattan”The Great Rearranger”. En av dem som upptäckte och föll pladask för Ellis i och med ”T.G.R” var George Fontaine Sr, president för New West Records, som omedelbart såg till att få hans namnteckning på ett skivkontrakt 2011. Album nummer två ”Photographs”, med en blandning av akustiska folksånger och uptempocountry, släpptes samma sommar på New West och valdes av musikmagasinet American Songwriter som ett av det årets 50 bästa album. Grandiosa dubbeln ”The Lights From The Chemical Plant” 2014 och årets självbetitlade ”Robert Ellis” har gjort att intresset vuxit ytterligare.

Rolling Stone har jämfört Robert Ellis musikaliska ådra med James Taylor, Paul Simon, Steely Dan och Fleetwood Mac och menar att han vuxit ytterligare i klass med senaste albumet där folk och countryrötterna förgrenat sig till passionerad poprock med twang. Albumet fanns på flera listor över det första halvårets bästa album 2016.

Innan Robert Ellis ställer sig på Studioscenen med sitt band har de varit på turné sedan i början av september i USA, Nya Zeeland, Australien, England, Holland, Belgien och Danmark. Att Robert och bandet nu förutom gigen i Malmö ,Stockholm och Oslo valt att komma till ”lilla” Östersund och gästa IF Popgeni är vi vansinnigt glada över.

Före Robert Ellis kommer det som vanligt att vara någon artist med lokal anknytning som spelar. Men vi har inte hunnit få något namn klart än så vi återkommer.

Starttiden för konserten är beroende av när den liveopera som visas i Teatersalongen slutar. Men vi har insläpp från 21.30 och konsertstart runt 22.30.

(Biljetter till Ellen Sundberg finns via Tickster. Till Sam Outlaw och Robert Ellis släpps biljetter via Ticketmaster någon gång runt 7 september. Till Uncle Lucius får man boka bord hos Captain Cook eller köpa biljetter i dörren samma dag.)


Malin dubblar

 
Jessie Malin har inte bara en fin solokarriär att sköta om.
Omstarten av NYC-punkarna D Generation, första albumet på 17 år "Nothing Is Anywhere
(Megaforce/Border) med originaluppsättningen Malin, Danny Sage, Howie Pyro, Michael
Wildwood och Richard Bacchus blir det ytterligare en boll att hålla i luften.
Bitvis funkar det alldeles utmärkt.
/Björn
 

Finess och mognad som Isbell

 
Svårt att inte falla för New Jersey boende Jonah Tolchin och hans nya album "Thousand
Mile Night" (YepRoc/Border).
I alla fall om man skarpt gillar musiker som på ett personligt sätt kan mixa folk, blues och country
på ett sätt som aldrig är ens i närheten av klyschor.

Debutalbumet "Clover Lane" från 2014, som spelades in i Nashville och producerades av 
multi-instrumentalisten Marvin Etzioni, gästades av Steve Berlin (Los Lobos) och John McCauley
(Deer Tick), fick Tolchin att dela lineupen på konsertaffischer med artister som Chuck Prophet, 
Dave and Phil Alvin, Gregg Allman och Joseph Arthur för att plocka några musikaliskt likasinnade.

Tolchin säger att han jobbar utmärkt under press, vilket "T.M.N." är ett ypperligt bevis på.
De tio låtarna är inspelad live i studion och mixad på futtiga fyra dagar och ännu en gång producerad
av Marvin Etzioni.
Gitarristen Lucas Hamren och trumslagaren Michael Bosco är med precis som på debuten och Jamie
McFarlane, son till Muscle Shoals legenden Will McFarlane, gör det lysande bandet komplett med sin bas.
Något musikmagasin skrev att Tolchin "demonstrates the finesse and maturity of someone like Jason Isbell".
Stämmer helt och hållet!
/Björn

 
 
 

Ger mycket tillbaka

 

Bitvis som ett blågult eko av Townes Van Zandt
För bakom artistnamnet Rami & The Whale döljer sig ett soloprojekt från svenska singer/songwritern
Rasmus Blomqvist som utan tvekan tål och bygger på en graciös och jordnära musikalisk klagan
som Townes och andra levande eller bortgångna legender färgar och ärgade sinamusikaliska verk med.

