Kelly, Linda & Carter

Tre kvinnor i country, americana, folk, singer/songwriter, pop och rock fåran att definitivt kolla upp
för den som inte har mött dem musikaliskt tidigare.
 
 
Kelly Willis har en lång och och imponerande backkatalog att ösa ur.
"Back Being Blue" (Thirty Tigers/Border) är hennes comeback efter en fyra år lång timeout med
fokus på att tillbringa allt tid med sin familj, maken och Austin baserade altcountry singer/songwritern
producenten Bruce Robinson och deras fyra barn.
De tio spåren på albumet visar tydligt att Willis är lika utsökt nu som på ess typ 1993 års "K.W",
"What I Deserve"1999, "Easy" 2002 "Translated From Love" 2001 och "Our Year" 2014.
 
 
Fem fullängdare finns på kanadensiska Linda Ortega´s CV.
På "Liberty" (Shadowbox Music/Border) följer hon sin läckra muskaliska idé att blanda Nashville
country med pop och rivig rock'n' roll.
I sin pressrelease skriver skivbolaget träffande att "arrangemangen på "Liberty" har en Twin Peaks
känsla och att hennes röst sitter perfekt framför e
tt smått genialt spaghetti-western-sound som
ingen kan stå emot".
Det är bara att hålla med.
Ortega är en av artisterna på årets upplaga av Stockholm Americana den 16:e juni.
 
 
Oklahoma City baserade Carter Sampson fick ett litet genombrott i Europa med föregångaren till
"Lucky (Continental/Border). 
Men på våra breddgrader är hon fortfarande en doldis.
Det borde absolut inte vara så då hennes americana är högklassig och rättvist kategoriseras som
en mix av galet fina trippeln 
Tift Merritt, Shawn Colvin och Lucinda Williams.
/Björn

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Mera Millsap åt folket

 
Elton John är en i fansskaran.
Och med färska albumet "Other Arrangements" (Thirty Tigers/Border) kommer den flocken
garanterat att växa rejält. 
För 25-årige Parker Millsap, den amerikanska singersongwriter, multiinstrumentalisten från Purcell,
Oklahoma, är en fena i musikskrået.
Millsap´s tre första fullängdare "Palisade" 2012, den självbetitlade från 2014 och "The Very Last Day"
från 2016 bjuder på en urstark hantering av blues, country, rock, Americana, soul och folkrock. 

De 12 egenhändigt snickrade spåren på "O.A." är en strålande fortsatt uppvisning på ovanstående
smakfulla innehållsrika grundrecept från Parker som tveklöst stärker sin musikaliska helhet ytterligare.
Strålande!
/Björn
 

Mollstämd klass

 
Sugen på mollstämd vass rock'n'roll med skarpa drag av punk, psychobilly och spagettiwestern
starkt besläktat med stilbildare som Gun Club & Cramps? 
Då är Los Angeles bandet The Buttertones "Midnight In A Moonless Dream" (Innovative Leisure/Border)
helt klart ett tänkbart alternativ. 
/Björn
 


Inte bara för namnet

 
Inte bara för det fina bandnamnet.
Jag har alltid varit svag för Malmöbandet Björns Vänner krumelurpop som sällan slutar lyckligt men
samtidigt drivs av melodisk värme och textmässigt småskruvat snille som omfamnar.
 "Smyger I Skuggorna" (Adrian Records/Border) är inget undantag från den underfundigt egna
och starkt personliga regeln.
/Björn
 
 
  

Supercoola Crockett

 
Charley Crockett är en supercool kamelont i countryamericana myllan med bedårande smaksättning
pop, rock, soul.
På färska albumet "Lonesome As A Shadow" (Thirty Tigers/Border) går den f.d. gatumusikanten
på knock med ett dussin låtar som oemotståndligt och pricksäkert vandrar ut och in i ovan nämnda
stilarter utan att någon gång missa målet.
Musikaliska gaukorsningar med stark personlighet och snille.
/Björn 
 
 
 

31 bara en siffra

 
Det skiljer 31 år mellan Rita Coolidge & Eleanor Friedberger
Ändå går det att hitta många likheter i bådas musikaliska uttryck.
73-åriga Coolidge som tidigt på 70-talet var gift med en hårt krökande Kris Kristofferson, som hon
också spelade in ett antal album med, har nu gjort comeback efter tio års tystnad med albumet
"Safe In The Arms Of Time" (Blue Elan/Border).
En levande legend som backat Eric Clapton, Stephen Stills m.fl., m.fl. och fortfarande har den kvar
den rätta värmen och glöden i sin sångröst.
Mogen laidback rockmusik skulle nog många kategorisera den som. Men det är också ett album
som sätter 
fingret på hennes musikaliska bredd som genom karriären rört sig obehindrat mellan 
country, pop R&B och jazz.
 
