Popgeni

I öppningspåret "Reconsider Me" kan jag inte låta bli att tänka på Tom Waits. I tvåan "Hopeless Side Of Town" är det som att ta tidsmaskinen bakåt i 2012 till Studioscenen i Östersund när vi i IF Popgeni hade Steve Forbert på magiskt besök i april.

Men mest hör jag en stor, varm och begåvad musiker och låtskrivare som redan nu tåls att jämföras med de som är betydligt mer kända i de stora musikkretsarna.

För även om branschen är löjligt orättvist och nyckfull så har Rickard Lindgren karisman, känslan och uttrycket som behövs för att golva alla han möter från en scen.

Han skivdebuterade redan 1994 och "Grace" är studioproduktion nummer fem. Efter dubbeln "A Man You Can Hate" 2008, en liveplatta året senare och 3CD boxen "Memento" 2011 så väljer han att nu göra en mer "normalt" bestyckad platta.

Men de 11 spåren är oftast rena dynamiten i sitt eleganta mångfald när man textmässigt bollas mellan relationsproblematik, havererade förhållanden och förlorad kärlek.

Men trots dessa mollstämda huvudteman så finns också humor, självdistans, kärlek till livet och lusten och drivet att gå vidare som röd stärkande tråd.  

Lindgren är en känslofull sångare som oavsett vilken gren av rootsträdet har väljer att sitta på alltid känns nära.

Malmömusikern Magnus Nörrenberg, som spelat eller spelar med Snibb, Mikael Wiehe, Andi Almqvist och Brickhouse, har gjort ett strålande hudnära jobb från producentstolen och det toppas av ett högklassigt hantverk från ett gäng välbekanta musiker från den skånska huvudstaden.  

Liknande artister: Tom Waits, Steve Forbert, Townes Van Zandt, Ryan Adams, Lars Bygdén.

Björn Bostrand 

 

 

The Jams basist Bruce Foxton står just nu för den värsta nostalgikick jag råkat ut för de snaste åren med singeln "Number Six". Här trycker han ner allt från The Who´s 60-tals singlar, E-street Band, Sylvain Sylvain And The Teardrops, Phil Seymoure och Dwight Twilley i en och samma poplåt. En låt som efter ett gitarrintro som får popnerven att beordrar att håret på armarna ska resa sig, exploderar allt i en färgsprakande poplåt som går över alla tidsgränser som finns.

Bäst just nu, helt enkelt.

Han har även ett nytt album i bagaget "Back In The Room" som släpptes 1 oktober.

Vart att kolla upp, jag lovar.

 

/Stefan

Hann knappt ens skriva ett par rader om Terry Calliers "Occasional Rain" från 1974, innan han avled.

Han dog i går efter en tids sjukdom, men ännu verkar ingen riktigt veta vad som var själva orsaken. Lite tragiskt är att fans så sent som i går skrev på hans facebooksida och ville veta konsertdatum för 2013. Vilken personen bakom sidan inte kunde svara på, men att personen försökte få tag i Callier.

Men skivorna "Occasional Rain", "What Colour Is Love" och "I Just Can´t Help Myself" finns kvar. Dessutom hade han på senasre år en del framgångar med duetter bla med Beth Orton och Paul Weller samt egna albumen "Lookin Out" från 2004 och "Hidden Conversasions" från 2009. Terry Callier spelade i Sverige för sista gången på Lollipopfestivalen i juli i år.

/Stefan

IF Popgeni funderar på om vi ska fortsätta och vad som då ska komma till våren. Om vi kör är det troligast några av de här som kommer att dyka upp på Östersunds scener...

 

Vad kan man säga? Inget annat än att det är synd om dig som inte var där, den kvällen då Ove Wulff & Co, Shurman och Bob Woodruff bjöd på drygt fyra timmars musikmagi på Captain Cook.

Och vi som var där, ja, vi ler fortfarande....

/TC

 

Fyra olika spännande smaker från down under.

Och man vill höra mera.

/Björn

Nu är tredje videon här inför nästa veckas efterlängtade album med Neil Young & Crazy Horse. Den 30 oktober släpps "Psychedelic Pill" på Warner.Det här är en skön video till "Twisted Road" med nostalgiska tillbakablickar i både texten, musik och bilder. Detta är svårt att motstå. Som Neil sjunger - Let the good times roll...