Den självbetitlade albumet "Rami & The Whale" (Wooded Shrine Recordings/Hemifrån) innehåller
dussinet spår, samtliga skrivna av Rasmus, och ofta bara med hans gitarr och fängslande röst
som ingredienser.
Men han har också bitvis hjälp av ett gäng musikaliska vänner som ytterligare färglägger hans starka
och oftast klart mollstämda nutida countryfolk låtar med violin, flöjt, trummor, gitarrer och vokala harmonier.

Själv är Rasmus bosatt i de djupa Värmlandsskogarna där han letar efter ett spirituellt liv i en
verklighet präglad av ego och fåfänga.
En platta som ger mycket tillbaka bara man ger den lite tid.
/Björn

 
 

Fortsatt värme och mystik

 
"Unseen" (Loose Music/Rootsy är titeln på nya albumet med The Handsome Family som har
release 16/9.
Äkta paret Rennie & Brett Sparks tionde studioproduktion sedan debuten 1995 bygger på en
suggestiv ljudbild med countryinstrument, smått overkliga texter och inspiration från den 
amerikanska västern.
 
De tio låtarna är inspelade nattetid i parets hemmastudio av Brett som ännu en gång format den
varma ljudbild som blivit parets eleganta patent.
Instrumentala gäster som David Gutierrez, dobro & mandolin, Alex MacMahon, gitarr, och
Jason Toth, trummor kompleterar Brett, gitarr, sång och Rennie, sång, banjo & autoharp. 
Rennie står för alla låttexter.
/Björn
 
 

Mia Rose för sinnet

 
Med musiken i blodet sedan barnsben så var valet tämligen givet för Mia Rose Lynne.
Uppvuxen i norra Kalifornien så sjöng hon ständigt harmonier hemma med familjens western swing
band och somnade ofta in till tonerna av jam vid lägerelden på bluegrass festivaler.
 
Numera är hon bosatt i Nashville där kärleken till rootsmusiken växt sig stark och gjort att låtskrivandet
nästan börjat flöda av sig själv. 
2014 vann hon  American Songwriting Awards i folkkategorin och var nyligen också en av finalisterna
i både The Great American Song Contest och Hollywood Songwriting Contest. 
 
Rättvist jämförd med tunga namn som Alison Krauss, Joni Mitchell och Patty Griffin så bär Lynne
med varmt personlig 
klass och stil traditionen vidare på sin varsamt, avskalade och hudnära
producerade andra  fullängdare "Follow Me Moon" (Mia Rose Lynne/Hemifrån).
11 låtar för sinnet helt enkelt.
Eller som en amerikansk recensent konstaterade, “original americana style songs that come at
romantic relationships with honesty, wit and none of the tropes and cliches that lesser songwriters
so often fall back on. Lynne brings life experience without sounding world weary, sincerity without self importance”.
/Björn
 

Bättre och bättre Loveless

 
 
På sina två senaste album, "Indestructible Machine" och "Somewhere Else", nämndes hon ofta som en
korsning mellan Loretta Lynn, Stevie Nicks och Replacement-chefen Paul Westerberg.
Med "Real" (Bloodshot/Border) tar Lydia Loveless ännu ett steg, även om det musikaliska
släktskapet fortfarande finns där.
 
Attitydmässigt är det nu mer Westerberg än Lynn och Nicks och Lydia har slipat ytterligare på sin stora personlighet och träffat helt rätt.
"Real" är tio strålande låtar med ett kanonband i ryggen.
Lydia Loveless är inte bara ytterst begåvad som låtskriverska utan också en helt underbart uttrycksfull
sångerska som växlar obehindrat mellan singalong poppärlor, protopunk och diverse rootskryddning.
En av årets höjdare!
Release nästa fredag.
/Björn 
 
 
 

Coola Ruby

 
Längtar du efter lite stilren electropop så är Ruby the RabbitFoot ett utmärkt val.
Tredje albumet, "Divorce Party" (Normaltown/New West), är liksom de två föregångarna  från
Los Angeles baserade Ruby Kendrick  fylld med pop med både coola laidback och glittrande
melodier spetsade med knivbladsvassa texter.
Vraka och välj!
/Björn
 
 
 
 

Kalaspop med Lars Henrik

 
 
Lars Henrik Andersson har ett förflutet i svenska kalasband som Komeda och Ray Wonder.
Han har även lirat med Urban Turban, Chesty Morgan och Hank. 
Med största sannolikhet är det därför det inte är ett dugg konstigt att det är fullt med varierad
kalaspop på fullängdaren "Skaka Liv" (Hjördis Records) som släpps om åtta dagar.