42-åriga landsmaninnan Eleanor Friedberger startade sin musikaliska karriär i syster & broder duon
Fiery Furnace som från starten 2003 hann med sju album fram till 2009.  
2011 gjorde Eleanor solodebut med albumet "Last Summer" och "Rebound" (Frenshkiss/Border)
är hennes fjärde album med stark personligt lätt mollstämd fundersam indiepop med klistermelodier.
Klart besläktade med andra personliga favoriter som Aimee Mann, Jenny Lewis och varför inte aussie
snillet Courtney Barnett?
/Björn
 
 
 

Oumbärliga Courtney

 
18:e maj släpper australiensiskan Courtney Barnette  sin tredje fullängdare "Tell Me How You
Really Feel".
Ett album som med de tre smakproven som ni kan lyssna på här tydligt berättar att hon tagit
ytterligare några grandiosa steg i sitt ytterst eleganta personliga tänk som låtskrivare, musiker
och artist.
Dundergiven på 2018 årsbästalistan och en investering för vilken skivsamling som helst.
/Björn
 

 
 
 

Klickar omedelbart

Mary Battiata & Little Pink "The Heart, Regardless" (NW14/Hemifrån) är ett imponerade starkt 
album i altcountry, Americana, honky tonk och twang-folk-popens fotspår som tyvärr trillat mellan 
de flesta stolarna på vår breddgrader.
När det släpptes i USA och Europa i slutet av 2017 började det omedelbart att klättra på  amerikanska 
roots och countrylistor och lyriska recensioner stapplades på hög.
Men det är sannerligen aldrig för sent att göra bekantskapen med Battiata och hennes fyra 
strålande medmusiker i bandet Little Pink då det mötet omedelbart klickar.

Mary Battiata är inte bara en ytterst själfull sångerska, hon har jämförts med Linda Thompson, Margo
Timmins och Rosanne Cash, utan dessutom en helt lysande låtskrivare.
13 av de 14 spåren på "The Heart..." är pennade av Mary som visar upp en förträfflig bredd, känsla
och klass på ovan nämnda stilarter.
Bandnamnet är förresten en hyllning till The Band och deras debutalbum "Music From Big Pink" från
1968.
Missa inte!
/Björn

 

 


Ingen dussinvara


"Bättre än Beatles", var det någon fantast som skrev inför släppet av de kanadensiska powerpop
ikonernas 12:e  album.
Vet inte det riktigt?
Men kanadensiska och Toronto baserade Sloan, skuggar absolut sina förebilder  när det gäller
den fantastiska konsten att bygga tidlös klassig popmusik på albumet som naturligtvis har titeln
"12" (Yep Roc/Border).
Att bandet är inne på sitt 27:e år med alla originalmedlemmarna intakta är inget annat än makalöst, 
inte minst för det hörbara faktumet att "gubbsen" fortfarande vårdar ett sound som klingar så fräscht,
innovativt och passionerat.
Plattan innehåller naturligtvis 12 låtar där de fyra medlemmarna har skrivit tre vardera.
/Björn
 
 

Kippar efter andan

 
Multibegåvade Simone Felice har nyligen lossat nya albumet "The Projector" (New York Pro/Border).
De tio urstarka låtarna får mig att ta den musikaliska tidsmaskinen tillbaka till Studioscenen, Storsjöteatern
den 15:e november 2012 då Felice tillsammans med sidekicken Matt Green bjöd på en oförglömlig
Popgenikonsert.
Det är något alldeles speciellt med den där sorgen i hans varmt vibrerande sångröst som rakt
igenom albumet med oantastlig känsla och styrka ramar in det musikaliska flowet.
I titelspåret, "The Fawn", "Your Hands", "Same On Any Corner" och "To Be You, To Be Me" är det
så övertygande att jag bitvis kippar efter andan.
/Björn
 

RSS 2.0