 

Nytt och lite efterlängtat med Chris Bailey och hans alter ego, The Saints, som bildades i Brisbane, Australien, för 38 år sedan av Bailey, gitarristen Ed Kuepper och trummisen Ivor Hay.

Idag är bara Bailey kvar från den trion och bandmedlemmarna som passerat revy under de snart fyra decenierna är hur många som helst.

En gång för också ganska länge sedan stod The Saints på Folkets Hus scen i Östersund inför en åt helsike för liten publik där jag var en av själarna.

"King Of The Sun" är titelspåret på nya albumet som är släppt down under, men inte finns tillgänglig hos oss ännu.

En liten snackis i känguruland är om Bailey sjunger lika bra som någonsin eller bara är en blek kopia av sig själv.

/Björn

Det amerikanska presidentvalet närmar sig slutspurten och det verkar vara jämnt skägg.

Tänk om man ägde makten att kunna trolla bort den här deodorant liknande flinskaftet som förutom all annan skit han står för är en korkad djurplågare också.

/Björn

 

Över fyra miljoner visningar på 48 timmar. Nicki Minaj visar hur en en riktig video fortfarande kan göras. Titta och lär...

 

Mr. Lynne är äntligen tillbaka.

Comebacken efter 22 års tystnad, solodebuten "Armchair Theatre" kom 1990, lär knappast imponera på de som sedan långt tillbaka i pophistorien tagit ställning mot honom då "Long Wave" är en ren coverplatta.

Men det är många som har en annan uppfattning, inte minst Jools Holland som hade honom som gäst i sin läckra show nyligen.

Och "Long Wave" är inte vilken coverplatta som helst. Albumtiteln kommer från tiden då radioapparater stora och klassades som vardagsrums möbler och "lång våg" var det som gällde. Jeff satt som så många andra med örat tätt mot apparatet för att höra de rätta låtarna i det allmänna radiobruset som störde i etern

Låtvalet är utsökt och Lynne bjussar på tuppskinsskapande balladtolkningar av Everly Brothers "So Sad", Roy Orbisons "Running Scared" och Charles Aznavour "She". När han fyller på med bedårande 50-talsfyran Roger & Hammerstein "If I Ever Loved You", Rodgers & Hart "Bewitched, Bothered and Bewildered", Fain & Websters "Love Is Many Splendored Thing" och Charlie Chaplin "Smile" så blir han en nutida crooner av stora mått.

Mixat med tempohöjarna "Mercy, Mercy"av Don Convay och Chuck Berrys "Let It Rock" blir det en coversväng utöver det vanliga från 64-åringen.

Och då har jag inte berättat att han sjunger lika bra som någonsin. 

Rubriken är Facebook relaterad.

Att jag trycker hur många gånger som helst på det första alternativet förvånar knappast någon av mina Popgenivänner.

Liknande artister: Traveling Wilburys, Roy Orbison, Electric Light Orchestra, Tom Petty, George Harrison. 

 

 

AC Newman
"Shut Down The Streets" (Fire Records/Border)
PPPPP
Tredje solovändan för The New Pornographer bossen är en powerpopplatta värd att både älska och äga.
För den redan hårt snärjde powerpopfantasten är den helt nödvändig med sin underbart högflygande och detaljrika produktion och tio poplåtar som har allt man kan längta efter.
Föregångarna går sannerligen inte av för hackor men den här gången har Newman satt extra guldram med en produktion som blommar över med spets av Farfisaorgel, flöjt och banjo som extra krydda till den sedvanliga popsättningen med gitarrer, bas och trummor.  
Den vokala inramningen är magnifik och "I'm Not Talking", "Do Your Own Time" och "You Could Get Lost Out There" innebär en öppning som inte går att motstå och resten av resan fram till "They Should Have Shut Down The Streets" handlar om låtar som träffar den musikaliska ryggmärgen. 
Det spekuleras i om det är livsfaktum som att Newman har fått en son, hans mammas död och andra plus och minus erfarenheter på livets krokiga väg som gjort att han har hittat ett anslag där han bygger det ljudmässiga runt sena 60-talets pockande popnyfikenhet och 70-talets psykedeliska kringelkrokar.
Men AC flummar aldrig bort sig utan är hela tiden melankoliskt elegant och musikaliskt pricksäker.
Visst är likheterna med New Pornographers stundtals slående, inte bara för att Neko Case finns med och körar okopierbart hela vägen.
Men skillnaden är att T. N.P. ännu inte fått till en sån här fullträff.
Liknande artister: The New Pornographers, The Shins, Neko Case, The Apples In Stereo, Jason Falkner. 
Björn Bostrand