De som känner honom närmare säger att Lars Henrik's spruddlande fina musiksinne har funnits
där sedan 90-talet.
För oss andra som bara faller pladask för det rätta melodiska flödet och de omedelbara melodierna
med texter som blommar ut är "S.L." med jämna mellanrum en rejäl adrenalinkick.
/Björn.   
 

Forever young

 
Den 9:e september är det dags för ett nytt efterlängtat album med finaste skottarna Teenage Fanclub.
"Here" (Merge) är titeln på plattan och sex år har gått sedan senaste fullängdaren "Shadows".
Trots att man är oerhört långt ifrån "teenage" längre så verkar det på första smakprovet från albumet
som att Norman Blake och vänner håller fast vid konceptet som alltid inneburit högflygande melodier,
Beatles och Byrds influerade harmonier och en stark kärlek till 60-talets powerpop.

Kan inte annat än tycka att det är underbart med minst sagt mogna musiker, oavsett kön, som inte
överger sin första musikaliska kärlek.
/Björn
 
 

Briljant musikaliskt hantverk


Bli inte fundersam över det lite småskruvade omslaget.
För det här är jordnära musik som siktar på och träffar hjärtat på direkten.
 
Efter uppväxten i en liten Mississippi River stad drog John Everett Hardin till Wisconsin där han
mellan 2005 och 2011 släppte  några album och en EP  samtidigt som han turnerade intensivt i
USA under namnet  Everett Thomas.
Men efter ett ömsesidigt avslut mellan Hardin och hans dåvarande skivbolag så bestämde han sig 
för att lämna musiken helt för att kunna fokusera på sig själv ur ett helt musikfritt perspektiv.
Han blev förälskad, gifte sig och bildade familj.
 
Men Hardin skrev ändå ett par dussin sånger som passade utmärkt in på det nya livsperspektivet
som han letat efter.
Problemet var bara att han kände sig för fäst vid låtarna för att göra dem på egen hand 
i en studio.
Långvariga vännen, förebilden och veterantrubaduren Hayward Williams i rollen som producent blev
lösningen på det hjärnspöket.

"The Piasa Bird" (Piasa Recordings/Hemifrån)
spelades in under fyra dagar i The Midwest Sound,
Rockford IL, med ägaren Daniel McMahon bakom mixerbordet.
McMahon backade upp på elgitarr, bas och B3 orgel, Williams fyllde på med bas, orgel, Darren Garvey
med percussion samt Naomi Marie och Liza Day med sina röster bakom Hardins akustiska gitarr och sång.
Resultatet blev åtta J. Hardin kompositioner som handlar om tidlöst excellent hantverk i Neil Young,
Townes Van Zandt och Gillian Welch anda, för att nu nämna några tydligt besläktade exempel.
Briljant musikaliskt hantverk helt enkelt.
/Björn
 
 

Strålande Kaurna

 

Australiensaren Kaurna Cronin har kallats för en vandrande historieberättare.
Som en av många, exempelvis Ben Riddle i mitt senaste  inlägg, är Cronin en av de utsökta nya
unga artisterna i flocken som tveklöst är förtjänta av större uppmärksamhet runt vårt klot. 
"Southern Loss" ((Songs & Whispers/Hemifrån) är den strålande uppföljare till fjolårets lika granna
"Glass Fool" och hans eleganta personligt och talang färgar på nytt hans luftiga och melodiskt 
hudnära folkpop.

Själv beskriver han de tio kompositionerna på plattan som "en hyllning till ett land som är mitt hem",
och det är 100 % Australien då albumet är inspelat i en handbyggd studio i bergen utanför Adelaide,
Kaurans hemstad, där han samarbetade med lyhörda och excellenta musiker som Tom Kneebone,
Kiah Gossner, David Resce m.fl.
Jag vet inte vad Kaurna  har för förhållande till aussieikonen Paul Kelly?
Men jag kan inte tänka mig annat än att det är intimt med tanke på de klassika ekon som finns i
Kaurna Cronins låtmaterial.
/Björn 

 

RSS 2.0