De där som stannar innanför västen. För alltid.
Genom åren är det vissa artister som ständigt lever kvar, som du inte kan bli fri från, som du inte kan leva utan. För egen del kan jag rabbla en mängd, genremässigt mycket spridda, som jag helt enkelt måste ha en koll på.
Jag ska inte lamslå bloggen med en mängd namn, utan nöjer mig med att lyfta fram en av alla dessa som har knockat mig för all tid och evighet och som jag vårdar mycket ömt.
Shawn Colvin.
Jag gjorde en kort intervju med henne i telefon då hon turnerade med den då nya plattan ”A few small repairs”. Året var 1996 och Shawn var i Stockholm. Hon led av jetlag och var mycket fåordig, jag fick ett liggande foto av skivbolaget där Shawn låg på rygg på en brygga som tidningen publicerande hårdhänt beskuret stående.
Vågorna i bakgrunden gick liksom nittio grader uppåt.
Anledningen till att Shawn hamnade in den för mig eviga kategorin av musiker som jag evigt har ett vaket öga på, är ”Shotgun down the avalanche”. En låt som från första stund grävde sig ner i mitt inre och lade sig tryggt tillrätta i sällskap med en trång skara.
Och när Shawn som på denna videosnutt gör den med en annan mycket karismatisk musiker som har exakt samma känsla kan det inte bli bättre.
Shawn och Alison Krauss. Njut.
B-O