 

 

 

 

Hellsingland Underground har utan minsta tvekan gjort ett av 2012 års bästa svenska album - kolla under recensioner få ni läsa vad vi tyckte. Här gör gruppen en djupdykning hemma i sitt älskade Ljusdal. En video om livet precis som det är i en mindre ort i mellersta Norrlands inland. "In The Evening" är en kanonlåt och videon får ett stort hedersomnämnande...Filmad runt om i Ljusdal den 15 september 2012 utan minsta regi, dokumentärt var ordet...

/cbj

 

Ännu en gång har genrekamelonten Holly slagit sina ihop sina musikaliska påsar med bandet The Brokeoffs. Ett samarbete som resulterat i tolv spår som måste vara en sann mardröm för redneck puritanerna i Nashville.

"Goddamm Holy Roll", "Tank" och "This Shit Is Gold" är skönt skramlig och kaxig singalong garagerock som gör att man bara vill skruva volymreglaget i botten.

Restern fyller Holly upp med skev och krokig country, indieamericana, och några Oh brother where art thou-doftande saker spetsade med välbalanserad falsksång som skulle få sångfröken på mellanstadiet att smälla av.

Det kanske låter skruvat, och det är det också. Men på ett mycket befriande sätt.

Den rostiga fasaden och repiga lacken är i allra högsta grad medveten lagd och det är album som "Sunday Run Me Over" som på bästa sätt sotar rören.

Liknande artister: Detroit Cobras,  Heavy Trash, Mary Weiss, Jack White, Gallon Drunk. 

 

Blir det bara hälften så bra som det låtar på det här båda plattorna på Captain Cook, Östersund, torsdagen den 25:e så blir det totally awesome.

Utan tvivel så är det countryrock historia som skrivs i vår lilla stad när minifestivalen startar med lokala essen på ämnet, The Wullf-Jönsson Band och följs av Shurman på egen hand och Bob Woodruff med Shurman i ryggen.

Woodruffs helt underbara "Desire Road" från 1995 finns inte på Spotify, men däremot den minst lika äkta "The Lost Kerosene Tapes 1999".

Shurmans katalog är bättre representerad och det behövs inte många smakprov ur den för att förstå att detta kommer att bli en exklusiv måsteupplevelse.

Men biljetter är som vi i IF Popgeni tuttat ut ett antal gånger redan begränsade till futtiga 100 stycken.

Och när runt hälften av dem redan lagts beslag av folk som bokat bord, och det inte finns något förköp, så vill det till att vara rejält på hugget inför försäljningen av resterande "plåtar" som startar på C.C. kl. 19.00 den alldeles speciella kvällen.

/Björn 

Peter Hallström

”Brev från en förlorad son”(Carpe Diem/Naxos)

PPPP

Man kan debutera på många sätt. Peter Hallström må debutera som soloartist med detta album. Men han är sedan många år en av landets bästa och mest etablerade låtskrivare. Han har bland annat ”Håll mitt hjärta”, ”I Remember Love” och ”Kärleksvisan” på sitt samvete.

Det här är hans albumdebut i en mogen ålder. Men det är också ett mycket moget och modigt album. Det är en naken och uppriktig ton rakt igenom hela albumet. Producerande Sven Lindvall har skapat en ljudbild som kräver bra högtalare och hög volym för att verkligen komma till sin rätt. Men om man ger albumet detta så får man ett album som berör, musiken har ett skönt gungande sug i en slags korsning av soul och gospel, och Peters röst har många berörande nyanser.

Orden på låtarna har skrivits i samarbete med Peter LeMarc, fyra låtar, Sarah Dawn Finer, Kim Richey, Py Bäckman, Björn Skifs och Mauro Scocco. Samtliga är artister som Peter under åren samarbetat en hel del med. Och en låt som titellåten är så stark i allt och man behöver inte känna till Peters bakgrund och slit med att frigöra sig från Pingstkyrkan för att gripas, det är mer allmängiltigt än så. Och den flitigt radiospelade ”Salig för en stund” är raka motsatsen – årets kanske finaste feelgood-låt.

Albumet innehåller också tre av Peters finaste stunder som ursprungligen skapades för andra. Men hans egna versioner av ”Kärleksvisan”, ”Håll mitt hjärta” och ”Viskar en bön” är som att höra låtarna på nytt. Lyssna bara på den nästan uttjatade ”Håll mitt hjärta”, den är så stark, så berörande och så mycket mer soul än Björn Skifs första version.

Detta är ett album som kräver tid och eftertanke. En hitmakare av format har i stället sökt sig till innerlighet och eftertanke. Och det är helt rätt. Peter sjunger med en röst som har drag någonstans mellan Göran Fristorp och Ted Gärdestad men han tillför själ och gospel. I andra stunder tänker jag på Elton Johns mest klassiska stunder. Musikerna är landets bästa och de låter som de gillar vad de gör.

Det här är ett album jag tror att många skulle behöva höra. I dagens svenska mediaverklighet är det svårt att nå ut. Men efter alla radiospelningar av ”Salig för en stund” finns alla förutsättningar.

Liknande artister: Peter LeMarc, Mauro Scocco, Elton John

Christer B. Jarlås

Peter Pan-generationen. Alla de unga vilda nytänkarna på 60-talet har inte bara vuxit upp. De har passerat pensionsålder nästan hela bunten. "We´ll be on stage in our wheelchairs" lär Dennis Wilson ha sagt i en intervju som svar på frågan hur länge Beach Boys skulle hålla på. Dennis WIlson är inte med oss längre. Inte heller John Lennon eller George Harrison som också firat 50 år med Beatles. The Kinks, ja i alla fall Ray Davies, fick vara med på OS-avslutningen. Jackie DeShannon fortsätter att göra musik och spela på Whiskey A Go Go i Los Angeles.  

Och så vet ju att ingen mossa växer på rullande stenar. Även om Keith Richards verkar bestå av mossa och ångor av Whiskey.

"Doom And Gloom" heter Rolling Stones nya låt. På deras nya samling kommer även en till ny låt att presenteras. 

Okej, det är inte i samma kaliber som de outgivna låtarna från Exile On Main Street, som kom för två år sedan. 

Men än sen.

Det är Stones. Det rockar och rollar. Och som jag hävdade förrut, så har inte musik eller konst överhuvudtaget någon ålder. Eller kön. Kreativitet är kreativitet oavsett om du är 17 eller 70 år. Oavsett om du är gubbe eller kvinna. Oavsett vad recensentmänniskorna i Stockholm säger. De har fel.

Och de har fel ganska ofta nuförtiden. Skönheten ligger i betraktarens öga och öra. Vad upphovsmänniskan är eller har, spelar ingen som helst roll.

 

Men frågan är vad Stones egentligen tänkte på när de döpte sin samlingsplatta till "Grrr!".

Allvarligt???

 

 

/Stefan

 

 

Jag törs nog påstå att det var många som blev tagna av IF Popgeni och Rootsys arr av Chet O´Keefe, Joe Nolan, Johan Örjansson och Erika Andersson. Vi i klubben nöjt varje minut. Så jag lägger helt enkelt ut lite smakpro, så de som inte kunde komma kan sitta hemma och gräma sig.

 

Först ut var Erika Andersson. Lite nervös först, men blev varm redan i andra låten. Och vi är ju alla lite svaga för singer/songwriter som har historier att berätta. Det har Erika och vi vill höra mer. 

 

 

De tre trubadurerna Chet, Joe och Johan delade scenen för kvällen. Inte nog med att låtmaterialet var bland det starkaste jag personligen har hört under en konsert, de sjöng fantastsikt och förmedlade verkligen en känsla ut till oss lyssnare. Chet O´Keefe och Joe Nolan hade inga som helst problem att få oss förstå deras sånger. Överhuvudtaget så är det inte så svårt att applicera sånger från Nordamerikas nordligaste stater, till den svenska Norrländska vinterprärien. 

 

 

Kanadensaren Joe Nolan är bara 22 år. Men han är redan nu en säregen trubadur, inte speciellt långt från Tom Waits slamriga rootsmusik. Dessutom visade sig karln vara riktigt rolig i mellansnacket. 

 

 

Johan Örjansson var på Storsjöteaterns stora salong tillsammans med Will Kimbrough, Brigitte DeMeyer och Israel Nash Gripka redan i februari i år. Gripka blev förövrigt rejält imponerad av Johans låtar och en singel, "If I Were To Love You" med de två, kom ut i maj. Men Johan Örjansson klarar sig lika bra på egen hand.

Det som ändå kändes fin var att de tre då och då hjälpte till att kompa varandra. Vilket även gjorde att ljudet blev fylligare och upplevelsen mer total.

Tack alla fyra trubadurer.

Ni gjorde kvällen magisk!

 

 

(Bildansvarig för detta är Björn The Rocker med sin motorola eller vad det är för gubbtelefon han har nu...;)

 

/Stefan

Kanadensiskan Joan Osborne är så mycket mer än underbart tidlösa 90-talshiten "One Of Us" från debutalbumet "Relish" som kom 1995.

Jag har sagt det förut, och säger det igen. 

Det finns mycket att älska på de övriga sju albumen hon har lämnat ifrån sig sedan dess.

Som exempelvis årets fullängdare "Bring It On Home" som kom i våras och där hon tolkar andras alster med blues, rhytm'n'blues och soul vinkling

En coverplatta, men inte bara en i den stora flocken.

Och visst är det något speciellt med kvinnor som greppar Slim Harpo?

/Björn 

 

 

 

Varje morgon försöker jag lura i dottern gröt, genom att låta henne kolla på VH1. Lite lustigt är det att hon, trots inte riktigt fyllt 1 år än föredrar musikvideos framför barnkanalen och Disney Channel. Och hon har redan favoriter. Naturligtvis är det låtarna som vevas jämt. Fun, Goyte, Maroon 5, Carly Rae Jepson...

Och så den här.. När jag såg No Doubts "Settle Down" trodde jag att det var en gammal låt som jag missat. Blev därför ganska förvånad när jag upptäckte att den var 2 månader gammal. Alla fyra ser exakt likadan ut som för 15 år sedan. Nästan så jag undrar om också kläderna är de samma. 

Hur som helst, så har jag alltid gillat No Doubt. Framför allt då Gwen Stefani, som fyllde 43 nu den 3 oktober.

Det finns något i hennes röst som griper tag i mig, tvingar ner mig på golvet, tvingar mig att lyssna. Och allt för ofta känner jag igen mig i det hon berättar. Dessutom blir jag snudd på nostalgisk. Vet inte varför men jag börjar nästan direkt fingar på Fleetwood Macs "Tango In The Night", Dwight Twilleys "Jungle" och The Clash "Combat Rock". Utan att jag direkt hittar giva, röda trådar. 

Hennes stil på scenen ser ut att enbart gå i cirklar. Plattorna tenderar att ligga på gränsen till hollywoodskt överproducerade. Men det spelar ingen roll. Jag faller handlöst varje gång jag hör något nytt med henne. Jag faller bara att av att höra hennes röst.

No Doubt är Gwen Stefanis show, från början till slut. Men visst känns det lite kul att hela gruppen är samlad igen. 

 

 

/Stefan

 

Från X-2000 till godståg. Men med mestadels fortsatt blytung och odiskutabel rock´n´roll last.

Jim Jones och hans fyra revygubbar är musikalisk inte lika furiöst löddrigt och skönt vansinniga som på de båda föregångarna.

Man har växlat ner betydligt och gasen är inte längre trampad i botten hela tiden.

Dessutom har producenten Jim Sclavunos rensat upp punkrockblues vrålet i ljudbilden och den här gången hör man klart och tydligt instrumenten och mr. Jones howlar som en mix av Litte Richard och Nick Cave och piskar upp en rock'n'roll stämning med en alldeles egen och hög feelgood factor.

Men jag är inte tillfreds med släpiga dubbeln "Midnight Oceans & The Savage Heart" och "Chain Gang" som aldrig  riktigt hittar varken rytm eller stil och därför inte passar in i helhetsbilden.

Det finns säkert någon baktanke med det som jag inte hajar. Men "In And Out Of Harm´s Way", "Where Da Money Go"," 7 Times Around The Sun", "Catastrophe", "Eagle Eye Ball", "It´s Gotta Be About Me" förlåter i tur ordning de båda snedstegen.

Liknande artister: Nick Cave, Little Richard, Ramones, Bad Seeds, The Ramones.  

 

 

 

Är oerhört svag för konceptalbum. Speciellt när de görs på ett snyggt sätt. Occasional Rain från 1972 är en sådan platta. Nu är just regn i plattan centrala del, utan snarare en låt som Terry Callier framför akustiskt som kallades "Go Head On". Låten löper som en röd tråd genom skivan och binder i hop låtarna till en helhelt. 

Terry Callier är en Chicagokille som under 1960-talet experimenterade med att bland jazz och folkmusik. Med soulmusiken som en bastant grund. 1968 fick han släppa albumet "the New Folk Sound of Terry Callier". 

Men det var 1972 som han fick skivkontrakt med Cadet som det började hända saker. 

Occasional Rain är en höstig platta. Melankolisk, men ändå ljus. Den startar starkt med de små jazzinfluenserna i "Ordinary Joe". Den mäktiga balladen "Golden Circle" med kör av Minnie Riperton och Kitty Haywood. "Trance On Sedwick Street" och "Do You Finally Need A Friend" är smått genialiska i all sin enkelhet och med magiska stråkar.

I "Sweet Edie-D" visar Terry Callier prov på sitt popsnille och titelspårets lätt psykadeliska drag. Med "Blues For Marcus" och "Lean On Me" hittar Callier tillbaka till bluesrötterna, men utan att rucka på ljudbilen runt hela plattan.

 Occasional Rain en slags soulvärldens svar på Pet Sounds. Där längtan och kärlek ständigt är huvudtema. 

Terry Callier fick sedan året efter göra den strålande "What Colour Is Love" och 1974 kom "I Just Can´t Help Myself". Trots att Terry Callier gjort tre brilljanta album, så sålde de inget vidare. Men fram mpt 1990-talet fick han återupprättning när brittiska DJs började blanda in hans musik i senaste housetrenden. Vilket ledde till att han 2002 fick göra den strålande "Speak Your Peace" där bland annat Paul Weller bidrog med sitt kunnande. Men det är en annan historia. 

 

 

 

 

Save it for a rainy day, hette en platta som skulle släppas av Jan & Dean 1967.

Det höll på att gå åt skogen. 

Jag skulle ändå vilja rekommendera den plattan. Den melankoliska stämningen som flyter genom plattan hade att göra med att Dean Torrance faktiskt sjöng in de flesta av låtarna helt själv. Jan Berry hade, sedan ett par månader, legat på sjukhus med stora hjärnskador. Efter ett gräl med sin exflickvän tog Jan Berry bilen och for med full fart längs Whitter Drive, i Los Angeles. Men strax innan nerfarten till Sunset Boulevard, ironiskt nog inte speciellt långt från "Dead Man´s Curve", for han med full kraft in i en parkerad lastbil. Dean Torrence la ner mycket tid på låtarna och varje låt vävdes ihop med ljudet av regn som smattrar. Till råga på allt så ville inte skivbolaget släppa platta. Mycket tack vare att singeln "Yellow Balloon" strax inna Dean Torrence skulle släppa den, släpptes med låtens kompositör Gary Zekley. Men Dean hade lagt ner så mycket tid och energi att han helt enkelt bealade plattan ur sin egna ficka. 

Därför blir också "Save It For A Rainy Day" knappt en parentes i rockhistorien. Men visst, som konceptalbum funkar den faktiskt fortfarande.

 

/Stefan

Kan ju fortsätta slänga in lite ny musik, närt jag ändå håller på.

 

Den nyblivna farsan Robbie Williams är tillbaka. Med en trevlig liten poppig discodänga. Precis så där som man vill höra Robbie. Lagomt sorgelöst, kärlekskrankt och med en rejäl glimt i ögat.

 

 

Hamnade, lite grann, mot min vilja på ett dansgolv i helgen som var. Kan lugnt säga att jag kände mig mer än lovligt ringrostig. Men tack vare en energibomb till sambo, så lyckades jag till sluta röra mig tämligen obesvärat. Ganska otippat, för egen del, med tanke på en smått traumatisk upplevelse för ett par år sedan när jag i en passage viftade lite för mycket med armen och lyckades peta en mörk kvinna med svart klänning i ögat. Inte så hårt, men ändå. Man skäms ju lite när personen i fråga vinglar ut från dansgolvet med ena handen för ögat. 

Nåväl, det som slog mig (hehe) vid det tillfället var att även om danspubliken på stans krogar ständigt blir yngre, så är dans fortfarande samma sak. Och har väl så varit sedan popens 60-tal, 70- och 80-talets discotek, 90-talets acid house, drum and bass och raveera. Det handlar om tunga beats och klatschiga refränger.

Precis det som Swedish House Maffia specialicerat sig på. Och deras nya "Don´t You Worry Child" är troligen en av deras absolut bästa låtar.

 

 

Har alltid varit lite svag för Mika. Falcettkillen som slog igenom med "Relax (Take It Easy)" och "Grace Kelly". 

Nu är han på gång igenom. Hans låt "Celebrate" har funnits ute nu i snart en månad. OCh jag blir inte less på den. Det handlar fortfarande om fingertoppskänslig popmusik. Nu också med snygga house/disco influenser lite här och var. Dessutom är videon snygg.

25 åringa singer/Songwritern Ellie Goulding har blivit en favorit hos en hel generation med DJs. Hon samplas för glatta livet och har därmed gjort att hon rört sig allt mer in i det elektroniska landskapet. Naturligtvis till min stora förtjusning. Från att vara en lovande gitarrtjej till att bli discodrottning är ett ganska stort steg i praktiken. Men Ellie Goulding har lyckats sy snygg med det, att det verkar som att det vore den mest självklara utveckligen i världen. Henns senaste "Anything Could Happen" är helt enkelt en elektronisk rökare, rätt upp i krysset. Precis som El Perro Del Mar´s "Walk On By" aspirerar den på titlen som en av årets snyggaste singlar.

 

 

/Stefan

Sprillans ny video.

Låten har däremot funnits ute ett tag. Troligen en årets bästa svenska singel. Kanske en av årets.

Sammanställningen av årets musk har så smått börjat redan nu.

Och sara Assbring finns definitivt med i beräkningarna.

Dessutom är det hon som sjunger "Gammelstårschans suck" i Apolivareklamen.

Bara en sån sak...

 

 

/Stefan

För att återkoppla till gårdagens "halloninlägg" av Stefan.

Jodå, den står där på vinylhyllorna och plockas då och då upp i ljuset för att göra jobbet på vinyltallriken och ännu en gång bevisa att powerpopen aldrig kommer att dö.

Men jag håller inte med Steffe att den tillhör en av powerpop historiens bästa album, fast det beror kanske på hur man räknar och hur många man vill ha med på den listan?

Förförings och starkt sexrelaterade öppningsspåret "Go All The Way" är bara för bra och knäcker liksom de övriga sju låtar en aning.

Men visst fanken håller albumet måttet och borde ha gett Eric Carmen, Wally Bryson, David Smalley och Jim Bonfanti ett ordentligt erkännande på direkten.

Själv kan jag fortfarande minnas när jag glad ihågen knallad iväg till den där förfesten med det nyinköpta exemplaret av albumet i den alltid obligatoriskt välfyllda vinylväskan över axeln.

Jag kommer också hur sur jag blev på några flummiga proggare som bara asgarvade åt mig när jag  lirade "Go All The Way" och de inte fattade ett jäkla dugg.

Men som bekant, man ska aldrig kasta pärlor för svinen.

Hidden Treasure handlar också om powerpop och platta som släpptes åtta år efter Raspberries.

Men snubbarna i de läckra och snygga röda kostymerna existerar fortfarande, med tre av de fyra originalmedlemmarna i sättningen, och för bara två dagar sedan lirade de live i Laredo, Texas.

Det här är baksidan på debutalbumet som producerades av en viss Shel Talmy och belönades med en fyra på den femgradiga skalan på oumbärliga siten Allmusic.com

Sätt tänderna i den ni!

/Björn

 

 

Mysiga dagar med höstsol blandas med mysigare dagar i regn. Som Östersundare är man van.

Därför kan sountracket som man lägger dessa dagar ha en något regnig känsla.

Det bittiska bandet Diagrams släppte för ett år sen sin debutplatta "Black Light" som nästan gick mig förbi.

Men tack vare en intervju med Paul Weller i The Jam så råkade jag hitta Diagrams "Night All Night" och blev kär direkt. Det är direkt pop som talar direkt till hjärtat. Vare sig man vill eller inte. 

 

 

Calixico är det där Tucson Arizonabandet som man gärna plockar fram när det vankas mexicanskt käk hemma. För att få upp rätta stämningen. Man blandar det med Los Lobos, Hank Williams, Creedence och Drive-by Truckers och allt går som en dans.

Calexicos senaste platta "Algiers" kan vara en av årets bästa plattor. Det handlar om musik med kärlek och respekt för country som rock. För Indiepop och americana. Det går helt enkelt inte att motstår Calexico år 2012.

 

 

En av de låtar som jag fortfarande inte kan låta bli att spela när jag är pappaledig under måndagar, är Vanessa Paradis gamla "Sunday Mondays". Låten har egentligen allt. En popsnillevers med cembalo och en refräng som sitter som knäck i luvan.  Lennie Kravitz och Vanessa Paradis, USA och Frankrike, i en oslagbar kombination. 

 

 

/Stefan

Powerpopen startade med Beatles och Kinks, vill jag gärna hävda. Vilket gör att man i bland hamnar i diskussioner. Nu är det ju Björn som är powerpopguru i gänget, så om han har några invändningar, så skulle jag kanske kunna lyssna. Man vet aldrig. 

Powerpop handlar i grund och botten om rock ´n roll-riff och sköra popharmonier stöpta i samma form. Ett av de bortglömda banden är The Raspberries. Ett band från Cleveland Ohio där sångaren Eric Carmen och gitarristen Wally Bryson var de mest tongivande. De skrev till största delen av bandet material. Framför allt så är deras debut platta "The Raspberries" från 1972 ett av pophistoriens bästa album. Hårda gitarrer blandas med smarta poprefränger och det snålas inte en tårdrypande stråkar och harmonier i det oändliga. 

Återupptäck hallonen.Komploitera gärna med Blondie, Matthew Sweet, Dwight Twilley, Fountains of Wayne eller varför inte Gessles soloprojekt Son of a Plumber?

Om inte annat för den goda smakens skull.

 

/Stefan

En av Glasgows många musikaliska stoltheter, Deacon Blue, är tillbaka i leken med sitt första studioalbum på elva år.

"The Hipsters", som samtidigt markerar kvartettens 25 års jubileum, släpptes för ett par veckor sedan, och den spinner smakfullt vidare på deras storslaget granna soulpopsound.

Ibland är man oerhört nöjd att det låter som det gjorde förr...

/Björn

Förra veckan Iris DeMent och nu Tift Merritt.

Det har gått tio år sedan debuten med "Bramble Rose" och sedan dess har hennes musikaliska aura bara vuxit sig vackrare, innerligare och allt mer övertygande.

Om hon inte haft så stark integritet så kanske hon som så många andra hade ramlat i den där välfyllda gropen av radioslickad och hårt mallad country typ Jill Johnson som vevas friskt på P4 när man får för sig att peta in country på spellistan.

Men tack och lov har 37-åringen från North Carolina fortsatt att förfina sitt personliga uttryck som idag gör henne till en av americana och countrygenrens absolut finaste förmedlare.

En del hävdar att hon aldrig låtit bättre, men då har man kanske inte lyssnat på "See You On The Moon" från 2010, "Home Is Loud" året innan eller "Another Country" från 2008.

Men på något sätt så faller alla bitar på plats här. 

Låtmaterialet är glimrande i ett spektra som spänner från hålla-andan-låtar som duetten med Andrew Bird i "Drifted Apart", "Too Soon To Go", "Small Talk Relations" till det lekfulla och oemotståndliga gunget i "Sweet Spot", "Still Not Home" och "In The Way".

Och producenten Tucker Martine (The Decemberists, My Morning Jacket) har fattat allt.

Merritts underbara röst är placerad längst fram i en produktion som är både glasklar och hudnära och tar vara på varje smula av fullkomlig artistisk elegans.

Live och första tagningen känslan, inspelad på bara åtta dagar som den är, bidrar också med en extraordinär inramning under de 44 minuter som den sträcker ut sig.

Tifts 11 på ämnet helt excellenta originalkompositioner får också en extra guldkant när musiker som Marc Ribot, gitarr, Eric Heywood, pedal steel och gitarr, John Convertino, trummor, och långvariga samarbetspartnern Jay Brown, bas och harmonier format en musikalisk bakgrund som lämnar inget i övrigt att längta efter.

Liknande artister: Emmylou Harris, Lucinda Williams, Kathleen Edwards, Kim Richey, Allison Moorer.

 

 

 

Ny video från Peter LeMarc i dag...